<p>När någon blir sjuk fokuserar vårdpersonalen mest på den sjuke patienten, och familjen får ta ett steg åt sidan. Det är lätt att glömma bort att även familjen är drabbad och har behov. Syftet med studien var att belysa familjens behov under sjukhusvistelsen när en familjemedlem är kritiskt sjuk. Studien genomfördes som en litteraturstudie och innefattade 16 vetenskapliga artiklar. Familjens behov delades in under sju teman. Att få information hjälpte familjen att hantera situationen och gav en känsla av kontroll. Att vara delaktig i omvårdnaden var ett sätt för familjen att få närhet och känna sig behövd. Att känna trygghet hjälpte familjen att känna sig mer hemma i den ovana miljön. Att få stöd gav en känsla av bekräftelse. Att känna hopp hjälpte familjen att ta sig igenom krisen och kunna se framåt. Att bli behandlad med respekt gjorde det lättare att kunna öppna sig och visa känslor. Att känna bekvämlighet underlättade många praktiska problem. Information var det mest återkommande behovet. I vårdarbetet bör resurser läggas på att bedöma familjens individuella behov. Framtida forskning skulle kunna inriktas på att ta fram ett lämpligt instrument för detta ändamål.</p>

När någon blir sjuk fokuserar vårdpersonalen mest på den sjuke patienten, och familjen får ta ett steg åt sidan. Det är lätt att glömma bort att även familjen är drabbad och har behov. Syftet med studien var att belysa familjens behov under sjukhusvistelsen när en familjemedlem är kritiskt sjuk. Studien genomfördes som en litteraturstudie och innefattade 16 vetenskapliga artiklar. Familjens behov delades in under sju teman. Att få information hjälpte familjen att hantera situationen och gav en känsla av kontroll. Att vara delaktig i omvårdnaden var ett sätt för familjen att få närhet och känna sig behövd. Att känna trygghet hjälpte familjen att känna sig mer hemma i den ovana miljön. Att få stöd gav en känsla av bekräftelse. Att känna hopp hjälpte familjen att ta sig igenom krisen och kunna se framåt. Att bli behandlad med respekt gjorde det lättare att kunna öppna sig och visa känslor. Att känna bekvämlighet underlättade många praktiska problem. Information var det mest återkommande behovet. I vårdarbetet bör resurser läggas på att bedöma familjens individuella behov. Framtida forskning skulle kunna inriktas på att ta fram ett lämpligt instrument för detta ändamål.

Att vårda en kritiskt sjuk patient prehospitalt ställer höga krav på ambulanssjuksköterskan. Vården sker ofta i en varierande miljö där det kan vara svårt att skapa ett bra vårdrum och resurserna är begränsade. Det kan handla om att vårda ett barn med luftvägsproblem till att ta hand om en svårt skadad traumapatient och allt där emellan. I denna situation måste en korrekt bedömning och behandling ske under tidspress för att rädda patientens liv. Samtidigt ska ambulanssjuksköterskan bemöta den kritiskt sjuke patienten och dennes närstående på ett professionellt sätt och delge information om vad som händer och sker. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att vårda kritiskt sjuka patienter. En kvalitativ intervjustudie bestående av åtta semistrukturerade intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes i en region i södra Sverige. Fyra av intervjuerna genomfördes på en ambulansstation i en större stad och fyra på en station i glesbygd. Materialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys vilket resulterade i följande kategorier: Känna trygghet i omhändertagandet, Stress i vårdandet och Varierat fokus på patienten. Examensarbetets resultat visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde vårdandet av kritiskt sjuka patienter som krävande och stressande. Det kunde handla om att vara oförberedd inför vad som komma skall, att sakna kollegialt stöd, känsla av otillräcklighet samt brist säkerheten under vårdandet. Det upplevdes stundtals svårt att ha patienten i fokus, vilket skedde främst när patienten uppfattades som kritiskt sjuk. I motsatts till detta fanns tankar kring att försöka ha ett professionellt omhändertagande genom att bemöta patienten och närstående på ett lugnt och närvarande sätt. Att arbeta med en kompetent kollega lyftes fram som värdefullt. Vidare betonades vikten av återkoppling mellan kollegor samt att få kontinuerlig utbildning från arbetsgivaren som positivt, dock fanns det delar gällande utbildning som kunde förbättras.

