Syftet med denna uppsats är att belysa Majgull Axelssons roman ”Slumpvandring” från olika håll för att komma fram till ett förslag till en tolkning av romanen och dess budskap. Uppsatsens resonemang kring romanen är begränsat till tre huvudområden, samt koncentreras kring de tre karaktärer som uppsatsförfattaren uppfattar som huvudkaraktärer; Augusta, Alice och Angelica. Först diskuteras romanens mest betydelsefulla miljö, huset som kallas Augustas hus, utifrån huset som symbol och vad det representerar. Huset är enligt traditionen ofta en symbol för den mänskliga kroppen och framförallt kvinnokroppen och moderskroppen, och denna symbolik diskuteras i förhållande till romanens skildring av Augustas hus samt skildringen av havandeskap, barnafödande och relationer mellan barn och förälder i romanen. I detta avsnitt diskuteras också minnet och det förflutna och vilken roll dessa spelar i romanen. Vidare diskuteras romanens primära intertext, ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson, och vilken roll denna intertext spelar i Axelssons roman. Den flitigast använda parollen i ”Geniet”; ”Vi måste släppa till flickorna!” förekommer ofta i Axelssons roman och i uppsatsen diskuteras detta slagord i egenskap av att till synes vara själva anledningen till att Axelsson anspelar på ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson. Det diskuteras även hur väl Axelsson har lyckats med sitt företag att skildra kvinnornas plats i sexualiteten i kontrast till det manliga perspektivet i Ivar Lo-Johanssons ”Geniet”. Slutligen diskuteras romanens titel, ”Slumpvandring”, och dess betydelse för romanen, och i denna diskussion används sannolikhetsteori och frågor kring determinism och förutsägbarhet för att förklara den matematiska betydelsen av termen slumpvandring. Sedan diskuteras om kompositionen och karaktärernas liv i romanen ”Slumpvandring” kan liknas vid det matematiska begreppet slumpvandring, samt vad determinism och förutsägbarhet spelar för roll i det mänskliga livet. I uppsatsens avslutande del knyts de tidigare förda resonemangen ihop och slutsatsen blir att något av det ”Slumpvandring” vill förmedla är vikten av att minnas och lära sig av det förflutna, både det större historiska förflutna och de egna mer privata händelser man varit med om, för att kunna välja bättre vägar i livet.

I denna uppsats har jag undersökt hur den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson (1901–1990) beskriver könssjukdomar i romanen Kungsgatan (1935). Lo-Johansson smittades själv av gonorré i början av 1930-talet och kände därför som författare att han hade ett syfte att göra detta ämne lite mindre tabu. Han skulle dock inte berätta om sin sjukdom för någon under denna tid. En stor del av uppsatsen kommer ägnas åt hur romanen mottogs i den samtida pressen. Jag har försökt bevisa – tvärtemot vad som flera litteraturvetare och även författaren själv gjort tidigare – att romanen inte kan klassas som en skandalroman som fick uteslutande negativ kritik på grund av dess två huvudteman prostitution och könssjukdomar.  Den vanligaste åsikten bland litteraturkritiker var att romanen generellt kraftigt borde kortats ner innan utgivning. / In this paper, I have analyzed how the Swedish proletarian writer Ivar Lo-Johansson (1901–1990) describes venereal diseases in his novel Kungsgatan (1935). Lo-Johansson contracted gonorrhea during the early 1930s, and because of this, he felt he had a social purpose as an author to make this subject a little less taboo. He would not, however, reveal his case for anybody during this period. A significant part of this paper will be dedicated to the initial critical reception of Kungsgatan. I have tried to prove – in contrast to previous scholars, even the author himself – that the novel in the beginning wasn’t regarded as scandalous by most literary critics, nor it wasn't criticized because of its main themes: prostitution and venereal diseases. Rather, the most common opinion by critics was that the novel in general should have been shortened down heavily before publication.

Syftet med uppsatsen ”Plikt och elände” var att sätta 1900-talets statare och deras levnadsförhållande i fokus genom att jämföra det muntliga berättandet av en före detta statarunge med tre skönlitterära verk. Verken skrevs av Ivar Lo-Johansson och ingår i den så kallade ”statarskolan” (kollektivistiska berättelser), i Ivar Los fall ofta baserade på hans egna upplevelser från barndomen. Uppsatsens analys omfattar ämnen som statarnas boende, flyttarna, kvinnornas utsatthet, maten med mera. Resultatet visar att den muntliga källan och romanerna stämmer bra överens i beskrivandet av statarlivet.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson visar urbaniseringen och moderniteten i mellankrigstidens Sverige. Romanen har framför allt studerats genom protagonisten Adrians bildningsresa, men denna uppsats framhåller statardottern Martas fall som kvintessentiell för Lo-Johanssons gestaltning av moderniteten. Med avstamp i det frihetstema Ola Holmgren identifierat i Lo-Johanssons författarskap tillämpar jag existentialistiska begrepp från Jean-Paul Sartre i syfte att undersöka vad Martas fall orsakas av och hur hennes fall relaterar till moderniteten såsom den beskrivits av Marshall Berman och Georg Simmel. Slutsatsen blir att Martas livsöde bör förklaras i termer av att hon agerar i ond tro och att hon därigenom antar ett omodernt levnadsmönster som inte fungerar i moderniteten. Orsaken till hennes agerande härleds till en obalans mellan transcendens och fakticitet, en orsak som rättfärdigas med hjälp av Lo-Johanssons andra skildringar av statarnas livsvillkor. Slutsatsen blir att moderniteten gestaltas som krävande invånarnas anpassning och att alla inte är kapabla till sådan, vilket förtydligas om man utvecklar Holmgrens forskning genom existentialistiska begrepp och nyttjar dem till att analysera Martas fall.

Dystopian fiction seeks to make conscious the faults of contemporary society through estrangement. Newspeak plays an important role in this estrangement, being a euphemistic and propagandistic language meant to distort the characters' perception of the fictional world. This type of language, however, has two different functions: one fictional and one didactical, where the latter seeks to emphasize the negative aspects of the fictional world to the reader. In this thesis I analyze the use of newspeak and language control as a means for social criticism in five Swedish dystopian novels published from the late 1950s through to the late 1970s. The novels analyzed are: Strålen (1958) by Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, De sista (1962) by Arvid Rundberg, Elektra. Kvinna år 2070 (1967) by Ivar Lo-Johansson, Klotjorden (1970) by Kerstin Strandberg, and Järnblommorna (1979) by Jenny Berthelius. Apart from newspeak and language control I also examine the use of obsolete language and literary onomastics. Additionally, the thesis contains a smaller bibliography of Swedish utopian and dystopian novels published from 1950 to 1979. Language plays a central role in the novels analyzed: they contain different forms of newspeak and whilst these languages only figurate sporadically, their function is clearly didactic and meant for social criticism. Language control on the other hand, is a common theme that is often used to accentuate a totalitarian threat towards society. Most of the novels, however, primarily deal with obsolete language. It is the lost and forgotten that produces anxiety. This type of language emphasizes a loss of normative values that makes the reader question the fictional society as well as their own.