The purpose of this thesis is to form an idea about the qualitative value and meaning of reading fiction in a psychological perspective and over a lifetime. Seven women, 68-79 years old, were interviewed about their reading habits of fiction in their lifetime. The material is presented as life stories. I use an inter-nordic research project called the SKRIN project which looks upon reading habits from an individualistic and psychological perspective. I also refer to an American study which focus on reading development with roles readers take in different ages of life written by J A Appleyard. I use a Canadian paper which deals with reading fiction for emotional knowledge written by Catherine Sheldrick Ross. I touch upon two other fields of research; reading in the perspective of gender and reader-response criticism. The method I use is a combination of qualitative interviews, life history method and studies of literature. The study shows that literature of significant meaning is the fictional moods of realism, poetry, romance and detective stories. Particularly memorable books belong to the fictional moods realism and romance. Realism is important for identification, social understanding and social connection. Poetry is read for many reasons among them therapy in crisis. Reading romance appears to be of decisive importance psychologically for women. Detective stories are primarily read for relaxation and escape from reality. Many of the women in the study have been helped by books in different situations in life. / Uppsatsnivå: D

This masters thesis examines children of Holocaust survivors otherwise known as second-generation survivors. The aim is to research how memories from a traumatic past, which affected the survivor’s parents during the Holocaust, lives on and continues to affect the lives of those who were not there to experience them. The study examines the life stories presented by children of Holocaust survivors in Swedish journalist and author Bernt Hermele’s podcast Överlevarna –Andra generationen (English translation Survivors – Second-Generation). The study approaches the second-generation survivor’s life stories via a theoretical framework that combines Jörn Rüsens theory of historical narrative and Marianne Hirsch concept of postmemory. By using this new theoretical approach to children of survivor’s life stories the study manages to investigate how the past become and remain important for children of survivors. From the analysis several results surrounding how, the past remains relevant can be discerned. Firstly, that the second-generation survivors in Sweden exhibits a postmemory. This postmemory however should not always be interpreted as traumatic and does not over necessarily overshadow other joyful family memories. The children of survivors negotiate their identity as second-generation survivors and there is no uniform answer to what it actually means to be a second-generations survivor. The main identity discussed by the second-generation is their Jewish identity. However, their Jewish identity does not mainly come from religious beliefs but rather from their relationship to their parents and their parent’s behaviour during childhood. Due to their postmemory, some second-generation survivors show a continuous search for their parents and their parent’s stories. In lack of answers, they use experiences from the present that can be interpreted and applied on their parents for increased understanding of them. This phenomenon can be referred to as postmemory-continuity. Lastly the act of telling and retelling their own and their parent’s stories is presented as a meaningful act for second-generation survivors. This is due to the fact that telling becomes a way to resist and prevent antisemitism and racism and increase tolerance insociety in the future.

Detta arbete ägnar sig främst till alla lärare i grundskolan som undervisar i de samhällsorienterande ämnena, främst i religion. Under vår verksamhetsförlagda utbildning och vid arbete på diverse skolor har vi kunnat identifiera ett problem som är knutet till lärares identiteter och religionsundervisning. Syftet med detta arbete är att undersöka interaktionen mellan lärares identitetsarbete och religionsundervisning i hopp om att göra lärare medvetna om vikten av reflektion. Syftesformuleringen väcktes som en respons på lärares uttryck för deras erfarenheter i praktiken. Med beaktande av händelser i vår omvärld och samhällets förändrade dynamik blir det högst relevant att lärare visar medvetenhet för sitt identitetsarbete genom att synliggöra för sig själv hur deras kulturella bakgrunder och tro återspeglas i undervisningen.  Identitet, identitetsarbete och levnadsberättelser utgör centrala delar i detta arbete och är en förutsättning för besvarandet av arbetets frågeställningar. Semistrukturerade intervjuer gjorde det möjligt att undersöka sju lärares upplevelser av hur deras identitetsarbete påverkar religionsundervisningen. Analysen gjordes med hjälp av en tematisk analys med olika teman. Resultatet visade att identitetsarbete är viktigt och nödvändigt, men att det kan se olika ut. Detta beror på deras förståelse av sig själva och vilken plats deras personliga identitet får i undervisningen. Genom resultatet uppmärksammas även att identitetsarbete är en förutsättning för att lärares personliga värderingar ska kunna stå i linje med det yrkesmässiga ansvaret. Vidare fastställdes att levnadsberättelserna hade en stor påverkan på utformandet av den personliga identiteten där deras tidigare erfarenheter och värderingar kom till uttryck. Slutsatsen tyder på att lärarens självbild är kärnan i att kunna bedriva en icke-konfessionell undervisning. Det framgår även att det krävs en medveten reflektion för att kunna integrera personliga värderingar i det professionella tänkandet då lärares religiösa övertygelser inte kan uteslutas.

