No description available.

Inspirés par des objectifs d'humanité, le droit humanitaire et les droits de l'homme tissent des liens très étroits. Ils convergent à plusieurs égards, et se complètent pour protéger la personne humaine. Une analyse comparative des deux systèmes révèle de nombreuses similarités. Toutefois certaines divergences persistent: il s'agit toujours de deux droits distincts mais très proches. Plusieurs critères sont employés pour les mettre en parallèle. La comparaison entre le droit humanitaire et le droit des droits de l'homme débouche sur l'étude de leurs rapports mutuels. Celle-Ci montre le mouvement actuel existant. C'est qu'ils se rapprochent toujours plus et passent d'une simple complémentarité vers une étape beaucoup plus avancée. S'agit-Il d'une réelle intégration entre les deux systèmes? / The objectives of Human Rights and Humanitarian Law are inspired by principles of humanity. They are tightly linked and share many common elements. The two bodies of laws complement each other to protect further human beings. A comparative analysis in this regard shows many similarities. However there are still some differences between them: they are two separate laws despite being too close. Many criteria are used to study them in parallel. This study reveals their mutual relations, and the existing legal movement. They are getting closer and shifting from a mere complementarity to a more advanced stage. Are they moving towards a real integration between their norms?

Recently, the interaction between International Human Rights Law (IHRL) and International Humanitarian Law (IHL) has been significantly developed by the jurisprudence of the Inter- American Court of Human Rights (IACtHR). This article analyzes this recent trend from the cases of the Santo Domingo Massacreand Afro communities displaced from the Cacarica River Basin (Operation Genesis) of this tribunal to assert its competence not only to use IHL to interpret the Inter-American human rights instruments but, at the same time, to approach a direct use of humanitarian standards, which creates a gray area between the interpretation and application of such area of Law. In doing so, the Court resorts to the lex specialis if the IHL norm is the most specialized for the case, and uses IHL to a limited extent, only to expand the content of human rights, but not to judge on possible violations of IHL, which results in a methodology of pick and choose of IHL provisions. / Recientemente, la interacción entre el Derecho Internacional de los Derechos Humanos (DIDH) y el Derecho Internacional Humanitario (DIH) ha sido desarrollada significativamente en la jurisprudencia de la Corte Interamericana de Derechos Humanos (Corte IDH). Este artículo analiza la tendencia reciente de los casos Masacre de Santo Domingo y Comunidades Afrodescendientes desplazadas de la cuenca del río Cacarica (Operación Génesis) de este tribunal para afirmar su competencia no solo para utilizar el DIH al interpretar los instrumentos interamericanos de derechos humanos, pero, al mismo tiempo, para aproximarse a la utilización directa de las normas humanitarias, lo que genera una zona gris entre la interpretación y aplicación de esta área del Derecho. Al hacerlo, la Corte recurre a la lex specialis si la norma del DIH es la más especializada para el caso; y utiliza el DIH hasta cierto límite, solamente para expandir el contenido de los derechos humanos, pero no para juzgar posibles violaciones del DIH, lo que resulta en una metodología de pick and choose (selectiva) de las normas del DIH.

L’ère est au débat sur l’expansion désordonnée et la fragmentation du droit international. Après avoir mis tant d’années à résoudre la question ontologique du droit international (existe-t-il ou n’existe-t-il pas ?), l’angoisse de l’internationaliste se poursuit sous de nouveaux auspices : survivra-t-il ou ne survivra-t-il pas à son expansion le parcellisant ? Longtemps délaissée, la question des conflits de normes occupe désormais une place de choix dans ces questionnements. Les conflits de normes, traditionnellement définis comme situation dans laquelle une ou plusieurs normes imposent des obligations qu’il est impossible de satisfaire simultanément, posent un certain nombre de défis au droit international contemporain : bien évidemment quant à leur méthodes de résolution mais également quant à la perception que l’on se fait du droit international dans son ensemble. La question des conflits de normes et celle de l’organisation du droit international (ou surtout la perception que l’on retient) sont consubstantielles. Le problème des conflits de normes n’est ni abordé ou résolu en droit international de la même manière selon que l’on envisage le droit international comme un ordre juridique dont la qualité principale est l’unité (ce qui renvoie à un système clos, rejetant les éléments extérieurs et la pluralité) ou que l’on envisage le droit international comme un système juridique dont la qualité principale est la cohérence et l’organisation (acceptant ainsi la diversité en son sein, notamment l’existence de sous-systèmes). / After years of discussion on the existence of international law, International law scholars are currently focalizing on a new subject: the disordered expansion and the fragmentation of international law. Indeed, conflicts of norms appear to be a new source of anxiety raising a new question: will international law survive? The question focuses on situations where two or more international norms impose international obligations that cannot be simultaneously complied with, which is without doubt a real challenge for modern international law. Trying to resolve that issue requires having a look on the conflict of norms resolution methods, but not only. A more theorical interrogation, that is how international law is thought as a whole, is raised by these situations. Our research shows in that aspect that very different solutions to the issue are conceivable, depending on the conception of international law as a traditional united hierarchized legal system or as a complex and pluralistic “ensemble”.

