Author: Johanna Jarl and Marie Westphal Title: Co-operation and Collaboration The Social services and Child- and adolescence psychiatry joined action [Translated title] Supervisor: Mikael Sandgren Examiner: Torbjörn Hjort Children and adolescences that have both psychological and social problems is an increasing number of the society. It used to be a demand that Social workers and personnel at Child and adolescence psychiatry had interdisciplinary collaboration, today it is more then a demand it is a requirement. The aim of this study was to understand how the personnel at the Social services and Child and adolescence psychiatry look at the cooperation between the two organizations in Sweden. To be able to accomplish this study we have interviewed four persons employed at the Social services and three persons employed at Child- and adolescencepsychiatry all of them were interviewed individually. To be able to analyze our material from the interviews we have used new institutional organization theory and Goffmans dramaturgic perspective at teams. The interviews showed that there is collaboration between the organizations on all levels, but that the organizations have different priorities. A example of this is that the Social services have an increase in demand of prevention labor which Child- and Adolescence psychiatry will no longer perform due to changes in the organization. We also learned that many factors influence the co-operation and collaboration between the two organizations. The factors we found were belonging to different organizations, professional skills, experience, view, communication, responsibility, rolls and changes in the organization. / Syftet med vår studie var att förstå hur personalen ser på det gemensamma arbetet mellan Socialtjänst och Barn- och Ungdomspsykiatrin i en mellanstor kommun i södra Sverige. Våra frågeställningar var: Hur ser representanterna i respektive organisation på samverkan? Vad innebär samarbetet för de olika representanterna? Hur menar representanterna att samarbetet påverkar samverkan? Hur menar representanterna att samverkan påverkar samarbetet? För att besvara våra frågeställningar använde vi oss av kvalitativa intervjuer som metod. Resultatet analyserades med Nyinstitutionell organisationsteori och Goffmans dramaturgiska perspektiv på team. Vi fick veta att det förekommer ett gemensamt arbete mellan Socialtjänsten och Barn- och Ungdomspsykiatrin men att det finns lite olika syn på hur väl detta arbete fungerar. Barn och ungdomar med psykosocial problematik är i behov av insatser från båda huvudmännen. Men de olika organisationerna har olika syn på vilken form av gemensamt arbete det finns behov av. Något vi fann i vår studie är att Socialtjänsten efterlyser mer förebyggande arbete, något som Barn- och Ungdomspsykiatrin prioriterar bort på grund av nedskärningar. Vårt resultat visar att det finns många andra faktorer som påverkar det gemensamma arbetet som tillhörigheten till olika organisationer, yrkeskompetens, erfarenhet, synsätt, språk, ansvar och roller.

<p>Author: Johanna Jarl and Marie Westphal</p><p>Title: Co-operation and Collaboration The Social services and Child- and adolescence psychiatry joined action [Translated title]</p><p>Supervisor: Mikael Sandgren</p><p>Examiner: Torbjörn Hjort</p><p>Children and adolescences that have both psychological and social problems is an increasing number of the society. It used to be a demand that Social workers and personnel at Child and adolescence psychiatry had interdisciplinary collaboration, today it is more then a demand it is a requirement. The aim of this study was to understand how the personnel at the Social services and Child and adolescence psychiatry look at the cooperation between the two organizations in Sweden.</p><p>To be able to accomplish this study we have interviewed four persons employed at the Social services and three persons employed at Child- and adolescencepsychiatry all of them were interviewed individually. To be able to analyze our material from the interviews we have used new institutional organization theory and Goffmans dramaturgic perspective at teams. The interviews showed that there is collaboration between the organizations on all levels, but that the organizations have different priorities. A example of this is that the Social services have an increase in demand of prevention labor which Child- and Adolescence psychiatry will no longer perform due to changes in the organization. We also learned that many factors influence the co-operation and collaboration between the two organizations. The factors we found were belonging to different organizations, professional skills, experience, view, communication, responsibility, rolls and changes in the organization.</p> / <p>Syftet med vår studie var att förstå hur personalen ser på det gemensamma arbetet mellan Socialtjänst och Barn- och Ungdomspsykiatrin i en mellanstor kommun i södra Sverige. Våra frågeställningar var: Hur ser representanterna i respektive organisation på samverkan? Vad innebär samarbetet för de olika representanterna? Hur menar representanterna att samarbetet påverkar samverkan? Hur menar representanterna att samverkan påverkar samarbetet? För att besvara våra frågeställningar använde vi oss av kvalitativa intervjuer som metod. Resultatet analyserades med Nyinstitutionell organisationsteori och Goffmans dramaturgiska perspektiv på team. Vi fick veta att det förekommer ett gemensamt arbete mellan Socialtjänsten och Barn- och Ungdomspsykiatrin men att det finns lite olika syn på hur väl detta arbete fungerar. Barn och ungdomar med psykosocial problematik är i behov av insatser från båda huvudmännen. Men de olika organisationerna har olika syn på vilken form av gemensamt arbete det finns behov av. Något vi fann i vår studie är att Socialtjänsten efterlyser mer förebyggande arbete, något som Barn- och Ungdomspsykiatrin prioriterar bort på grund av nedskärningar. Vårt resultat visar att det finns många andra faktorer som påverkar det gemensamma arbetet som tillhörigheten till olika organisationer, yrkeskompetens, erfarenhet, synsätt, språk, ansvar och roller.</p>