Bakgrund: Patienter med kronisk kritisk sjukdom är en växande grupp inom intensivvården. Patienterna klarar sig genom den akuta fasen av intensivvården men kan behöva förlängd intensivvård, vilket kräver en annan strategi. Dessa patienter behöver fokus på relationell och psykosocial omvårdnad vilket inom intensivvården ofta åsidosätts för de fysiska behoven. Personcentrerad vård fokuserar på att patientens behov sätts i centrum, vilket bland annat innefattar psykosociala och relationella behov. Syfte: Att utforska hur omvårdnaden bedrevs inom intensivvården så att de psykosociala och relationella behoven hos kroniskt kritiskt sjuka patienter tillgodosågs ur ett personcentrerat perspektiv. Metod: Fokuserad etnografisk observationsstudie. Efter datainsamlingen analyserades datan med kvalitativ innehållsanalys med deduktiv ansats utifrån McCormack och McCances (2017) ramverk för personcentrerad vård. Resultat: Omvårdnaden bedrevs så att de psykosociala och relationella behoven tillgodosågs genom att personalen var närvarande samt såg patienten som en person. Detta ledde till att övriga psykosociala och relationella behov tillgodosågs. I de fall då personalen inte var mentalt närvarande och såg patienten som en person bedrevs omvårdnaden inte så att de psykosociala och relationella behoven tillgodosågs.  Slutsats:Studien kan ge ledare och personal inom intensivvården en viktig insikt om hur omvårdnaden bedrivs för patienter med kronisk kritisk sjukdom. Resultatet kan ligga till grund för ett nödvändigt förbättringsarbete i kliniken. Vidare forskning behövs för att ge tydligare evidens.

Bakgrund: Synen på närståendes betydelse för den sjukes välmående har radikalt förändras under de senaste århundraden, till en allt mer holistisk syn på den sjuke och dennes behov. Patienter vårdandes på en intensivvårdsavdelning riskerar eller är försatta i ett livshotande tillstånd där specialiserad vård krävs. Det är därför av vikt att veta hur närstående upplever en intensivvårdsavdelning för att kunna erbjuda både den sjuke och dess närstående bästa möjliga vård. Syftet är att beskriva erfarenheter av att vara närstående till en person som vårdats på en intensivvårdsavdelning i Norden. Metoden som användes är en systematisk litteraturstudie av vetenskapliga artiklar, som inhämtades via sökningar i Cinahl, PubMed och PsycINFO. Artiklarna kvalitetsgranskades och resultaten analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att närstående upplever en kaotisk tillvaro i och med deras anhörigas insjuknande. De uttrycker behov av att få information både angående den sjukes medicinska status, men även om den medicintekniska miljön patienten omges av. Närstående erfar även att sjuksköterskans agerande är avgörande för om de själva involverar sig i omvårdnaden av den sjuke, och uttrycker ett behov av att få stöd och tröst från sjuksköterskan. Kommunikationen mellan närstående och sjuksköterskan är stundtals bristfällig, vilket närstående upplevde som svårt. Slutsatsen av studien är att närstående behöver stöd från sjuksköterskan för att kunna minska stress och kunna skapa balans i tillvaron. Korrekt och kontinuerlig information samt att sjuksköterskan säkerställer att närstående uppfattar informationen korrekt kan hjälpa närstående att hantera situationen. Nyckelord: Kritiskt sjuk, Intensivsjukvård, Närstående, Närståendes erfarenheter, besökare till patienter