L’accroissement sensible des références au principe lex specialis dans le discours des acteurs du droit international, notamment depuis la fin du XXe siècle, a contribué à le faire apparaître comme un concept incontournable. Pourtant, la question de son contenu fait toujours débat dans les travaux de la doctrine comme dans la pratique de ces acteurs. Une dualité des perceptions de la fonction du principe lex specialis existe en effet dans leurs discours où il est entendu soit comme un principe d’articulation de règles concurrentes soit comme un principe de solution de conflit entre règles incompatibles. Cette dualité n’est pas surprenante : elle prend sa source dans des genèses historiquement différentes et conceptuellement antagonistes de chacune de ces fonctions. Celle de solution de conflit procède pourtant dès l’origine d’une incohérence conceptuelle puisque deux règles contradictoires n’entretiennent en fait pas de relation de généralité et de spécialité. Elle n’est au demeurant pas transposable dans l’ordre juridique international moderne car le fait qu’un de ses sujets puisse ne pas se conformer à une obligation qui lui incombe en raison de l’existence d’une autre obligation contradictoire avec celle-ci, et ce licitement, est irréconciliable avec le principe axiomatique pacta sunt servanda. Par contraste, sa fonction d’articulation constitue un outil pour l’interprète au service de l’affirmation de la cohérence et de l’unité du droit qu’il applique. Dans le contexte contemporain d’interrogation sur la fragmentation du droit international, il n’est donc pas étonnant que ce soit cette fonction que les acteurs mettent majoritairement en œuvre de nos jours. / The significant increase in references to the lex specialis principle by international actors, especially since the end of the twentieth century, has made it appear as an unavoidable concept. However, the question of its content is still debated by scholars and in practice. A duality of perceptions of the function of the lex specialis principle exists. Indeed, it is understood either as a principle of articulation of competing rules or as a principle of solution of conflict between contradictory rules. That duality is not surprising: each of these functions derives from historically different and conceptually antagonistic genesis. But the solution of conflict function proceeds from the outset of a conceptual incoherence since two contradictory rules have no relation of generality and specialty. Moreover, it can not be transposed into the modern international legal order because the fact that one of its subjects may lawfully not comply with one of its obligation due to the existence of another obligation contradictory to it is irreconcilable with the axiomatic principle pacta sunt servanda. By contrast, its articulation function constitutes a tool for the interpreter to affirm the coherence and unity of the law it applies. In relation to the contemporary concerns about fragmentation of international law, it is not surprising that this is the function most of its actors implement today.

