No description available.

No description available.

<p>Uppsatsen är en rättssociologisk studie som syftat till att undersöka hur våld som uppges utfört av mammor belyses i vårdnadstvister. Studien söker även ge möjliga förklaringar till varför domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om mammors utövande av våld mot pappan eller barnen. Svensk rätt rörande vårdnad redovisas, en kort historik av vårdnadslagstiftningen, samt berörda artiklar i Barnkonventionen. Vidare presenteras forskning kring kvinnligt utövande av våld. Undersökningen består av sju tingsrättsdomar samt en dom från Högsta domstolen. Utifrån ett barnperspektiv undersöks hur mammors våld och dess konsekvenser beaktas som en riskfaktor i domstolarnas bedömningar. Resultatet har analyserats utifrån ett våldsperspektiv samt vilken betydelse synen på moderskapet kan få vid bedömning av barns bästa och våld. Resultatet visar att risken för att barn och pappan ska bli utsatta för mammors våld förminskas och i vissa fall berörs våldet inte alls av domstolarna. Slutsatsen vid analysen av domarna visar på att mammors våld inte tas på allvar av domstolarna i de studerade rättsfallen. Gemensam vårdnad mellan föräldrarna tillmäts större betydelse än risken för att barnet själv skall utsättas för fysiskt våld eller psykiskt våld genom att bevittna våld utfört av mamman.</p>

Forskningen gällande mäns våld mot kvinnor har inte jämfört hur olika professionella utifrån sina olika yrkespositioner anser om gemensam vårdnad, där kvinnorna har blivit utsatta för sina mäns våld. Denna studie kommer att undersöka vad olika professionella, utifrån sina olika yrkespositioner, anser om fenomenet och därmed bidra med något nytt till forskningen. Begreppet mäns våld mot kvinnor innefattar fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, känslomässiga och verbala kränkningar samt alla handlingar vars syfte är att skada eller kontrollera kvinnan (Jalmert, 2003, s. 256).   Mäns våld mot kvinnor beror på många faktorer, men tillvägagångssättet som männen använder sig av för att bryta ner och ta kontrollen över kvinnorna följer ett systematiskt schema. Kvinnornas normaliseringsprocess till våldet som de utsätts för, resulterar i att de får det svårt att separera från de våldsamma männen (Beausang, 2003, s. 238). När de misshandlade kvinnorna slutligen lämnar relationen utsätter de sig ofta för stora risker i samband med uppbrottsprocessen och även under en lång tid efter separationen. Genom att kvinnorna ofta stannar kvar i de våldsamma relationerna eller går tillbaka till sina våldsamma män, medför det att de våldsutsatta kvinnorna inte uppnår brottsofferstatus i allmänhetens ögon (Lundgren et al., 2001, s. 17). Graden av brottsofferstatus kan ge stora konsekvenser i kommande vårdnadstvister och vårdnadsutredningar. Syftet med denna studie är att undersöka vad fem professionella anser på de misshandlade mödrarnas situation och hur den påverkas av gemensam vårdnad, där mödrarna har brutit upp från en destruktiv relation med barnets/barnens fäder. Nyckelinformanterna har noga valts ut efter sina mångåriga erfarenheter av arbete med misshandlade mödrar och problematiken med gemensam vårdnad. Resultatet av intervjustudien med de professionella tyder på att de flesta av de misshandlade mödrarna får en mycket allvarlig, psykiskt tung, ekonomiskt svår och oviss levnadssituation efter att de har lämnat de våldsamma fäderna till deras gemensamma barn. Ovissheten består dels av att mödrarna inte längre råder över sina liv, utan är utelämnade till myndighetspersoner i olika enheter och hur dessa ser på frågor som rör våld. Synen på och hanteringen av de misshandlade mödrarnas situation i de olika enheterna, kan verka avgörande i domsluten vid vårdnadstvister. Domstolarnas beslut i vårdnadstvisterna kan få långtgående konsekvenser för de misshandlade mödrarnas liv, med tanke på deras personliga säkerhet vid t.ex. hämtning och lämning av barnet/barnen. Men även rätten att fatta viktiga beslut utan att behöva samarbeta med barnens fäder påverkas beroende om domslutet blir gemensam vårdnad eller ej. Likaså påverkas mödrarnas ekonomi av hur domstolarna dömer i vårdnadstvister.

Artikel 18 i barnkonventionen behandlar principen om föräldrarnas gemensamma ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Sverige har sedan ratificeringen av konventionen 1990 varit folkrättsligt bundet av att följa dess artiklar, däribland artikel 18. Riksdagen har nu valt att fullt ut erkänna barnkonventionen som svensk lag genom att inkorporera den år 2020. Inkorporeringen kommer att innebära en rad förändringar i tillämpningen av barnrätten. En del av den svenska regleringen som är intressant att granska mot bakgrund mot barnkonventionen och artikel 18 är de ogifta fädernas möjlighet till gemensam vårdnad. Frågan kan ställas om den svenska vårdnadsregleringen lever upp till de krav som artikel 18 i barnkonventionen ställer upp. Arbetet syftar till att utreda överensstämmelsen mellan den svenska regleringen och barnkonventionens artikel 18 genom att kartlägga och analysera de olika regleringarna.

