Jag gör den här undersökningen med fokus på samtidskonst som jag upplever är ett svårgripbart fenomen. Så vad är samtidskonst och går den att definiera? Generellt är samtidskonst konst skapad efter 1945 och består samtidigt av ”historiska” och ”banbrytande” konstyttringar. Den uttrycker sig i nya medier som installation, video och fotografi och utgör ett fält som är i ständig förändring. I huvudsak tematiserar samtidskonsten vardagslivet och individens livsbetingelser samtidigt som den är upptagen med att undersöka fältets möjligheter och upplåter ett rum för reflektion. Eftersom samtidskonst kan upplevas svårgripbar använder jag tre estetiker för att komma närmare en förståelse. Relationell estetik där det konstnärliga uttrycket ses som ett kommunikativt system. Situationell estetik där man arbetar med betraktarens upplevelse av rummet. Och ad hoc estetik som handlar om den konstnärliga intentionen. Med bakgrund av samtidskonst och den förändrade synen på kunskap, som den nya museologin fört med sig, undersöker jag hur Moderna Museet arbetar med samtidskonst i sin pedagogiska verksamhet. Undersökningen är begränsad till museets verksamhet som riktar sig till ungdomar i gymnasieåldern. Eftersom museet har i uppdrag att visa och förmedla samtidskonst till allmänheten gör detta Moderna Museet särskilt intressant att undersöka. Den pedagogiska verksamheten på Moderna Museet har en lång tradition, därför tänker jag att museets pedagoger har strategier för hur man arbetar med och lär ut om samtidskonst, både med utgångspunkt från de tre estetikerna och utifrån konstpedagogiska diskurser. Undersökningen efterfrågar hur museets pedagogiska verksamhet arbetar med samtidskonst och vad denna verksamhet får för konsekvenser för positioneringen av deltagarna i en lärsituation på museet. Jag undersöker detta genom att delta i undervisningssammanhang på museet samt genom intervjuer med pedagoger på museet. Verksamheten analyseras med hjälp av Helen Illeris beskrivningar av dominerande konstpedagogiska diskurser och hur dessa positionerar deltagarna i en lärsituation på museet. Även om Moderna Museets verksamhet kretsar kring samlingarna och aktuella utställningar lägger man stora resurser på att möta skolelever och ungdomar. Museet arbetar aktivt med tematiserade visningar och workshop som ska ge besökaren andra ingångar till konsten där man relaterar till samtida frågeställningar. I verksamheten Museum Museum bjuder man in ungdomar till diskussion där de ges möjlighet att få ta plats inom museets väggar och på så sätt överlämnas den kulturella auktoriteten till dessa. I was going to make a contemporary work of art but I fucked it up är titeln på mitt gestaltande arbete. I det har jag undersökt vad samtidskonst är, vilken plats samtidskonst har i dagens samhälle och vad konstpedagogiken ska syfta till? Arbetet har bedrivits textuellt genom att jag fört in mina tankar och resonemang i en tankekarta över tiden. I min undersökning har det hela tiden funnits en politisk vilja att förändra något i skolvärlden, så jag har skickat frågor till makthavare som kan påverka situationen i dagens skola. Dessa har jag ramat in och hängt upp tillsammans med titeln på gestaltningen. Genom att delar av texten skrivits på olika platser i utställningsrummet tillsammans med breven har jag försökt undersöka samtidskonstens tre estetiker.

Utställningstexten är en del av utställningen och skall därför läsas som en sådan. Den är beroende av en kontext och sitt sammanhang. I dagens samhälle flödar texter och bilder som en del av en kommunikation mellan individer och grupper. Moderna Museet är en institution som har fått ett statligt uppdrag att kommunicera samtidskonst med allmänheten och det är bland annat genom utställningstexterna som denna kommunikation sker. Då en väggtext på ett museum av funktionella skäl bör vara kortfattad för att nå ut till sin publik så anser jag att Moderna Museets väggtexter är en komprimerad form av den viktigaste informationen. Den informationen besökaren bör ha eller få i samband med besöket. Jag har undersökt vad den viktigaste informationen är, vad det är försanning som de vill att allmänheten skall ta del av men även hur de väljer att framställa texten och med vilka ord detta sker. Helt enkelt Hur definieras det som är värt att veta? Jag utgick ifrån de statliga uppdraget och skapade en ordning och ett innehåll i vilket jag placerade och sorterade in texterna. Den information som museet anser att vi som besökare bör veta. Samtliga texter är fyllda av påståenden som fyller funktionen av att förmedla något. Jag har även gjort ett gestaltande arbete som fungerar som en påminnelse om vem som äger makten att tolka. Jag har placerat olika verk , som jag har skapat själv, lutade mot väggen och skrivit en väggtext bredvid. För att utgå från min undersökning finner ni därför bara en struktur i vilken verken ska tolkas utifrån. Att skriva ut det viktigaste men aktivt undvika att delge någon information är både ett sätt att förhålla sig humoristiskt till sanningen och poetiskt till sättet den kan förmedlas.

