No description available.

Akademisk afhandling--Upsala. / "Källförteckning": p. [iii]-iv.

Doktorsavhandling--Uppsala universitet--Uppsala, 1992. / Résumé en anglais. Bibliogr. p. 255-[263]. Index.

Th.--Théol.--Helsinki, 1982. / Résumé en suédois, alemand et anglais. Bibliogr. pp. 270-291. Index.

Univ., Diss.--Freiburg (Schweiz), 2007.

Stuttgart, FH, Diplomarb., 2002.

<p>Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta</p><p>läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande.</p><p>Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten.</p><p>Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens</p><p>böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950).</p><p>Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas</p><p>underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän.</p><p>Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens</p><p>värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.</p>

<p>The aim of this thesis is to study the Swedish art field during the 1980s, from the perspective of the artistic production of Lars Nilsson. During this decade he became one of the most well known young artists associated with postmodernism.</p><p>The thesis is divided into three parts, where the first part examines different influences and aspects of the art of Lars Nilsson, as well as the contexts he was a part of. This is performed through a chronological as well as a categorizing presentation, based upon different exhibitions where Nilsson participated during the 1980s.</p><p>In the second part the subject is the Swedish art field, and how Lars Nilsson came to be part of a a new established category of a young generation of artists, mostly born in the 1950s, who were associated with youth, postmodernism and contemporaneousness. This part also puts attention to the importance of Lars Nittve, then art critic and curator, in introducing postmodernism, as well as establishing this new categorization of artists in Sweden.</p><p>The last part of the thesis studies four different group exhibitions, and how they all exemplify how "a younger generation of artists" were to be connected with notions of postmodernism and contemporaneousness through curatorial practice. Lars Nilsson participated at the thirst three of these exhibitions. This is followed with a last group exhibition, where the idea of younger artists as <em>the</em> most contemporary were to be questioned. The thesis ends with a summary and a discussion.</p>

No description available.

<p>Uppsatsen börjar med att redogöra för teorier och diskussioner angående filmens roll som återgivare av historien, teorier här främst representerade av Robert A. Rosenstone och Mats Jönsson. Utifrån dessa analyserar sedan uppsatsen två filmer som på ett eller annat sätt behandlar historien, detta med avsikten att få en ökad förståelse för hur dessa filmers historiska återgivningar är konstruerade. Analyserna koncentreras mestadels till att undersöka filmernas narrativa uppbyggnad. De filmer som här behandlas är Rainer Werner Fassbinders Maria Brauns äktenskap (1979) och Lars von Triers Europa (1991). Uppsatsen följer en hermeneutisk metod och analysverktygen utgörs till största del av de allmänna diskussionerna som förs i uppsatsens första del. En central fråga i uppsatsen är hur dessa filmer återger historien, hur filmernas narrativ är uppbyggda för att uppfattas på ett visst sätt. Uppsatsen kommer sedermera att argumentera för att Maria Brauns äktenskap och Europa inte utger sig för att vara historiskt korrekt återgivande, detta grundat på analyser av filmernas respektive berättarformer.</p>