Orientador: José Paschoal Batistuti / Banca: Rubens Monti / Banca: Alice Yoshiko Tanaka / Resumo: Recentemente, a indústria de alimentos está preocupada em desenvolver novos produtos, usando ingredientes inovadores, que promovam benefícios à saúde. O uso de proteínas de leguminosas como uma alternativa para a proteína animal tem sido estudada. O tremoço branco (Lupinus albus L.) apresenta elevada concentração de proteína e óleo, principalmente ácidos graxos insaturados e poliinsaturados, fibra alimentar, açúcares e vitaminas B1 e B2. Por outro lado, o tremoço não pode ser consumido diretamente porque possui alcaloides, que além de serem tóxicos, atribuem gosto amargo ao grão. Como a maioria dos alcaloides é solúvel em água, a quantidade de alcaloide do grão pode ser diminuída através de água corrente, fervente ou salmoura. Sucos de frutas são bastante consumidos no Brasil, especialmente no verão, não somente pelo sabor, mas como fonte de hidratação e por serem ricos em nutrientes. Os sucos de frutas tropicais conquistam cada vez mais o mercado consumidor, sendo o Brasil, um dos principais produtores. A pitanga, fruto da pitangueira (Eugenia uniflora L.) é uma planta frutífera nativa do Brasil (das regiões Sul e Sudeste e que tem se adaptado favoravelmente às condições climáticas e edáficas da região Nordeste), da Argentina e do Uruguai. A pitanga é uma fruta cuja polpa apresenta excelentes condições para industrialização, devido ao seu alto rendimento, aroma agradável e sabor exótico. O objetivo do presente estudo foi o de verificar, através da metodologia de superfície de resposta, as melhores condições para a utilização simultânea de extrato aquoso de tremoço branco e de suco tropical de pitanga, no desenvolvimento de uma bebida. Para tanto, as variáveis independentes foram representadas pelo volume de extrato aquoso de tremoço (mL) e pelo volume de suco de pitanga... (Resumo completo, clicar acesso eletrônico abaixo) / Abstract: Recently, the food industry is concerned about developing new products, using innovative ingredients that promote health benefits. The use of vegetable protein as an alternative to animal protein is being studied. The white lupine (Lupinus albus L.) has high concentrations of protein and oil, especially non saturated fatty acids and polynonsaturated fats, dietary fiber, sugars and vitamins B1 and B2. On the other hand, the lupine bean can't be consumed straight because it has alkaloids which besides being toxic, add a bitter taste to the bean. As most alkaloids are water soluble, the amount of alkaloid in the beans can be reduced by running water, boiling or brine. Fruit juices are widely consumed in Brazil, especially in the summer, not only for their flavor, but as a source of hydration and because they are rich in nutrients. The tropical fruit juices are conquering the market more and more, with Brazil being one of the main producers in the world. The Pitanga (Eugenia uniflora L.) is the fruit of the Pitangueira, a native plant of southern Brazil (which has adapted positively to weather and soil conditions in the country's Northeast), Argentina and Uruguay. Pitanga is a fruit which pulp presents excellent conditions for industrialization, due to its high yield, pleasant aroma and exotic flavor. The aim of the present study was to verify, through the response surface methodology, the optimum conditions for the combined use of aqueous extract of white lupine and tropical pitanga juice in the development of a drink. Therefore, the independent variables were represented by the volume of aqueous extract of lupine (mL) and by the volume of pitanga juice (mL). The dependent variables (responses) were obtained through sensory test of acceptance ("appearance", "aroma", "taste" and "overall acceptability"). The combined... (Complete abstract click electronic access below) / Mestre

