Projektet startade som en reflektion av kontexten. Kvarteret Domherren är en värdig plats som bör hantera ett program som uppskattar den, och som tar tillvara på platsens alla kvaliteter. Kvarterets plats i sin omgivning bjuder in till ett dynamiskt rörelsemönster på gatuplan, och med det uppstår bra förutsättningar för offentliga platser med sociala interaktioner. Genom att integrera olika generationer i byggnaden, och låta dem dela på ett spektra av olika funktioner, från fundamentala till frivillliga, väcks tanken att vi är mer lika än vad vi förut trott. Eller kanske lika olika som vi kan vara med våra jämngamla. Först gynnas de som bor i huset, men som allt annat idag sprids det snabbt ut i samhället. Man gör inte längre en god gärning, man lever det livet. Det börjar med ett leende i trapphuset och en hjälpande hand med matkassarna och fortsätter till att man uppdaterar sin blogg med ett recept på hur man lägger in gurka och utan att reflektera ställer man sig upp för någon på bussen. Allas värde belyses när kunskaper blandas och nya resultat framträder. Synergiska resultat som skapar effekter som omöjligen hade kunnat uppstå utan de kvaliteter som olika tidsåldrar gett oss.

En legering mellan gammalt och nytt - mellan dåtid och framtid. En legering mellan en befintlig brutalistisk struktur och en ny amorf struktur. Ett möte mellan betong och glas och stål. Kvarteret Domherren som inrymmer Arkitekturskolan är på väg att förändras. Skolan ska flytta till nya lokaler och kvar blir ett omdebatterat hus. Denna betongbyggnad bevaras och genomgår en urban remix - studentbostäder, kontor och publika verksamheter flyttar in i de gamla undervisningslokalerna. För att detta ska fungera genomgår byggnaden stora förändringar och införlivas bland annat med en ny kontrasterande struktur som tillsammans med de befintliga delarna bildar en dynamisk legering.

Förslag på hur Arkitekturskolan kan ritas och programmeras om för att bli en offentlig byggnad i staden som ger mycket tillbaka till Stockholms invånare. Form och program är utformat att ge alla som befinner sig i och utanför byggnaden en ny syn på staden där inte bara gatuplan är offentligt och takplan är privat. Runt byggnaden slingras sig en offentlig promenad som leder upp till det öppna takplanet med bra utsikt över staden. Byggnaden har delats upp för att skapa torg på plan 2. GA är en offentlig plats likt en galleria 2.0.

Developed from a desire to explore alternative ways of addressing aspects of architecture, the project After the Architects tells the story of the KTH School of Architecture building through the eyes of me - one of its many users. The project consists of a film, an exhibition and a hand book with mental excercises. Investigating the tools we have at hands as architects in the context of storytelling as a mean of communication, I wanted to dissect the many layers of interpretation and experiences a building consists of. It is often said that the core of a building is what it does and how it does this. Since buildings, rooms and spaces are experienced differently by everyone, I think the active use of subjectivity is the best way of approaching this theme. The KTH School of Architecture building has been my second home for five years. It has hosted architecture education since 1970, but after the summer of 2015, it is entering a new phase as the school is moving to a new building. Therefore, as a student leaving the building, I’m using my subjectivity as a tool for investigating the relationship between the course of time, the school building, and myself.  Which effects and stories has it staged over the years and how has the building affected me, on an intellectual-, as well as on a personal level? Some of the themes I’ve been working with are; the aspects of time, memories and nostalgia, the different roles of a building, spaces as references, and the interplay between perspective, interpretation and meaning. / Sprunget ur en önskan att undersöka alternativa sätt att diskutera arkitektoniska aspekter skildrar projektet After the Architects historien om KTH arkitekturskolans byggnad sett genom mina ögon i egenskap av en av dess många användare. Projektet består av en film, en utställning och en handbok med tankeövningar. Genom att använda mig av formen av historieberättande vill jag belysa den mängd av lager av tolkningar och upplevelser som en byggnad skapar förutsättningar för. Det sägs att kärnan i vad en byggnad är består av det den gör och hur den gör detta. Eftersom vi upplever byggnader, rum och platser på olika sätt anser jag att en aktiv användning av det subjektiva perspektivet är det bästa sättet att ta sig an detta ämne. KTHs Arkitekturskola har varit mitt andra hem de senaste fem åren. Sedan 1970 har det inrymt arkitekturutbildningen i Stockholm, men efter vårterminen 2015 går byggnaden in i en ny fas, då skolverksamheten flyttar till en ny byggnad. I egenskap av en student som lämnar byggnaden använder jag mig av min subjektivitet som ett analysverktyg för att undersöka relationen mellan tidens gång, byggnaden och mig själv. Vilka upplevelser och historier har den iscensatt genom åren och hur har byggnaden påverkat mig; både på ett intellektuellt- och på ett känslomässigt plan? Några av de teman jag arbetat med är: tiden & byggnaden, minnen & nostalgi, byggnadens olika roller, platser som referenser, och sambandet mellan perspektiv, tolkning och meningsskapande.