Sveriges säkerhetsstrategi baseras på en totalförsvarsprincip, vilket inom forskningen tillskrivits en nyliberalistisk styrmetod som skapar säkerhet genom att bygga ett resilient samhälle. Det resilienta samhället och totalförsvarsprincipen innebär att hela samhället involveras i skapandet av motståndskraft gentemot hot. Utan medborgare som vill vara delaktiga i principen faller säkerhetsstrategin. Etablerad forskning har svårt att koherent beskriva hur medborgare i ett land som Sverige ställer sig till totalförsvarsprincipen. Genom en kvalitativ intervjustudie kan drivkrafter för att bidra till samhällets motståndskraft, i studien kallat medborgerlig motståndskraft, undersökas bland medborgare i totalförsvarets frivilligorganisationer. Medborgerlig motståndskraft utgör studiens teoretiska bidrag där fenomenet undersöks genom lockelser för samhälleliga yrken samt viljan att ingå i samhälleliga sammanhang. Här har teorier om pro-samhälleliga beteenden respektive sociala rörelser tillsammans bildat ett teoretiskt ramverk. Resultatet visar att frivilligmedlemmarnas drivkrafter för medborgerlig motståndskraft består av en inre altruism och ett rationellt sökande efter trygghet. Samtidigt påvisas kontextens betydelse för deras insikt för att engagera sig. Dessutom visar resultatet att flertalet av drivkrafterna medborgarna har, härstammar eller stärks av behållningen frivilligmedlemmarna får av sin delaktighet. Sammanfattningsvis påvisar resultatet att trots Sveriges långa tid av fred och vald styrmetod finns det hög medborgerlig motståndskraft men det är avgörande att staten kultiverar denna potential om den ska komma samhället till nytta. Studien bidrar till forskning om medborgarnas roll i det resilienta samhället samt forskning om motståndsrörelser, men också insikter om faktorer som bör kultiveras i skapandet av en säkerhetsstrategi baserad på medborgerlig delaktighet i totalförsvaret.

Masteruppsatsen avser att kvalitativt undersöka och analysera hur ett urval av unga invånare i Sverige upplever sin försvarsvilja i syfte att öka den konceptuella förståelsen för begreppet försvarsvilja. Analysen ställs i förhållande till nuvarande ansvarsfördelning av försvars- och säkerhetspolitiska frågor mellan svenska staten och den enskilda individen. Studiens resultat nås genom en kvalitativ innehållsanalys med ny empiriska data som inhämtats genom semi-strukturerade intervjuer. Slutsatser som kan dras från studien är att termen försvarsvilja bör betraktas som ett kontextberoende och dynamiskt begrepp vars aktuella innebörd för de unga invånarna synliggörs när begreppet analyseras i förhållande till den rådande försvars- och säkerhetspolitiska inriktning som är baserad på dagens hotbild och omvärldsläge.

I de senaste årens försvars- och säkerhetspolitiska debatt har begreppet försvarsvilja fått en renässans. I samband med att Sverige återigen satsar på nationellt försvar och återuppbygger totalförsvaret har det från politiskt håll betonats att försvarsviljan i befolkningen ska stärkas. Men vad menas egentligen med begreppet? Och varför är försvarsviljan viktig? Dessa frågor är inte nya, utan har utretts grundligt inom det psykologiska försvaret ända från 1952 fram till 1990-talet. Trots omfattande försök att enas om en entydig definition av begreppet försvarsvilja har så aldrig skett. Empirin i denna studie pekar på att det inte är något större problem då det ändå verkar finnas en utbredd intuitiv förförståelse för vad som menas. Denna förförståelse grundar sig i att det finns gemensamma föreställningar och sätt att tänka. Normer och värderingar påverkar vårt sätt att tänka. För att förklara de bakomliggande faktorer som bidrar till försvarsvilja syftar denna studie till att förstå begreppet försvarsvilja ur ett institutionellt perspektiv. Då samhället har genomgått stora förändringar sedan kalla krigets dagar skulle man kunna anta att man förstår begreppet annorlunda i dagens kontext. Försvarsvilja kan förstås som en känsla. Denna känsla bygger på insikt om att det finns något som är värt att försvara, nämligen vår demokrati och sätt att leva. Insikten måste också finnas om att detta kan vara hotat. När invånarna i samhället känner en delaktighet och inkludering i samhället skapas också incitament att vilja försvara det man värdesätter från det som hotar.