Milk and dairy products are one of the most prevalent and broadly consumed foodstuffs. Ice-cream occupies an important place in a wide range of dairy products. The goal of the paper. To analyze the technological process of ice-cream production in the one of the most advanced enterprise UAB Vikeda. To examine the influence of biologically valuable additives on the technological process of the ice-cream production and quality. Novelty of the paper. Samples of ice-cream have been produced under laboratory conditions of the Technology Laboratory at Lithuanian Food Institute using the following additives: wheat fiber gel Vitacel, acacia gum fiber Fibergum, lupine proteins Lupine protein and Omega-fatty acids. Physical and sensual qualities of the ice-cream have been examined. Methods of research. Research has been performed in UAB Vikeda located in Kedainiai and in Lithuanian Food Institute. The following qualities of ice-cream have been analyzed: melting of ice-cream; hardness of ice-cream; sensual evaluation of ice-cream; research of consumers. The melting of ice-cream samples has been determined in accordance with the methods presented by Lithuanian Food Institute. Instrumental research of the hardness of the ice-cream texture has been performed using the semi-automatic penetrometer Labor. Sensual qualities of ice-cream have been evaluated in accordance with the „Methods on Sensual Evaluation of Milk and Dairy Products Sensual Analysis“, worked out by Lithuanian Food Institute... [to full text]

Svetimžemių augalų, gyvūnų ir kitų organizmų invazija ir jų natūralizacija dabar tapusi globalia problema, kuriai pastaraisiais dešimtmečiais skiriama daug dėmesio. Viena iš invazinių augalų rūšių Lietuvoje yra gausialapis lubinas (Lupinus polyphyllus). Ši rūšis įrašyta į Lietuvos invazinių rūšių sąrašą. Gausialapis lubinas paplitęs visoje šalyje ir toliau plinta bei skverbiasi į pievų, smėlynų, miškų ir įvairias antropogenines buveines. Darbo tikslas – įvertinti gausialapio lubino (Lupinus polyphyllus) poveikį vietiniams augalams ir jų bendrijoms Kurtuvėnų regioniniame parke. Uždaviniai: 1) nustatyti skirtingose buveinėse augančio gausialapio lubino populiacijų sudėtį pagal brandos amžiaus grupes; 2) įvertinti gausialapio lubino individų tankumą populiacijose; 3) nustatyti gausialapio lubino įtaką rūšių įvairovei skirtingose buveinėse; 4) ištirti gausialapio lubino poveikį skirtingoms vietinių augalų rūšims ir jų gausumui bendrijose. Gausialapio lubino populiacijų sudėties ir poveikio augalų bendrijoms tyrimai Kurtuvėnų regioniniame parke atlikti 2013 m. birželio 6–23 d. Tyrimams buvo pasirinktos 5 populiacijos, esančios skirtingose buveinėse. Tyrimai atlikti taikant laukelių metodą. Kiekvienoje populiacijoje vertinta po 20 tiriamųjų laukelių. Gausialapio lubino populiacijose generatyviniai individai sudaro nedidelę visų individų dalį. Populiacijose vyrauja jauni individai (juveniliniai ir imaturiniai). Tai parodo, kad populiacijos sparčiai atsinaujina ir plečiasi... [toliau žr. visą tekstą] / Immigration and naturalization of alien species of plants, animals and other organisms is a global problem and current issue of many investigations. Washington lupine (Lupinus polyphyllus) is one of invasive plant species in Lithuania which is included into the legal list of invasive species. Washington lupine is distributed throughout the whole territory of Lithuania and its further spread as well as invasion into meadow, forest and sand habitats is evident. The aim of the investigation was to reveal influence of Washington lupine on native plant species and communities in Kurtuvėnai Regional Park. Following tasks were formulated: 1) to reveal structure of Washington lupine populations; 2) to estimate density of Washington lupine in different populations; 3) to reveal influence of Washington lupine on species diversity in different habitats; 4) to investigate impact of Washington lupine on abundance of native species in invaded communities. Studies on population structure and impact on plant communities of Washington lupine conducted in Kurtuvėnai Regional Park on June 6–23, 2013. Five populations situated in different habitats were selected for investigations. Sampling plot method was applied and 20 sampling plots were investigated in each population. Generative individuals in populations of Washington lupine comprise a small part of all individuals. Young individuals (juvenile and immature) prevail in all populations and it is indication of intense rejuvenation and... [to full text]

