För att erhålla varumärkesskydd genom registrering krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. VmL:s registreringshinder utgör även skäl till att ogiltigförklara ett redan registrerat varumärke. Ett relativt registreringshinder framgår av 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL, i vilken föreskrivs: ”Ett varumärke får inte registreras om varumärket kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.” VmL innehåller emellertid inte något absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund mot registreringsansökningar som har skett i ond tro, trots att en sådan bestämmelse återfinns i VmD och är obligatorisk för EU:s medlemsländer att införa i den nationella lagstiftningen. I uppsatsen undersöks således huruvida VmL är förenlig med VmD vad gäller bestämmelserna om ond tro. I EU-domstolens rättspraxis har det visat sig att det inte behöver föreligga en förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken för att en ond tros-situation ska vara tillämplig, något många har trott. Bland andra har Sveriges lagstiftare gjort denna feltolkning, vilket kan utläsas i propositionen till VmL. I EU-praxis finns vidare flera exempel på när ond tro föreligger som en absolut grund, där det således inte råder förväxlingsrisk mellan två varumärken. Sådana situationer föreligger när en registreringsansökan har skett med oärliga avsikter, vilka inte är att anse som god affärssed, och som medför att konkurrensen snedvrids. Ett exempel på ett sådant agerande är när ett företag registrerar sitt varumärke i varu- och tjänsteklasser, vilka det inte avser att bruka varumärket inom. Genom utredningen kan konstateras att sådana situationer inte går att förhindra med hjälp av VmL, i och med att lagen inte innehåller en bestämmelse om ond tro som ett absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund. En direktivkonform tolkning är heller inte möjlig på grund av att bestämmelsen i VmL uttryckligen erfordrar förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken, för att ond tro ska kunna vara för handen. 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL är följaktligen varken förenlig med VmD eller med EU-domstolens rättspraxis. / To obtain trade mark protection through registration, there must be no absolute or relative grounds for refusal. The Swedish Trade Mark Act’s grounds for refusal also constitute grounds for invalidating an already registered trade mark. A relative ground for refusal is stipulated in Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act, which provides: "A trade mark may not be registered if the mark can be confused with a mark used in this country or abroad by someone else at the time of application and which is still in use if the applicant was in bad faith at the time of the application." However, the Swedish Trade Mark Act does not contain any absolute grounds for refusal or absolute grounds for invalidation of registration applications that have been made in bad faith, even though such a provision is found in the Trade Mark Directive and is mandatory for EU member states to implement into national law. The essay thereby examines whether the Swedish Trade Mark Act is compatible with the Trade Mark Directive concerning the provisions about bad faith. In the case law of the Court of Justice of the European Union, it has been found that there is no need for a confusion with an older trade mark for a bad faith situation to apply, something many have believed. Among others, the Swedish legislators have made this misinterpretation, which can be seen in the governments bill to the Swedish Trade Mark Act. Furthermore, in EU case law there are several examples of when bad faith exists as an absolute ground, where there is no likelihood of confusion between two brands. Such situations exist when a registration application has been made with dishonest intentions, which are not considered good business practice, and which causes the competition to be distorted. An example of such behavior is when a company registers its trade mark in goods and service classes, which it does not intend to use the trade mark within. The examining finds that such situations cannot be prevented by the means of the Swedish Trade Mark Act, because the law does not contain a provision of bad faith as an absolute ground for refusal or for invalidation. A consistent interpretation is also not possible because the provision in the Swedish Trade Mark Act explicitly requires the risk of confusion with an older trade mark, for bad faith to be available. Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act is therefore neither compatible with the Trade Mark Directive, nor with the case law of the Court of Justice of the European Union.

Never have so many listened to so much music. The transition to digital uses has made theart form more accessible to everyone. But the transition has also entailed that musiciansreceive ever lower remuneration for the exploitation of their work in relation to other partieson the market. To harmonize copyright law in the digital age, and to strengthen the positionof authors and performers, the Digital Single Market Directive was adopted by the EU in2019.The present work deals with the right to remuneration in accordance with Articles 18and 20 of the Digital Single Market Directive, more particularly in situations when relatedrights to music performances are transferred. The aim is to examine and argue for how thearticles should be interpreted to satisfactorily achieve the purpose underlying the directive.It is stated that the purpose behind the directive is to ensure that authors and performersreceive necessary compensation for their work and achievements, i.e., a compensation largeenough to safeguard the survival of creative and artistic work in all of Europe over a longperiod of time.Further, the conclusion is drawn that Swedish law, in its current form, doesnot live up to the requirements set by Article 20 in the Directive. In addition, it is argued thatArticle 18, which in some respects might be considered optional, rather should be appreciated as a necessary means to reach the purposes underlying the Directive and therefore beimplemented as non-optional. The conclusion is that Article 18 is needed both as a methodof adjusting non equitable contractual terms and as a principle of unwaivable right to remuneration

No description available.

