The thesis deals a project documentation of Crematorium with Ceremonial Hall in Kuřim. The building is located close to the existing cemetery on the outskirts of the city. The object is designed as a detached building, in the middle of building parcel. The proposal is conceived as a modern single-storey (partly two-storey) building divided into several sub-sections with different height levels of the roof and the Ceremonial Hall exceeds the height of the entire object.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör. / The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.

De traditionella begravningsplatserna kräver stora ytor. Urbanisering och befolkningsökning gör att detta utrymme inte längre finns att tillgå i tätbebyggda områden. Detta projekt tar sin utgångspunkt i denna problematik och de konsekvenser den fått för de begravningspraktiker som är etablerade i vårat samhälle. Projektets avsikt är att pröva en långsiktig lösning i form av en alternativ begravningspraktik med stadens förutsättningar som utgångspunkt. Detta innebär att jag föreslår ett nytt gravskick, en ny ritual samt visar hur dessa kan gestaltas.  Projektarbetet inleddes med skrivandet av en uppsats där jag undersökte begravningsritualen och den plats där den utövas. Jag utvecklade en modell för att beskriva kopplingen mellan ritualens handlingar och platsens betingelser. Modellen tog sin utgångspunkt i antropologen Arnold van Genneps teorier om begravningsritualer. Modellen användes för att analysera Sigurd Lewerentz förslag till ett kombinerat krematorium och begravningsplats i Helsingborg. Därefter tog en designprocess vid som innebar att jag formgav ett arkitektoniskt lösningsförslag. Under denna process använde jag den modell som utvecklades i uppsatsen som ett redskap för att pröva och motivera mina val.  Resultatet av projektet kan beskrivas som ett förslag på en modifierad minneslund placerad i centrala Stockholm. Av intresse för fortsatt undersökning är dels de problemområden jag identifierat i mötet mellan begravningsplatsen och den urbana kontexten, dels den metod jag använt för att omsätta den teoretiska modellen till fysisk gestaltning. / Traditional cemeteries requires large areas. Urbanization and increased population means that this space is no longer available in urban contexts. This project has its starting point in the aforementioned problem and the consequences it has had for existing burial customs.  The purpose of the project is to examine a long-term solution in the form of an alternative burial practice based on the conditions of the contemporary city. This means that I propose a new burial custom, a new ritual and show how these might staged architectonically.  The project began with the writing of an essay in which I examined the relationship between the burial ritual and its associated space. In order to do this, I developed a model which describes the connection between the ritual act and spatial circumstances. This model is based on the anthropologist Arnold van Genneps theories concerning rituals of passage. It was used to analyze Sigurd Lewerentz proposal for a combined crematorium and cemetery in Helsingborg. I then used the conclusions drawn from the analysis as the basis for a design process which resulted in the architectonic solution proposal. The model was a central tool for verifying and motivating my choices during the design processes.  The result can be described as a modified memorial park placed in central Stockholm. Of interest for further investigation is the problem areas which I have identified in the meeting between the cemetery and the urban context as well as the method I used to translate the theoretical model to physical form.

The thesis deals with the design of the crematorium located in the municipal land registry of the city of Žďár nad Sázavou. The thesis contains design documentation, technical report, thermal technical appraisal, details of 2D technical field, fire technical report, structural analysis of reinforced concrete structure, heat recovery.The proposed project has two floors.The build-up area is 587 m2. The proposed project has green roof. The building is divided into three working parts.

Krematoriet är en tvåfaldig byggnad: dels en funktionell anläggning där döda kroppar hanteras rationellt men också en byggnad med behov av känsla och ritual för att undvika att kremationen reduceras till likhantering på löpande band. Dödsritualer basereras ofta på gemensamma trosuppfattningar, något som är sällsynt i vårt postmoderna samhälle. En ledande frågeställning är hur arkitekturen kan skapa rum för mening utan att formulera egna godtyckliga ritualer eller försvåra för den praktiska verksamheten. En sista sekvens är ett krematorieprojekt som eftersträvar att skapa ritual genom rumssekvenser. Ritualens symboliska handlingar översätts till fysiska platser som passeras vid varje kremation. Hierakiskt ordnade, karaktärisktiska rum förbereder för och markererar kremationens olika steg utan att göra avsteg från det funktionella. Hypotesen är att kremationsprocessen kan upphöjas till en rumslig ritual som skapas av rumssamband och form. Varje kista som förs mot ugnen omsluts av karaktärisktiska rum: spatiala ögonblick, som skapar värdighet för den döde, tröst för de närstående och och en påminnelse till de anställda att deras arbete är viktigt. Resultatet är ett krematorium med funktionella rumssekvenser där industriella rum och passager har fått sensoriska kvaliteér. Om rumssekvenserna är starka nog för att få rituell mening är svårt att utvärdera utifrån ritningar men det föreslagna krematoriet har tydlig ambition att lyfta fram och skapa särskiljande och sensoriska rum för en industriell process. / A crematory is an ambigous structure: in part a functional facility where corpses are processed but also a building that require emotion and ritual to keep the crematory from becoming a death factory. In many cultures rites of passage are based on a common belief of what happens after death but these collective beliefs are scarce in today's post-modern society. One of the main questions in the project is how architecture can create meaningful space without inventing its own arbitrary rituals or compromising the building's functionality. Spaces of Passage is a crematory project that aims to create ritual through spatial sequences. The symbolic acts of the ritual are translated into physical places. Hierachically organised space with specific character enhance and foreshadow each step of the cremation process without sacrificing effectivness. The hypothesis is that the cremation process can be become a spatial ritual - a ritual created from form and relations. Every coffin that is transported towards the owen will pass through architectural moments, which convey a sense of dignity for the deceased, comfort for the bereaved and a a reminder that the work done at the crematory is of outmost importance. The resulting architecture is a crematory with functional spatial sequences where industrial spaces have aestetic qualities. Without studying how people interact with the actual building it is hard to evaluate if the spatial sequences have gained ritual value but the proposed crematory is indeed a clear attempt at creating emotional significance in an industrial process.