Invasive species are the third largest cause of biodiversity loss because of their ability to outcompete native species. The Garden lupine (Lupinus polyphyllus) is an invasive species in Sweden and is causing problems for native species by (I) outcompeting smaller plant species in terms of light, (II) it has nitrogen fixing abilities which causes unfavorable conditions for species that demands a more nutrient poor soil and (III) it also decrease the diversity of food sources for pollinators. The seeds of Garden lupine are physically dormant with hard seedcoats that are impermeable to water. In this study, different scarification methods were tested to improve water uptake in seeds and thereby improve germination. Scarification can be applied after a treatment which purpose is to fight the Garden lupine. This is to speed up germination time to determine the effects of the treatment sooner. The main purpose of the study was to examine the effect of scarification methods on germination and also to see if any of the methods could be standardized. The secondary purpose was to investigate how germination might be affected by the movement of soil masses. In the first experiment the effect on germination was tested by scarification with a scalpel, with sandpaper, sulfuric acid (H2SO4) and chilling. This was compared to a control group. In a second experiment the effect on germination was tested by shaking the seeds in either sand or gravel for 1, 5 or 15 minutes and was compared to the control. The results of the study showed that seeds scarified with a scalpel and sandpaper had a significantly higher germination percentage (95% and 91% respectively) compared to the control (6%). No difference in germination between treatment or time could be found for seeds that were shaken in sand or gravel. There was however a difference between seeds shaken in sand or gravel compared to the control group. This could indicate that the physical dormancy might break due to movement of soil masses containing seeds and thereby lead to further spread of the species. / Invasiva arter är den tredje största orsaken till förlust av biodiversitet på grund av dess förmåga att konkurrera ut inhemska arter. Blomsterlupinen är invasiv i Sverige och skapar problem genom att skugga ut andra mer lågväxande arter, de fixerar kväve i marken vilket skapar ogynnsamma förhållanden för arter som kräver mer näringsfattig jord samt att de minskar variationen av födokällor för pollinatörer. Lupiner har fysiskt dormanta frön med hårda fröskal som har svårt att ta upp vatten. I denna studie testades olika skarifieringsmetoder för att förbättra vattenupptag och därmed öka frögroning. Skarifiering kan appliceras efter en behandling vilken syftar till att bekämpa lupiner. Detta för att snabba på frögroning och tidigare avgöra om behandlingen haft effekt. Syftet med studien var att pröva effekten av olika skarifieringsmetoder på frögroning samt att undersöka om någon metod kan standardiseras. Delsyftet med studien var att analysera hur frögroning kan påverkas vid förflyttning av jordmassor. Ett första experiment testade effekten på frögroning genom skarifiering med skalpell, sandpapper, svavelsyra (H2SO4), kyla och jämförde mot en kontrollgrupp. I ett andra experiment testades effekten av skarifiering genom skakning av frön i sand eller grus under 1, 5 eller 15 minuter och jämfördes mot kontrollgruppen. Resultaten av studien visade att det var en signifikant skillnad i procentuell frögroning hos frön behandlade med skalpell och sandpapper (95% respektive 91%) jämfört med kontrollgruppen (6%). Det var ingen skillnad i frögroning mellan behandling eller tider för frön som skakats i sand eller grus. Det var dock en signifikant skillnad mellan sand respektive grus jämfört med kontrollgruppen. Frön skakade i sand eller grus skilde sig signifikant från kontrollgruppen vilket kan indikera om att den fysiska dormansen kan brytas vid förflyttning av jordmassor som innehåller frön och därmed främja spridning av arten.

No description available.

