The home should represent safety and security for the person who lives there, and this is an important factor for independence and autonomy in very old age. With aging populations, the needs for long-term care increase, care provided by spouses and/or from the growing home care sector. Injuries among these groups are common. In this study, an ergonomics perspective was applied in the analysis of some basic daily activities performed by old persons and by home care workers, assisting. The postures and movements of home care staff assisting at toilet visits, and transferring persons from wheelchair to toilet, were measured and analysed. Some daily activities related to making food and washing clothes, performed by a group of persons between the age of 75 and 100, were measured and analysed. The task of getting up from the floor – on your own and with the help of a walker equipped with a lifting device – was analysed with the help of older persons and nursing staff. The design was built on the knowledge gained from analysing how older people get up from floor. Requirements for access with a four-wheeled walker in the local built environment were investigated. Observations were made with the help of video recording. Postures were recorded with the CUELA measurement system. The VIDAR ergonomics evaluation instrument was used to register the participants’ experiences of discomfort and pain during getting up from the floor with or without the walker with a lifting device. Structured interviews were used to find out about older peoples’ experience of using the four-wheel walker. It is concluded that ageing at home requires improved architectural and technical bathroom design and improved access in the local built environment. / <p>QC 20140124</p>

Bakgrunn Depresjon og demens er blant de to hyppigst forekommende psykiatriske sykdommene blant eldre globalt sett. Depresjon opptrer ofte sammen med demens. Sykdomene er underdiagnostisert. Pårørende kan oppleve stor belastning av å være omsorgsperson. Hensikt Studiens hensikt er a) å undersøke om det finnes en sammenheng mellom depresjon hos hjemmeboende personer som utredes for demens og ulike demografiske variabler som kjønn, sivilstand, alder, kognitiv funksjon og hjelpetilbud før og etter demensutredning, og b) å undersøke om det finnes en sammenheng mellom depresjon hos personer med mistanke demens og pårørendes belastning som omsorgsgiver. Metode Studien baserer seg på informasjon fra klinisk praksis om pasienter utredet for demens av demensteam i 33 kommuner i Norge i løpet av ett år (n=474). Anonymisert informasjon om pasientene og pårørende ble innhentet. Kun pasienter hvor en depresjonsvurdering ble gjennomført i demensutredningen ble inkludert (n=165). Resultat Depresjonsvurdering gjøres i 34.8 % av demensutredningene, og 46.1 % av de undersøkte har symtomer på depresjon (n=74). Pasientene med depresjon skiller seg ikke fra pasientene uten depresjon med hensyn til kjønn, alder, sivilstatus og kognitiv funksjon. Det er ingen sammenheng mellom forekomst av depresjon og det hjelpetilbudet som ytes av det kommunale tjenesteapparat. Det er imidlertid en sammenheng mellom depresjon ved mistanke om demens og belastning hos pårørende (r=0.44). Det er 31.6 % av de deprimerte pasientene som har en alvorlig grad av depresjon og deres pårørende oppgir at de har lett/moderat til alvorlig grad av belastning (n=24). Konklusjon Halvparten av pasientene har symptomer på depresjon. Pasientene med sympomer på depresjon skiller seg ikke ut fra de øvrige pasientene uten depresjon. Det finnes en sammenheng mellom depresjon hos pasientene og belastning hos pårørende.Depresjonsvurdering bør vektlegges mer av de som driver demensutredning i kommunene. / Background Depression and dementia are two of the most prevalent mental disorders among elderly individuals worldwide. Depression and dementia may occur simultaneously, and the disorders are often underdiagnosed. Relatives may experience great stress as caregivers. Aim This study aimed to a) examine whether depression in home-dwelling elderly assessed for dementia is associated with variables such as gender, marital status, age, cognitive function and need for assistance before and after a dementia assessment, and b) to