I föreliggande uppsats har ambitionen varit att utifrån ett UVAS-perspektiv, unga vuxna som varken arbetar eller studerar, undersöka och skapa en större förståelse för riskfaktorer och skyddsfaktorer som kan leda till eller förebygga att hamna i ett utanförskap, om en digital plattform som Discord kan bidra till en positiv utveckling för UVAS framtid eller inte samt om de vuxnas närvaro på Discord haft någon betydelse för UVAS. Vidare har ambitionen varit att undersöka hur UVAS ser på sig själva och sin framtid. Studien utgår från en kvalitativ forskningsstrategi och bygger på semistrukturerade intervjuer som har genomförts med nio unga vuxna inom ramen för Vi-projektet. Genom intervjuerna framkom det att det finns ett flertal riskfaktorer för att hamna i ett utanförskap, men även ett flertal skyddsfaktorer identifierades / In the present essay, the ambition has been to, from a NEET perspective, investigate young adults who are not in employment, education or training, and create a greater understanding of risk factors and protective factors that can lead to or prevent ending up in exclusion. Moreover, to examine if a digital platform such as Discord can contribute to a positive development for NEET future or not and whether the adults´ presence at Discord had any significance for NEET. Furthermore, the ambition has been to investigate how NEET describes themselves and their future. The study is based on a qualitative research strategy and is based on semi-structured interviews that have been conducted with nine young adults within the framework of the Vi-project. Through the interviews, it emerged that there are a number of risk factors for ending up in exclusion, but also a number of protective factors were identified.

Hikikomori är ett fenomen och uttryck med sitt ursprung i Japan, som syftar till individer som isolerar sig i hemmet under en längre tid. Det startade då pressen blev för stor för unga män i Japan, som är ett land där män förväntas gå långt i karriären och prestera framgångsrikt. I Sverige så hänvisas de unga som drar sig undan på grund av olika anledningar, till hemmasittare eller hemmasittande ungdomar.Syftet med den här studien var att undersöka hur behandlare får kontakt med hemmasittande ungdomar och hur dem går tillväga för att få dem integrerade i samhället igen. För att göra det så intervjuades totalt fyra stycken som var verksamma i varsin verksamhet som kommer i kontakt med hemmasittande unga vuxna, de var verksamma ifrån två olika kommuner i norra Sverige och valdes ut genom ett bekvämlighetsurval. Två städer valdes för den här studien, inte för att göra en jämförande studie utan för att få utspridd empiri kring fenomenet.Det som kom fram i resultatet var att skolan var en stor del i hur de hemmasittande ungdomarna mådde och även ibland en orsak till anledningarna att de hade dragit sig undan. Det har gjorts studier på avhopp som visar att otillräckligt stöd var en bidragande faktor, trots att ge stöd till elever som är i behov av det är något som är lagstadgat i svensk skollag. Det framkom även i studien att alla intervjupersoner var eniga om att det här var ett individuellt problem, att ingen klient som de arbetade med var den andra lik och därför fick behandlarna lägga ner mycket fokus på en individ för att ta reda på hur de skulle hjälpa just den individen.Det kom fram i studien att en av de viktigaste faktorerna för att berörda hemmasittande ungdomar skulle lyckas ta sig tillbaka, var att det sattes in en insats i tid och att den insatsen var rätt för den individen.

Sammanfattning Denna uppsats syftade till att utforska varför skolfrånvaron och därmed hemmasittandet har ökat. Genom att analysera elevhälsoplaner och jämföra dem med tidigare forskning, identifierades en möjlig koppling mellan ändringar i skollagen och ökningen av hemmasittande. Bronfenbrenners systemteori och Beckers avvikarkarriär-teori användes som huvudsakliga teoretiska ramar för analysen. Resultaten pekade på att förändringar i skollagen har manifesterat sig som strikta riktlinjer i elevhälsoplanerna. Dessa riktlinjer, tillsammans med skolornas stödinsatser, kan ha en oavsiktlig stämplande effekt på elever som inte uppfyller förväntningarna. Studien visade att medan dessa stödinsatser syftar till att hjälpa elever, kan de i vissa fall förstärka elevernas avvikelse från den etablerade normen. Tidigare forskning har belyst vissa riskgrupper, såsom de med ADHD eller ASD, och deras potential att undvika skolan på grund av utmaningar relaterade till sociala faktorer och inlärningssvårigheter. Även om dessa specifika diagnoser inte alltid nämndes explicit i elevhälsoplanerna, antyder planernas fokus på sociala faktorer och inlärningssvårigheter att dessa riskgrupper kan vara i åtanke. Metodologiskt använde studien dokumentanalys av elevhälsoplaner, vilket gav en inblick i skolornas officiella ställningstaganden men kunde sakna insikt i verklig implementering. Studiens implikationer pekar på att skolan kan behöva omvärdera sina stödinsatser för att undvika oavsiktlig stigmatisering. Dessutom kan involvering av fler samhällsinstanser, som socialtjänsten, vara en väg framåt för att bättre stödja elever i riskzonen för hemmasittande. / Abstract This study aimed to investigate the reasons behind the rise in school absenteeism and, consequently, the increase in students staying at home. By analyzing student health plans and comparing them with prior research, a potential link between amendments in the Education Act and the surge in students staying at home was identified. Bronfenbrenner's ecological systems theory and Becker's theory of deviant behavior served as the primary theoretical frameworks for the analysis. The findings indicated that changes in the Education Act have manifested as stringent guidelines in student health plans. These guidelines, combined with schools' supportive interventions, may inadvertently label students who do not meet the expectations. While these interventions aim to assist students, they might, in certain instances, amplify students' deviation from established norms. Previous research highlighted specific risk groups, such as those with ADHD or ASD, and their likelihood to avoid school due to challenges related to social factors and learning difficulties. Even if these specific diagnoses were not always explicitly mentioned in the student health plans, the plans' emphasis on social factors and learning difficulties suggests these risk groups might be considered. Methodologically, the study employed document analysis of student health plans, offering insight into schools' official stances but possibly lacking a comprehensive view of their actual implementation. The study's implications suggest that schools might need to re-evaluate their supportive measures to avoid unintentional stigmatization. Moreover, involving more societal entities, such as social services, might present a proactive approach to better support students at risk of staying home.