Wo und wie schnell nehmen Wurzeln Wasser auf? Obwohl diese Frage in Pflanzen- und  Bodenwissenschaften von großer Bedeutung ist, gibt es nur wenige experimentelle Daten darüber, an welcher Stelle der Wurzeln eine transpirierende Pflanze das Wasser aus dem Boden erhält. Die Antwort auf diese Frage erfordert direkte und in-situ Messungen des lokalen Wasserflusses in die Wurzel hinein. Ziel dieser Arbeit war es, eine neue Methode zu entwickeln und anzuwenden, um den lokalen Wasserfluss in unterschiedliche Segmente der Pflanzenwurzeln zu quantifizieren. Dabei wurde Neutronenradiographie eingesetzt um den Transport von deuteriertem Wasser (D2O) in die Wurzel von Lupinen zu untersuchen. Die Lupinen wuchsen in Aluminium Containern, die mit sandigem Boden gefüllt waren. Der sandige Boden wurde mit Hilfe von 1cm-dicken Schichten groben Sandes in verschiedene Bereiche eingeteilt. Diese Schichten reduzierten die Diffusion von D2O zwischen den verschiedenen Bereichen.  D2O wurde in ausgewählte Bereiche tagsüber (transpiriende Pflanzen) und nachts (nicht transpiriernde Pflanze) injiziert. Transport von D2O in die Wurzeln hinein wurde durch Neutronenradiographie mit einer räumlichen Auflösung von 100 µm in Intervallen von 10 Sekunden aufgezeichnet. Die Messungen zeigten: i) Transport von D2O in die Wurzel hinein war tagsüber schneller als nachst; ii) D2O wurde tagsüber schnell entlang der Wurzel in Richtung Spross transportiert, während dieser axiale Fluss nachts vernachlässigbar war. Die Unterschiede zwischen Tag- und Nachtmessungen wurden durch konvektiven Transport von D2O in den Wurzeln erklärt. Um den effektiven Wasserfluss in die Wurzeln hinein zu quantifizieren, wurde ein einfaches Konvektions-Diffusions Modell entwickelt, wobei die Zunahme der D2O Konzentration in Wurzeln vom konvektiven Transport abhängt und von the Diffusion des D2O in die Wurzeln. Die Ergebnisse zeigten, dass die Wasseraufnahme nicht gleichmäßig entlang der Wurzel stattfindet. Die Wasseraufnahme war in den oberen Bodenschichten höher als in den tieferen. Entlang einzelner Wurzeln war der radiale Fluss in nahen Teilen der Wurzel höher als in den weiter entfernten Teilen der Wurzel. In Lupinen fand die Wasseraufnahme im Wesentlichen in den lateralen Wurzeln statt. Die Funktion der Pfahlwurzel war es, das Wasser der lateralen Wurzeln zu sammeln und zum Spross zu transportieren. Diese Funktion wird durch eine geringe radiale und eine hohe axiale Leitfähigkeit sichergestellt.  Wir haben diese Technik auch angewandt um den Einfluss der Rhizosphäre auf die Wasseraufnahme zu untersuchen. Wie vor Kurzem auch in der Literatur berichtet wurde, wurde auch in dieser Arbeit beobachtet, dass der Boden in der unmittelbaren Nähe der Wurzeln, der sogenannten Rhizosphäre, hydrophob wird, wenn der Boden trocken wird. Zum ersten Mal konnte gezeigt werden, dass durch die Hydrophobizität der Rhizosphäre die Wasseraufnahme nach Trocknung und folgender Bewässerung reduziert wird. Es wurde die Schlussfolgerung gezogen, dass nach Trocknung die Rhizosphäre einen entscheidenden Wiederstand für den Wasserfluss zur Wurzel darstellt. Das beeinflusst vermutlich auch die Ausdehnung des Bereiches der Wurzeln, in dem Wasser aufgenommen wird. Die Bedeutung dieser Arbeit ist die Entwicklung einer neuen Methode, um Wasseraufnahme durch Wurzeln lebender Pflanzen lokal zu quantifizieren. Diese Methode macht es möglich quantitativ zu messen, wo und wie schnell Wurzeln Wasser im Boden aufnehmen. Diese Technik wird es erleichtern, die Funktionsweise der Wurzeln verschiedener Pflanzen zu verstehen und den Einfluss von Wurzelwachstum und wechselnder äußerer Bedingungen, wie Wassergehalt, Transpiration und Verfügbarkeit von Nährstoffen und vieler weiterer Faktoren zu untersuchen.  Die Antwort auf diese Fragen könnten einen weiten Bereich für landwirtschaftliche Anwendungen eröffnen, die darauf abzielen, Bewässerungsmethoden zu verbessern.

