<p>Diss. (sammanfattning) Umeå : Univ., 2002, Härtill 4 uppsatser.</p> / digitalisering@umu

<p>Syftet med denna uppsats är att belysa tre övergripande områden rörande lekterapi och lekterapeuter. De tre områdena är: Metoder och syften med lekterapi - Lekterapeuternas syn på lek, terapi och pedagogik - Lekterapeuternas egen yrkesroll och funktion. Denna uppsats är en kvalitativ studie med halvstrukturerade intervjuer som metod. I uppsatsen vill jag ur ett inifrånperspektiv belysa lekterapeuternas uppfattning kring lek, pedagogik och terapi, samt lekterapins syfte och metoder. Lekterapeuternas yrkesroll kommer även att belysas i studien utifrån informanternas egna berättelser om sin roll och funktion. Studien är begränsad till att innefatta tre lekterapiavdelningar vid sjukhus i Västsverige där jag även vill observera deras lokaler och arbetsmaterial. Intervjuer har genomförts med sammanlagt tio lekterapeuter. Lekterapeuternas yrkesroll och funktion både påverkar och påverkas av deras syn på lek, terapi och pedagogik. Metoderna och syftet med lekterapin präglar lekterapeuternas yrkesroll samt deras syn på lek, terapi och pedagogik. De tre områdena som undersöks i uppsatsen hör samman och är ömsesidigt beroende av varandra. Lekterapeuterna beskriver att deras funktion är att vårda det friska i barnet.</p>

Syftet med denna uppsats är att belysa tre övergripande områden rörande lekterapi och lekterapeuter. De tre områdena är: Metoder och syften med lekterapi - Lekterapeuternas syn på lek, terapi och pedagogik - Lekterapeuternas egen yrkesroll och funktion. Denna uppsats är en kvalitativ studie med halvstrukturerade intervjuer som metod. I uppsatsen vill jag ur ett inifrånperspektiv belysa lekterapeuternas uppfattning kring lek, pedagogik och terapi, samt lekterapins syfte och metoder. Lekterapeuternas yrkesroll kommer även att belysas i studien utifrån informanternas egna berättelser om sin roll och funktion. Studien är begränsad till att innefatta tre lekterapiavdelningar vid sjukhus i Västsverige där jag även vill observera deras lokaler och arbetsmaterial. Intervjuer har genomförts med sammanlagt tio lekterapeuter. Lekterapeuternas yrkesroll och funktion både påverkar och påverkas av deras syn på lek, terapi och pedagogik. Metoderna och syftet med lekterapin präglar lekterapeuternas yrkesroll samt deras syn på lek, terapi och pedagogik. De tre områdena som undersöks i uppsatsen hör samman och är ömsesidigt beroende av varandra. Lekterapeuterna beskriver att deras funktion är att vårda det friska i barnet.

Syftet med denna studie var att undersöka hur behandlingsplaner används vid en barnpsykiatrisk behandlingsenhet, Ericastiftelsen. Tidigare undersökningar om föräldrars upplevelse av kontakten med Ericastiftelsen har visat att föräldrar är nöjda men ibland uttrycker att de inte förstår grunden till barnets behandling. Behandlingsplaner som formuleras tillsammans med föräldrarna infördes för att öka tydligheten och föräldrarnas delaktighet. I denna studie gjordes en genomgång av behandlingsplaner för att beskriva hur behandlingsplanerna har formulerats i ärenden med barn upp till 13 års ålder. Intervjuer med tre psykoterapeuter genomfördes för en kvalitativ beskrivning av hur psykoterapeuterna uppfattade användningen av behandlingsplaner. Resultatet visade att behandlingsplanerna oftast var kortfattade och beskrev barnets problematik i form av symtom. Barnen medverkade sällan vid utformandet av behandlingsplanen. Behandlingsplanerna användes i liten utsträckning senare i behandlingen. Terapeuterna uppfattade att syftet med behandlingsplaner var ökad tydlighet. Studien indikerar att rutinerna kring behandlingsplaner liksom metoder för att fånga upp barns önskemål inför behandling behöver utvecklas.

