Sammanfattning Studiens syfte har varit att förstå hur elever i årskurs 7-9 upplever det stöd som skolan ger i form av extra anpassningar för att underlätta momenten läsning och skrivning. Studien är ett kvalitativt arbete inspirerat av narrativ metod. Elever i årskurs 9 skrev om sina upplevelser av extra anpassningar. Efter flera genomläsningar kodades materialet till kategorier som motsvarade olika områden av berättelsernas innehåll. Efter analys och tolkning utformades fyra olika narrativ, berättelser sammanfogade utifrån det tolkade datamaterialet, två ur ett utifrånperspektiv och två ur ett inifrånperspektiv, elever som inte hade, respektive hade extra anpassningar. Narrativen bildar utgångspunkt för resultatpresentationen. För merparten av informanterna är extra anpassningar viktiga och en demokratisk rättighet för elever i olika typer av svårigheter. Elever känner till vilka rättigheterna är och vilka anpassningar som kan göras. Flertalet är bekanta med läs- och skrivstöd i form av dator, Ipad, talsyntes, muntliga prov, förlängd provtid m.m. Elever som har olika anpassningar är till övervägande delen nöjda med dem. Man saknar fortsatt färdighetsträning i läsning och skrivning. Viss social påverkan förekommer i form av låg självkänsla hos elever med anpassningar vilka bekräftas av aningar hos utifrånperspektivet om att dessa känslor troligen finns. Man kan mellan och bortom raderna utläsa ett ”vi och dom”-perspektiv. Detta kan få elever att avstå från extra stöd eller anpassningar. Studien kan bidra med förståelse för vikten av att arbeta för stärkt självkänsla hos elever i läs- och skrivsvårigheter, att prioritera färdighetsträning även på högstadiet samt att arbeta med demokratisk värdegrund. Sökord: specialpedagogik, extra anpassningar, alternativa lärverktyg, elevupplevelser, narrativ

Den svenska skolan har genom historien haft flera olika betygssystem. 1994 infördes mål- och kriterierelaterade betyg och 2011 fick Sverige en ny läroplan Lgr11. Syftet med denna studie är att undersöka hur elever, vilka är i läs- och skrivsvårigheter, i årskurs 6-9 upplever kunskapskraven, bedömningsprocess och betygssättning enligt Lgr11 i ämnet svenska. Arbetet byggdes på fokusgruppsintervjuer med totalt 15 elever, verksamma vid en grundskola i Mellansverige våren 2016.   Studien har en fenomenologisk ansats där vi genom halvstrukturerade fokusgruppintervjuer ville ta reda på hur elever i läs- och skrivsvårigheter upplevde kunskapskraven samt bedömningsprocessen enligt Lgr11. De teoretiska perspektiv som har använts för att analysera vårt empiriska material är Husserls livsvärldsteori, det situerade perspektivet på lärande och bedömning samt det relationella perspektivet på specialpedagogik. Resultatet visar att eleverna upplever att betyget är viktigt för sin framtid och de ser det som ett kvitto på sitt lärande. Vidare lägger eleverna det största ansvaret för sitt betyg på sig själva och de upplever nuvarande betygsystem som svårt att förstå. Vi ser också att de uttrycker en osäkerhet kring vilka kunskaper som bedöms i skolan. Eleverna ger också uttryck för upplevelser av oro, besvikelse, stress, uppgivenhet, vanmakt, ilska, osmarthet och glädje. Vår tolkning av resultatet är att eleverna upplever att lärarnas bedömningspraktik och läroplanens kunskapskrav kan utgöra hinder för dem i sin strävan att nå ett högre betyg.

Denna produktionsuppsats undersöker i vilken grad elevers inställning till muntliga bedömningspraktiker inom matematik korrelerar med elevernas upplevda nervositet, tidigare erfarenhet och skrivkunskaper. Uppsatsen  undersöker även vilka typer av bedömningsaktiviteter som elever uppger att de haft tidigare erfarenhet av. Studien syftar till att ge lärare en bild av vilka faktorer som påverkar elevers inställning positivt till muntlig bedömningspraktik vilket kan hjälpa läraren i utvecklandet av sin egen bedömningsmetodik. Genom en enkät med Likertskalor och flervalsfrågor undersöks gymnasieelevers attityd och erfarenhet. Undersökningen visar att den vanligaste tidigare erfarenheten av muntliga bedömningstyper är genom grupparbete och den minst förekommande är genom presentation. 8,9% av eleverna uppger att det inte varit med om någon muntlig  bedömningsaktivitet inom matematikämnet. I studien används en mätning av inkonsekvens mellan snarlika frågor. Som bäst var besvarandet konsekvent i  68% av fallen och som lägst 48%. Sammantaget uppmättes positiv inställning ha en ringa negativ korrelation med nervositet och skrivkunskap och en svag positiv korrelation med elevers tidigare erfarenheter av muntlig bedömning.

Trots att det inom forskningsvärlden propageras för formativ bedömning, kan man i dagsläget notera en mycket stor variation gällande införlivandet av, samt effekter av, formativ bedömning i skolor. Metoder för att kartlägga formativ bedömningspraxis fordras för att kunna särskilja på ”god” respektive ”mindre god” formativ bedömningspraxis. Syftet med föreliggande uppsats var att, med hjälp av en elevenkät och multivariata projektionsmetoder såsom PCA och PLS-DA, kartlägga, och särskilja, formativ bedömningspraxis hos sex olika gymnasieklasser som genomfört kursen kemi 2. Ett sekundärt syfte var även att, med samma verktyg, försöka karakterisera och särskilja frekvenser av olika genomförda undervisningsmoment inom samma kurs och klasser. Studien visade, på ett grafiskt och illustrativt sätt, en stor variation av upplevelser av formativ bedömning inom de tillfrågade klasserna. Vidare visade sig PCA vara ett utmärkt verktyg för att identifiera elevsvar som låg utanför den ”normala” variationen. Genom en PLS-DA-analys påvisades en skillnad i frekvenser av genomförda undervisningsmoment mellan två kommunala och en privat skola – även om dessa resultat bör tolkas med en viss försiktighet.