Trots att samhället har ett ansvar för att skydda barn från våld, är det flera barn som utsätts för våld utan att någon upptäcker det. Studier visar att barn som utsätts för våld hemma löper större risk att utveckla svårigheter såsom psykiska problem, samt att många barn inte berättar om våldet ifall frågan inte ställs. Syftet med studien är att undersöka hur socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) upptäcker barn som utsätts för våld, hur rutinerna ser ut i samtalen med barn, samt hur de yrkesverksamma upplever sitt arbete kring upptäckten av våldsutsatta barn. Frågeställningarna är hur de yrkesverksamma får vetskap om barn utsätts för våld hemma ifall det är okänt, hur de upplever det är att ha barnsamtal kring våld, vilka rutiner de följer i barnsamtal, samt hur de yrkesverksamma upplever sin egen kunskap gällande upptäckten av våldsutsatta barn. Tre stycken utredare på barn och unga från socialtjänsten och en behandlare från BUP har intervjuats enligt en kvalitativ metod via en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1). Resultaten har analyserats med hjälp av en innehållsanalys och presenteras slutligen i fyra olika teman (se tabell 1). Resultat visar att frågan om våld till barn inte ställs rutinmässigt. De yrkesverksamma är eniga om att det är svårt att upptäcka våld, samt upplever de en varierande svårighetsgrad att prata med barn beroende på barnets ålder och typ av våld.

Sammanfattning Föreliggande studie syftar till att utforska professionella aktörers subjektiva erfarenheter av hur symptom på ADHD framträder hos flickor samt deras erfarenheter av hur symptomen skiljer sig åt mellan flickor och pojkar. Studien syftar även till att undersöka de professionella aktörernas erfarenheter av att arbeta med flickor med ADHD, och hur detta påverkar flickor och deras familjer i vardagen samt vilket behov av samhällsstöd flickor och deras familjer kan behöva. Sex semistrukturerade intervjuer genomfördes med professionella aktörer verksamma inom barn-och ungdomspsykiatrin (BUP). Resultatet visar att det föreligger skillnader i hur ADHD-symptom uppvisas samt upplevs mellan könen. Flickor uppvisar en annan form av symptombild, som kan identifieras mer med en inåtvänd problematik gällande en inre stress och att flickor med ADHD i större utsträckning maskerar sina svårigheter i olika miljöer. Studiens resultat indikerar att flickor med ADHD till följd av sin funktionsvariation har svårigheter inom olika miljöer och att detta till viss del kan härledas till att samhället ställer olika krav utifrån olika normativa värderingar på pojkar och flickor. Detta påverkar hur flickor uttrycker symptom på ADHD samt hur omgivningen bemöter flickor med ADHD. Svårigheterna med att identifiera flickor med ADHD kan förstås genom att diagnosmanualen (DSM) som används för att fastställa neuropsykiatriska funktionsvariationer är baserad på kunskap om pojkar och deras symptombild varför många flickor inte identifieras i ett tidigt skede då deras symptom tar sig uttryck på ett annat sätt. Studiens resultat framhåller att flickor ofta kommer in till BUP utifrån en ångest- eller depressionsproblematik som sedan kan härledas till symptom på en odiagnostiserad ADHD. Det kan vidare diskuteras om förekomsten av depression och ångest hos flickor som har en ADHD-diagnos, eller där misstanke om en diagnos föreligger kan härledas till flickors upplevda känsla av misslyckanden inom olika miljöer kan leda till låg självkänsla. Denna studies resultat betonar vikten av att diskussionen kring könsspecifika normer för diagnostik är högst relevant eftersom ADHD påverkar flickor och pojkar olika, gällande hur symptom uttrycks men också hur funktionsvariationen bemöts olika beroende på kön. Vidare finns ett behov av kunskapsspridning bland socialarbetare och andra professionella som kommer i kontakt med målgruppen för att kunna identifiera dessa flickor i ett tidigt skede och möjliggöra adekvata insatser som är utformade efter flickornas behov.

