Introduktion: I slutet av år 2019 startade spridningen av influensan Covid-19 och orsakade en global pandemi. En av de mest utsatta grupperna under pandemin har varit seniorer över 70 år då dessa har haft särskilda restriktioner att förhålla sig till. Fysisk aktivitet är en faktor för god hälsa och studier visar ett samband mellan social distansering, fysisk inaktivitet och psykisk ohälsa. Fysioterapeuter som arbetar med dessa områden har därför en bidragande roll att finna tillvägagångssätt för att upprätthålla fysisk aktivitet under isolering. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur den fysiska aktiviteten, det psykiska välbefinnandet samt den allmänna livskvalitén har påverkats hos seniorer över 70 år i Gällivare, till följd av restriktioner och isolering under Covid-19 pandemin. Metod: Studien genomfördes genom en kvantitativ tvärsnittsdesign där 31 enkätfrågor användes för att samla in data. En webbenkät skickades ut elektroniskt till en pensionärsförening i Gällivare under en 2-veckorsperiod. Deskriptiv statistik användes vid analysering av data. Resultat: Totalt deltog 15 respondenter i studien. Av dessa upplevde 85,7% att deras fysiska aktivitet påverkats negativt till följd av restriktionerna och pandemin. Ett samband fanns mellan minskad fysisk aktivitet och minskad allmän livskvalitet. Konklusion: Pandemins restriktioner och isolering har ett samband med minskad fysisk aktivitet och nedsatt välbefinnande. Studien ger endast tidiga indikationer på konsekvenser ett drygt halvår in i pandemin i Sverige och kan komma att förändras i framtiden. Mer forskning krävs då pandemin är fortsatt pågående när studien slutförs.

Bakgrund: Paniksyndrom med eller utan agorafobi skapar stort lidande för många individer då sjukdomen skapar stora begränsningar i vardagen. Huvudsaklig behandling består av psykofarmaka och samtalsterapi. Fysisk träning är ett av Fysioterapeutens huvudsakliga medel till att främja hälsa och förhindra ohälsa hos individen genom planerade aktiviteter med syftet att förbättra kroppens förmåga att genomföra specifik uppgift. Fysisk träning har bevisat ångestlindrande effekter. Syfte: Att kartlägga vilken effekt fysisk träning har på livskvalitet och ångestsymtom för individer med paniksyndrom med eller utan agorafobi. Metod: För att besvara syftet genomfördes en systematisk litteraturstudie. Sökningar utfördes i de medicinska databaserna Pub Med, PsycInfo, Cinahl samt SveMed+. Resultat: 9 studier granskades totalt. Av dessa visade 6 stycken att fysisk träning ger positiva effekter på panikångest med eller utan agorafobi. Av dessa utförde 5 stycken fysisk träning under minst 10 veckor. Vid dessa 5 utfördes den fysiska aktiviteten på måttlig intensitet. Alla 5 studier visade att kognitiv beteendeterapi och/eller psykofarmaka gav signifikant större positiva effekter än fysisk träning. En studie visade att fysisk tränings positiva effekter över tid närmar sig den positiva effekt som psykofarmaka gav fysisk träning kan ytterligare förbättra effekten av kognitiv beteendeterapi och psykofarmaka. Konklusion: Fysisk träning har signifikant positiva effekter avseende patienters mående. kognitiv beteendeterapi och psykofarmaka har signifikant större positiva effekter än fysisk träning.

Bakgrund: Single-leg hop test, handdynamometertest och heel-rise test är vanligt förekommande test för att mäta muskelstyrka i fysioterapeutisk klinik. Målsättningar kan förändra hur människor presterar genom att påverka inre och yttre beteenden vilket observerats i tidigare forskning.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka vilken effekt målsättning har på testresultat vid test av muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet vid två separata tillfällen samt till vilken grad det föreligger ett samband mellan testresultatet och skattad self-efficacy samt testresultatet och skattad utfallsförväntning. Metod: Experimentell, enkelblindad RCT med kontrollgrupp samt för- och eftermätning. Tjugosex deltagare i åldrarna 18-30år rekryterades genom bekvämlighetsurval. Datainsamling bestod av testresultat, målsättning, skattad self-efficacy och utfallsförväntning. Resultat: Signifikanta skillnader mellan grupperna förelåg vid testtillfälle 2 för single-leg hop test men inte för övriga test. Signifikant skillnad inom interventionsgruppens testtillfällen fanns vid single-leg hop test samt handdynamometertest men inte vid heel-rise test. Signifikant skillnad inom kontrollgruppens testtillfällen fanns endast vid single-leg hop test. Slutsats: Målsättningen har troligtvis haft effekt på testresultaten i interventionsgruppen. Däremot kan metodologiska brister haft en påverkan på resultaten. Vidare forskning bör tillämpa större urval och bättre kontroll av externa variabler samt rekrytera ur andra populationer för att kunna generalisera till mer kliniskt relevant kontext.