No description available.

The spatiality of a viewer. A comparative exhibition analysis of Hilma af Klint's work The ten largestthrough two different spatialities.I have studied a viewer’s encounter with Hilma af Klint’s work The ten largest through two differentspatialities, the exhibition room at Moderna Museet Malmö and Moderna Museet Malmös Instagramaccount. With my research, I have wanted to get an insight into how a digital room such as an Instagramaccount can function as an exhibition room for art in a time when more and more is digitalized, whichescalated during the year when physical experiences were limited due to a global pandemic. Through acomparative exhibition analysis of the two different spaces and with the help of phenomenological theoryprimarily based on Maurice Merleau-Ponty further developed by Bia Mankell and phenomenologicaltheory in the digital based on Emmanuel Alloa, the Instagram account has been set in relation to theexhibition room at the museum. This comparative analysis showed that the two spatialities as exhibitionroom for the same work is both two separated exhibitions with characteristics influenced by space theyare shown through but also as two inevitably intertwined exhibitions and spaces influenced by each otherand each other's characteristics. / Populärvetenskaplig sammanfattningI den här uppsatsen har jag undersökt en betraktares möte med Hilma af Klints verk De tio största genomtvå olika rumsligheter, visningsrummet på Moderna Museet Malmö samt Moderna Museet Malmösinstagramkonto. Jag har med min undersökning velat få en inblick i hur ett digitalt rum så som ettinstagramkonto kan fungera så ett visningsrum för konst i en tid då mer och mer digitaliseras, vilket underåret eskalerat då fysiska upplevelser begränsats på grund av en global pandemi. Genom en komparativutställningsanalys av de två olika rumsligheterna och med hjälp av fenomenologisk teori framföralltutifrån Maurice Merleau-Ponty vidareutvecklad av Bia Mankell och fenomenologisk teori i det digitalautifrån Emmanuel Alloa har instagramkontot satts i relation till visningsrummet på museet. Dennakomparativa analys ledde fram till en syn på de två rumsligheterna för samma verk både som två separatautställningar med egenskaper påverkade av det rum de visas genom men även som två oundvikligensammanflätade utställningar och rum påverkade av varandra och varandras egenskaper.

This study examines the processes behind two of Moderna museets complementary projects: The Museum of Wishes and The Second Museum of Wishes. The purpose of this study is to, by using these projects, examine the connection between collections and collectors, and to examine the relationship between museums, complements of the collection and representation. The aim is to compare the projects and find out if there were different reasons, methods or other significant factors that might have affected the processes. I intend to explain how these projects can be understood as a practice of complementary collecting by relating them both to collection theory and representation. My theoretical framework primarily consist of Susan Pearce’s research. I have chosen to incorporate her concepts of the poetics of collecting, the politics of collecting and the importance of earlier collected experience in my comparative study of the projects. In addition, I have also incorporated research about categories with the intention of relating it to Pearce. By studying literature that discusses the historical aspect of the projects, as well as articles, catalogues and documents that were contemporary with the projects, I have been able to compare the backgrounds as well as ideologies that might have influenced the projects. The result of this study shows that although there were many differences between the methods and processes, the art works that were collected during the projects can both be interpreted as a physical changing of the collection, a changing of the structure of the collection and a changing of the identity of the museum. What the museum gathered during the projects didn’t just represent what the organizer thought the museum needed, but can also be understood as a way of changing the standard of the collection in order to be able to compete with other museums or gathering more knowledge. This study is a two years master’s thesis in Museums and Cultural and Heritage Studies.

The purpose of this study is to present a clearer picture of the divided roles of museum libraries, to see how they balance working with two separate target groups, the public and the museum staff, and to analyze how this affects the work of the librarians. The research on museum libraries has been sparse during the past 20 years, and this essay aims to fill a gap in the research field. Our primary method of data-collection is qualitative, semi structured, interviews with staff at three museum libraries at Upplandsmuseet, Nordiska Museet and Konstbiblioteket. Additional data was collected by analyzing regulatory documents for each library. The collected data is analyzed using concepts from organizational theory, mainly organizational identity as formulated by Alvesson. The results are presented thematically in accordance with the main points brought forward by the interviewees.   Our interviews show that the primary function of the museum library is to support the museum. The libraries also aim to serve the public but are only able to do this to a limited degree. The role of the libraries is not formulated in any regulatory documents but according to the interviewees, this is not a current issue. Regarding organizational identity, the study shows that the libraries are all connected to the overarching identity of the museum. However, while the library at Upplandsmuseet is strongly connected to the museum's identity, the libraries at Nordiska museets and Konstbiblioteketare somewhat detached from the respective organizations. This could result in a weaker identity for the library. Finally, the librarians from all three libraries express a wish to reach an even broader target group outside the museum. Due to a lack of resources however, both in terms of budget and staff, this is deemed impossible at the present. This is a two years master's thesis in Library and information science.

