In conceptualizing Moby-Dick; or, the whale, Herman Melville was both drawn and opposed to the ideas of Ralph Waldo Emerson. Through an analysis of the main characters in MobyDick and Emerson’s writing, it becomes evident that Transcendentalism is embodied in the characterization of the novel’s main characters. I argue that the eventual fates of characters in the novel reveal Melville’s criticism of Emerson’s ideas. Moreover, the depiction of ocean and land as a symbol of the soul in Moby-Dick mirrors Emerson’s idealized relationship between man and nature. However, the ambiguous and horrific nature Melville produces shows that the romantic ideal of Emerson’s is lacking. / I skrivandet av Moby Dick eller valen så kom Herman Melville att både inspireras av och motsätta sig Ralph Waldo Emersons idéer. Genom en analys av huvudkaraktärerna i Moby Dick samt Emersons texter så är det tydligt att transcendentalism finns förkroppsligad i karaktäriseringen av romanens huvudkaraktärer. Jag argumenterar för att karaktärernas slutgiltiga öden i romanen uttrycker Melvilles kritik av Emersons idéer. Vidare så är skildringen av hav och land som en symbol för själen i Moby Dick en spegling av Emersons idealiserade förhållande mellan människa och natur. Emellertid den tvetydiga och fruktansvärda natur Melville skapar visar på bristfälligheten i Emersons romantiska ideal.

Syftet med den här studien är att undersöka hur man som lärare kan arbeta med kritisk läsning av skönlitteratur inom svenskämnet för att diskutera och uppnå läroplanens värdegrundsmål. Genom mitt arbete har jag försökt svara på frågor som vad det innebär att arbeta med värdegrundsmålen i skolan, hur man kan använda skönlittertur som medel för att uppnå värdegrundsmålen, vilken typ av skönlitteratur som passar sig för ändamålet och vad kritisk läsning egentligen är och hur det kan inkluderas i undervisningen. För att kunna lyckas med detta har jag själv läst och analyserat Sargassohavet av Jean Rhys ur ett postkolonialt, feministiskt och genusvetenskapligt perspektiv och satt detta i perspektiv till läsningsdidaktik inom skolan. Resultatet visar att Sargassohavet lämpar sig väl för ändamålet, men att annan litteratur som inte har samma tydliga postkoloniala och feministiska teman också kan fungera. Den största slutsatsen som dras är att kritisk läsning snarare handlar om läsning med en efterföljande kritisk diskussion eller boksamtal. Det är troligt att svenskämnet skulle gynnas av att man införde kritisk läsning av skönlitteratur i kursplanerna då detta lämpar sig väl för att dels nå större förståelse för vad man läser, men också för att gynna arbetet mot fördomar.

Jag vill med min uppsats försöka belysa hur bilden av sorg, saknad och längtan kan se ut om man jämför berättelser för barn som är skrivna på 1800-talet med hur barnboksförfattare skrivit under 2000-talet.Den metod jag använt för att undersöka de olika stilarna är ett litterärt experiment, i vilket jag gjort en omskrivning av några moderna berättelser och försökt att ge dem en karaktär av 1800-talslitteratur.Jag har för detta syfte valt ut två barnböcker som skrevs vid 1800-talets slut, nämligen Sagan om björken och stjärnan av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius och Den lilla flickan med svavelstickorna av den danske författaren Hans Christian Andersen. Dessa två berättelsers innehåll och stil har jag låtit färga två barnböcker skrivna under 2000-talet, nämligen Den dagen av Viveka Sjögren, utgiven år 2008, Ensammast i världen av Magda Eggens, utgiven år2003.Min slutsats är att bilder av sorg, saknad och längtan kan målas upp på olika sätt, och att tidsåldern förvisso speglar hur dessa bilder ser ut, men att de också kan upplevas olika beroende på vilka uttryck man använt.I min studie har jag tagit del av relevant teoretisk litteratur och har med stöd av andras forskning byggt ramar kring mina egna antaganden.

Autofiktion är ett omdiskuterat genrebegrepp som fått ökad aktualitet i Sverige under de senaste decennierna genom en rad verk som positionerat sig på gränsen mellan verklighet och fiktion. Med denna uppsats vill jag lyfta fram tre av dessa verk, nämligen Karl Ove Knausgårds Min kamp (2009), Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut (2012) och Marcus Birros Släng alla kartor (2012). Syftet är att undersöka texternas litterära tekniker och romantiska idéinnehåll för att urskilja en autofiktionens estetik. Det jag kommer fram till genom mina analyser är att texterna ger uttryck för en antilitterär estetik som styr läsaren mot en självbiografisk läsning. Detta åstadkommer författarna dels genom det självbiografiska anslaget och den strikta subjektiviteten, dels genom inslag av metareflektion och självkritik från berättarjagen som uppenbarar texten som en fortlöpande arbetsprocess. Författarna kringgår litterära konventioner genom ett öppet och tentativt skrivande som inte eftersträvar det formfulländade. De förhåller sig till det låga på ett skrivtekniskt plan genom inslag av talspråklighet och genom att ge illusionen av en konstlös komposition. Även innehållsligt får det låga utrymme i form av berättarjagens bekännelser vad gäller deras destruktiva karaktärsdrag eller tveksamma moraliska handlingar. Berättarjagens destruktiva läggning och deras tendens att framhålla konsten som överordnad livet visar på det romantiska arv som går att spåra i texternas idéinnehåll. I texterna framställs berättarjagen som begåvade men motarbetade outsiders, som bara kan närma sig livet genom att skriva det.