Varje suverän stat bestämmer sin beskattningsrätt, de subjekt och objekt som staten ålägger skatt. Om två skilda staters beskattning träffar samma person och transaktion, uppstår in-ternationell juridisk dubbelbeskattning. Eftersom dubbelbeskattning kan leda till en mycket hög beskattning av en enskild, och därmed verka som ett hinder för internationell handel, ingår stater skatteavtal i vilka rätten att beskatta fördelas mellan staterna. Skatteavtalen skapar därmed en inskränkning av den rätt staten tar sig i den interna lagstiftningen. Sverige har ett 90-tal skatteavtal med olika länder; en majoritet av dessa följer den avtalsmodell som arbetats fram inom OECD. När Sverige ingår ett skatteavtal ska avtalet införlivas med svensk rätt för att bli gällande lag. Det sker genom en särskild inkorporeringslag. I den interna skatterätten finns regler som förhindrar skatteflykt. Ett exempel på sådana regler är CFC-lagstiftning, genom vilken staten utökar sitt skatteanspråk till att omfatta vis-sa utländska bolag som ägs av personer med hemvist i staten. Vid CFC-beskattning beskattas ägaren för den vinst som sker i bolaget. Det har länge pågått en debatt om huruvida CFC-lagstiftning är förenlig med skatteavtalen, och då främst artiklarna 7 (inkomst av rörelse) och 10 (utdelning) i OECD:s modellavtal. Under 2008 avgjorde Regeringsrätten frågan om förenlighet mellan CFC-beskattning och skatteavtalen. I RÅ 2008 not. 61 hade Skatterättsnämnden funnit att det svensk-schweiziska skatteavtalet inte förhindrade den svenska CFC-beskattningen. Nämnden hade tolkat avtalets artiklar och funnit att den svenska beskattningen var möjligt. Regeringsrätten fastställde nämndens beslut, men resonerade på ett annat sätt. Domstolen fann att inkorporeringsla-gen och den interna CFC-lagstiftningen var likställda. Skatteavtalet skulle alltså ej ha ett fö-reträde. Då lika lagar motsäger varandra uppstår en regelkonkurrens. Denna konkurrens kan lösas genom att tillämpa principerna om speciallags respektive senare lags företräde. Regeringsrätten fann att CFC-reglerna ska ha företräde eftersom de tillkommit senare än skatteavtalet och är riktade mot just den situation fallet gällde. Domen blev kritiserad för att den frångår den folkrättsliga förpliktelsen att tillämpa avtalet. I uppsatsen analyseras RÅ 2008 not. 61. Analysen utgår ifrån fyra delsyften: varför och hur tillämpar domstolen regelkonkurrens; finns det en grund för ett företräde för skatteavtal framför intern rätt; utgör domen ett tax treaty override; och vad hade en tolkning av avtalet kunnat ge för resultat? Slutsatsen innefattar kritik av Regeringsrätten dom, särskilt gällande tillämpning av principerna för regelkonkurrens, men ger även visst stöd för domstolens resonemang kring när regelkonkurrens uppstår.

<p>Varje suverän stat bestämmer sin beskattningsrätt, de subjekt och objekt som staten ålägger skatt. Om två skilda staters beskattning träffar samma person och transaktion, uppstår in-ternationell juridisk dubbelbeskattning. Eftersom dubbelbeskattning kan leda till en mycket hög beskattning av en enskild, och därmed verka som ett hinder för internationell handel, ingår stater skatteavtal i vilka rätten att beskatta fördelas mellan staterna. Skatteavtalen skapar därmed en inskränkning av den rätt staten tar sig i den interna lagstiftningen. Sverige har ett 90-tal skatteavtal med olika länder; en majoritet av dessa följer den avtalsmodell som arbetats fram inom OECD. När Sverige ingår ett skatteavtal ska avtalet införlivas med svensk rätt för att bli gällande lag. Det sker genom en särskild inkorporeringslag.</p><p>I den interna skatterätten finns regler som förhindrar skatteflykt. Ett exempel på sådana regler är CFC-lagstiftning, genom vilken staten utökar sitt skatteanspråk till att omfatta vis-sa utländska bolag som ägs av personer med hemvist i staten. Vid CFC-beskattning beskattas ägaren för den vinst som sker i bolaget. Det har länge pågått en debatt om huruvida CFC-lagstiftning är förenlig med skatteavtalen, och då främst artiklarna 7 (inkomst av rörelse) och 10 (utdelning) i OECD:s modellavtal.</p><p>Under 2008 avgjorde Regeringsrätten frågan om förenlighet mellan CFC-beskattning och skatteavtalen. I RÅ 2008 not. 61 hade Skatterättsnämnden funnit att det svensk-schweiziska skatteavtalet inte förhindrade den svenska CFC-beskattningen. Nämnden hade tolkat avtalets artiklar och funnit att den svenska beskattningen var möjligt. Regeringsrätten fastställde nämndens beslut, men resonerade på ett annat sätt. Domstolen fann att inkorporeringsla-gen och den interna CFC-lagstiftningen var likställda. Skatteavtalet skulle alltså ej ha ett fö-reträde. Då lika lagar motsäger varandra uppstår en regelkonkurrens. Denna konkurrens kan lösas genom att tillämpa principerna om speciallags respektive senare lags företräde. Regeringsrätten fann att CFC-reglerna ska ha företräde eftersom de tillkommit senare än skatteavtalet och är riktade mot just den situation fallet gällde. Domen blev kritiserad för att den frångår den folkrättsliga förpliktelsen att tillämpa avtalet.</p><p>I uppsatsen analyseras RÅ 2008 not. 61. Analysen utgår ifrån fyra delsyften: varför och hur tillämpar domstolen regelkonkurrens; finns det en grund för ett företräde för skatteavtal framför intern rätt; utgör domen ett tax treaty override; och vad hade en tolkning av avtalet kunnat ge för resultat?</p><p>Slutsatsen innefattar kritik av Regeringsrätten dom, särskilt gällande tillämpning av principerna för regelkonkurrens, men ger även visst stöd för domstolens resonemang kring när regelkonkurrens uppstår.</p>