Fem psykoterapeuter, med blandad grundutbildning, på en barnspsykiatrisk klinik i Blekinge, har intervjuats. Syftet har varit att undersöka vilka erfarenheter och upplevelser psykoterapeuterna har av att möta barn, ungdomar och familjer, tillhörande Jehovas Vittnen, i barnpsykiatrin. Jehovas Vittnen är ett trossamfund som finns över hela världen. Det är en tro som dikterar tydliga och stränga levnadsvillkor för sina medlemmar och som inte deltar i övriga samhällets förekommande traditioner.   I intervjuerna har samtliga terapeuter upplevelser av att det är svårare att utmana och skapa förändring i dessa fall. Utmanandet av ett system där man lever reglerad utifrån en tro som Jehovas Vittnen, upplevs bekymmersamt. Terapeuterna saknar tillräcklig kunskap om samfundet och om barns levnadsvillkor där. Samtliga terapeuter uppger också att det inte är en självklar och naturlig sak att fråga patienter om deras trostillhörighet.   I intervjuerna framkommer en negativt färgad bild av samfundet och svårigheter kring att jobba terapeutiskt i en kultur som är främmande den terapeuterna själv lever och är skolade i. Det faktum att terapeuterna inte har någon egen trostillhörighet verkar vara försvårande, då frågor om tro inte finns som en naturlig del i terapeuternas repertoar. Rädsla för att kränka den lagstadgade religionsfriheten och den privata sfären, är något som leder till försiktighet vid dessa möten. I uppsatsens avslutande del sker ett resonemang kring och ges förslag på frågor som skulle kunna ingå som en del i terapeuters anamnesupptagning, vid möten med nya familjer

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karolinska inst.itutet, 2005. / Härtill 4 uppsatser.

Bokstavsdiagnosen ADHD/ADD är omdiskuterad i Sverige. Neuropsykiatrerna och sociologerna kommer inte överens. Men, vad tycker pedagoger när de arbetar med barnen? Vad tycker barnen? I detta arbete behandlar jag två pedagogers, två föräldrars och två barns syn på diagnosen ADHD/ADD. Syftet med arbetet är att synliggöra problemet med att ha ADHD/ADD för att kunna undersöka och diskutera åtgärderna samt få en större beredskap att arbeta med olikheter. Min frågeställning blir således: Hur uppfattas situationen för barn med ADHD/ADD i skolan? Vilka resursmöjligheter har skolan när det gäller barn med ADHD/ADD? Vilka åtgärder finns för dessa barn? Hur ser samarbetet ut mellan skolan - och hem? Jag gör en beskrivning av problemområdet utifrån det historiska perspektivet på diagnosen samt definierar grundläggande begrepp som är viktiga för mitt arbete. På detta följer tidigare forskning på området, en introduktion till olika teorier och deras relevans till min undersökning samt en redovisning av skolans syn på barn med ADHD/ADD. Jag redogör för mitt metodval i undersökningen, urval av undersökningsgrupp och undersöknings genomförande för att sedan analysera materialet utifrån teorier inom psykiatri, utifrån skolans roll, det pedagogiska syn och pedagogiska åtgärder. Avslutningsvis för jag en diskussion om min studie och möjliga vägar för fortsatt forskning på området.

Sociala medier är idag en självklar del i många barns vardag och forskning har visat en kraftig ökning av användandet under de senaste åren. Samtidigt har forskning visat att psykisk ohälsa hos barn blivit vanligare och vart tionde barn i Sverige lider av psykisk ohälsa. Utifrån detta var studiens syfte att undersöka hur professionella inom barnpsykiatrin uppfattar användandet av sociala medier vid mötet med barn. Fyra kvalitativa intervjuer med kuratorer i olika verksamheter inom barnpsykiatri har genomförts. Resultatet visade att kuratorernas upplevelser av sociala medier är att det inverkar på barns mående och att det finns en kunskapsbrist kring sociala medier. Resultatet visade även att det saknas metoder och material för att kartlägga och hantera användandet av sociala medier hos barn med ångestproblematik. Studien visade därmed att det finns ett behov inom barnpsykiatrin att utveckla arbetet med sociala medier. / Today social media is a natural part of many children's everyday life and research has shown a vigorous increase of the usage. At the same time research has shown that mental illness among children has become more frequent and every tenth child suffers from a mental illness. Due to this, the aim of this study was to look into how professionals within child psychiatry experience the usage of social media when they encounter children. Four interviews with curators within child psychiatry was conducted. The results showed that curator’s experiences of social media are that they have an impact on children's mental health and that there is a lack of knowledge about social media in child psychiatry. There is also a lack of methods to map and manage the usage of social media among children.

