Syfte: var att undersöka vilken pedagogisk metod, instruktörsledd eller filmbaserad med facilitator som ger bäst kunskap såväl kortsiktigt som långsiktigt vid hjärt-lungräddningsutbildning (HLR) i årskurs sju. Syftet var även att undersöka elevers motivation till att ingripa i en akut hjärtstoppssituation. Teori Då lärande enligt läroplanen ska ske i social miljö, genom samspel har jag i studien valt att utgå från det sociokulturella perspektivet där kontexten är viktig i ett sammanhang, i kombination med praktikorienterad teori för att beskriva lärandet. Metod Datainsamling har skett genom en kombination av kvantitativ och kvalitativ metod. Åttio elever utförde treminuters praktiskt test direkt efter utbildningstillfället i HLR samt efter tre månader. Bedömning av medvetandekontroll och andningskontroll utfördes genom direktobservation. Kvalitet på utförd HLR registrerades via en övningsdocka kopplad till ett datorbaserat program, Leaerdal PC skill reporter. Insamlad data registrerades i en modifierad version av mätinstrumentet Cardiff Test. I testet bedömdes 13 variabler med total poängsumma 12-48 poäng. Primärt effektmått var den totala poängen med enskilda variabler som sekundär endpoints. En hypotes är att det inte är någon skillnad mellan utbildningsmetoderna gällande elevernas totalpoäng, vilket medför att den filmbaserade metoden är effektivare då den utförts i helklass. Semistrukturerade intervjuer genomfördes direkt efter utbildningstillfället för att undersöka elevers motivation till att göra en livräddande insats. Resultat: Ingen signifikant skillnad ses mellan utbildningsgrupperna beträffande kvalitetstestets totalpoäng, vare sig vid mätning direkt efter utbildningstillfället; instruktörsledd 33 poäng, DVD-baserad 34 poäng, eller vid tre månaders uppföljning; instruktörsledd 31 poäng, DVD-baserad 30 poäng. Vid tremånaders test utförde majoriteten av eleverna bröstkompressioner med handplacering för långt ned mot bröstbensspetsen, DVD-baserad 20 %, instruktörsledd 48 %. I den instruktörsledda gruppen sågs vid tre månaders uppföljning en signifikant ökning av andelen elever som utförde kompressioner med korrekt kompressionsdjup (5-6 cm), 7,5 % vs 32,5 %, DVD-baserad 10 % vs 25 %. Flertalet elever ansåg spontant att de hade tillräckliga kunskaper för att göra en livräddande insats. Vid följdfrågor framkom dock att flertalet av de intervjuade kände oro och rädsla för bristande kunskaper, dels för att skada den drabbade, dels för att göra fel vid en livräddande insats i verkligheten. Några elever beskrev att bekräftelse och återkoppling bidrog till att stärka elevens självkänsla till att våga ingripa i en verklig situation, vilket kan vara svårt att hinna med vid utbildning i stora grupper. En möjlig slutsats är att den filmbaserade metoden är effektivare sätt till antal utbildade deltagare, men med stöd av sociokulturell teori bör det i framtida utbildningar avsättas mer tid för gemensamt lärande, tillvaratagande av frågeställningar samt avsättning av tid för individuell och gemensam reflektion. / Aim: To compare students’ practical CPR skills and attitude to perform bystander CPR after instructor-led versus DVD-based training. Method:  Data was collected through a combination of quantitative and qualitative methods. CPR skills were assessed of 80 seventh grade students during a three minutes practical test, directly after training and at three months follow up by using a PC Skill Reporting System. For CPR skills a total score, 12-48 points, was calculated.  A hypothesis is that there is no difference between training methods regarding students' total score, which means that the DVD-based method is more efficient when performed with the whole class. Nine semi-structured interviews were conducted immediately after the training to investigate students' motivation to make a life-saving effort. Result: There were no significant differences between the instructor-led or the DVD-based group regarding CPR skills, a total score of 33 points versus 34 points directly after training and 31 points versus 30 points at three months, respectively.Most students felt spontaneously that they had enough knowledge to make a life-saving effort, but the follow-up questions showed that the majority of the responders, felt worry and fear of lack of sufficient knowledge, to harm the victim or to make mistakes in a life-saving situation. Some students described that feedback after the practical test, helped to strengthen the student's self-esteem, which can be difficult to find time for when training in large groups.One possible conclusion is that the DVD-based method is more efficient in number of participants trained, but with support of the socio-cultural theory, it should in future trainings aside more time for joint learning, valorization of issues and deposition of time for individual and collective reflection.