Syftet med uppsatsen är att undersöka företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz med utgångspunkt i RÅ 2008 ref. 24 och RÅ 2008 not. 61. I syftet ingår även att redogöra för vilka rättsliga effekter RÅ 2010 ref. 112 orsakar. Enligt gällande rätt ingås ett skatteavtal mellan två eller flera stater i syfte att undvika dubbelbeskattning, förhindra skatteundandragande och främja handeln över gränserna. Skatteavtal införlivas i svensk rätt genom införlivandelagen och därmed tillämpar Sverige ett dualistiskt rättssystem. När det gäller tolkningen av skatteavtal framförde HFD i RÅ 1996 ref. 84. att tolkningen av skatteavtal handlar om att försöka fastställa parternas gemensamma avsikt. Detta sker med hjälp av de metoder som finns i artiklarna 31–33 i 1969 års Wienkonvention. Utöver skatteavtalen har även CFC-regler behandlats. För att klassas som ett CFC-bolag krävs det att företaget går med överskott, är en utländsk juridisk person och har lågbeskattade inkomster. För att anses ha lågbeskattade inkomster krävs det att två rekvisit är uppfyllda - att personen inte alls beskattas eller beskattas lindrigt. I uppsatsen behandlas även huvudregeln och kompletteringsregeln som avgör om en inkomst är lågbeskattad. För att en delägare ska omfattas av CFC-reglerna ska hen vara en fysisk eller juridisk person som är skattskyldig, ingår i en intressegemenskap direkt eller indirekt genom andra utländska personer, och innehar eller kontrollerar minst 25% av den utländska juridiska delägarens röster. Företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz orsakar ett problem. Eftersom skatteavtal är folkrättsligt bindande förutsätter man att skatteavtal ska ha företräde, men detta tankesätt vände i RÅ 2008 ref. 24, RÅ 2008 not. 61, då CFC-lagstiftningen fick företräde framför skatteavtalet. HFD tillämpade principen lex posterior som innebär att en senare tillkommen lag har företräde framför äldre lag vilket bidrog till att CFC-lagstiftningen som tillkommit långt efter skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz skulle gälla. Detta medförde osäkerhet i tillämpningen och antalet förhandsbesked ökade hos SRN. Uppsatsen når slutsatsen med beaktande av gällande rätt att rättsläget fortfarande är oklart vad gäller företrädesrätten mellan CFC-lagstiftningen och skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz. HFD har i RÅ 2010 ref. 112 inte begränsat tillämpningen av derogationsprinciperna i förhållande till skatteavtal, men har uttryckt att skatteavtal som begränsar tillämpningen av intern rätt ska ges företräde. Detta orsakar förvirring och osäkerhet i tillämpningen av skatteavtal. Vilket leder till att rättsläget är oklart och kommer troligtvis vara det, så länge inte en ny lagstiftning korrigerar HFD:s avgöranden.