Introduktion: Att kvinnor drabbas av en bristning efter en vaginal förlossning är vanligt förekommande och drabbar cirka 80% av alla förstföderskor. Bristningarna innebär i vissa fall direkta skador på muskler, nerver och stödfunktioner vilket kan leda till urinläckage, avföringsläckage, tarmtömningssvårigheter, framfall av vaginal-väggarna och sexuell dysfunktion. Uppföljningen av denna patientgrupp varierar i landet, allt mellan utebliven uppföljning och noggrann uppföljning av profession med specialistkunskap. Syfte: Syftet var att ta reda på fysioterapeutens interventioner och roll vid vård av kvinnor som drabbats av en obstetrisk analsfinkterruptur i samband med vaginal förlossning vid landets sju regionsjukhus. Metod: För att besvara syftet genomfördes en kvantitativ enkätstudie. En egenkonstruerad eenkät användes och utformades med inspiration från nationella riktlinjer och en tidigare enkät. De som svarade på enkäten var fysioterapeuter som arbetar med förlossningsskador vid sex av landets sju regionsjukhus. Resultat: Fysioterapeuter var involverade vid eftervård och rehabilitering av kvinnor vid olika grader av skada efter vaginal förlossning. Fysioterapeutiska riktlinjer, interventioner och rutiner för uppföljning skilde sig mellan regionsjukhusen. Konklusion: Alla regionsjukhus i Sverige förutom ett har fysioterapeuter inkopplade vid vård av kvinnor som drabbats av en obstetrisk analsfinkterruptur i samband med vaginal förlossning. De fysioterapeutiska riktlinjerna skiljer sig något mellan regionsjukhusen då fysioterapeuterna bygger sina riktlinjer på olika direktiv och fakta. Baserat på denna studie finns behov av mer forskning som undersöker fysioterapeutens interventioner och roll vid vård av kvinnor med obstetrisk analsfinkterruptur i samband med vaginal förlossning.

Inledning: I Sverige opererar sig årligen ca 1500 fotbollsspelare för en korsbandsskada och benämns vara den patientgrupp som har störst risk för en andra ruptur. För att återgå till fotboll behöver patienten fokusera på att återfå bland annat styrka och kondition vilket görs genom en rehabiliteringsplan som utformas tillsammans med en fysioterapeut. Fysioterapeuten utför funktionsbedömningar såsom styrke- och stabilitetstester på patienten både innan, under och upp till 12 månader efter rekonstruktion och kräver därför en regelbunden kontakt med patienten. För att fullfölja rehabiliteringen krävs dock mer än de fysiska aspekterna eftersom psykosociala faktorer som attityd, tankar och motivation har en inverkan. Syfte: Syftet med studien är att ur fotbollsspelares perspektiv beskriva upplevelsen av den fysioterapeutiska rehabiliteringen och återgång till fotboll efter en främre korsbandsrekonstruktion. Metod: En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie valdes för att besvara studiens syfte eftersom denna design syftar till att beskriva och få en förståelse för andra människors erfarenheter och upplevelser. Totalt intervjuades fem deltagare för studien. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i sju huvudkategorier; att drabbas av en främre korsbandsskada, vikten av stöd, återgång till fotboll, riskbedömning, rehabiliteringsprocessen, fysioterapeutens roll samt påfrestningar under rehabiliteringen och 20 sub-kategorier. Konklusion: Fotbollsspelarnas upplevelse av den fysioterapeutiska rehabiliteringen och efterföljande återgång till fotboll efter en främre korsbandsrekonstruktion är mer komplex än enkel att beskriva, men kan i korthet förklaras med temat “en lång rehabilitering präglad av eget ansvar, stöd och en vilja av stål”.