Bakgrund: Dödligheten vid hjärtstopp utanför sjukhus är hög och endast några få procent av de som drabbas räddas till livet. Tidig behandling är en avgörande faktor för överlevnad. Överlevnaden kan ökas markant av att människor på platsen, bystanders, ingriper med hjärt-lungräddning (HLR). Att vårda och utföra vårdhandlingar är inte exklusivt för sjuksköterskor. Vid hjärtstopp utanför sjukhus är det istället bystandern som förväntas utföra vårdhandlingen. I många fall sker dock inget ingripande trots att hjärtstoppet bevittnas och den vårdande handlingen uteblir därför. Syfte: Syftet med arbetet var att identifiera faktorer som påverkar människors vilja att ingripa vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Arbetet designades som en litteraturstudie där artiklar med både kvantitativ och kvalitativ ansats ingick. Resultat: Resultatet baserades på potentiella bystanders antaganden av hur de skulle agera och faktiska bystanders erfarenheter av att ha agerat. Skillnader i faktorer som påverkade viljan observerades mellan dessa. Viljan påverkades till stor del av rädslor, bristande HLR-kunskaper samt scenariot kring hjärtstoppet där bland annat en familjerelation mellan den drabbade och bystandern utgjorde en påverkande faktor. Slutsats: Resultatet visar att hindrande faktorer för viljan skulle kunna påverkas positivt genom förbättrad HLR-utbildning. Klinisk betydelse: Med hjälp av identifierade faktorer kan befintlig HLR-utbildning ses över och eventuellt förbättras. Detta skulle kunna öka antalet ingripanden och därigenom överlevnaden vid hjärtstopp utanför sjukhus. / Background: The lethality is high in out-of-hospital cardiac arrests and only a few percent of the victim’s lives are saved. Early treatment is crucial for survival. People at the scene can increase the survival significantly through CPR interventions. To care and the act of caring is not exclusively for nurses. In cases of out-of-hospital cardiac arrest, the bystander could be the one that performs the act of caring. In many cases, however, no interventions are made although the arrest is witnessed and therefore no act of caring is being performed. Objective: The aim of this essay was to identify factors that influence people's willingness to intervene in out-of-hospital cardiac arrest. Method: This study was designed as a literature study and both quantitative and qualitative research articles were included in the analysis. Results: The result was based on potential bystander's assumptions of how they would act and actual bystanders experience having acted. Differences in factors affecting the willingness were observed between them. The will seemed influenced by fears, lack of CPR skills and the scenario surrounding the arrest. A family tie between the victim and the bystander appeared also as an influencing factor. Conclusion: The findings show that the non-willingness to act could be affected positively by improved CPR training. Clinical significance: In light to the identified factors, improvement of the existing CPR training and increased education could improve the probability of intervention by bystanders and out-of-hospital cardiac arrest survival.

Background: It has been proved that bystander cardiopulmonary resuscitation (CPR) saves lives; however, which training method in CPR is most instructive and whether survival is affected by the training level of the bystander have not yet been fully described. Aim: To identify the factors that may affect 7th grade students’ acquisition of CPR skills during CPR training and their willingness to act, and to describe 30-day survival from outof- hospital cardiac arrest (OHCA) after bystander CPR and the actions performed by laymen versus off-duty medically educated personnel. Methods: Studies I–III investigate a CPR training intervention given to students in 7th grade during 2013–2014. The classes were randomized to the main intervention: the mobile phone application (app) or DVD-based training. Some of the classes were randomized to one or several additional interventions: a practical test with feedback, reflection, a web course, a visit from elite athletes and automated external defibrillator (AED) training. The students’ practical skills, willingness to act and knowledge of stroke symptoms, symptoms of acute myocardial infarction (AMI) and lifestyle factors were assessed directly after training and at 6 months using the Laerdal PC SkillReporting system (and entered into a modified version of the Cardiff test scoring sheet) and a questionnaire. The Cardiff test resulted in a total score of 12–48 points, and the questionnaire resulted in a total score of 0–7 points for stroke symptoms, 0–9 points for symptoms of AMI and 0– 6 points on lifestyle factors. Study IV is based on retrospective data from the national quality register, the Swedish registry of cardiopulmonary resuscitation, 2010-2014. Results: A total of 1339 students were included in the CPR training intervention. The DVD-based group was superior to the app-based group in CPR skills, with a total score of 35 (SD 4.o) vs 33 (SD 4.2) points directly after training (p<0.001) and 33 (SD 4.0) vs 31 (SD 4.2) points at six months (p<0.001). Of the additional interventions, the practical test with feedback had the greatest influence regarding practical skills: at six months the intervention group scored 32 (SD 3.9) points and the control group (CPR only) scored 30 (SD 4.0) points (p<0.001). Reflection, the web course, visits from elite athletes and AED training did not further increase the students’ acquisition of practical CPR skills. The students who completed the web course Help-Brain-Heart received a higher total score for theoretical knowledge in comparison with the control group, directly after training: stroke 3.8 (SD 1.8) vs 2.7 (SD 2.0) points (p<0.001); AMI 4.0 (SD 2.0) vs 2.5 (SD 2.0) points (p<0.001); lifestyle factors 5.4 (SD 1.2) vs 4.5 (SD 2.0) points p<0.001. Most of the students (77% at 6 months), regardless of the intervention applied, expressed that they would perform both chest compressions and ventilations in a cardiac arrest (CA) situation involving a relative. If a stranger had CA, a significantly lower proportion of students (32%; p<0.001) would perform both compressions and ventilations. In this case, however, many would perform compressions only. In most cases of bystander-witnessed OHCA, CPR was performed by laymen. Off-duty health care personnel bystanders initiated CPR within 1 minute vs 2 minutes for laymen (p<0.0001). Thirty-day survival was 14.7% among patients who received CPR from laymen and 17.2% (p=0.02) among patients who received bystander CPR from off-duty health care personnel. Conclusions: The DVD-based method was superior to the app-based method in terms of teaching practical CPR skills to 7th grade students. Of the additional interventions, a practical test with feedback was the most efficient intervention to increase learning outcome. The additional interventions, reflection, web course, visit from elite athletes and AED did not increase CPR skills further. However, the web course Help-Brain-Heart improved the students’ acquisition of theoretical knowledge regarding stroke, AMI and lifestyle factors. For OHCA, off-duty health care personnel bystanders initiated CPR earlier and 30-day survival was higher compared with laymen bystanders.