Ungdomar som är placerade inom samhällsvård upplever ofta oron inför tiden de fyller 21 år och kommer att lämna vården. Ofta möter de svårigheter kopplade till övergången från samhällsvården till det självständiga livet beroende på att de inte känner sig tillräckligt förberedda. Ensamkommande flyktingbarn placerade inom HVB-verksameter lämnar också samhällsvården när de fyller 21 vilket medför många risker för dem som grupp. Det kan handla om deras socialanpassning och andra viktiga praktiska färdigheter för att kunna leva som en självständig individ i det svenska samhället. Den här kvalitativ studie handlar om ungdomar som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn och som kommer i en snar framtid att lämna samhällsvården. Studien riktar sig mot deras upplevelser av hur förberedda de är inför det självständiga livet och vilka faktorer de anser som stödjande, samt hur de ser på framtiden när de kommer att lämna samhällsvården vid 21 års ålder. Resultatet visar att det finns en viss oro inför framtiden beroende på ovissheten inför vad som sker efter att man fyllt 21 och på kunskapsbrister inom vissa viktiga livsområden.

Antalet ensamkommande asylsökande barn och ungdomar har ökat kraftigt det senaste året. Detta har medfört nya utmaningar för HVB-hemmen för ensamkommande barn, varav en är hur man fortsatt skall kunna skapa trygghet för detta stora antal barn och ungdomar. Syftet med den här studien är därför att undersöka hur personalen på HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn i åldrarna 15-18 år anser att man kan skapa trygghet för de individer som bor på boendet samt personalens upplevelser kring att skapa trygghet för målgruppen. För att besvara vårt syfte genomförde vi sex stycken semistrukturerade intervjuer med personal på boenden för ensamkommande flyktingbarn i två kommuner i Västerbotten. Den målgrupp som vi vill undersöka tryggheten för är ungdomar som bor på asylboenden för ensamkommande flyktingbarn som är 15-18 år gamla. Vi intervjuade personalen för att få en uppfattning om deras syn kring detta och för att på så sätt förstå hur man kan skapa trygghet för målgruppen. Studien visade på att det finns flera olika faktorer som påverkar skapandet av trygghet för ungdomarna. Dessa är trygga relationer, skolan och språket, hemmiljön, stress och en meningsfull vardag. Under studiens gång har relationens betydelse vuxit i omfattning och fått en betydande roll gällande skapandet av trygghet.

På grund av den rådande flyktingkrisen har antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige ökat dramatiskt under de senaste åren. Syftet med denna studie var att undersöka hur boendepersonal upplevde relationen till ensamkommande barn utifrån ett alliansperspektiv. Detta undersöktes genom en kvalitativ studie där fyra semi-strukturerade intervjuer genomfördes med boendepersonal från två olika HVB för asylsökande ensamkommande barn. Empirin analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultatet för studien visade att boendepersonalen upplevde att relationen till barnen var komplex då ett flertal faktorer inverkade på relationsbyggandet. Allians visade sig vara ett användbart begrepp utifrån vissa aspekter men kunde inte beskriva relationen i sin helhet.

Ensamkommande flyktingbarn är en extremt utsatt grupp i samhället, och de senaste åren har fler och fler av denna grupp anlänt till Sverige för att söka asyl. Den här studien undersöker hur personalen på två Hem för vård och boende (HVB) arbetar för att ge ensamkommande flyktingbarn en trygg bas i Sverige. Studien syftar till att få svar på dels hur HVB-hemmen arbetar för att främja en bra integration, dels att undersöka HVB-hemmens roll i det stora integrationsarbetet och dels att se ifall det finns några eventuella brister inom verksamheterna. För att svara på de frågorna omfattar studien åtta intervjuer med personal på två olika HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Studien utgår från ett systemteoretiskt perspektiv och ämnar se hur HVB-hemmen hjälper de ensamkommande flyktingbarnen att få en ökad känsla av sammanhang (KASAM). I resultatet framkommer den stora vikten av att barnen har en trygg bas att utgå ifrån, på deras fortsatta resa i Sverige, samt den stora vikten av utbildning och den stora osäkerheten som uppstår utifrån asylprocessen.

Syftet med denna studie är att undersöka hur HVB-hem med ensamkommande flyktingungdomar och dess personal interagerar med varandra med fokus på genus och etnicitet. Detta undersöktes genom sex semistrukturerade intervjuer, tre med personal på HVB-hem med ensamkommande pojkar mellan 14-19 år, samt tre av pojkarna på de olika boendena. Intervjuerna spelades in och transkriberades. Detta kompletterades sedan med deltagande observationer på ett HVB hem med ensamkommande pojkar. Materialet analyserades utifrån socialkonstruktivistisk och organisatorisk teori. Resultatet av undersökningen visar hur personalen och pojkarna påverkar varandra i varje stund de socialiserar med varandra i det dagliga arbetet.  Verbalt talar de inte ofta om etnicitet eller genus men i sitt görande finns det ständigt närvarande. Arbetsplatsen är jämlik i regelverket men inte alltid i det praktiska arbetet, något man även ser i statistiken för samhället i stort. Organisatorisk makt kan slå ut både etnicitet och genuspåverkan men beroende på situationen kan den ibland inte göra skillnad alls.