Uppsatsen behandlar Digimon Adveture - den första säsongen av tv-serien Digimon. Uppsatsen undersöker narratologi och karaktärer med hjälp av teorier och tankar från Vladimir Propp, Umberto Eco och Julien Greimas.

In Ursula K. Le Guin’s novel Always Coming Home, utopian and dystopian elements interact according to patterns inspired by anarchism and Taoism to criticise material excesses and oppressive social structures under capitalism. Via discussions of gender, state power, and forms of social (re)production, this Marxist reading proposes that the novel’s separation of utopia from dystopia hinges on the absence or presence of a state. The reading also suggests that the novel’s utopia is by its own admission a “mere dream” with limited relevance to anti-capitalist politics, and employs the novel’s own term “handmind” to show that the aesthetic and philosophical dimensions of its anti-capitalist sentiments encourage a reconsideration of utopia, to be viewed not as a fixed future product – a good-place – but as a constant process of becoming – a no-place.

No description available.

The essay The loving women in Shakespeare’s dramas is based on the fact that the dramas are performed circa 400 years after they were written. That makes it intresting to examine the caractars, and especially the female parts, and particularly the loving woman. To fulfill that, I have inquired Desdemona in Othello and Juliet in Romeo and Juliet. I have used eight parts of the drama analysis modelled by Birthe Sjöberg as the main research methode. The scientific aim is to investigate the loving woman in two plays of Shakespeas dramaproduction, Othello and Romeo and Juliet. The question at issue is, how does the female parts in Shakespeare’s tragedies looks like when it comes to the loving woman? The research questions are – how are Juliet and Desdemona allowed to act? How does their love look like? How do they act? How are they as persons? What are important for them? When you investigate Juliet and Desdemona, you reach their husbands as well, so they become a part of the analysis. Are Juliet and Desdemona shaped by conventions, free will or by nature? These questions are discussed with help of Judith Butler’s theory of socialconstructivism. Desdemona and Juliet are both very loving and free to act. Both are very beautiful and Desdemona is much appreciated as a person. Desdemona is happily married until Jago enters the scene and demands revenge because of a post he didn’t get. Romeo and Juliet are happy together but theire families destroy for them. Desdemona and Juliet are shaped by their genus that their surroundings force upon them. Both women act upon the constraints they face. Desdemona trys to obey and Juliet plays dead to escape the marriage with Paris. The analysis shows that the female part is oppressed by the culture of honour and by social circumstances as the family feud in Romeo and Juliet. Love does not survive and triumph over oppression. The patriarchate wins over emancipation, especially in Othello. Desdemona is strangled by her husband Othello and therefor she is a victim of patriarchate. The men also suffer from the patriarchate, their love can’t be free and they also die in the end.

The aim of this essay is to examine how Donna Tartt’s The Secret History expresses the sublime experience and what its’ primary function is in the novel. The essay begins with discussing the concept of the sublime through a historical perspective, connecting primarily to Edmund Burke’s ideas and further contrasting them with the feminist criticism of Kristina Fjelkestam. A critical aspect of this study is to examine the notion of terror in the definitions of the sublime and to analyze how Tartt incorporates it into the story by introducing the theme “beauty is terror”, in the beginning of the novel. The essay introduces different techniques used to express this terror, and simultaneously touches upon gothic conventions – such as sublime nature – as well as the postmodern convention of “the unpresentable”, put forward by Jean-Francois Lyotard. This leads to a minor presentation of gothic-postmodernism – a fairly new genre which highlights similarities in the terror experience of the French Revolution and the one we experience from terrorism and media in the modern world. Further, the essay wants to demonstrate how Tartt uses Friedrich Nietzsche’s idea of the Apollonian and Dionysian – how it is concretely embedded in the storyline but also how it functions as a theme throughout the novel, expressing not only a Nietzschean philosophy but also using this dichotomy to further establish a sublime expression.

Vilken är kvinnans roll i samhället? Är hon, även nu på 2000-talet, främst ämnad att vara en modersfigur? Den normativa tanken om att kvinna är synonymt med moder tycks vara något som fortfarande till stor del lever kvar i dagens samhälle. Men måste varje kvinna älska sina barn och vara närvarande i deras liv?De tre böcker jag valt att undersöka i min uppsats behandlar alla på ett eller annat sätt den närvarande modern. De handlar om den ständigt närvarande modern som har sitt barn som en trygghetspunkt, den ofrivilligt närvarande modern och vad jag kallar den envägsnärvarande modern – hon som beskrivs ta hand om sina barn och är närvarande i deras liv trots att hon själv är död. Denna uppsats kommer även att handla om modrande – alltså det som sker när man förskjuter betydelsen av moderskap från essens till handling. Jag undersöker moderskap inte bara som något man är eller innefattar, utan även som något kvinnan aktivt väljer att göra i sin roll som mamma. Det kan ta form på olika sätt, och i en litterär fiktionsvärld får modrandet också lov att utvidgas, problematiseras och kritiseras.De tre romanerna som uppsatsen behandlar är Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis (2018), Karolina Ramqvists Den Vita Staden (2015) samt Agnes Lidbecks Finna sig (2017). Uppsatsens teoretiska del utgår framförallt från Ulla Holms Modrande och Praxis: En feministfilosofisk undersökning (1993).