Ett syfte med denna kvalitativa studie var att undersöka erfarna familjeterapeuters syn på hinder och möjligheter för familjeterapins tillgänglighet i Sverige från 1970-tal till nutid. Ett annat syfte var att undersöka erfarna familjeterapeuters syn på familjers attityder till familjeterapi över tid. Sju erfarna psykoterapeuter med inriktning familj- och system samt även handledarutbildning intervjuades med hjälp av semistrukturerade frågor.   När det gäller frågan om hur utvecklingen sett ut vad gäller hinder och möjligheter för familjeterapin i Sverige har den ett komplext svar. Det som tycks tydligt är att familjeterapins utveckling är kontextberoende, det omgivande samhället har stor påverkan. Detta belyses genom att som teoretisk grund använda Bronfennbrenners utvecklingsekologiska system som har arbetats fram till sex intervjuteman; Samhällets förändring, Från kollektiv till individ, Forskning, evidens och Socialstyrelsen, Familjeterapins utveckling, familjens förändring över tid samt Familjeterapi och tydlighet. Den rådande samhällssynen på människan påverkar den politiska styrningen vilket har betydelse för vilket utrymme familjeterapin lyckas ta eller inte.   Familjers attityder till familjeterapi handlar om, förutom det omgivande samhällets påverkan, även om familjeterapeuters attityder till familjer. Familjers attityder påverkas också av hur familjeterapeuter tydliggör familjeterapi.

Självskadebeteenden är vanligt förekommande, särskilt bland tonåringar inom psykiatrin. Behandling inriktad specifikt mot självskadebeteenden har under de senaste åren uppmärksammats och undersökts i ökad utsträckning. Hur personer med självskadebeteende själva upplever vården och bemötandet de får är av stor vikt att undersöka för att fortsätta utveckla vården i rätt riktning. Studiens syfte var att undersöka hur personer som under tonåren hade ett självskadebeteende upplevde vården och bemötandet de fick fem år tidigare. Arbetet utgick från semistrukturerade intervjuer med 26 unga kvinnor som under tonåren hade ett aktivt självskadebeteende och fick vård för detta.  Svaren analyserades med tematisk analys och genererade tre huvudteman: Tillbakablickande förståelse, Innehåll och konceptualisering, och Relationens avtryck. Resultaten visade en mognadsprocess som har skett hos deltagarna gällande självbild och inställning gentemot omvärlden och vården. Tydlig struktur och samstämmighet kring behandlingens inriktning och innehåll var avgörande för huruvida den upplevdes som hjälpsam eller inte. Slutligen betonades ett stort behov av en trygg behandlingsrelation som genomsyras av ett från behandlaren validerande förhållningssätt. Resultatens förhållande till tidigare forskning samt kliniska implikationer för vården diskuteras.

Any form of self harm can be triggering and hard for most people to be confronted with. Sexually risky behaviour and sex as self-injury among young people is no exception. This study aims to explore and analyse how social workers in the field of psychiatric care for young people in Sweden work with this group. For this study four interviews were conducted and analysed with systems theory.  To further deepen the studies result, a variation of literature has been included. The result of the study showed how dedicated social workers worked in interprofessional teams as well as with the youths families, in ordr to provide the youth with care suitable for their needs. The results from both the interviews as well as the literature reviewshow that although there is currently a need for more structured and evidence-based guidelines and work methods, it is a field where forward-looking research and great development are constantly present.

<p><strong>Introduction: </strong>The Reading the Mind in the Eyes Test is a widely used test for measuring aspects of social cognition. The aim of the present study was to provide results from a group of typically developing Swedish children (age 9-12) and to compare these results with children and adults in other Swedish and English studies, as well as results from a group of children with Asperger syndrome. <strong>Method: </strong>A Swedish version of the child version of the test was completed by 83 controls and by six children with Asperger syndrome. Results were compared between the two groups and with data from other studies. <strong>Results: </strong>The children in the current study did not differ on scores compared to children in the same age group in other studies. The children in the current study scored significantly lower than adults in an earlier study. The results from the children with Asperger syndrome did not differ significantly to the results from the controls.</p>

