Bakgrund: Operationssalens kommunikation är komplex och kommunikationsproblem är den mest rapporterade orsaken för operativa misstag. Ljudnivå och munskydd är faktorer som försvårar kommunikationen. Teamarbete i operationssalen är nödvändigt för att vården ska vara patientsäker. Operationsteamet utgörs av olika professioner som har ansvaret för patientens säkerhet intraoperativt. Kravet från samhället är att operationssjuksköterskan ska besitta kompetensen att skydda patienter från vårdskador. World Health Organization har utformat en checklista för att förbättra patientsäkerheten på operation. Syfte: Att undersöka operationssjuksköterskans upplevelse av intraoperativ kommunikation. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor utfördes på två sjukhus i södra Sverige. Sju intervjuer hölls med operationssjuksköterskor som spelades in och transkriberades. Datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) latenta innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras under fyra teman. Temat Vikten av att kommunicera belyser att kommunikationen måste fortlöpa under operationen för att inte riskera patientsäkerheten. Temat Intraoperativa Teamgrupperingar beskriver att operationsteamet arbetar i separata team tills den peroperativa fasen där de är ett gemensamt operationsteam. Professionerna är kopplade till varandra vilket ger stort ansvar i kommunikationen. I temat Ledarens Inverkan på Teamkommunikation framkommer att auktoritära ledare kan medföra en nervös stämning och upplevd minskad patientsäkerhet. Operatören har betydelse för användningen av WHO:s checklista och följsamheten till den. I temat olika uttryck för Intraoperativ Kommunikation framträder olika typer av kommunikation ha påverkan intraoperativt. Slutsats: Operationsteamet sammanhålls av respekt och gemensamt ansvar. Kvaliteten av den intraoperativa kommunikationen är beroende av ett ansvarstagande från varje teammedlem och kräver en långsiktig plan för utveckling från verksamhetens ledning. / Background: Communication in the operating room (OR) is complex. Communication failures is the most reported cause of operative misstakes. Sound levels and operating masks are some factors that complicates the communication. Teamwork in the OR is necessary for patient safe care. The operating team consists of various professionals who are responsible for patient safety intraoperatively. The society’s requirement is that the operating room nurse must possess competence to protect patients from medical harm. The World Health Organization designed a checklist to improve patient safety in the OR. Aim: To investigate the operating room nurse's experience of intraoperative communication. Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted at two hospitals in southern Sweden. Seven interviews were held with surgical nurses which were recorded and transcribed. The data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) latent content analysis. Results: The result is presented under four themes. The theme The Importance of Communicating highlights that communication must continue throughout the surgery in order not to risk patient safety. The theme of Intraoperative Team Groupings describes that the operating team works in separate teams until the peroperative phase where they are a joint operation team. The professions are linked to each other, which gives great responsibility in communication. The theme The Leader’s Impact on Team Communication reveals that hierarchical leaders can cause a nervous mood and cause reduced patient safety. The surgeon is important for the use of WHO's checklist and its compliance. In the theme Different Expressions for Intraoperative Communication, different types of communication have an impact intraoperatively. Conclusion: The operating team is united by respect and shared responsibility. The quality of intraoperative communication depends on the responsibility of each team member and requires a long term plan for development from the management.