The Swedish Transport Administration works continuously with biological diversity. The project, “Species-rich road verges”, begun in 1995. A species-rich road verge is a road verge area that houses objects worthy of protection. It is common for a species-rich road verge to contain meadow species but on the other hand, road verges also function as new habitat for invasive species. Invasive species often tend to show faster growth and higher reproductive potential than non-invasive species and are considered to homogenize ecosystems because many native species often have difficulty competing with them. The invasive Garden lupine (Lupinus polyphyllus) can be particularly problematic at species-rich road verges, where it competes with the native flora. The purpose of the study was to investigate whether the presence of L. polyphyllus in species-rich road verges decreases plant diversity and species richness, if it changes the species composition and if it affects the vegetation height. The study also wanted to investigate if the presence of L. polyphyllus in species-rich road verges presence affects the thickness of the litter, the pH-value in the soil and the ecological indicator values. This study was conducted at 12 species rich road verges in Värmland and Örebro counties in Sweden, where vascular plants in a box of 1 m2 were inventoried along the road verges in pairs, each pair containing a plot where L. polyphyllus was present (“lupine plot”) and a plot where L. polyphyllus was absent (“control plot”). At each species-rich road verge as many pairs as the length of the road verge allowed was inventoried. Vegetation height, litter thickness and pH- value were also measured and ecological indicator values was calculated for each plot. The results suggest that the presence of L. polyphyllus decreases species richness and diversity and changes the species composition in species-rich road verges so that it becomes homogenized. Vegetation height was affected when L. polyphyllus was present, even when the species itself was not taken into the calculation. The results of this study indicate that it is important to come up with effective strategies to control and stop the spread of the invasive L. polyphyllus in species-rich road verges. / Trafikverket arbetar kontinuerligt med biologisk mångfald. Projektet Artrika vägkanter började 1995. En artrik vägkant är ett vägkantsområde som hyser skyddsvärda arter. Det är vanligt att en artrik vägkant innehåller ängsarter. Vägkanter fungerar också som en ny livsmiljö för invasiva arter. Invasiva arter tenderar ofta att visa snabbare tillväxt och högre reproduktionspotential än icke-invasiva arter och anses homogenisera ekosystem då de konkurrerar ut många inhemska arter. Den invasiva blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) kan vara särskilt problematisk vid artrika vägkanter där den konkurrerar med den inhemska floran. Syftet med studien var att undersöka om förekomsten av L. polyphyllus i artrika vägkanter minskar växternas artrikedom och diversitet, om artsamman- sättningen förändras, om vegetationshöjden påverkas samt om abiotiska faktorer påverkas. Studien genomfördes vid 12 artrika vägkanter i Värmland och Örebro län i Sverige, där kärlväxter i en ruta på 1 m2 inventerades längs de artrika vägkanterna i par, med en lupinruta kontra en kontrollruta. Vid varje artrik vägkant inventerades så många par som vägkantens längd tillät. Vegetationshöjd, förnans tjocklek och pH-värde mättes också vid varje ruta och ekologiska indikator värden beräknades för varje ruta. Resultaten tyder på att blomsterlupinen minskar artrikedom och mångfald och att artsammansättningen i lupin rutor förändras jämfört med kontroll rutor och blir mer homogen. Vegetationshöjden påverkades av L. polyphyllus och var signifikant högre i lupinrutor jämfört med kontrollrutor även då arten L. polyphyllus inte räknades med i analysen. Resultaten av denna studie indikerar att det är viktigt att arbeta fram effektiva strategier för att kontrollera och stoppa spridningen av den invasiva L. polyphyllus i artrika vägkanter.