Under 2015 kom fem gånger så många ensamkommande barn till Sverige jämfört med året innan. Detta innebar en stor påfrestning för Sveriges kommuner och för de Hem för vård och boende (HVB-hem) som ansvarar för ensamkommande barn och ungdomar. Syftet med denna studie är att undersöka hur denna belastning påverkade HVB-hemmens verksamhet för ensamkommande barn och att studera de informationsstrategier som används vid etablering av hemmen. Hur har grannar informerats om verksamheterna och hur har de reagerat? Metodiskt bygger studien på individuella semistrukturerade intervjuer och en skriftlig intervju via e-post. Personerna som intervjuades är verksamma vid HVB-hem i olika kommuner i Jönköpings län. Resultatet visar att de två största utmaningarna för HVB-hemmens verksamhet för ensamkommande barn handlade om att få tag i lämpliga lokaler och kompetent personal. De två vanligaste informationsstrategierna som användes var informationsmöten och öppet hus. Fyra kommuner valde dock att hålla en lägre profil och avstå från information till grannar. Vidare visar studien att respondenterna överlag är positivt överraskade över det stora engagemanget de mött från allmänheten och att sådana reaktioner är vanligare än oro. Resultatet analyseras delvis utifrån NIMBY-begreppet och kopplingar görs till de två informationsstrategierna, samverkansansatsen och den autonoma ansatsen. Dessutom belyses skillnader och likheter i relation till tidigare forskning.

Title: Integrating unaccompanied refugee children, how does it work? A critical survey from the staff’s perspective [Translated title]   Authors: Hampus Savolainen & Jonas Ohlsson   Supervisor: Melker Labory Assessor: Kerstin Arnesson   The aim of this study is to examine and analyze social workers perceptions on integrating unaccompanied refugee children. A raport published by UNHCR states that over 60 million people has been forced to leave their homes under the last few years due to war and tensions. The number of unaccompanied refugee children fleeing to Sweden has increased drastically, Now more than ever, questions about how to integrate these people in the most efficient way is important to study. In a qualitative approach, the study was conducted through seven interviews with representatives from residential care homes housing unaccompanied refugee children. By using semi-structured interviews to study the perceptions of integration among social workers at residential care homes we anticipated to find out what kind of perceptions they had on integration, and if they could identify any possibilities or obstacles regarding the integration of unaccompanied refugee children.   The study shows that linguistic knowledge was considered as the key component when it comes to integrating unaccompanied refugee children. The study also showed that social workers felt forced to change work procedures from a qualitative way of working to a quantitative way, resulting in less contact with the children. According to our study, social workers at residential care homes for unaccompanied refugee children felt they didn’t have enough time to connect, build and nurture relations with the children on a daily basis.  Our results underlines the importance of developing family like relations and friendships in order for to increase the unaccompanied refugee children’s possibilities to integrate into the Swedish society. The study shows that these kinds of relations are important for having a sense of well- being and purpose of life which strengthens the children and their will to move forward in life. Keywords: Integration, Unaccompanied Refugee Children, Residental care homes, Social work

De ensamkommande flyktingbarnen som kommer till mottagarlandet hamnar oftast på HVB-hem, inspektionen för vård och omsorg, där de får bo tills de är självständiga nog att flytta därifrån till ett eget boende. Studiens syfte är att studera hur personal på HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn arbetar med barnens fritid. Främst för att se hur personalen arbetar  i relation till frågor som rör barns delaktighet i samband med strukturerade aktiviteter jämfört med barnens egna val av sysselsättningar. Vi har genomfört tio semistrukturerade intervjuer med personal som arbetar på HVB-hem. Utifrån personalens utsagor  så kan vi konstatera att grunden till barnens delaktighet är att personalen ska utgå ifrån varje barns enskilda behov.

<p>The purpose of the study was from the perspective of young people that has completed a stay at HVB-home. The respondents are between 15-21 years both boys and girls. The basic questions were: How do the respondents look upon this HVB-homes service process? How do the respondents look upon this HVB-homes service contents? How do the respondents look upon this HVB-homes service regarding available information and how the staff is available? What positive and negative experience do they have from their stay at the HVB-home? We also wish to get a picture of what is important to change to improve the quality on this HVB-home. To receive answers to those questions we formed a questionnaire. To be able to analyse and understand the situation of these respondents earlier research was used as a tool. We found that a majority of the respondents were pleased with the care, support and treatment that they received. On the other hand the respondents were less pleased with insight and participation in their own matter. Group activities, composition of the group and the trust for the staff showed less positive results. The conclusion of this study is that the staff at this HVB-home ought to be more keenly aware of the youths opinion and make them more involved in their own treatment process.</p>

The purpose of the study was from the perspective of young people that has completed a stay at HVB-home. The respondents are between 15-21 years both boys and girls. The basic questions were: How do the respondents look upon this HVB-homes service process? How do the respondents look upon this HVB-homes service contents? How do the respondents look upon this HVB-homes service regarding available information and how the staff is available? What positive and negative experience do they have from their stay at the HVB-home? We also wish to get a picture of what is important to change to improve the quality on this HVB-home. To receive answers to those questions we formed a questionnaire. To be able to analyse and understand the situation of these respondents earlier research was used as a tool. We found that a majority of the respondents were pleased with the care, support and treatment that they received. On the other hand the respondents were less pleased with insight and participation in their own matter. Group activities, composition of the group and the trust for the staff showed less positive results. The conclusion of this study is that the staff at this HVB-home ought to be more keenly aware of the youths opinion and make them more involved in their own treatment process.