Bakgrund: När en familjemedlem blir akut sjuk påverkar det hela familjen, och denna upplevelse kan bli traumatisk för närstående. Det är då viktigt att bemötandet från sjuksköterskan under denna ansträngande period blir en positiv upplevelse för närstående. Syfte: Att beskriva närståendes upplevelser av sjuksköterskans bemötande vid akuta somatiska sjukdomstillstånd. Metod: Studien utfördes som en allmän litteraturstudie baserad på tio artiklar. Resultat: För att närstående skall uppleva bemötandet som positivt bör de få trygghet, bekräftelse samt känna delaktighet. Detta gör att närstående känner sig delaktiga i vården och upplever ett förtroende för sjuksköterskan. Diskussion: Genom att använda sig av KASASM teorin i praktiken kan sjuksköterskan få en förståelse för de närståendes upplevelser när en familjemedlem blir akut somatiskt sjuk. Sjuksköterskan förser närstående med information utan de behöver fråga om den, vilket gör de närstående delaktiga i vården och de förstår bättre vad som händer med familjemedlemmen. Slutsats: Livet förändras för närstående när en familjemedlem blir akut somatisk sjuk. Att bli delaktiga i vården av den sjuke familjemedlemmen är viktigt för de närstående eftersom sjuksköterskan lätt kan försumma behoven de har, och bara ägna sig åt att tillgodose familjemedlemmens omvårdnadsbehov.

Diskussioner kring närståendes möjligheter att närvara när en patient genomgår ett akut omhändertagande startade redan under 1980-talet och det råder än idag olika meningar i frågan. Mycket forskning har bedrivits för att belysa vårdpersonalens tankar kring och reaktioner på närståendenärvaro men patienten själv och närstående kommer inte till tals i frågan i samma utsträckning. Patientlagen som trädde i kraft 2015 syftar till att stärka patientens ställning och i lagen lyfts närståendes roll som informationsbärare fram när det gäller patient som inte själv kan tala för sig. Under ett akut omhändertagande är patienten själv inte alltid i stånd att förmedla information till personal och eventuell medföljande närstående spelar en viktig roll.   Syftet med detta arbete var att belysa närståendes upplevelse av att befinna sig i det rum där det pågår hjärt-lungräddning eller annan medicinsk intervention av livräddande karaktär.   En litteraturöversikt valdes som metod för att svara på syftet och frågeställningarna. Vetenskapliga artiklar sökets i databaserna Pubmed, Cinahl, PsykINFO och Swemed+. 17 artiklar inkluderas, dessa sammanställdes efter genomgången kvalitetsgranskning i en matris.   Resultatet visar att närvaro vid ett akut omhändertagande väcker många motstridiga känslor hos närstående men resultatet visar att en majoritet önskar få möjlighet att närvara när en närstående är kritiskt sjuk och att de som har erfarenhet av närståendenärvaro skulle välja att närvara om situationen uppstår igen. Fyra tema träder fram oro för den närstående, oro för att vara i vägen, önskan att få vara med, samt rädsla för att vara med.   Slutsatsen var att det finns stark önskan hos många närstående att få möjlighet att närvara när en patient är föremål för ett akut omhändertagande. Det kan vara en skrämmande och känslomässigt påfrestande situation där den närstående slits mellan olika motstridiga känslor.

