Bakgrund: Den kliniska approachen för neurologisk rehabilitering har utvecklats i interaktion med vetenskapliga teorier för motorik. Det kliniska resonemanget sker medvetet och omedvetet när fysioterapeuten väger risker och fördelar, tar patientens preferenser i beaktande och beslutar om en arbetsdiagnos och hanteringsplan. Forskning som beskriver hur motoriken omfattas i det kliniska resonemanget har efterfrågats. Syfte: Att undersöka och beskriva fysioterapeuters uppfattningar av motorikens betydelse i det kliniska resonemanget i tidig strokerehabilitering. Metod: Induktiv kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk ansats. Sex intervjuer genomfördes över Zoom, transkriberades och analyserades. Resultat: Ett övergripande tema för sex beskrivningskategorier visade på aspekter som påverkar hur fysioterapeuten resonerar kliniskt kring motorik. 5.1 Motorik som fysioterapeutens unika kompetens; 5.2 Anpassning till den unika patienten; 5.3 Samspelet mellan människor; 5.4 Vikten av en ständigt pågående resonemangsprocess; 5.5 Användning av teorier om motorik i praktiken; 5.6 Etiska ställningstaganden. Konklusion: Uppfattningar visar att det kliniska resonemanget gällande motorik är unikt för fysioterapeuten och ett viktigt bidrag i rehabiliteringen. Resonemanget beskrivs omsätta teorier om motorik i praktiken i en ständigt pågående process där etiska aspekter ger arbetet en tydlig tyngd. Uppfattningar skiljer sig dock åt gällande strategi för motorisk rehabilitering, då skapandet av förutsättningar för motorik förhålls mot automatisering av rörelser genom aktivitet.

Bakgrund: I dagsläget existerar det inte nationella riktlinjer kring fallprevention, dock existerar det internationella riktlinjer och nationella råd för fallpreventiva insatser. Eskilstunas kommun arbetar med intensiv hemrehabilitering (IHR) som är en tidsbegränsad målinriktad insats och utförs av ett multiprofessionellt team, där fallpreventionen utförs av fysioterapeuter och arbetsterapeuter. IHR är ett relativt nytt arbetssätt och enligt författarens vetskap saknas studier kring patienters upplevelse av fallförebyggande insatser inom kontexten för IHR.  Syfte: Att utforska individers upplevelser av fallpreventiva insatser som givits under 6–12 veckor genom IHR.  Metod: Kvalitativ design med semistrukturerade intervjuformat. Fyra informanter mellan 86–93 år och som fick IHR mellan 6–12 veckor under år 2022 inkluderades i studien. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes som analysmetod.  Resultat: Analysen resulterade i de tre huvudkategorierna; Positiv inverkan på välmående, autonomi och rörelser; Utnyttjandet av terapeutens kunskap för att tillgodose diverse behov; Informanternas och terapeuternas positiva samspel med totalt åtta underkategorier. Slutsats: Resultaten visade att träning, bostadsanpassning och hjälpmedel uppskattades, men att informanternas balansförmåga inte alltid förbättrades. Terapeuternas bemötande och veckovisa besök uppskattades. En del informanterna kände sig dock sig nedstämda efter avslutad IHR-period på grund av att de saknade relationen med terapeuten. Informanterna värdesatte positiva, motiverande och empatiska terapeuter.

Bakgrund: Covid-19 bröt ut i slutet av 2019, och är en virusinfektion varav luftvägssymtom är det mest förekommande. Av alla som insjuknar finns det en del som inte återhämtar sig, utan är fortsatt påverkade. Detta kallas för postcovid och vanliga symtom är dyspné, hjärntrötthet, ansträngningsutlöst försämring och kognitiv funktionsnedsättning.    Syfte: Att beskriva postcovidpatienters upplevelser av fysisk aktivitet, i samband med upprättad kontakt med en postcovidmottagning.   Metod: En kvalitativ intervjustudie med sammanlagt sju informanter. Datainsamling genom en semistrukturerad intervjuguide och innehållsanalys gjord med en induktiv ansats.   Resultat: I resultatet presenterades olika aspekter som visats ha en påverkan på hur postcovidpatienter upplever fysisk aktivitet. De aspekter som påverkar upplevelsen av fysisk aktivitet inkluderar intensiteten i symtom, synen på rehabiliteringen och vårdens bemötande, en psykosocial aspekt som lett till arbete med acceptans kring den nya tillvaron och en förståelse för aktivitetsbegränsningar samt upprättande av strategier för hantering av vardagen.    Konklusion: Fysisk aktivitet har varit en vital del i rehabiliteringen, även om det förelåg risk för ansträngningsutlöst försämring. Förståelse för sitt tillstånd och sina begränsningar, har lett till strategier och anpassningar i vardagen för att klara av de krav som ställs. Fysisk aktivitet har varit lika nödvändigt för det psykiska som det fysiska välmåendet.