Bakgrund: Obesa utgör 10% av befolkningen i Sverige. De riskerar på grund av sin anatomi attdrabbas av lungkomplikationer efter generell anestesi. De har rätt till säker,evidensbaserad och individanpassad omvårdnad utifrån sina behov för att förebyggariskerna för onödigt lidande och samhällskostnad. Det är anestesisjuksköterskansansvar att leverera anestesiologisk omvårdnad av sådan kvalitet, och medkompetensutveckling utifrån evidens och ett patientsäkert förhållningssätt är detlångt ifrån omöjligt. Syfte: Kartlägga effekter av intraoperativa ventilationsmetoder och åtgärder somanestesisjuksköterskor kan tillämpa för förbättrad ventilation hos obesa patientersom genomgår generell anestesi. Metod: Systematisk litteraturstudie, 13 randomiserade kontrollerade studier som presenteratsgenom en narrativ syntes. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier av ventilationsmetoder eller åtgärder som kanförbättra obesa patienters ventilation. Ventilatorinställningar, Alveolär rekryteringoch Applikation av positivt tryck vid spontanandning. Slutsatser: Högt/individanpassat PEEP i kombination med lungrekrytering kan förbättra denintraoperativa ventilationen. Både VCV och PCV kan tillämpas för effektivventilation av obesa patienter, PCV, icke-invasiv ventilation med positivt tryck, ochinverterad respirationsratio kan ge bättre intraoperativ syresättning. Ingen kopplingmellan i resultatet förekommande ventilationsmetoder och minskade postoperativakomplikationer kunde påvisas. / Bakgrund: Överviktiga utgör 10% av sveriges befolkning. Av anatomiska skäl riskerar de att drabbas av lungkomplikationer efter generell anestesi. De har rätt till säker, evidensbaserad och individualiserad vård som härrör från deras behov för att förehålla risken för onödigt lidande och börda för den nationella ekonomin. Det är narkosläkarens ansvar att leverera anestesiologisk vård av sådan kvalitet, och med kompetensutveckling som härrör från såväl bevis som en patientsäkerhetsapproach är det långt ifrån omöjligt. Sikta: Att kartlägga effekterna av intraoperativa ventilationsmetoder och åtgärder som dåurs narkosläkare kan ansöka om förbättrad ventilation av överviktiga patienter som utsätts förgenetisk anestesi. Metod: En systematisk litteratur översyn, 13 randomiserade kontrollerade prövningar analyserades och presenterades i en berättande syntes. Resultat: Analysen gav tre kategorier av ventilationsmetoder och åtgärder som kan bidra till ett positivt resultat när det gäller den överviktiga patientens ventilation. Ventilatorsettings, alveolar rekrytering och tillämpning av positivt tryck underspontanig andning. Slutsatser: Hög/individualiserad PEEP i kombination med rekryteringsmanövrering kan förbättra intraoperativ ventilation. Både VCV och PCV kan tillämpas för effektivventilation av överviktiga patienter, PCV, icke-invasiv positivt tryck ventilation och inverterade andning förhållandet kan resultera i högre intraoperativa syrenivåer. Ingen anslutning hittades mellan ventilationsmetoderna som inträffade i resultatetoch minskning av postoperativa pulmonell komplikationer.

Hypotermi är en vanligt förekommande intraoperativ komplikation. Intraoperativ hypotermi är konstaterat i samband med såväl anestesiologiska som kirurgiska interventioner. Ett hypotermt tillstånd har stor inverkan både för patientens fysiska och psykiska status under hela det perioperativa förloppet. Komplikationerna vid intraoperativ hypotermi är många och välkända men intraoperativ hypotermi kan relativt enkelt förebyggas genom god planering och konkreta omvårdnadsåtgärder. Anestesisjuksköterskan har en grundläggande roll i detta arbete för att bedriva en säker vård. Syfte: Att kartlägga de rutiner och omvårdnadsåtgärder som tillämpas av anestesisjuksköterskor vid förebyggandet av intraoperativ hypotermi. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie. Data samlades in via en egenkonstruerad webbenkät och analyserades i Statistical Package for Social Science (SPSS). Studien genomfördes på 14 utvalda operationsavdelningar. Resultat: Majoriteten av anestesisjuksköterskorna kände till de hypotermiförebyggande rutiner som fanns på arbetsplatsen. Det fanns vissa skillnader gällande de omvårdnadsåtgärder som användes för att förebygga hypotermi vid korta respektive långa ingrepp. Flera metoder tillämpades för att mäta temperaturen, den vanligaste metoden var örontermometer. Mätfrekvensen varierande, men oftast genomfördes temperaturmätning under pågående ingrepp. Mätning vid induktion förekom i något mindre utsträckning, majoriteten mätte temperaturen innan väckning. Inget signifikant samband fanns mellan upplevd följsamhet till rutiner på enheten och om deltagarna mätte temperaturen inför induktion eller väckning. Slutsats: Resultatet indikerar att det finns medvetenhet bland anestesisjuksköterskorna om rutiner och omvårdnadsåtgärder för att förebygga intraoperativ hypotermi på de studerade operationsavdelningarna. Vidare studier skulle behövas för att tydligare kartlägga faktorer för mätmetoder och mätintervaller. Även kartläggning för huruvida åtgärder varierar med den kirurgiska kontexten, samt om individuella bedömningar görs utifrån patientens riskfaktorer erfordras. Tydligare nationella riktlinjer skulle underlätta utformandet av standardiserade och evidensbaserade rutiner.