Bakgrund: Idag står vården i Sverige inför stora förändringar. I relation till koncentrering av sjukvården blir transportsträckorna mellan sjukhus allt längre. Vård av kritiskt sjuka patienter i samband med sekundärtransport är riskfyllt och utmanande för både patienten och anestesisjuksköterskan och det innebär ett stort ansvarstagande vilket ställer höga krav på anestesisjuksköterskans kompetens. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att vårda kritiskt sjuka patienter i samband med sekundärtransport. Metod: En kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats genomfördes. Intervjuer med anestesisjuksköterskor, där frågeformulär av semistrukturerad karaktär användes och möjliggjorde att ett detaljerat och ingående material kunde tas fram och bearbetas. Resultat: Analysprocessen resulterade i tre kategorier med elva subkategorier. Kategorierna var: konsten att vårda under livshotande omständigheter, vara trygg i sin profession samt reflektion är nödvändig för personlig och professionell utveckling. Genom dessa kategorier kunde ett tema skönjas vilket genomsyrade hela resultatet; Ensam är aldrig stark. Konklusion: Anestesisjuksköterskan upplever att förberedelser, kommunikation och samarbete i teamet är viktigt i vården kring kritiskt sjuka patienter i samband med sekundärtransport. Erfarenheten anestesisjuksköterskan har med sig skapar en grundtrygghet. Dock är upplevelsen att när det oväntade sker saknas närvaron av en kollega att få stöd av och dela upplevelsen med. / Background:Today, healthcare in Sweden is facing major changes. In relation to the concentration of healthcare, transport distances between hospitals are getting longer. Care of critically ill patients within secondary transport is risky and challenging for both the patient and the nurse anesthetist, and it involves a great deal of responsibility, which places high demands on the nurse anesthetist's competence. Purpose: To study nurseanesthetists experience of caring for critically ill patients during secondary transport. Method: A qualitative content analysis with an inductive approach was conducted. Interviews with the anesthesia nurse, where questionnaires of a semi-structured nature were used and enabled detailed and in-depth material to be produced and processed. Results: Three main categories emerged, comprising eleven subcategories: The art of caring in life threatening circumstances, being confident in one's profession, and reflection as fundamental for personal and professional development. A pervasive theme emerged: Alone is never strong. Conclusion: Nurse anesthetists emphasize the importance of preparation, communication, and teamwork in caring for critically ill patients during secondary transport. While possessing confidence in their abilities, they highlight the absence of colleague support during unexpected events as a significant challenge. Collaboration and shared experiences are de emed crucial for effective patient care.

Akutvårdskedjan anses vara en essentiell del av hälso- och sjukvården och är ofta patientensförsta kontakt med vården. I akutvårdskedjan omhändertas kritiska sjuka barn vilket ställerkrav på vårdpersonalens kompetens. Barn definieras som en människa under 18 år ochvanligtvis finns det en eller flera närstående till barnet som berörs när barnet blivit kritisktsjukt. Vårdpersonal anser det vara viktigt att involvera barnets närstående i barnets vård ochutifrån familjecentrerad vård är det rekommenderat. Syftet var att beskriva närståendes upplevelse av omhändertagandet i akutvårdskedjan närderas barn är kritiskt sjukt. Litteraturöversikten genomfördes med systematisk ansats och integrerad analys.Databassökningar utfördes i PubMed, CINAHL och Google Scholar samt en manuell sökning.Totalt inkluderades 16 artiklar med kvalitativ-, kvantitativ samt mixad design efterkvalitetsgranskning.  I resultatet framkom två kategorier vilka var “Att närvara vid sitt kritiskt sjuka barnsomhändertagande” samt “Närståendes erfarenheter av mötet med vårdpersonalen”. Denärstående ville närvara med sitt barn både för sin egen och för sitt barns skull. Upplevelsenav att deras barn var kritiskt sjukt beskrevs vara skrämmande med en stark känsla av rädslaoch oro för att barnet inte skulle överleva. Närstående ville bli bemötta med empati och lugnav vårdpersonalen och de ville få all tillgänglig information om sitt barns tillstånd. Slutsatsen är att närstående vill närvara med deras kritisk sjuka barn och hur vårdpersonalenbemöter de närstående påverkar deras upplevelse. Vårdpersonalen har ett stort ansvar för attnärstående ska känna sig involverade och behovet av att ge och få information beskrivs somviktigt. Att arbeta utifrån ett familjecentrerat förhållningssätt kan leda till att närståendekänner en ökad delaktighet samt bidra till en mer positiv upplevelse av situationen. / The emergency care chain is considered an essential part of health care and is often the patient's first contact with the healthcare system. In the emergency care chain, critically ill children are taken care of, which places demands on the competence of healthcare professionals. A child is defined as a person under 18 years of age, and typically there are one or more relatives' affected when a child becomes critically ill. Healthcare professionals consider it important to involve the child's relatives in the child's care, and family-centered care is recommended. The aim was to describe the relative's experience of care in the emergency care chain when their child is critically ill. The literature review was conducted using a systematic approach and integrated analysis. Database searches were performed in PubMed, CINAHL and Google Scholar, as well as a manual search. In total, 16 articles with qualitative, quantitative and mixed designs were included after quality assessment. In the result, two categories emerged which were "Being present at the care of their critically ill child" and "Relatives' experiences of the meeting with the care staff". The families wanted to be present with their child both for their own sake and for their child's sake. The experience of their child being critically ill was described as terrifying with a strong sense of fear and concern that the child would not survive. The families wanted to be treated with empathy and calmness by the healthcare staff and they wanted to receive all available information about their child's condition. The conclusion is that the families want to be present with their critically ill child and how the healthcare staff treats the families affects their experience. The care staff have a great responsibility for the families to feel involved, where the need to give and receive information is described as important. Working from a family-centered approach can lead to the families feeling increased participation and contribute to a more positive experience of the situation.

