Den här uppsatsens syfte är att undersöka tystnadens kommunikativa funktion i två svenska teaterpjäser, Leka med elden av August Strindberg och En talande tystnad av Erland Josephson. I min metod använder jag mig av en anti-essentialistisk hållning och intresserar mig i första hand för tystnadens funktion. Tystnaden analyseras utifrån tre ingångar: dess relevans, konceptualisering och distanserande/förenande funktion. Analysen visar skillnader pjäserna emellan vad gäller tystnadsindikationer i teatertexten. En talande tystnad regisserar oftare explicit pauserna medan tystnaden i Leka med elden endast är antydd i texten och får sin relevans i Holms regi. Metaforer som avslöjar tystnadens konceptualisering förekommer i En talande tystnad men inte alls i Leka med elden. Tystnaden konceptualiseras både som en aktivitet och som ett tillstånd. I En talande tystnad har tystnaden främst en distanserande funktion, i Leka med elden en förenande funktion i högre grad men denna visar också exempel på en distanserande funktion hos tystnaden. Min slutsats är att tystnadens funktion sammantaget i Leka med elden är att skapa en form för scenisk effekt, det vill säga, att vara dramatiskt effektiv. I En talande tystnad är tystnaden tematisk och en del av pjäsens själva innehåll.

I jakt efter fler svar på frågan varför film påverkar oss, utforskas i detta arbete ett relativt orört område: konceptuella metaforer. Området förklarar en aspekt av vår perception som inte är begränsad till film utan avser sinnesintryck i allmänhet. Enligt teorin använder människor gärna metaforer för att förstå sin omgivning, och vissa faktorer utgör kraftigare metaforer än andra. Denna teori appliceras på science-fiction-skräckfilmen Alien (1979) i en filmanalys. Analysen är utförd efter en metod av Kathrin Fahlenbrach, författare till modellen Audiovisuella metaforer. Målet är att identifiera sådana metaforer och förklara hur en tittare påverkas av dem. Analysen visar att film kan projicera många känslor via audiovisuella metaforer, men vilken betydelse har de och vad krävs för att de ska kommuniceras? Genom språkliga och filmiska exempel är syftet med detta arbete att summera en invecklad teori och förklara hur den kan användas kreativt.

Syftet med den här studien är att undersöka hur metaforer och liknelser inverkar på ömsesidig förståelse i samtal. Som teoretisk utgångspunkt har jag använt Grices (1989) teori om konversationella implikaturer samt Lakoff & Johnsons (1980) teori om konceptuella metaforer, Stålhammars (1997) teori om förståelse av metaforer och Levinsons (1983) kritik av Grice för dennes påstående om metaforer som brott mot samarbetsprincipen vid konversation. Min analysmetod är samtalsanalys, Conversation Analysis. Materialet för uppsatsen består av transkriberade utdrag ur ett radioprogram som bjuder in lyssnare att ringa in och tala om ett förutbestämt ämne med programledaren och i det här fallet även en bisittare. Resultatet visar att det finns fall där metaforer går obemärkt förbi och inte skapar problem för den ömsesidiga förståelsen i samtalet, men det finns även exempel på att bruk av metaforer och liknelser försvårar förståelsen.