No description available.

Bakgrund: Cancer drabbar årligen drygt 62 000 individer. Sjukdomen och behandlingar kan inskränka på fysisk funktionsförmåga och mental hälsa. Trots klarlagda positiva hälsoeffekter av fysisk aktivitet är det få individer som når den rekommenderade nivån. Det saknas forskning kring hur anpassad gruppträning inom friskvården kan påverka målgruppens fysiska aktivitetsförmåga. Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser och erfarenheter av att öka eller vidmakthålla fysisk aktivitet bland individer med cancerdiagnos under och efter deltagande i anpassad gruppträning inom friskvård.  Metod: Studien var en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie och data analyserades med manifest innehållsanalys utifrån en induktiv ansats. Sex informanter med erfarenhet av cancerdiagnos och deltagande i den anpassade gruppträningen intervjuades. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: relation mellan mående och att vara fysiskt aktiv, individens förhållningssätt och strategier för fysisk aktivitet, faktorer i omgivningen och vikten av en trygg och social miljö.  Konklusion: Olika personliga faktorer och omgivningsfaktorer lyftes påverka förmågan till fysisk aktivitet. Den anpassade gruppträningen kan fungera som en brygga frånsjukvårdens rehabilitering till fysisk träning inom friskvården för vissa individer. Vidare forskning behövs för att belysa hur patienter med olika cancerdiagnoser och inställning till fysisk aktivitet i studiepopulationen kan påverka resultatet.