SAMMANFATTNING Inledning och bakgrund Demenssjukdomar ökar i vårt land och dessa innebär funktionsnedsättningar i en varierande grad och på olika plan under sjukdomsprocessen. Demenssjukdomarna påverkar hela livssituationen för den som är drabbad men också för de närstående. Trots att flera personer har samma demenssjukdom kan deras symtombild variera. Det handlar om kognitiva, somatiska, beteendemässiga och psykologiska funktionsnedsättningar. Dessa nedsättningar kan bli ett hot mot personens identitet. För att ge en personcentrerad omvårdnad krävs stora kunskaper hos omvårdnadspersonalen både om demenssjukdomen men också om personen som finns bakom demenssjukdomen. En levnadsberättelse kan här bli ett verktyg och få en betydelse i den dagliga omvårdnaden och i den specifika omvårdnadssituationen i demensvården. Problemområde Antalet äldre personer ökar i vårt samhälle och därmed också risken att drabbas av demenssjukdomar. Det finns idag inget bot mot demenssjukdomar och därav blir omvårdnaden otroligt viktig. Vid demenssjukdomar förloras en del viktiga kognitiva förmågor hos de som drabbas vilket ställer stora krav på omvårdnaden och utformningen av densamma. Ett problem i omvårdnaden av personer som är drabbade av demenssjukdom kan vara hur omvårdnadspersonalen tolkar och förstår den demensdrabbade så att de kan anpassa sig efter deras behov. Större kunskaper om personens liv, vanor samt betydelsefulla händelser i livet ger omvårdnadspersonalen verktyg för att kunna erbjuda en personcentrerad omvårdnad. Föreliggande studie kan bidra med ökad kunskap av levnadsberättelsen som ett verktyg för en förbättrad personcentrerad omvårdnad av denna sårbara patientgrupp. Syfte Studiens syfte var att beskriva upplevelsen av att använda levnadsberättelsen som ett verktyg i en personcentrerad omvårdnad vid demenssjukdom.   Metod Data har inhämtats från åtta intervjuer på ett äldreboende där demenssjuka bor och dessa har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Informanter i studien var sex undersköterskor och två sjuksköterskor. Resultat I resultatet presenteras fem kategorier och tio subkategorier som framkom i analysen av intervjuerna. Kategorierna presenteras enligt följande: personcentrerad vård, lära känna, levnadsberättelsen som verktyg, levnadsberättelsen som dokument och närståendes olika uppfattningar om innehåll i levnadsberättelsen. Subkategorierna presenteras enligt följande: personen bakom sjukdomen, närvarande personal, vardagliga och specifika omvårdnadssituationer, ökad förståelse, brister i levnadsberättelsen, att inte bli utlämnad, personliga och levande, dokumentation, delaktighet och påverkan. Slutsats Levnadsberättelsen är ett verktyg och en grund att använda i den personcentrerade omvårdnaden vid demenssjukdom menar de flesta av informanterna i studien. För att kunna använda den i en ännu större utsträckning krävs att detaljerna också dokumenteras och följes upp kontinuerligt. Dessa detaljer får personalen vetskap om i samband med att dagligen vara närvarande i omvårdnaden av de demenssjuka samt i sina relationer med närstående. Tolkningar och förståelse av demenssjukas behov bidrar då till att omvårdnadspersonalen kan anpassa sig efter den drabbades behov i en personcentrerad omvårdnad. Det finns också en betydelse om närstående varit delaktiga vid upprättandet av levnadsberättelsen och när i tiden som berättelsen tecknades ned. Närstående till demensdrabbade kan även påverka innehållet i levnadsberättelsen då de kan ha olika uppfattningar kring vad som ska stå i denna. Klinisk tillämpbarhet: Det finns ett behov att se över dokumentet som används till levnadsberättelsen. Vidare måste betydelsen av levnadsberättelsen i den dagliga personcentrerade omvårdnaden förankras hos både närstående och omvårdnadspersonal. Medvetenheten och betydelsen om dess användning blir här viktig. Skapandet av lämpligt dokumentationsställe för kontinuerlig dokumentation får också en stor roll i den dagliga omvårdnaden. / ABSTRACT Introduction and background Disease related to dementia is increasing in Sweden and this implies disabilities of varying degree and at differing levels during the process of the disease. Changes in life situations result from dementia related disease, not only for the sufferer but also for their close relations and friends. Symptomatology can vary amongst individuals who have been given the same diagnosis: cognitive, somatic, behavioural and psychological disabilities are included. These disabilities may threaten the individual’s identity. In order to provide patient-centred care for these individuals, care providers require both in-depth knowledge about dementia and also about the individual who has been afflicted. A tool which may be useful in the daily care of individuals with dementia and also in specific care situations is the use of ”life story”. Problem area The number of older persons is increasing in our society and with it, the risk of being affected by dementia. Since there is, as yet, no cure for dementia, care is of central importance.. Important cognitive functions can be lost as a result of dementia and thus, care and the deliverance of care must be carefully planned. Care providers’ interpretation and understanding of each individual is important, as is adaptation of care to individual needs.  