I uppsatsen analyseras skiljelinjen mellan tillåtna aktiviteter och marknadsmanipulation. Analysen företas utifrån ett de lege lata såväl som ett de lege ferenda perspektiv. Analysen de lege lata inleds med att tolka och systematisera art. 12.1 MAR och övriga relevanta artiklar i MAR för att strukturera gällande rätt. Tolkningen och systematiseringen leder till en femstegsmodell som en potentiell överträdelse av förbudet mot marknadsmanipulation kan bedömas mot. Första steget i modellen är att pröva om förbudet är tillämpligt på aktiviteten. Andra steget är att pröva om aktiviteten är materiellt desinformerande (det första objektiva rekvisitet för marknadsmanipulation). Desinformation konstateras kunna ske kommunikativt (verbalt), antingen muntligen eller skriftligen, eller genom andra aktiviteter (icke-verbalt), såsom genomförandet av transaktioner eller läggandet av order. Icke-verbal desinformation delas sedan upp mellan fiktiva transaktioner och transaktioner med dolt motiv. I det tredje steget prövas om aktiviteten påverkar eller riskerar att påverka tillgången, efterfrågan eller priset på ett instrument som omfattas av förbudet (det andra objektiva rekvisitet för marknadsmanipulation). I det fjärde steget prövas om uppsåt eller oaktsamhet föreligger i förhållande till de båda objektiva rekvisiten (det subjektiva rekvisitet för marknadsmanipulation). Rekvisitet konstateras inte gälla för icke-verbal manipulation enligt art. 12.1 a) och b) MAR. Slutligen, i det femte steget, prövas om aktiviteten kan undantas från förbudets tillämpningsområde. Analysen de lege lata övergår sedan till att tillämpa de fem stegen för att analysera skiljelinjen mellan tillåtna aktiviteter och marknadsmanipulation enligt gällande rätt. Analysen behandlar verbal såväl som icke-verbal pump and dump/trash and cash samt wash sales, orderläggning utan avsikt att ordern ska gå till avslut, transaktioner som driver upp kursen, handel med små volymer (enpetare), handel i anslutning till öppning/stängning, cross market manipulation och squeezes. I analysen de lege ferenda kritiskt analyseras förbudet mot marknadsmanipulation för att avgöra om förbudet fått en för restriktiv eller extensiv omfattning. Följande fyra frågor behandlas i den analysen: Bör förbudet omfatta mer än desinformation? Tillämpas förbudet för restriktivt? Är det motiverat att uppställa ett krav på att desinformationen ska vara materiell och upprätthålls kravet av underrätterna? Tillämpas förbudet för extensivt på illikvida marknader? I analysen av de två förstnämnda frågorna dras slutsatsen att förbudet inte fått en för restriktiv omfattning. Däremot konstateras i analysen av de två sistnämnda frågorna att förbudet fått en för extensiv omfattning beträffande icke-verbal manipulation. Uppsatsen avslutas med att diskutera ett antal åtgärder som kan lösa det problemet. Diskussionen leder till slutsatsen att det finns skäl för ESMA att utfärda riktlinjer över hur desinformation ska tolkas och att ett subjektivt rekvisit för icke-verbal manipulation enligt art. 12.1 a) och b) MAR bör upprättas.

No description available.

No description available.

Detta arbete är en konstitutionell analys av EU-kommissionens förlag till skapandet av en europeisk hälsounion, som presenterades den 16 september 2020 i form av ett meddelande och tre lagförslag. Syftet med arbetet är att analysera hur den konstitutionella balansen på hälsoområdet kommer att förändras i och med hälsounionen, som ska införas utan en fördragsändring. Medlemsstaterna har länge haft en restriktiv syn på att överlämna sina befogenheter inom hälsoområdet. Trots detta har en viss harmonisering av hälsoområdet ändå skett, till stor del indirekt genom marknaden. Även om hälsounionen främst är inriktad på hälsosäkerhet – hanteringen av pandemin – innebär den föreslagna hälsounionen att den existerande konstitutionella strukturen fördjupas. Det rör sig därmed inte om någon ny form av harmonisering, utan snarare en förändring i viljan att samarbete från medlemsstaternas håll.

Non-fungible tokens (NFT’s) have been developed due technological innovations of the past decade. NFT’s are digital entities that are accessible through distributed ledger technology. The market for NFT’s has expanded significantly in recent years, which has left the legislation behind. The EU is currently working on Markets in Crypto-assets regulation (MiCAR) which intends to be the first EU-level regulation of its kind and will thus regulate crypto-assets.  This thesis aims to investigate the legal status of NFT’s within EU law. The current definition of an NFT is of a purely technical nature and lacks a legal definition at an EU level. The interest in qualifying an NFT is based on the importance of investigating which legal sources are applicable when trading these assets. The definition of NFT’s and whether they are defined as a transferable security affects which legal acts, both existing and new, cover its legal regulation.  All central banks within the EU, including the European Central Bank (ECB), have chosen not to define crypto-assets as a financial asset and no further development in terms of the qualification has been initiated. This essay considers with the classification of an NFT by systematically interpreting Article 4.1.44 of the MiFID II-directive whilst determining whether NFT’s constitute a transferable security.  The conclusion will establish whether NFT’s are covered by MiFID II, as well as other legal acts on the securities market which deal with consumer- and investor protection and market integrity. On the contrary, if it is concluded that NFT’s are not defined as a transferable security, an investigation is instead further required to decide whether NFT’s should be regulated under MiCAR, or they are to remain unregulated.  The objective is to investigate the legal challenges NFT trading can give rise to attributed to its technical structure and to investigate whether the EU’s package for the digitalizing of the financial sector, specifically MiCAR, intends to solve these.

<p>I denna uppsats görs en sammanställning av gällande skatterätt för bolag enligt EG-domstolens praxis, med avgränsning till området för direkt beskattning.</p><p>Direkt beskattning är en kompetens som tillfaller nationell lagstiftning i unionens medlemsstater.</p><p>Nationella beskattningsregler för bolag har dock på många håll givit upphov till diskriminerande behandling, i strid mot EG-fördragets fria rörligheter.</p><p>Endast genom utfärdande av direktiv kan en harmonisering på området komma till stånd.</p><p>EG-domstolen har därför påskyndat integrationsarbetet genom att tolka och tillämpa gemenskapsrätten till att omfatta direkt beskattning för bolag.</p><p>Nationella skattebestämmelser som hindrar bolag från att utnyttja EG-fördragets fria rörligheter, kan därför enligt EG-domstolens praxis åsidosättas direkt med stöd av fördraget.</p>

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.