examine if there is a association between depression in elderly undergoing dementia assessment and burden of their caregivers. Method The study is based on information about the patients treated in clinical practice for dementia assessment in 33 municipalities in Norway over the course of one year (n=474). Anonymised information was obtained from patients and their caregivers. The study included only patients who were assessed for depression as part of the dementia assessment (n=165). Results Depression assessments are conducted in 34.8 % of all dementia assessments, and 46.1 % of these patients have symptoms of depression (n=74). Patients with depression do not differ from patients without depression regarding gender, age, marital status and cognitive function.  Services from the community healthcare system do not differ, regardless of whether the patient has signs of depression. Depression is associated with caregiver burden (r = 0.44). In 31.6% of cases the patients had a severe degree of depression and their relatives reported a burden of care that ranged from easy/moderate to severe (n=24). Conclusion Half of the patients who participated in this study had symptoms of depression. Patients with depression do not differ from patients without depression. Depression is associated with caregiver burden. Dementia assessments in municipalities should place greater emphasis on assessments of depression. / <p>ISBN 978-91-86739-23-2</p>

Abstract The associations between home ergonomics and falls among the elderly were studied with the aid of an event theory system model. The subjects comprised 76 persons receiving home nursing services and their 71 homes. The study consisted of observation and measurements of the homes, interviews and charting mobility and functional ability. Ergonomic shortcomings were commonly observed both in home structures, fixed furnishing and loose furniture. In over half of the cases lighting capacity fell short of recommended levels. There were fewer ergonomic shortcomings in sheltered housing than in privately owned homes. In private homes, more ergonomic shortcomings were classified in houses than in link houses or flats. The association between individual factors predisposing to falls and ergonomic features of the home was shown to be minor, although ergonomic shortcomings of furnishing and equipment did occur less often in the homes of elderly persons with both significant proneness to falls and significantly impaired mobility and balance. During the one-year follow-up, 30% of the subjects reported a fall at home. However, no significant differences in ergonomic shortcomings were observed between the homes of fallers and non-fallers. When the fall events were studied within the system, it was shown that ergonomic features were closely associated with the falls. In general, ergonomic factors had a positive impact on falls. The study failed to show a connection between classification of ergonomic factors and falls. Significant propensity to falls as well as significantly impaired mobility and balance increased the risk for falls and the occurrence of repeated falls. Significantly impaired vision did not, however, increase the occurrence of falls. A more individual approach towards evaluation of ergonomics is called for. Looking at the fall event systems indicated that the underlying reasons behind falls among the elderly were more often intrinsic, apparent failures in risk recognition, rather than ergonomic shortcomings. The study provides a good starting point for further work, because by looking at the fall event systems it is already easier than before to spot things that need improvement in home ergonomics, and to recognise persons in need of safety solutions, improved risk recognition or other measures promoting functional ability. / Tiivistelmä Kodin ergonomian yhteyksiä ikääntyneiden kaatumisiin tarkasteltiin tutkimuksessa tapaturmateoreettisen systeemimallin avulla. Tutkimusjoukoksi valittiin 76 kotisairaanhoidonpiiriin kuuluvaa itsenäisesti asuvaa ja liikkuvaa ikääntynyttä ja heidän 71 kotiaan. Tutkimus koostui kotien havainnoinneista ja mittauksista, ikääntyneiden haastatteluista, liikunta- ja toimintakyvyn kartoituksista sekä kahdesta puhelimitse puolen vuoden välein