Die musiktheoretische Schriften Joseph Riepels (1709-1782) sind nicht nur für ihren Beitrag zur Satzlehre des 18. Jahrhunderts, sondern auch für ihre Dialogstruktur und Riepels eigenwilligen Sprachgebrauch bekannt. In der Tat, Riepels Traktate, die einem wirklichen Kompositionsunterricht ähneln und sich als lebhaftes Zwiegespräch zwischen einem Lehrer und Schüler entfalten, bestehen nicht aus einer Sammlung trockener Kompositionsregeln, sondern sie konfrontieren uns mit dem musikalischen Denken des 18. Jahrhunderts. Gender-Metaphern spielen eine große Rolle in Riepels Beschreibung von musikalischer Form. Während er, nicht unerwartetet, den Dur-Moll Tonartenkontrast dem männlichen und weiblichen Geschlechtsunterschied gleichsetzt, erstreckt sich sein Gebrauch von Gender zur Erklärung von Musik auch auf andere Gebiete. Beispielsweise vergleicht Riepel den Effekt einer Komposition in Moll, die mit einem Dur-Akkord endet, mit einem Mann, der, nachdem er für eine lange Zeit den Geschichten seiner Frau zugehört hat, ihr dann einfach sagt: »Halt den Mund Frau«. Er bezeichnet eine bestimmte melodische Fortführung als ›verkehrten Zwitter‹, beurteilt Melodien in Bezug auf Gender und erklärt, »nur ein Weiberer liebt so einen weichherzigen Gesang«, und er vergleicht nicht zuletzt die Hierarchie innerhalb einer Tonart mit der Rangordnung zwischen Männern und Frauen auf einem Bauernhof. Ausgehend von den Studien von Lakoff und Johnson betrachte ich Metaphern nicht einfach als unterhaltsame Art und Weise, um über Musik zu sprechen, sondern ich verstehe sie als Zeugnis dafür, wie soziale Strukturen in musikalische Strukturen eingebettet sind. Während stetige Strömungen der Zeit und ein größeres Verlangen für sprachliche Abstraktion, diese Verbindung zwischen musikalischen und sozialen Strukturen weggewaschen haben, bringen Riepels Schriften sie nachdrücklich zum Vorschein. In diesem Vortrag untersuche ich deshalb einen Moment in der Entstehung von Gender-Metaphern als Beitrag zur historischen Bewertung von musikalischen Konzeptionen. / The music theoretical writings of Joseph Riepel (1709-1782) are known not only for their contribution to eighteenth century compositional theory but also for their dialogue structure and Riepel’s idiosyncratic language usage. Indeed, Riepel’s treatises, which resemble actual lessons in composition and unfold as lively dialogues between a teacher and a student, render not stifled attempts in regulating musical composition but confront and engage us with mid-eighteenth century musical thought. Gender metaphors play a large role in Riepel’s account of musical structure. While not unexpectedly he equates the major-minor key difference with the masculine-feminine opposition, his use of gender as a means of explaining music extends to other areas as well. For example, within his discussion of form he compares the effect of a composition in minor that ends with a major chord to a husband who, after listening for a long time to his wife’s stories, simply says to her “Shut up woman,” and he identifies a particular continuation of a phrase as a “reversed hermaphrodite.” He judges melodies in terms of gender, stating, for example, that “… only a womanly man would love such a softhearted melody.” And, finally, he compare the relationships within a given key to the hierarchical relationship between the men and women working on a farm. Drawing on Lakoff and Johnson’s work I argue that these metaphors constitute not simply “entertaining” ways of talking about music, but that they tell us something about how underlying social structures reside in musical structure. While the steady currents of time and the desire for greater linguistic abstraction have washed away the association between musical and social structures, Riepel’s writings forcefully articulate these associations. This paper examines a moment in the formation of gender metaphors contributing to a historical appraisal of musical conceptions.