Bakgrund: Intensivvården karaktäriseras av högteknologisk utrustning och specialistdriven vård för patienter i kritiskt tillstånd. Arbetet med kritiskt sjuka patienter är komplext och utförs i en ansträngd miljö med hög risk för mortalitet. Samverkan i team är avgörande för att säkerställa kontinuitet och patientsäkerhet. Intensivvårdssjuksköterskan har en central funktion i arbetet med både medicinska och omvårdnadsrelaterade uppgifter. Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda en kritiskt sjuk patient på en intensivvårdsavdelning. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Tio intensivvårdssjuksköterskor intervjuades genom en semistrukturerad metod. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier, “samarbetet är centralt”, “omvårdnaden omprioriteras”, “erfarenheten har betydelse” och “stimulerande arbete” samt åtta subkategorier. Konklusion: Studiens resultat visar att intensivvårdssjuksköterskor erfar många utmaningar inom arbetet. Trots svårigheter framträder en gemensam känsla av ansvar och tillfredsställelse. Teamarbete är essentiellt för att säkerställa bästa möjliga vård. Studien belyser även behovet av stöd för främst nya men också erfarna intensivvårdssjuksköterskor för att hantera den komplexa arbetsmiljön. I den mångfacetterade utmaningen kan omvårdnaden behöva omprioriteras för akuta medicinska åtgärder. / Background: The intensive care is characterized by high-tech equipment and specialist-driven care for critically ill patients. The care for critically ill patients is complex and performed in a stressful environment with a high risk of mortality. Team collaboration is essential to secure continuity and patient safety. The intensive care nurse has a key role with both medical intervention and care-related duties. Aim: The aim was to illustrate intensive care nurses' experience in caring for a critically ill patient in an intensive care unit. Method: A qualitative content analysis with an inductive approach. Ten intensive care nurses were interviewed using a semi-structured method. Results: The analysis resulted in four categories: “collaboration is central”, “care is reprioritized”, “experience matter” and “stimulating work” along with eight subcategories. Conclusion: The study’s findings indicate that intensive care nurses face many challenges in their work. Despite these difficulties, a common feeling of responsibility and satisfaction emerges. Teamwork is essential to ensure the best possible care. The study also highlights the need for support, primarily for new but also experienced intensive care nurses, to manage the complex work environment. In the multifaceted challenge, care may need to be reprioritized for urgent medical interventions.