<p>Syftet med denna c-uppsats är att undersöka hur tingsrätten använder socialtjänstens utredningar och snabbyttringar som görs enligt föräldrabalken 6:19 och 6:20. Vi har använt oss av en kvalitativ metod i form av en litteraturstudie där åtta domar i vårdnadsfrågor har granskats. Frågor som ställs i uppsatsen är: på vilket sätt använder sig rätten av socialtjänstens utredningar, refererar rätten till utredningen i domskälen, hur lyfts barnets vilja fram i domarna samt i socialtjänstens snabbupplysningar respektive utredningar samt hur rätten och socialtjänsten använder sig av begreppet barnets bästa och det faktumet att det ska vara avgörande? Vi har använt oss av rättsociologisk teori och systemteori. Resultaten visar att tingsrätten följer socialtjänstens rekommendationer. Vi har även funnit att barnets bästa är en norm som behandlas lika av både socialtjänsten och tingsrätten, det vill säga att både socialtjänsten och tingsrätten tittar efter samma faktorer vid bedömning av vad som skall anses vara barnets bästa.</p>

Uppsatsen är en rättssociologisk studie som syftat till att undersöka hur våld som uppges utfört av mammor belyses i vårdnadstvister. Studien söker även ge möjliga förklaringar till varför domstolar dömer till gemensam vårdnad när det förekommer uppgifter om mammors utövande av våld mot pappan eller barnen. Svensk rätt rörande vårdnad redovisas, en kort historik av vårdnadslagstiftningen, samt berörda artiklar i Barnkonventionen. Vidare presenteras forskning kring kvinnligt utövande av våld. Undersökningen består av sju tingsrättsdomar samt en dom från Högsta domstolen. Utifrån ett barnperspektiv undersöks hur mammors våld och dess konsekvenser beaktas som en riskfaktor i domstolarnas bedömningar. Resultatet har analyserats utifrån ett våldsperspektiv samt vilken betydelse synen på moderskapet kan få vid bedömning av barns bästa och våld. Resultatet visar att risken för att barn och pappan ska bli utsatta för mammors våld förminskas och i vissa fall berörs våldet inte alls av domstolarna. Slutsatsen vid analysen av domarna visar på att mammors våld inte tas på allvar av domstolarna i de studerade rättsfallen. Gemensam vårdnad mellan föräldrarna tillmäts större betydelse än risken för att barnet själv skall utsättas för fysiskt våld eller psykiskt våld genom att bevittna våld utfört av mamman.

Syftet med denna c-uppsats är att undersöka hur tingsrätten använder socialtjänstens utredningar och snabbyttringar som görs enligt föräldrabalken 6:19 och 6:20. Vi har använt oss av en kvalitativ metod i form av en litteraturstudie där åtta domar i vårdnadsfrågor har granskats. Frågor som ställs i uppsatsen är: på vilket sätt använder sig rätten av socialtjänstens utredningar, refererar rätten till utredningen i domskälen, hur lyfts barnets vilja fram i domarna samt i socialtjänstens snabbupplysningar respektive utredningar samt hur rätten och socialtjänsten använder sig av begreppet barnets bästa och det faktumet att det ska vara avgörande? Vi har använt oss av rättsociologisk teori och systemteori. Resultaten visar att tingsrätten följer socialtjänstens rekommendationer. Vi har även funnit att barnets bästa är en norm som behandlas lika av både socialtjänsten och tingsrätten, det vill säga att både socialtjänsten och tingsrätten tittar efter samma faktorer vid bedömning av vad som skall anses vara barnets bästa.

The aim of this essay is to gain a deeper understanding of how socialworkers perceive that visitation rights and joint custody affects the mothers exposure to violence and the possibility to liberate themselves from post-separation violence. The essay also aims to understand the underlying mechanisms that hinders their process towards liberation. To answer the aims of the essay, a qualitative study has been conducted by interviewing five socialworkers from different areas of work connected to intimate partner violence. Analysis was made utilizing the theories of power, control, resistance and adaptation. The results of the study shows that mothers who have joint children with abusive men, suffer from post-separation violence to a larger extent than others due to the cooperation that is expected from parents. Furthermore it is more difficult for mothers to liberate themselves from post-separation violence when there are joint children involved. The study also shows that authorities can contribute to maintaining the violence as well as hindering the mothers possibility to liberate themselves from their perpetrator. The social workers portray how the responsibility tends to shift from the abusive father to the victim of violence and that this shift in responsibility needs to be remedied in order to enable the possibility for the mothers to break free from their perpetrator.

För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.