Bakgrund: KOL är en progressiv inflammatorisk sjukdom som påverkar lungvävnaden och luftvägarna. Ett karakteristiskt symtom är dyspné som kan leda till rädsla för ansträngning. De flesta uppnår inte rekommendationerna för fysisk aktivitet. Under 2020 ökade trycket på hälso-och sjukvården, insatser minskade och hos riskgrupper har fysisk och psykisk ohälsa ökat. Fysioterapeuter har en viktig roll att hitta strategier för att vidmakthålla fysisk aktivitet, vilket kan försvåras under en pandemi. Syfte: Att undersöka hur personer med kronisk obstruktiv lungsjukdom upplever sina möjligheter till fysisk aktivitet under covid-19 pandemin och hur de upplever att detta påverkar deras livskvalité. Metod: Sex semistrukturerade intervjuer hos deltagare med KOL genomfördes som analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Dataanalysen gav tre kategorier. Resultatet visade upplevelser av minskad fysisk aktivitet, försämrat psykiskt välmående och minskat socialt stöd. Slutsats: Studien gav en möjlig förklaring till vad som påverkar möjligheterna till fysisk aktivitet under covid-19. Minskat socialt stöd och ökad oro/rädsla i relation till fysisk aktivitet påverkade vidmakthållandet av fysisk aktivitet och deltagarnas upplevda livskvalité.

Abstrakt Introduktion/bakgrund: Patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS) är ett av de vanligast förekommande orsakerna till knäsmärta och karaktäriseras av en diffus smärta vilken uppkommer vid moment som orsakar belastande stress för knäleden, vanligtvis kopplat till fysiskt aktiva individer. Tidigare studier har kopplat samman PFSS med en dysfunktion i den främre lårmuskulaturen quadriceps, men de senaste åren har studier som istället undersökt effekterna av styrketräning av höftmuskulaturen indikerat att ett träningsfokus även här kan vara fördelaktigt i behandlingssyfte. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa om styrketräning av höft- och knämuskulatur alternativt bara höftmuskulatur var mer effektivt för att minska smärta vid patellofemoralt smärtsyndrom än styrketräning av enbart knämuskulatur. Metod: Studien var en systematisk litteraturöversikt där databaserna PubMed, Cinahl och Sportdiscus genomsöktes. Avgränsningar av sökningen gjordes utifrån PICO-modellen. Kvalitetsgranskning utfördes med PEDro-skalan. Endast studier publicerade mellan 2012-2020 samt RCT-studier inkluderades. Resultat: Sammanfattningsvis sågs signifikant minskad smärta men däremot ingen signifikant skillnad mellan grupperna efter interventionen i de studier där styrketräning av höftmuskulatur jämfördes med styrketräning av knämuskulatur, däremot sågs små tendenser till fördel för styrketräning av höftmuskulatur kombinerat med bål i form av genombrott för minskad smärta vid ett tidigare skede samt mindre smärta på lång sikt. Bland samtliga studier som jämfört styrketräning av höft- och knämuskulatur  kontra bara knämuskulatur sågs en signifikant förbättring i gruppen som kombinerat höft- och knämuskulatur. Konklusion: Resultatet av dessa studier som alla höll hög kvalitet utifrån PEDro-skalan tyder på att styrketräning av höft- och knämuskulatur i kombination resulterade i signifikant minskad smärta jämfört med styrketräning av enbart knämuskulatur och bör därför användas för att minska smärtan hos personer med PFSS.

Introduktion: Forskning tyder på att nyanställda inom vården många gånger inte är adekvat förberedda inför sin mångfacetterade och ansvarsfulla roll. Många nyanställda har uppvisat god sakkunskap men trots detta upplevt en stor stress vid transitionen. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur nyanställda fysioterapeuter som gått på Umeå Universitet upplever transitionen från student till legitimerad utövare. Metod: En anpassad form av grounded theory användes som kvalitativ forskningsansats. Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes med nyanställda fysioterapeuter examinerade vid Umeå Universitet. Insamlad data analyserades genom konstant jämförande och delades in i koder, underkategorier, kategorier och en sammanfattande huvudkategori. Resultat: Dataanalysen resulterade i nio underkategorier och tre kategorier. De tre kategorierna var Arbetsplatsens omhändertagande fundamentalt, Förutsättningar för optimalt lärande – värdefull förberedelse och Medvetenhet och acceptans för svårpåverkade omständigheter. Dessa handlade om betydelsefulla faktorer innan, under och efter transitionen där lärares roll, socialt stöd, organisation och tillgång till tid visade sig vara av värde. De handlade också om en medvetenhet för yrkets bredd, det ständiga utvecklandet av kompetens, det egna ansvaret och oförutsedda händelser. En sammanfattande huvudkategori kunde avläsas - Transition från student till kollega – en process med möjligheter och hinder. Konklusion: Transitionen från student till legitimerad utövare innebär för många en stor utmaning. Både underlättande och försvårande omständigheter på utbildningen och arbetsplatsen har påvisats, däribland lärares roll, socialt stöd, organisation och tid. Det finns förbättringspotential hos både universitet och arbetsplatser för att underlätta övergången för nyanställda. Förslag på förbättringar som lyfts fram i denna studie är för arbetsplatser att erbjuda den nyanställda introduktion och mentorskap samt ställa rimliga krav. Minska stress under utbildningen genom att fördela tiden i vissa kurser på ett bättre sätt.