The spreading of the invasive plant Garden Lupine (Lupinus polyphyllus) has become a matter of national importance in Sweden, due to it posing a threat to native plant and pollinator diversity. The effective attraction of bumblebees (Bombus spp.) as pollinators facilitates the production of large numbers of seeds, which are key to the Garden Lupine’s success. Possible self-pollination could also provide a competitive edge for the plant. The objective of this study was to study the relationships between Garden Lupine color morphs, pollinator attraction and seeding. Inflorescences of three color morphs were studied during the flowering period, and bumblebee behavior was observed on the site. After seeding, any produced seeds were collected and analyzed, as well as experimentally germinated to provide insight into their viability. A subset of inflorescences of each color morph was prevented access to pollinators, to study potential self-pollination effects. Bumblebees preferred blue flowers over pink, but no difference in pollination between the color morphs was found. Flower color did not affect seed production or seed morphology. Self-pollinated inflorescences produced fewer seeds than those with access to pollinators, but no difference in seed morphology or germinative success between the pollination methods could be established. The results suggest that seed production and germination are less dependent on pollination than expected. The ability to germinate through self-pollination provides insight into the invasive potential of Garden Lupine, suggesting that further studies are needed to successfully counteract its spread. / Den invasiva växten blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) har på senare år blivit en nationell angelägenhet i Sverige, där den hotar mångfalden av inhemska växter och pollinatörer. Blomsterlupinens framgångsrika tilldragning av framförallt humlor (Bombus spp.) som pollinatörer möjliggör det stora antalet frön som den producerar, vilket är nyckeln till dess invasiva etablering. Eventuell förmåga till självpollinering kan också utgöra en konkurrensfördel. Målet med studien var att utforska relationen mellan blomsterlupinens färgmorfer, pollinering samt fröbildning. Blomställningar av tre färgmorfer studerades under blomningsperioden. Humlornas beteende observerades också under perioden vid lupinlokalen. Efter frösättning samlades alla producerade frön upp och analyserades, varefter ett frögroningsexperiment utfördes för att belysa frönas grobarhet. I ett fältexperiment nekades en delmängd av blomställningarna tillgång till pollinatörer, för att studera eventuell självpollinering och dess effekter. Humlorna föredrog blåa blommor före rosa, men ingen skillnad i pollinering mellan färgmorferna kunde fastställas. Blommornas färg hade ingen effekt på fröproduktion eller -morfologi. Självpollinerade blomställningar producerade färre frön överlag än de med tillgång till pollinatörer, men ingen skillnad i frömorfologi eller grobarhet mellan pollineringsmetoderna kunde påvisas. Resultaten antyder att fröproduktion och frögroning hos blomsterlupin är beroende av pollinering i mindre grad än förväntat. Förmågan att gro genom självpollinering belyser blomsterlupinens invasiva potential, och antyder att fler studier behövs för att framgångsrikt motverka dess spridning.