Children and parents who visited child and adolescent psychiatry (CAP) for the first time were interviewed in the presence of their therapists about the first meeting. The interview was intended to make the attendants describe in their own words what the meeting was like for them. The interview was repeated after six months to get complementary information. Research assistants, reflectors, helped the interviewer to prevent from bias and to hold on to the theme. The grounded theory approach was utilised in papers I, II, and III, and qualitative content analysis was used in paper IV. Children appreciated the therapist being in an active as well as in a more passive but alert position, moving between asking adjusted questions and including the parents. The therapists’ skill of listening was also important to them. For the parents, it was important what happened between their child and the therapists. They questioned their own role and presence. Also, they focused on the plan for the meeting and for the coming process. Certain things that happened in the dialogue were useful after the meeting. The results indicate that what was helpful was connected to family therapy matters rather than psychiatric ones. The therapists balanced between a psychiatric and a family therapeutic position, and it was a dilemma for them how to best fulfil their assignment in the organisation as they perceived it. Two competing discourses were found in the first meeting; Structuring, which stood for structure, planning and expertise, while Collaboration represented negotiations of how to work together, empowerment and emotional aspects. The Structuring discourse tended to dominate. Both discourses consisted of valuable elements that needed to be included to ensure that the atmosphere would not be too strict or too flexible. The findings are tentative because of the lack of studies to compare to, and because of the few interviews made. / Det första möte som sker mellan familjemedlemmar och personal antas ha stor betydelse för hur den fortsatta kontakten artar sig. Det är ett tillfälle när var och en kan vara öppen för intryck och nyfiken på hur kommunikationen utvecklas och vilken hjälp som ska till. Förutsättningarna för mötet är etablerade på många plan. Föräldrarna och barnen har tidigare erfarenheter av både personliga och professionella kontakter, och de har förväntningar på vad som ska eller bör ske under det första samtalet. Personalen befinner sig i ett sammanhang där de har förväntningar på sig från organisationen. De har utbildning och erfarenhet och har anammat organisationens kultur och vanor i större eller mindre utsträckning. Både inom det psykiatriska eller det psykoterapeutiska området har det varit brist på studier som rör det första samtalet mellan professionell och patient/klient. Detta väckte ett intresse att studera området närmare. Syftet med studien var därför att försöka ta reda på mer om det första mötet ansikte mot ansikte mellan personal och familjemedlemmar. Vad händer där och hur upplevs det här mötet av dem som deltar? Ytterligare ett syfte var att försöka ta reda på vilka diskurser som påverkar det som sker mellan deltagarna. Vilka underliggande meningar har deltagarnas tankar och sätt att bete sig, och som har förankring i allmänna föreställningar om hur ett möte av det här slaget går till? Hur framträder det i deltagarnas kommunikation med varandra? För att finna svar på dessa frågor gjordes forskningsintervjuer inom två veckor respektive sex månader efter det första mötet på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Vid intervjuerna deltog de som varit närvarande vid det första samtalet, d v s personal, föräldrar och barn. Intervjuaren hade till sin hjälp forskningsassistenter, reflektörer, vars uppgift var att bidra till att alla fick komma till tals och att man höll fokus på hur det var under det första samtalet. Fyra delstudier genomfördes. I de tre första användes analysmetoden grundad teori, och i den fjärde kvalitativ innehållsanalys. Den första delstudien lyfte fram barnens perspektiv. Barnen uppskattade om behandlarna befann sig ömsom i en aktiv ömsom i en passiv position, där de samtidigt var alerta i förhållande till barnen. De gillade att behandlarna å ena sidan anpassade sig och sina frågor till barnen och å andra sidan tog med föräldrarna i samtalet. Behandlarnas förmåga att lyssna och att hjälpa barnen att uttrycka sig var viktig för barnen. De tog också upp vikten av att behandlarna höll reda på tiden, så att samtalet inte blev för långt för dem. För föräldrarna, i delstudie II, visade det sig vara avgörande vad som skedde mellan deras barn och behandlarna. De ifrågasatte sin egen roll i mötet, och var tveksamma till om de borde vara närvarande eller inte. Dessutom var de inriktade på hur upplägget av samtalet såg ut och hur den fortsatta planeringen skulle bli. Vissa teman och yttranden i dialogen kunde vara till nytta för samspelet därhemma. Fynden i delstudien antyder att det som var till hjälp snarare låg på ett familjeterapeutiskt plan än ett psykiatriskt. I delstudie III framkom att behandlarna nedtonade sin egen insats och lyfte fram det viktiga i familjemedlemmarnas bidrag till hur mötet blev. Behandlarna balanserade mellan ett psykiatriskt och ett familjeterapeutiskt förhållningssätt. De mest tillfredsställande arbetsuppgifterna rörde att lyssna på barns och föräldrars berättelser och att hitta sätt att uppmuntra och stödja deras vägar till att må och fungera bättre. De önskade möta familjemedlemmarna på deras villkor, men hade också att samla information för bedömning och fortsatt planering. Det innebar ett dilemma för dem hur de bäst skulle kunna uppfylla de uppgifter som de uppfattade att BUP-organisationen gett dem. Två konkurrerande diskurser framträdde i delstudie IV. De var inflätade i varandra och stod att finna hos var och en av parterna barn, föräldrar och behandlare. Det syntes pågå balanserande eller konkurrens mellan de sociala röster som ingick i diskurserna. Diskursen Strukturering innehöll sociala röster som rörde exempelvis inramning av mötet, expertis och kategoriseringar medan diskursen Samarbete inriktades mot aspekter som öppenhet, sam-skapande och en utvidgad dialog. Om diskursen Strukturering skulle överväga blev följden antingen ett undertryckande och okänsligt förhållningssätt och diskursen Samarbete skulle om den övervägde kunna skapa ett otydligt eller alltför flexibelt förhållningssätt. Den förra diskursen tycktes dominera, men båda diskurserna syntes innehålla delar som behövdes för att det första mötet skulle uppfattas som givande. Fynden i studien är preliminära av två skäl. Dels finns få eller inga studier att jämföra med; dels var antalet intervjuer begränsat.