I denna uppsats undersöks katalogtexter producerade eller reproducerade av Moderna Museet i Stockholm om Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Texterna undersöks, med utgångspunkt i museets egna påstående att konstnärerna ofta utmålas som varandras motsatser, ur ett narratologiskt perspektiv. Förekomsten av argumenterande passager, performativa yttranden, textagentens positionering samt värdering av konstnärskapen undersöks och en jämförelse görs mellan katalogerna och de två konstnärskapen. Undersökningen syftar till att ge en ingång till en förståelse för hur katalogtexter genom en aktiv narration skapar en normerande bild av konstnärskap.

Uppsatsens ämne berör re-performance som utställningsmetod och den fysiska kroppen som utställningsobjekt. Materialet består av Marina Abramovićs retrospektiva utställningen The Cleaner (2017) på Moderna Museet och tre re-performanceverk som framförs av tränade aktörer inne på utställningsområdet. Uppsatsens syfte och frågeställningar består av att undersöka vilka egenskaper re-performance som utställningsmetod har och hur det upplevs att betrakta fysiska kroppar som utställningsobjekt. För att besvara detta används Maurice Merleau-Pontys Phenomenology of Perception (1945) och hans fenomenologiska syn på ett förkroppsligat varande. Varje re-performanceverk analyseras utifrån några utvalda fenomenologiska verktyg presenterade av Merleau-Ponty och utvecklas med hjälp av tidigare forskning som berör relationen mellan fenomenologi och performancekonst. Ur de fenomenologiska verksanalyserna framträder resultat som jag anser är talande för betraktandet av fysiska kroppar som utställningsobjekt och performance i stort, som exempelvis en förståelse av performance som ett sätt iscensätta fenomenologi genom praktik och handling. Betraktandet av performance är beroende av ett performativt assemblage som bildas, samt av empati och intersubjektivitet. Resultatet visar även att re- performance inte enbart kan benämnas som en form av konstdokumentation, utan att betraktandet av dessa även innebär ett betraktande av självständiga performanceverk.

Uppsatsens ämne berör re-performance som utställningsmetod och den fysiska kroppen som utställningsobjekt. Materialet består av Marina Abramovićs retrospektiva utställningen The Cleaner (2017) på Moderna Museet och tre re-performanceverk som framförs av tränade aktörer inne på utställningsområdet. Uppsatsens syfte och frågeställningar består av att undersöka vilka egenskaper re-performance som utställningsmetod har och hur det upplevs att betrakta fysiska kroppar som utställningsobjekt. För att besvara detta används Maurice Merleau-Pontys Phenomenology of Perception (1945) och hans fenomenologiska syn på ett förkroppsligat varande. Varje re-performanceverk analyseras utifrån några utvalda fenomenologiska verktyg presenterade av Merleau-Ponty och utvecklas med hjälp av tidigare forskning som berör relationen mellan fenomenologi och performancekonst. Ur de fenomenologiska verksanalyserna framträder resultat som jag anser är talande för betraktandet av fysiska kroppar som utställningsobjekt och performance i stort, som exempelvis en förståelse av performance som ett sätt iscensätta fenomenologi genom praktik och handling. Betraktandet av performance är beroende av ett performativt assemblage som bildas, samt av empati och intersubjektivitet. Resultatet visar även att re- performance inte enbart kan benämnas som en form av konstdokumentation, utan att betraktandet av dessa även innebär ett betraktande av självständiga performanceverk.

Moderna Museet beskriver sin utställning The New Human som ett utforskande av människans livsvillkor och utställningens tematik behandlas i relation till det globala. I den här kandidatuppsatsen analyserar jag ett antal verk från utställningen The New Human på Moderna Museet i Stockholm, för att undersöka huruvida utställningen ger utrymme till andra perspektiv än de västerländska och vad det kan innebära att någonting beskrivs som globalt om det inte är det, samt vilken bild av det globala det då är som framställs. Det teoretiska perspektiv som formar undersökningen är Sara Ahmeds teorier om vithet. Min metod har varit att utgå från Ahmeds vithetens fenomenologi samt Stuart Halls teorier om representation och skapandet av ’den andre’. Uppsatsen är indelad i tre kapitel, där det första ger en presentation av utställningen och det andra samt tredje kapitlet innehåller analyser av de valda verken. Video är det medium genom vilka samtliga verk har skapats och min fördelning av videoverken baseras på huruvida de är dokumentärt eller fiktivt skildrade. Mina analyser visar att samtliga av de videoverk som jag har analyserat berör de frågor och teman som utställningen behandlar utifrån ett västerländskt perspektiv.