Thesis (DLitt (Ancient Studies))--University of Stellenbosch, 2006. / This study accounts for the forms and functions of the similes in the Book of Hosea. It proposes new tools for textual criticism, biblical interpretation, and understanding Biblical Hebrew (BH) worldview. Chapter One presents the task we have chosen for ourselves, its nature, some obstacles from other areas of scholarship, and the foundational notions of embodiment and Prototype Theory. Chapter Two presents principles drawn from Cognitive Semantics and Cognitive Syntax. A weakened version of the Lakoff-Johnson conceptual metaphor theory is adopted, and the key notions of embodiment and judgments of prototypicality are presented. Elements of Conceptual Blending are presented and adapted for simile analysis. Finally, text-based differences between metaphors and similes are discussed. Chapter Three presents cognitive cultural constructs of Strauss and Quinn: cultural schemas, cultural exemplars, cultural models, and cultural themes. Strauss and Quinn’s conclusions about metaphors’ use in everyday speech are shown to agree with our postulation of speaker assessment of the hearer’s ability to process utterances before they are produced. This postulation allows us to erect one part of a theory of simile. Chapter Three then integrates metaphor with the Strauss-Quinn cultural meaning model, and then with Boroditsky’s Weak Structuring view of metaphor. The effect is to provide a reasonable basis, amenable to empirical investigation, for the investigation of both metaphor and simile. Finally, the notions of embodiment and prototypicality are applied to the Strauss-Quinn model. Chapter Four presents various assumptions and conclusions that are later used to analyze Hosea’s similes. These include: (1) elements of Floor’s (2004a) model of Information Structure for BH narrative, with modifications and additions for poetry; (2) three cognitive types of similes in Hosea, posited for working purposes; (3) an adaptation of the conceptual blending apparatus to similes; (4) hypotheses to account for the distribution of similes versus that of metaphors in BH poetry, and to account for patterned differences in how various kinds of concepts are combined and manipulated; (5) an integration of these patterns with the three simile types; and (6) correlation of the cultural constructs of cultural schema, cultural theme, and cultural model with Hosea’s similes and metaphors. Chapter Five presents a number of scholarly views of the Book of Hosea, and characterizes the principal authorities cited in the next chapter. Chapter Six deductively applies all the foregoing theory to an examination of Hosea’s similes. Other observations are made inductively: (1) kinaesthetic image schemas’ role in Hosea’s poetry; (2) systematic difference in the use of similes versus metaphors in image elaboration; and (3) Information Structure’s role in simile analysis. Chapter Seven summarizes this study’s research and conclusions concerning, e.g., (1) the criteria for accounting for the embodiment and judgments of prototypicality characterizing Hosea’s similes; (2) the dependence of Hosea and his audience upon knowledge of themselves and their environment for their view of YHWH; and (3) the aid brought by a cognitive theory of similes in the task of textual criticism. Chapter Eight discusses prospects for further research and possible implications for translating Hosea’s similes and metaphors.

This thesis aims to analyze and interpret a number of central works – Vimpelstaden (1985), Som en gång varit äng (1988), Blomman och människobenet (2003), I en cylinder i vattnet av vattengråt (2005) and Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009) – by the Swedish poet Ann Jäderlund (1955-) in the context of phenomenology and affect theory. The analysis consists of three chapters and proceeds chronologically with technical scrutinies of separate phases of Jäderlund’s œuvre – from the aphasic-like treatment of established phraseologies in Vimpelstaden and frozen expressions of the botanical discourse in Som en gång varit äng, to the uncanny focus on perceptual patterns as such in her later works. Throughout these analyses the thesis observes a series of techniques with which the author presents us with a kind of sensory paradox, through a) creating language-based complex appearances, non-appropriable by means of the normal perceptual patterns of embodied perception, while still b) simulating, and thus implicitly emphasizing, these appearances as something already concretely looked at and felt. In short, to experience what cannot be experienced, to live the unlivable. Many of these technical observations made are pinned down analytically using concepts from the field of cognitive poetics, namely George Lakoff and Mark Johnsons findings of experiential image schemata underpinning spoken phraseologies and their influential theories on conceptual metaphors. The interpretative conclusion following these observations is that Jäderlund handles her writing aesthetically as a kind of sensory material in a very literal sense, a “being of sensation” in the terminology of French philosophers Gilles Deleuze and Felix Guattari. Not as means of experiential or intellectual representation, not as some sort of critical enterprise through mere language-gaming of free- floating signifiers – but as a material able to preserve and perform sensory processes immanent to its own material compilation, a tendency that earlier research fails to grasp or simply ignores altogether. Thus the affectivity immanent to the literary material – often being the starting point of studies in affect theory and cognitive poetics – is here proven to be a characteristic, thereby playing the role more of a conclusion than a field of inquiry. The aesthetics of interrogating the limits of sensory experience, introducing a sort of crisis to embodied perception through the experience of poetic language – and the experience of it as having a “metaphysical significance”, as French phenomenologist Maurice Merleau- Ponty puts it – is articulated in the thesis against the background of influential readings of modern art carried out by Merleau-Ponty and Deleuze.