Knowledge of the individual’s life, habits and important life events is implemental in the use of life story for the provision of person-centred care. The present study may allow more understanding of the use of life story as a tool for improved person-centred care for this vulnerable group. Aim The aim of the present study is to describe the experience of using life story as a tool in person-centred care of individuals with dementia. Method Data was collected in eight in-depth interviews with nurses and nurses' assistants at a home for persons suffering from dementia. The data was analysed using qualitative content analysis. Results Five categories and ten sub-categories emerged from the analysis of the interviews. The categories are as follows: person-centred care, getting to know, life story as a tool, life story as documentation and relatives’ different perceptions of the content of life stories. The sub-categories were as follows: the person behind the disease, attendant staff, everyday and specific care situations, increased understanding, flaws in life stories, to not be shown up, personal and alive, documentation, participation and influence. Conclusion Most of the informants in this study felt that life stories were a tool which provided a grounding to use in person-centred care of individuals with dementia. In order to use the tool to a greater extent, details should be documented and followed up continually. Care providers are given knowledge about these details through daily participation in care of the dement individual and through relationships with relatives. Interpretation and understanding of the needs of the individual contributes to deliverence of care adjusted to individual needs. It is of importance that relatives participate in the formation of the life story and also to document when it was drawn up. Close relatives to individuals suffering from dementia may also effect the content of the life story through differing perceptions about what should be documented. Clinical implications There is a need to revise documentation of life stories. It is important that the use of life story and its importance in deliverence of person-centred care is established with both relatives and care providers. Awareness of the usefulness of life story is important here. Establishment of a place for continual documentation of life stories is important in daily care of individuals with dementia.

The study deals with the life stories of six women and four men who were born in Germany and who now live in Sweden.  Its purpose is to examine the histories of those who grew up in Germany during and after the Nazi era, their descriptions of their lives and experiences during childhood and adolescence, and how they regard their encounters with Swedish people, and the ways in which these encounters have affected their ways of describing the growth of their attachment to this country. The main approach is a narrative analysis focussing on the interview interaction and the wider social and political contexts of their life stories. When speaking of their lives in the two countries they show varying degrees of attachment to the places involved. This is why I use the term “travellers” when describing how their feelings of “belonging” change. The theoretical concepts used are those of habitus and capitals derived from Pierre Bourdieu’s theory of practice, and Marianne Horsdal’s view that people often refer to the idea of a “good life” when relating their life stories. This concept can of course vary widely from one person to another. Nine of the group emigrated to Sweden voluntarily; the remaining one came here as a refugee after the end of the second World War.  The older ones - born between 1920 and 1940 - have memories of their early years in Nazi Germany and of the wartime period. The younger ones, born after 1950, have differing memories of childhood and adolescence spent in East and West Germany. Some of them lost close relatives during the war.  Those who came to Sweden during the late 1940s and the 1950s were met with very negative attitudes from some Swedes, while the later immigrants were treated with respect. / Tyskland i Sverige och Sverige i Tyskland