The negative impact of war on child mental health has been repeatedly documented. Still, the majority of children exposed to ethnic and political violence show no signs of clinical disorder. In Western countries of exile, these findings have prompted a variety of attempts to evaluate refugee children, in the hope of identifying and offering support to those children “at risk”. This study critically examines one such attempt. The aims are fourfold: 1. to describe the range and pattern of child trauma-stress exposure and mental health reactions as captured on clinician semi-structured interview; 2. to critically compare clinician assessment with independent parent, child and teacher reports; 3. to identify factors of potential risk or protective import for child mental health; 4. to draw clinical implications: from whom and by what means can children at risk be reasonably identified? The target of our study was the entire population of Bosnian-Serbian-Croatian speaking child refugee families assigned to Umeå and surrounding municipalities during 1994-95. Fifty families, containing 90 children aged one month to 20 years, were included in the study. Assessment occurred in two phases. First, a semi-structured interview was conducted that inquired broadly as to the child’s family background, trauma-stress exposure, emotional-behavioral problems, patterns of family functioning, and future hopes. Second, standardized self-report questionnaires were administered, separately to parent and child, to provide alternative appraisal of the child’s war exposure, mental health symptoms, coping strategies, and social network. Teacher evaluation of child cognitive-social functioning as well as emotional-behavioral problems was also obtained. Clinician semi-structured interview revealed the child’s pre-war period as preponderantly good, and provided richly detailed narratives of child exposure during war and resettlement that clustered into a limited number of type-stories. Independent parent assessment captured the same broad strokes of child war exposure; but both approaches – fixed questionnaire and semi-structured interview – showed specific areas of blindness. Teenage self-report offered a disparate but equally rich account of war exposure, while that of primary school child was significantly less detailed. Nearly half of the study children (48%) were identified on clinician interview with one or more mental health problem “demanding further attention”. Depressiveness was the single most prevalent symptom (31%), followed by posttraumatic reactions (23%) and anxiety-regressiveness (15%). Independent symptom appraisal by parent and primary school child was largely concordant with that of clinician, while teenagers made similar assessment as to who was in distress, but defined the nature of that distress differently. Teacher report stood apart, identifying fewer inward emotional problems and asserting the cognitive-social competence of the vast majority of study children. Trauma-stress exposure during both war and resettlement presented as an unequivocal risk to mental health, but accounted for only part of outcome variance. Additional factors of strong import related broadly to “living in the present”. Parent impairment of daily routines, child dissatisfaction with school and an ongoing quarrelsome relationship presented as risk factors. Protection was associated with parent maintenance of a warm family climate and of concrete physical-emotional caring, child social ties to physically present others, including teacher; and above all, a family sense of hope for the future. Results support the general robustness of our semi-structured approach. Exploring the child’s present well-being in narrative relation to past and future, our assessment captured and gave meaning to the complexity of child exposure and behavior. At the same time, independent parent and child appraisals provided an additional richness to the retelling and evaluation of child experience. Particularly the apartness of teacher report underscores the need to incorporate an outside-world vantage point in the process of risk assessment.