Sveriges vägdiken och vägkanter är hem till många blommor och växtarter. Lupin-blomman Lupinus polyphyllus är en invasiv växtart som kom till Sverige under 1800-talet. Lupinblommans egenskaper gör att växten konkurrerar ut andra växtarter och negativt påverkar svensk biologisk mångfald. Naturvårdsverket och Trafikverket övervakar och hanterar lupinspridningen i Sverige. Det finns dock inget uppsatt digitalt system för övervakning utan myndigheterna förlitar sig mycket på inrapportering av lupinblommor. I denna studie utforskades metoder och parametrar för att med hjälp av GIS och klassificering identifiera lupinblommor med hjälp av högupplösta UAV-foton. Huvudmoment var att undersöka hur väl klassificeringsmetoderna random forest (RF) och maximum likelihood (MLC) identifierar lupiner, vilken flyghöjd för UAV och segmentering vid bildhantering som bör väljas. En tidsnotering på hur länge de olika metoderna tog att bearbeta för programmet utfördes även. Endast övervakad klassificering inom programmet ESRI ArcGIS Pro genomfördes. I studien användes rasterdata insamlad via två UAV längstseparata två vägsträckor på 200 m med flyghöjd från 10 till 120 m. Studien utfördes med segmenteringsparametrarna 1, 5, 10, 15 och 20 i spektrala detaljnivå över ett mindre testområde med 20 m flyghöjd. På dessa segmenteringar testades klassificeringsmetoderna MLC och RF. Baserat på resultaten ifrån dessa tester valdes en klassificeringsmetod ut och med denna utfördes tester på flyghöjd för att få fram var optimal flyghöjd låg. De flyghöjder som testades var 20 m, 50 m och 85 m. Vid varje processnoterades även tidsåtgången. Resultaten kontrollerades via Confusion Matrix och överklassificering för att identifiera den mest effektiva och noggranna metoden. Resultaten ifrån segmenteringen visade att metoden MLC generellt gav godast resultat med en överklassificering mellan +1 % och +3 % och noggrannhet på +90 %. RF gav resultat som låg på +1 % till +9 % överklassificering och noggrannhet var även här +90 %.Flyghöjdstesterna visade att 20m hade en noggrannhet på 97% och överklassificering på4,04 %. 50 m visade en noggrannhet 99 % och överklassificering på 8,17 %. 85 m hade noggrannhet på 53 % och överklassificering på 4,19 % Tidkontrollen visade att de objektbaserade metod var runt 33 % snabbare att utföra än pixelbaserad. Inga stora skillnader mellan klassificeringsmetoder hittades. Generellt visade resultaten att en objektbaserad MLC metod på 20 m gav godast resultat och går snabbast att utföra. Det är möjligt att 30 eller 40 m ger lika goda resultat men dessa höjder fanns ej tillgängligt att testa. Skillnaderna mellan klassificeringsnoggrannheter med RF och MLC var marginella. / Roadsides in Sweden are home to several different plant species. The lupine flower Lupinus polyphyllus is an invasive species originally from North America. Naturvårdsverket and Trafikverket are responsible for monitoring and handle lupine spread in Sweden. This study examined the use of GIS and aerial photos in lupine control and more specifically what parameters and classification methods that are suitable in identifying Lupinus polyphyllus. The two main classification methods were random forest (RF) and maximum likelihood classifiers(MLC). Other factors were the altitude of the UAV collecting the photos and what segmentation parameters were optimal for classification. Processing time when performing the different parameters and methods were also collected. The study used raster data from two drones with altitudes from 10 m to 120 m and the program used to perform these tests were ArcGIS Pro. The segmentation spectral detail levels tested were 1, 5, 10, 15 and 20, these were tested on a smaller area with a flight altitude of 20 m and both RF and MLC were tested on all detail levels. Based on these tests a classification method and segmentation parameters were chosen and tested on differing flight altitudes. These altitudes were 20, 50 and 85 m. A confusion matrix and overestimation of classes were used to determine accuracy and overclassification. Results show that supervised object-based MLC on a raster generated from a 20 m flight altitude gave generally the best results. In this case the accuracy was around 90 % and overclassification was around 1-3 %. Object-based classification was around 33 % faster than pixel-based classification but classification method did not alter the time any noticeable amount. However, it should be noted that a flight height of 30 or 40 m might give equally as good results as 20 m but those altitudes were not available for testing. It should also be pointed out that the difference between RF and MLC was not huge but the desired accuracy and over classification might be stringier depending on the needs of the user.