toteutetusta seurantahaastattelusta. Ikääntyneiden kodeissa todettiin yleisesti ergonomiapuutteita niin rakenteissa, kiintokalustuksessa kuin irtokalustamisessakin. Tilojen valaistus luokiteltiin usein riittämättömäksi, ja yli puolet valaistusvoimakkuuksista jäi valaistussuositusten tasosta. Palveluasunnoissa ergonomiapuutteita oli vähemmän kuin omistus- ja vuokra-asunnoissa. Yksityisasunnoista omakotien ergonomiatekijöissä luokiteltiin enemmän puutteita kuin rivi- ja kerrostaloissa. Yksilöllisten kaatumiseen altistavien vaarojen yhteydet kodin ergonomisiin olosuhteisiin todettiin vähäisiksi. Kalustuksen ja varustuksen ergonomiapuutteita oli kylläkin vähemmän sellaisten ikääntyneiden asunnoissa, joilla oli sekä merkittävä kaatumisalttius että merkittävästi heikentynyt liikuntakyky ja tasapaino. Seurantavuoden aikana 30 % ikääntyneistä ilmoitti kaatuneensa kotona. Kaatuneiden ja kaatumattomien kodeissa ei kuitenkaan todettu merkitseviä eroja ergonomiapuutteissa. Kaatumistapahtumien tarkastelu systeemissä tosin osoitti, että ergonomiatekijät olivat kiinteästi läsnä kaatumisissa, vaikkakin niiden vaikutukset kaatumistapahtumissa vaihtelivat huomattavasti. Yleensä ergonomiatekijä kuitenkin myötävaikutti kaatumiseen. Yksittäisten ergonomiatekijöiden ergonomialuokitusten yhteys kaatumisiin jäi tutkimuksessa osoittamatta. Yksilöllisistä kaatumiseen altistavista vaaroista merkittävä kaatumisalttius sekä merkittävästi heikentynyt liikuntakyky ja tasapaino lisäsivät kaatumisriskiä ja toistuvien kaatumisten ilmaantumista. Merkittävästi alentunut näkökyky ei kuitenkaan lisännyt kaatumisten ilmaantuvuutta, eikä kyseisen vaaraluokituksen käyttö nykymuodossaan ole perusteltua. Kodin ergonomian tarkastelu tiloittain tilankäytön ja järjestyksen, kulkualustojen, kalustuksen ja varustuksen sekä valaistuksen suhteen selkeytti ja laajensi ergonomiatietämystä ikääntyneen kodista. Silti ergonomiaa olisi kyettävä jatkossa arvioimaan yksilöllisemmin. Kaatumistapahtumien systeemien tarkastelu viittasi myös siihen, että ikääntyneen kaatumisen perussyinä olivatkin ergonomiapuutteita useammin ikääntyneen ns. sisäiset syyt ja ilmeiset riskintunnistuksen häiriöt. Kehitetty arviointimenetelmä ei kuitenkaan sovi tällaisenaan laajempaan käyttöön, vaikkakin jo nyt kaatumistapahtuman systeemin tarkastelulla on aiempaa helpompi havaita kodin ergonomian korjauskohteita sekä löytää ikääntyneet, joille ergonomiset ja geronteknologiset turvaratkaisut, riskintunnistuksen kohentaminen tai toimintakykyä muutoin tukevat toimenpiteet ovat tarpeen.

In comparison with the national U.S. population, African American aged adults are less likely to reside in assisted living facilities (ALFs). At present, little qualitative data exist concerning how African American aged adults perceive living at home as opposed to living in an ALF. Using a phenomenological approach, this study explored how African American aged adults who live at home feel about residing in ALFs. The research questions focused on aged adults' perceptions, beliefs, and attitudes about ALFs and the conditions that may prevent African American aged adults from living in ALFs. A conceptual framework based on the Purnell Model of Cultural Competence was used to interpret study results regarding the cultural beliefs of African American aged adults. Data was collected through in-depth interviews with a purposive sample of nine African American adults aged 70 years and older who live at home and have not resided in an ALF. The data was managed through the NVivo 12 Plus program software, which assisted in providing inductive content analysis. The findings in the study revealed that the majority of the participants did not have knowledge about ALFs services however, the participant's attitudes to consider residing in ALFs were positive. There were some trust issues with the participants, indicative of a cultural heritage of beliefs and perceptions, as the participants stipulated they would reside in an ALF with support of family to monitor their care. The research study may contribute to a positive social change for African American aged adults by supporting an increased in knowledge and understanding of ALFs and increase the likelihood of African American aged adults residing in an ALF.