In the wake of a deteriorating security situation in Europe, after the Russian annexation of Crimea, a change is noticed in the Swedish debate on defence policy. The tendency to use the traditional Swedish concept of societal anchoring, Folkförankring, have increased without a clear definition of the concept. Despite this ambiguity, societal anchoring and a public will to defend, Försvarsvilja, is considered crucial for the defence of Sweden. The purpose of this thesis is to increase the understanding of these concepts with regard to national security. The concepts are investigated using a qualitative analysis of Swedish political policy documents and military doctrine within the framework of civil-military relations theory. The finding of this thesis is that societal anchoring, cannot be satisfyingly explained by traditional theories of democratic control. The concept is also used as a driver for increased societal resilience and participation in the total defence manifested in a will to defend the nation. Apart from traditional civil-military relation and theories of democratic control, the target for political measures is not the military, but the public citizen. The findings are understandable within a liberal democracy since a reduced individual freedom need to be legitimated. Sustaining liberal values, the public is adjusted to a new defence policy by legitimising a reinstated draft, increased individual responsibility and a shift toward a more militarized society.

Studien bidrar med kunskap om hur svåra kriser som krig kan aktivera och göra bruk av det förflutna. Undersökningen fokuseras på en pågående produktion av en utställning Korsvägar, som görs på Armémuseum och baseras på ett samarbete mellan statliga museer i Sverige och Ukraina. De teman som utställningen ska beröra har en stor relevans för Sveriges, Ukrainas, men även Rysslands nationella identitet. Därför undersöks i studien varför och på vilket sätt den gemensamma svensk-ukrainska historien görs påmind under det pågående Ukrainakriget och vilken roll det svenska museet får i den nya verkligheten. Studiens hypotes är att denna utställning aktiverar det förflutna i en kulturarvsform som ger en relevant samtidsprodukt präglad av det pågående kriget. Resultatet som kommer att visas i utställningen är en officiell bild av en djupgående svensk-ukrainsk gemenskap förankrad i en gemensam historia. Statliga kulturhistoriska institutioner från båda länder försöker att genom urval i det förflutna och sina samlingar skapa och representera gemensamma minnen för att kunna bruka detta ”arv” som en politisk resurs. Studiens resultat visar därför att utställningen Korsvägar spelar en mycket bredare roll än bara som en gemensam mellaninstitutionell skapelse. Studiens resultat diskuteras i relation till fältet kritiska kulturarvsstudier.

Försvarsviljan i Sverige är ett aktualiserat område, föremål för ett ökat uppmärksammande i den offentliga diskursen och i samband med upprättandet av en ny myndighet för det psykologiska försvaret. Vidare utgör Sveriges och övriga nordiska länders höga försvarsvilja en anomali, då de tillsammans avviker från forskningens normerande värden för vad som konstituerar en stark försvarsvilja. Denna forskning bygger på intervjuer med sakkunniga inom civilsamhället och Försvarsmakten, syftande till att förstå upphovet till svensk försvarsvilja och Sveriges inkluderande i avvikelsen i nordisk försvarsvilja (the Nordic Experience). Genom en fenomenografisk analys av respondenters upplevelse av fenomenet försvarsvilja, bidrar denna forskning med ökad kunskap om försvarsviljans identifierade fundaments inflytelser (kultur, geografi, historia), samt förståelse för varför försvarsviljan bör underhållas som en strategisk resurs. Forskningen bidrar därmed till Försvarsmaktens arbete i att verka som en del i denna process.