Notre thèse de doctorat décrit et analyse le retrait social au Japon (hikikomori et futōkō). Hikikomori désigne à la fois un phénomène de retrait social concernant plusieurs centaines de milliers de personnes, et la personne elle-même, qui reste enfermée dans sa chambre, généralement au domicile familial, pour une durée de plusieurs mois voire plusieurs années, sans relations sociales. Le retrait social des élèves est plutôt désigné par le terme futōkō (absentéisme scolaire).D’abord, nous envisageons le hikikomori comme problème de société, nous synthétisons les travaux en anthropologie, psychiatrie et psychologie, et nous décrivons notre enquête dans les associations à but non lucratif (NPO), ainsi que les témoignages recueillis. Nous inscrivons nos perspectives à la charnière de la psychopathologie clinique et de l’anthropologie. Ensuite, et dans la mesure où la plupart des hikikomori ont vécu une période d’absentéisme scolaire, nous menons une enquête sur l’assistance au futōkō, via des entretiens menés avec des cliniciens du département de Kyōto. Enfin, nous confrontons le retrait social aux discours sur l’identité japonaise, à travers une étude originale des textes de Doi Takeo, Kawai Hayao, et Jacques Lacan.Nos résultats soulignent que les hikikomori reçoivent surtout l’assistance des NPO au sein desquelles les psychiatres et les psychologues sont absents. En revanche, les psychologues cliniciens sont présents auprès des collégiens en difficulté, mais l’assistance des lycéens en difficulté demeure faible. L’ensemble de notre enquête démontre qu’au début du XXIème siècle, nous assistons à la naissance de la clinique infanto-juvénile nippone. / The purpose of this PhD Dissertation is to provide a review of social withdrawal in Japan (hikikomori and futōkō). Hikikomori is the phenomenon of social withdrawal that effects hundreds of thousands individuals, in which the individual shuts his/herself in their room generally at their family’s home for several months and even years without social relationships. During the period of compulsory education, students’ social withdrawal is rather coined by the term futōkō (school non-attendance).First, I consider hikikomori as a social issue and sum up previous research in Anthropology, Psychiatry and Psychology. Then, I describe my investigation in NPOs, hikikomori individuals’ accounts I collected, and draw my perspective on the intersection of Clinical Psychology and Mental Health Anthropology. Second, I investigate the support available to futōkō since many hikikomori experienced school non-attendance, using research interviews with clinical practitioners in Kyōto prefecture. Finally, I examine social withdrawal phenomenon in relation to Japanese identity discourse, towards a new approach of Doi Takeo’s, Kawai Hayao’s, and Jacques Lacan’s writings.My results reveal that hikikomori mostly receive support from caregivers working in NPOs, among which psychiatrists and psychologists are absent. However, while clinical psychologists actually support junior high school students who are classified as futōkō, the support available to high school dropouts remains low. As a whole, this dissertation shows that at the beginning of the 21st century, we are just witnessing the birth of psychological clinics in Japan, especially in the field of child and adolescent mental care.

Architecture Jail Escape It is a specific device for futuroptimist people based on the philosophy of posthumanism and transhumanism, a version of their own faith in endless life on the net. It is a belief in the possibility of technological transformation of humanity that will allow us to overcome our physical and biological limits. Clause 2.0 is architecture for pioneers - the protagonist of this transformation - enabling the longest and most complete stay in virtual reality. This avant-garde is anxious 2.0. Escapist personalities of digital age soldiers are looking for a haven and their own version of the world in the cyberspace. They create a vision of paradise and colonize (cyber) space without the political consequences of the finiteness of the physical world and the exhaustion of natural resources. They live on the frontier of the being, and they want to unburden themselves and merge with the world they understand more. They fight with their own brain and body that cannot break away from the world. The endlessness of the virtual space has the limits of body and senses. Long-term stay in a cyberspace is a loss of sense of time and space. This monastic life in clause 2.0 is able to keep them in shape, by observing the ritual, the physical performance of walking that they must undergo so that they can exist every day in their version of the digital monastery. These versions are infinite, and they can be ritually traced among them. Clause geometry isolates them from one another. The clause is a monastic concept that allows the people to live hermetically, as well as the physical world. The gateway to the virtual space is a "zero architecture" - a room, a cell, a cube on a 4x4 meter plan, rid of any visual architectural site. It provides only a flat floor as the reflection point for an endless virtual world and four walls and a ceiling with a corresponding thickness for a sufficient separation from the outside world. The world of infinite freedom opens behind this "zero architecture". It seems that not through "architectural innovation and political subversion" a modern architect's dream of architecture will be realized as machines for the liberation of man but through the abandonment of physical architecture as such. The prospect of "zero architecture" opens up a space where the new architecture will no longer be "luxuries and good homes, not the architecture of separation and imprisonment, but it will ultimately be the architecture of freedom.