<p><strong></strong><strong></strong><strong></strong>Syftet med studien var att beskriva erfarenheter som hemtjänstpersonal har av handledning. Metoden var kvalitativ, med enskilda, öppna intervjuer. Sju personer som arbetar i kommunal hemtjänst intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att samarbete mellan arbetsterapeut och hemtjänstpersonal är en förutsättning för att arbetsterapeutens insatser ska komma brukaren till nytta. Resultaten visar vidare att hjälpinsatsens utformning påverkas av om arbetsterapeuten gjort en tidig rehabiliteringsinsats. Det är främst genom dialog med arbetsterapeuten och praktisk handledning i vardagsarbetet som hemtjänstpersonalen får tillgång till den kunskap och information som handledningen har för avsikt att förmedla. Deltagarna förordade praktisk handledning. Den upplevdes ge kunskaper som de direkt kunde tillämpa i sitt arbete, samt skapa förutsättningar för ett enhetligt arbetssätt inom hemtjänstgruppen. Studien synliggör behov av rutiner kring överrapportering. Arbetsterapeuten bör prioritera att snabbt lämna ut information gällande ADL-förmågor. Enligt erfarenheterna var handledning väsentlig kring varje enskild brukare och behöver finnas att tillgå när den efterfrågas av hemtjänstpersonalen. För att arbetsterapeutens handledning skall vara till verklig nytta för brukaren krävs ett gott samarbete mellan samtliga yrkeskategorier i teamet.</p>

Syftet med studien var att beskriva erfarenheter som hemtjänstpersonal har av handledning. Metoden var kvalitativ, med enskilda, öppna intervjuer. Sju personer som arbetar i kommunal hemtjänst intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att samarbete mellan arbetsterapeut och hemtjänstpersonal är en förutsättning för att arbetsterapeutens insatser ska komma brukaren till nytta. Resultaten visar vidare att hjälpinsatsens utformning påverkas av om arbetsterapeuten gjort en tidig rehabiliteringsinsats. Det är främst genom dialog med arbetsterapeuten och praktisk handledning i vardagsarbetet som hemtjänstpersonalen får tillgång till den kunskap och information som handledningen har för avsikt att förmedla. Deltagarna förordade praktisk handledning. Den upplevdes ge kunskaper som de direkt kunde tillämpa i sitt arbete, samt skapa förutsättningar för ett enhetligt arbetssätt inom hemtjänstgruppen. Studien synliggör behov av rutiner kring överrapportering. Arbetsterapeuten bör prioritera att snabbt lämna ut information gällande ADL-förmågor. Enligt erfarenheterna var handledning väsentlig kring varje enskild brukare och behöver finnas att tillgå när den efterfrågas av hemtjänstpersonalen. För att arbetsterapeutens handledning skall vara till verklig nytta för brukaren krävs ett gott samarbete mellan samtliga yrkeskategorier i teamet.

Inledning/bakgrund: Ensamstående föräldrar tenderar att uppleva mer stress och begräsningar i vardagen, jämfört med föräldrar i partnerskap. Att få tiden att räcka till för olika aktiviteter ses som en utmaning. Syfte: Syftet med examensarbetet var att beskriva ensamstående förvärvsarbetande föräldrars självskattade aktivitetsbalans. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie i form av en webbenkät med frågor som berörde kön, arbetsomfattning, boendesituation, antal hemmaboende barn, samt antal dagar de bor hemma. Tilläggsfråga gällande upplevelse av tillräckligt med stöd från omgivningen, samt självskattningsinstrumentet Självskattad aktivitetsbalans (OBQ11) ingick i enkäten. Genom ett bekvämlighetsurval rekryterades 133 respondenter, varav 129 kvinnor. Icke-parametriska tester användes för att analysera skillnader och studera samband. Den öppna frågan analyserades kvalitativt. Resultat: Respondenternas totala OBQ11-poäng visade på låg aktivitetsbalans jämfört med tidigare studier där aktivitetsbalans skattats hos andra målgrupper. De med två barn hade lägre skattad aktivitetsbalans än de med ett barn. Det fanns ett samband mellan OBQ11-poäng och upplevelse av tillräckligt med stöd från omgivningen. Tilläggsfrågan visade på gemensamma upplevelser såsom känsla av ensamhet, avsaknad av stöttning, bristande förtroende till samhället. Slutsats: Ensamstående förvärvsarbetande föräldrar visade sig ha låg aktivitetsbalans och upplevde brister i stöd från omgivningen. Hälsofrämjande insatser på individ- och gruppnivå behövs för att stärka målgruppens aktivitetsbalans. / Introduction: Single parents experience more stress and limitations in everyday life in comparison to parents in partnership. Finding enough time to various activities is seen as a challenge. Aim: The aim was to describe self-rated occupational balance of employed single parents. Method: A quantitative cross-sectional study using a web survey with questions regarding gender, scope of work, living situation, number of children living at home and number of days they live at home. A supplementary question regarding the experience of sufficient support from the surrounding and the self-rating instrument Occupational Balance Questionnaire (OBQ11) was included in the survey. Through convenience sampling 133 respondents were recruited, of which 129 were women. Non-parametric tests was used to analyze differences and study correlation. Results: The respondents' total OBQ11 score showed low activity balance compared with results from previous studies of occupational balance estimated in other target groups. Parents with two children had lower self-rated occupational balance than parents with one child. There was a correlation between OBQ11 scores and experience of sufficient support from the surrounding. Conclusion: Working single parents turned out having low occupational balance and experienced lack of support from the surrounding. Health-promoting efforts at individual and group level are needed to strengthen the target group's occupational balance.