Bakgrund: Statisk stretching har visat sig ha en positiv effekt på rörlighet, styrka och spänst när stretching utförts med hög mängd och intensitet. Stretching under kortare perioder innehållande mindre mängd är inte lika välstuderat. Att undersöka effekten av en mindre mängd statisk stretching skulle kunna vara användbart för fysioterapeuter. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka vad unilateral statisk stretching av vadmuskulaturen har för effekter på maximal isometrisk styrka i plantarflexion, rörlighet i dorsalflexion och spänst. Metod: Fyra deltagare inkluderades och fick stretcha ett av sina ben över en tre veckors period i 10 minuter dagligen, benet valdes slumpmässigt. Före och efter interventionen mättes unilateral isometrisk styrka och rörlighet i deltagarnas vadmuskulatur samt spänst på ett ben. Resultat: Deltagarnas isometriska styrka minskade för interventionsbenet i medianvärde (-3,0%), medan kontrollbenets styrka ökade (6,9%). Spänsten för deltagarnas interventionsben ökade (5,9%) och kontrollbenets spänst minskade (-0,7%). En ökning i rörlighet kunde ses för interventionsbenet (21,2%) medan ingen ändring sågs för kontrollbenet (0%). Konklusion: Intensiv statisk av plantarflexorerna utförd över en treveckorsperiod gav en tydlig ökning av rörlighet i dorsalflexion medan inga tydliga effekter på styrka eller spänst kunde ses på gruppnivå. Fler studier inom området behövs där mängden, intensiteten och frekvensen av statisk stretching som krävs för att utveckla dessa kvaliteter utreds med fler och en större spridning av deltagare, för att få ett mer signifikant resultat.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Tennisarmbåge eller lateral epikondylalgi (LE) är ett muskuloskeletalt besvär som drabbar utsidan av armbågen. LE har en prevalens på 1–3 % av hela populationen där majoriteten av fallen är hos individer i åldrarna 35–54 år. Det är en av de vanligaste muskuloskeletala orsakerna till att personer söker primärvården med upp till 7 per 1000 vårdkontakter. Syfte: Undersöka utfall av studier som jämför excentrisk träning mot andra fysioterapeutiska behandlingar vid LE. Metod: En systematisk litteratursökning i databaserna Pubmed, CINAHL och Scopus samt sekundär sökning i referenslistor av relevanta studier. Resultat: Totalt inkluderades åtta studier som randomiserat jämförde excentrisk träning mot töjning (tre studier), koncentrisk och isometrisk träning (tre studier) och cyriax fysioterapi (två studier). Töjning: ingen signifikant skillnad i smärta eller självskattad funktion mellan grupperna. En studie undersökte greppstyrka där excentrisk träning var signifikant bättre efter sex månaders uppföljning. Koncentrisk och isometrisk: varierande resultat från studierna, två studier visade på smärtminskning för excentrisk jämfört med koncentrisk träning samt i en av dem även bättre självskattad funktion för excentrisk träning. I den tredje var det ingen signifikant skillnad mellan excentrisk och koncentrisk träning, dock hade excentrisk och koncentrisk plus isometrisk träning signifikant smärtminskning och ökad självskattad funktion jämfört med de andra. Cyriax fysioterapi: excentrisk träning var signifikant bättre vad gäller smärtminskning och självskattad funktion. Konklusion: Excentrisk träning verkar vara en effektiv behandling mot LE. Det finns dock få studier som jämför enbart excentrisk träning mot andra fysioterapeutiska behandlingar. Dessutom varierar träningsupplägget vad gäller frekvens och intensitet mellan studierna. Fler studier behövs på ovannämnda behandlingar för att säkerställa effekten av excentrisk träning samt studier där man undersöker excentrisk träning mot andra behandlingsmetoder. Jag uppmanar även till studier som jämför olika dosering och intensitet av excentrisk träning för att få ett standardiserat träningsupplägg.

Bakgrund: Rectus abdominis diastas (RAD) är en separation av magmuskler som drabbar två av tre kvinnor (66%) i tredje trimestern och mellan 30-60% av dessa har kvarstående problem efter förlossningen. Detta tillstånd kan leda till försvagad muskelfunktion, ländryggsbesvär, smärta och/eller besvär i abdominis, bäcken-instabilitet samt urogynekologiska symptom. För behandling rekommenderas först fysioterapi dock saknas kliniska riktlinjer. Syfte: Syftet var att sammanställa aktuella randomiserade kontrollerade studier (RCT) för fysioterapeutiska behandlingstekniker vid postpartum rectus abdominis diastas (RAD), samt deras effekt på RAD avstånd. Material och Metod: Litteratursökningen utfördes mellan juni och september 2022 i tre databaser, PubMed (Medline), SPORTDiscus och CINAHL. Sökningen gav 210 träffar varav 6 inkluderades. Kvalitetsbedömning gjordes enligt PEDro skalan. Resultat: De behandlingstekniker som användes var generell träning av bålmuskulaturen, neuromuskulär stimulering, stabiliserande träning av bålmuskulaturen och buk-stabiliserande bälte. Kombination av neuromuskulär stimulering med bålmuskelträning och stabiliserande bålmuskelträning hade en signifikant minskning av RAD. Bålmuskelträning är bättre än ingen behandling. Stabiliserande bälte är inte bättre än ingen behandling. Kvalitet av samtliga artiklarna rankades måttlig till bra kvalitet enligt PEDro skalan. Konklusion: Resultatet visade att majoriteten av de inkluderade studierna rapporterade en minskning av RAD-avståndet. Detta tyder på att fysioterapi är en viktig komponent i rehabiliteringsprocess vid postpartum RAD samt att den kan rekommenderas till kvinnor med RAD efter förlossningen. Behandlingstekniker med signifikant minskning av RAD-avstånd är kombinationen av neuromuskulär stimulering med träning av bålmuskulatur samt träning som fokuserar på stabiliserande bålmuskulaturen. Mer studier med hög bevisvärde efterfrågas.