Sammanfattning: Introduktion: Gluteal tendinopati (GT) är en vanligt förekommande orsak till smärta på utsidan av höften. Smärtan provoceras vid gång, sittande, trappgång och sidliggande. GT har negativ inverkan på individens livskvalité och drabbar oftast kvinnor över 40 år. Tre tidigare studier har studerats träningseffekten vid GT men ingen har undersökt effekten av ett individuellt träningprogram.  Syfte: Syftet var att undersöka om utbildning och individanpassad träning enligt principer för träning vid gluteala tendinopatier har inverkan på smärta och höftfunktion hos personer med Gluteal tendinopati. Metod: En SSED studie med multipel baslinje design inkluderande åtta deltagare. Interventionen bestod av sex träffar med undervisning och individuell träning omfattande isometrisk träning, rörelsekontroll, styrketräning och plyometrisk träning. Primära utfallsmått var antal steg/dag, smärta på kvällen och vid aktivitet mätt med numeric rating scale (NRS). Sekundära utfallsmått var Victorian Instute of Sport Assessment–gluteal tendinopathy (VISA–G) samt förmågan att hålla bäckenet horisontellt stående på ett ben.  Resultat: Fem deltagare ökade antalet steg/dag. Sex deltagare skattade lägre smärta på kvällen och två av fem hade lägre smärta vid aktivitet. Sju deltagare skattade förbättrad höftfunktion med VISA–G. Alla kunde hålla bäckenet horisontellt stående på ett ben. Slutsats: Undervisning och individanpassad träning omfattande isometrisk träning, rörelsekontroll, styrketräning och plyometrisk träning påverkar inte höftfunktion mätt i antal steg/dag och smärta vid aktivitet men har effekt på smärta och självskattad höftfunktion hos personer med GT. Vidare studier behövs för att fastställa vilket träningskvalité som är effektivast vid GT.

Bakgrund: Ett vanligt arbetssätt inom slutenvård är teamrond där olika professioner stämmer av vårdarbetet. Fysioterapeuter har en viktig rehabiliterande roll inom slutenvården, vetenskapligt underlag som beskriver fysioterapeuters upplevelser av sin roll i teamronden är mycket begränsat. Syfte: Syftet var att beskriva hur fysioterapeuter inom slutenvård på svenska sjukhus upplever teamronden och sin egen yrkesroll i denna. Metod: Studien var en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Sju fysioterapeuter, som alla hade deltagit i minst tre teamronder under de senaste tre månaderna, intervjuades mellan december 2021 och februari 2022. Den första intervjun genomfördes på informantens arbetsplats, resterande intervjuer som videosamtal. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier; teamrondens betydelse, fysioterapeuten som en del i teamronden samt faktorer som påverkar teamronden. Huvudkategorierna innefattar tre till fyra subkategorier. Resultatet presenterar informanternas syn på den egna rollen, interprofessionellt samarbete samt huvudsakliga faktorer som påverkar teamrond och dess inverkan på vårdkvaliteten. Konklusion: Teamronden upplevs vara ett viktigt forum för det interprofessionella samarbetet där fysioterapeuten har en viktig del. Upplevelser om fysioterapeutens begränsade förutsättningar i teamronden vad gäller prioriteringar och rondupplägg framkom. Vidare forskning bör undersöka hur vårdkvaliteten påverkas av fysioterapeutens deltagande i teamronden samt hur fysioterapeutens roll i teamronden kan stärkas.