Biodiversity is the prerequisite for well-functioning ecosystem services that are crucial, like clean water and clean air. Invasive alien species (IAS) are a serious and long-term issue that is actively threatening the genetic diversity within ecosystems. In Sweden, 20 percent of 2000 alien species is estimated to be invasive or potentially invasive. One of the species that is assessed to be an IAS is garden lupine (Lupinus polyphyllus), which today is widely spread over big parts of Europe and it is established and reproducing in Sweden. The aim of the study was to find out wether the occurence of garden lupine in Jämtland (last 30 years) has an association with a certain type of land cover and soil moisture, and wether reported findings have increased over the years. This analysis was carried out by first statistically testing the association between the number of lupine observations and the reporting year. After that, a 5m-radius buffer was created around the reported species observations, to then compare the area of each class from National Land Cover Database (NMD) and SLU Soil Moisture Map within the buffer against the total area for each class within Jämtland County. The results of the study showed that the occurence of garden lupine can be associated with the type of land cover and soil moisture that is found on the place of occurence, and that the reports of occurence has increased over the years. The area of the land cover classes within the buffer was not proportional to the total area of those classes in Jämtland County. Lupine occured most commonly within land cover classes exploited land (50%; mainly "exploited land road/railway"), forest (30%), and other open land (20%). As for soil moisture, the garden lupine was only observed within two classes, and the area for these classes within the buffer was not proportional to the area of the same classes in Jämtland County. The soil moisture class with the highest percentage of reported occurence was the class "mesic-dry". These results are in agreeance with the literature describing nonnative habitats for garden lupine, however they do not reflect the facultative status it has received in native habitats. The spread of garden lupine can in other words be linked to the land cover and soil moisture that is found in the place of occurence. Future efforts that are needed are continous monitoring of garden lupine, harmonization of data through standardized inventory methods and validation of data. / Biologisk mångfald är förutsättningen för att avgörande ekosystemtjänster som rent vatten och ren luft ska fungera väl. Invasiva främmande arter (IAS) är ett allvarligt och långsiktigt problem som aktivt hotar den genetiska variationen inom ekosystem. I Sverige bedöms 20 procent av de 2000 främmande arterna vara invasiva eller potentiellt invasiva. En av de arter som klassas som IAS är blomsterlupin (Lupinus polyphyllus), vilken idag är vitt sprid över stora delar av Europa samt är bofast och reproducerande i Sverige. Syftet med studien var att ta reda på huruvida förekomst av blomsterlupin i Jämtland över 30 år har ett samband med viss typ av marktäcke och markfuktighet, samt om inrapporterade fynd har ökat med åren. Denna analys genomfördes genom att först statistiskt testa sambandet mellan inrapporteringar och rapporteringstillfälle. Därefter konstruerades en buffert med en radie på 5 meter runt inrapporterade artobservationer, för att sedan jämföra arean av respektive klass från Nationell Marktäckedata (NMD) och SLU Markfuktighetskarta inom bufferten mot den totala arean av respektive klass i hela Jämtland. Studiens resultat visade att blomsterlupinens förekomst kan associeras med vilken typ av marktäcke och markfuktighet som finns på platsen, samt att inrapporteringen av arten har ökat över åren. Arean av markatäckeklasserna inom bufferten för artobservation var inte proportionell mot den totala arean av respektive markatäckeklass i Jämtlands län. Lupin förekom vanligast inom marktäckeklasser exploaterad mark (50%; framförallt ”exploaterad mark väg/järnväg”), skog (30%) och övrig öppen mark (20%). Vad gäller markfuktighet så observerades endast blomsterlupin på två klasser, och arean för dessa klasser inom bufferten var inte proportionell mot arean för samma klasser i Jämtlands län. Markfuktighetsklassen som hade störst procentuell andel av inrapporterade fynd var klassen ”torr-frisk”. Dessa resultat överensstämmer med litteraturen som beskriver icke inhemska habitat, däremot reflekterar inte dessa resultat den fakultativa statusen som blomsterlupin har fått i dess inhemska habitat. Mina resultat visar att blomsterlupinens utbredning kan kopplas till den marktäcke och markfuktighet som finns på fyndplatsen. Framtida insatser som behövs är fortsatt övervakning av blomsterlupin, harmonisering av data genom standardiserade inventeringsmetoder och validering av data.