Denna studie har genomförts på en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning i norra Sverige. Syftet med studien var att beskriva vad barn och ungdomar gestaltar i sina bilder i väntrummet. I väntrummet anslog frivilliga deltagare i studien sina bilder på skärmar. Datainsamlingen pågick under 4 månader. Data analyserades med ett för ändamålet konstruerat skattningsformulär som vilade på en bildsemiotisk teorigrund samt med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade på sex kategorier baserat på bildanalysen och nio kategorier baserat på textanalysen. Kommunikation av känslor och tankar kunde identifieras i såväl bild som text. Slutsatsen är att en del av besökarna i BUPs väntrum använder möjligheten att skapa bilder där och att formen för bildskapande där bilden anslås till öppet beskådande stimulerar ett slags samtal mellan bilderna i väntrummet. Bilderna hade i vissa fall ett starkt emotionellt innehåll som gestaltades i såväl bild som text. / This study was carried out on a child and adolescent psychiatric unit in northern Sweden. The aim of the study was to describe what children and young people create in their pictures in the waiting room. In the waiting room voluntary participants were invited to create and put up images on screens. Data collection lasted for 4 months. Data were analyzed using a specially designed assessment form which rested on a theory of visual semiotics basis and using qualitative content analysis. The results showed six categories based on image analysis and nine categories based on text analysis. Communication of thoughts and feelings could be identified in both images and texts. The conclusion is that some of the visitors in the child and adolescent psychiatry waiting room take the opportunity to create images and that the project stimulated a kind of visual dialogue in the waiting room. The images hade in some cases a strong emotional content that was both visual and verbal.