Children and parents who visited child and adolescent psychiatry (CAP) for the first time were interviewed in the presence of their therapists about the first meeting. The interview was intended to make the attendants describe in their own words what the meeting was like for them. The interview was repeated after six months to get complementary information. Research assistants, reflectors, helped the interviewer to prevent from bias and to hold on to the theme. The grounded theory approach was utilised in papers I, II, and III, and qualitative content analysis was used in paper IV. Children appreciated the therapist being in an active as well as in a more passive but alert position, moving between asking adjusted questions and including the parents. The therapists’ skill of listening was also important to them. For the parents, it was important what happened between their child and the therapists. They questioned their own role and presence. Also, they focused on the plan for the meeting and for the coming process. Certain things that happened in the dialogue were useful after the meeting. The results indicate that what was helpful was connected to family therapy matters rather than psychiatric ones. The therapists balanced between a psychiatric and a family therapeutic position, and it was a dilemma for them how to best fulfil their assignment in the organisation as they perceived it. Two competing discourses were found in the first meeting; Structuring, which stood for structure, planning and expertise, while Collaboration represented negotiations of how to work together, empowerment and emotional aspects. The Structuring discourse tended to dominate. Both discourses consisted of valuable elements that needed to be included to ensure that the atmosphere would not be too strict or too flexible. The findings are tentative because of the lack of studies to compare to, and because of the few interviews made. / Det första möte som sker mellan familjemedlemmar och personal antas ha stor betydelse för hur den fortsatta kontakten artar sig. Det är ett tillfälle när var och en kan vara öppen för intryck och nyfiken på hur kommunikationen utvecklas och vilken hjälp som ska till. Förutsättningarna för mötet är etablerade på många plan. Föräldrarna och barnen har tidigare erfarenheter av både personliga och professionella kontakter, och de har förväntningar på vad som ska eller bör ske under det första samtalet. Personalen befinner sig i ett sammanhang där de har förväntningar på sig från organisationen. De har utbildning och erfarenhet och har anammat organisationens kultur och vanor i större eller mindre utsträckning. Både inom det psykiatriska eller det psykoterapeutiska området har det varit brist på studier som rör det första samtalet mellan professionell och patient/klient. Detta väckte ett intresse att studera området närmare. Syftet med studien var därför att försöka ta reda på mer om det första mötet ansikte mot ansikte mellan personal och familjemedlemmar. Vad händer där och hur upplevs det här mötet av dem som deltar? Ytterligare ett syfte var att försöka ta reda på vilka diskurser som påverkar det som sker mellan deltagarna. Vilka underliggande meningar har deltagarnas tankar och sätt att bete sig, och som har förankring i allmänna föreställningar om hur ett möte av det här slaget går till? Hur framträder det i deltagarnas kommunikation med varandra? För att finna svar på dessa frågor gjordes forskningsintervjuer inom två veckor respektive sex månader efter det första mötet på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Vid intervjuerna deltog de som varit närvarande vid det första samtalet, d v s personal, föräldrar och barn. Intervjuaren hade till sin hjälp forskningsassistenter, reflektörer, vars uppgift var att bidra till att alla fick komma till tals och att man höll fokus på hur det var under det första samtalet. Fyra delstudier genomfördes. I de tre första användes analysmetoden grundad teori, och i den fjärde kvalitativ innehållsanalys. Den första delstudien lyfte fram barnens perspektiv. Barnen uppskattade om behandlarna befann sig ömsom i en aktiv ömsom i en passiv position, där de samtidigt var alerta i förhållande till barnen. De gillade att behandlarna å ena sidan anpassade sig och sina frågor till barnen och å andra sidan tog med föräldrarna i samtalet. Behandlarnas förmåga att lyssna och att hjälpa barnen att uttrycka sig var viktig för barnen. De tog också upp vikten av att behandlarna höll reda på tiden, så att samtalet inte blev för långt för dem. För föräldrarna, i delstudie II, visade det sig vara avgörande vad som skedde mellan deras barn och behandlarna. De ifrågasatte sin egen roll i mötet, och var tveksamma till om de borde vara närvarande eller inte. Dessutom var de inriktade på hur upplägget av samtalet såg ut och hur den fortsatta planeringen skulle bli. Vissa teman och yttranden i dialogen kunde vara till nytta för samspelet därhemma. Fynden i delstudien antyder att det som var till hjälp snarare låg på ett familjeterapeutiskt plan än ett psykiatriskt. I delstudie III framkom att behandlarna nedtonade sin egen insats och lyfte fram det viktiga i familjemedlemmarnas bidrag till hur mötet blev. Behandlarna balanserade mellan ett psykiatriskt och ett familjeterapeutiskt förhållningssätt. De mest tillfredsställande arbetsuppgifterna rörde att lyssna på barns och föräldrars berättelser och att hitta sätt att uppmuntra och stödja deras vägar till att må och fungera bättre. De önskade möta familjemedlemmarna på deras villkor, men hade också att samla information för bedömning och fortsatt planering. Det innebar ett dilemma för dem hur de bäst skulle kunna uppfylla de uppgifter som de uppfattade att BUP-organisationen gett dem. Två konkurrerande diskurser framträdde i delstudie IV. De var inflätade i varandra och stod att finna hos var och en av parterna barn, föräldrar och behandlare. Det syntes pågå balanserande eller konkurrens mellan de sociala röster som ingick i diskurserna. Diskursen Strukturering innehöll sociala röster som rörde exempelvis inramning av mötet, expertis och kategoriseringar medan diskursen Samarbete inriktades mot aspekter som öppenhet, sam-skapande och en utvidgad dialog. Om diskursen Strukturering skulle överväga blev följden antingen ett undertryckande och okänsligt förhållningssätt och diskursen Samarbete skulle om den övervägde kunna skapa ett otydligt eller alltför flexibelt förhållningssätt. Den förra diskursen tycktes dominera, men båda diskurserna syntes innehålla delar som behövdes för att det första mötet skulle uppfattas som givande. Fynden i studien är preliminära av två skäl. Dels finns få eller inga studier att jämföra med; dels var antalet intervjuer begränsat.