Har skönlitteraturen en given plats i skolan eller är den formen av litteratur någonting med ett historiskt rosa skimmer kring och inte någonting som i själva verket har någon större inverkan på elevernas identitetsskapande, självinsikt och vidgade perspektiv? Detta är en av de undersökta frågorna i studien som har utformats som en systematisk litteraturstudie som innebär att systematiskt söka, kritiskt granska och sammanställa funnen litteratur. Det råder delade meningar bland forskare om skönlitteraturens explicita roll gällande medverkandet till elevernas personliga utveckling. Men studien visar att skönlitteraturen har en särställning gällande dessa frågor dels genom att det går att utnyttja skönlitteraturens lättillgänglighet för att eleven ska få en djupare förståelse för innebörden av det lästa, och på så sätt även få en djupare förståelse för sin person. Detta är betydligt svårare att genomföra med andra medier i det vidgade textbegreppet. Samtidigt visar den sociokulturella teorin att samtliga texttyper inom det vidgade textbegreppet står i beroende av varandra och samarbetar. Den eventuella särställningen mot andra medier inom utbildningar syns även genom att skönlitteraturen numera ingår i utbildningar inom läkarutbildningen, prästutbildningen samt polisutbildningen för att ge omvärldsförståelse. Detta tyder på skönlitteraturens särställning och användningsområde i ämnet.

I undersökningar såsom PISA framkommer att de allra flesta barn och tonåringar saknar läslust när det gäller läsning i och för skolans svenskundervisning. Dessutom finns en minskning av andelen ungdomar som läser av fri vilja och för att det är underhållande. I tidigare forskning finns flertalet undersökningar utifrån lärares perspektiv på läslust bland dagens unga i skolan samt hur man kan väcka deras läsengagemang. Det finns emellertid få studier som antar ungdomars perspektiv på området. Utifrån detta syftar föreliggande uppsats till att synliggöra elevers perspektiv på vad som skapar motivation och engagemang vid läsning av skönlitteratur i gymnasieskolans svenskämne med hjälp av följande frågeställningar: Hur bör, utifrån ett elev-perspektiv, läsning av skönlitteratur organiseras och genomföras inom gymnasieskolans svenskämne för att skapa läslust? Vad bör, utifrån ett elevperspektiv, läsas inom gymnasie-skolans svenskämne för att skapa läslust? samt Vad vill elever få ut av att läsa skönlitteratur, enligt eleverna själva, och är läslust, utifrån ett elevperspektiv, relevant för läsning av skön-litteratur inom gymnasieskolans svenskämne? Undersökningens omfång avgränsas genom ramen läsning i och för gymnasieskolans svenskämne samt genom definitionen av skön-litteratur som fiktionsprosa med sociokulturell teorin som utgångspunkt. För att besvara syftet har tre kvalitativa, semistrukturerade intervjuer genomförts med tolv gymnasieelever i grupper om tre till fem elever per intervjugrupp. Resultatet av studien visar att elever har förväntningar om meningsfullhet, lärande och utveckling i samband med läsning av skönlitteratur i svensk-ämnet och att läsengagemang och motivation anses viktigare än läslust med betydelse att läsa enbart för nöje och upplevelsen av intrigen. Eleverna ser en vinning genom att kombinera yttre och inre motivation för att både tillägna sig spänningen i att se vad som händer i en bok och nyttan av att lära sig något eller en personlig utveckling genom exempelvis vidgade perspektiv. Dessutom synliggörs boksamtalet och den sociala interaktionen kring böcker som central för att skapa motiverade och läsengagerade elever som främjar läslust. Slutligen visar resultatet även på lärarens betydelse i planering och organisering av litteraturundervisningen för att skapa stimulerande läsmiljöer som stöttar och engagerar elevers läsning av skönlitteratur inom gymnasieskolans svenskämne i riktning mot ett lustfyllt läsande.

Med avstamp i en korpus bestående av svensk fiktionsprosa utgiven 1809–1930 studeras språkförändring innan, under och efter det moderna genombrottet. Utifrån en hypotes om att förändringar sker framför allt på frasnivå kartläggs nominalfrasens utveckling med avseende på längd och komplexitet. Längd och djup för samtliga nominalfraser i 303 verk analyseras för att synliggöra övergripande förändringstendenser. Desamma jämförs också med den grafiska meningens förändring i längd under perioden. Vidare görs också en närläsning av fyra av korpusens verk, vilka kan antas ha fungerat pådrivande alternativt bromsande i utvecklingen mot ett alltmer modernistiskt språk. Utifrån fem beskrivande kriterier för vad modernistiskt språk är och med fokus på verkens grafiska meningars och nominalfrasers utformning analyseras och diskuteras språket i Rosen på Tistelön, Psykologiska gåtor 3, Blå blommor och Tidens kvinnor i förhållande till stilutvecklingen under hela tidsperioden i stort. Resultatet visar en ökning av nominalfrasens längd och komplexitet under 1839–1878. Efter det vänder utvecklingen. År 1879–1930 minskar längd och komplexitet som snabbast, vilket delvis sammanfaller med det moderna genombrottet (1870–1905). Genom närläsningen framkommer att de kortare och enklare konstruerade nominalfraserna sammanfaller relativt tydligt med en mer modernistisk språkstil. Med viss modifikation av årtalsgränserna går det således att tala också om ett modernt genombrott språkligt sett.