Bakgrund: Hypotermi definieras som en kärntemperatur under 36 grader och är en vanlig komplikation i samband med anestesi. Hypotermi vid kirurgi är förknippat med ökad mortalitet och kan leda till komplikationer som innebär lidande, förlänger tid för återhämtning och orsakar ökade vårdrelaterade kostnader. Komplikationer på grund av hypotermi är exempelvis försämrad sårläkning, ökad risk för blödning och ökad incidens av infektioner. För många patienter innebär det ett lidande att frysa eftersom att vara kall är förknippat med känslor av utsatthet, sårbarhet och att få sämre vård. Olika metoder och hjälpmedel för att förhindra att hypotermi uppstår under anestesi finns att tillgå. I Sverige saknas specifika riktlinjer på nationell nivå. Forskning har visat att följsamheten till lokala riktlinjer är låg. Patienten behöver hjälp med att bibehålla adekvat kroppstemperatur och här har anestesisjuksköterskan en viktig uppgift. Syfte: Syftet var att sammanställa tillgängliga interventioner för att förhindra oavsiktlig intraoperativ hypotermi.  Metod: En strukturerad litteraturöversikt med narrativ analys genomfördes. Informationssökning gjordes i databaserna PubMed och CINAHL.  Resultat: Tre grupper av värmebevarande metoder identifierades: aktiv, passiv och invasiv uppvärmning. Den mest förekommande metoden var aktiv värmning med forced-air warming, som också verkade vara den mest effektiva metoden för att bibehålla normal kroppstemperatur och förhindra hypotermi. Skillnaderna i effektivitet mellan metoderna varierade. Ingen aktiv eller passiv metod förhindrade hypotermi helt. Slutsats: Trots att effektiva metoder för att förhindra oavsiktlig intraoperativ hypotermi finns och används är incidensen av hypotermi hög. Ytterligare forskning behövs för att undersöka orsaker till den höga incidensen. / Bakgrund: Hypotermi definieras som en kärntemperatur under 36 grader och är en vanlig komplikation i samband med anestesi. Hypotermi under operation är förknippad med ökad dödlighet och kan leda till komplikationer som skapar lidande, förlänger återhämtningstiden och orsakar ökade vårdrelaterade kostnader. Komplikationer på grund av hypotermi är till exempel försämrad sårläkning, ökad blödningsrisk och ökad förekomst av infektioner. För många patienter innebär frysning lidande eftersom förkylning är förknippad med känslor av exponering, sårbarhet och att få sämre vård. Olika metoder och hjälpmedel finns tillgängliga för att förhindra hypotermi uppstår under anestesi. I Sverige finns inga särskilda riktlinjer på nationell nivå. Forskning har visat att efterlevnaden av lokala riktlinjer är låg. Patienten behöver hjälp med att upprätthålla en tillräcklig kroppstemperatur, och här har anestesisjuksköterskan ett viktigt ansvar. Syfte: Målet var att sammanställa tillgängliga interventioner för att förhindra oavsiktlig intraoperativ hypotermi. Metod: En strukturerad litteraturstudie med narrativ analys genomfördes. En informationssökning gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Resultat: Tre grupper av värmebevarande metoder identifierades: aktiv, passiv och invasiv uppvärmning. Den vanligaste metoden var aktiv uppvärmning med påtvingad luftuppvärmning, vilket också visade sig vara den mest effektiva metoden för att upprätthålla normal kroppstemperatur och förhindra hypotermi. Skillnaderna i effektivitet mellan metoderna varierade dock. Ingen aktiv eller passiv metod förhindrade helt hypotermi. Slutsats: Även om effektiva metoder för att förhindra oavsiktlig intraoperativ hypotermi finns och används, är förekomsten av hypotermi hög. Ytterligare forskning behövs för att undersöka orsakerna till den höga förekomsten. Sökord: Anestesi, kroppstemperatur, värmebevarande metoder, förebyggande och kontroll av hypotermi, oavsiktlig hypotermi, intraoperativ vård, kvantitativ, litteraturöversikt, perioperativ vård, kirurgi.