Den här uppsatsen behandlar Maja Lundgrens Pompeji (2001). Uppsatsen undersöker dels arvet i romanen från den surrealistiska traditionen, ger en kort historik över surrealismen och visar vilka drag från den som finns i romanen. Uppsatsen undersöker också romanens relation till den historiska romangenren samt ger en överblick över genren. Det klargörs också hur man bör förstå surrealismen och den historiska romanen i konjunktion med varandra. Med denna förståelse av romanen undersöks sedan hur historieskrivning görs i romanen. Detta både genom att se till genomgående generella drag i romanen samt nedslag i specifika sektioner som är representativa för romanen i stort. Resultatet av undersökningen visar att den surrealistiska tekniken ger upphov till en historieskrivning som karaktäriseras av holism och demokratisering, en syn på historien som yrkar på alltings lika vikt för förståelse av historien.

I denna uppsats har en undersökning av boken Myggor och tigrar gjorts där dels vad som är utmärkande för en självbiografi och ett självporträtt jämfört med andra typer av genrer, dels vad metafiktion är, belysts. Myggor och tigrar har drag av självbiografi, men även fiktion – i denna uppsats benämnd som självporträtt. Ytterligare en sak som har undersökts är hur författaren, Maja Lundgren, gång på gång kommenterar Myggor och tigrar, med avseende på genre. De självbiografiska avsnitten i Myggor och tigrar har gått att verifiera, likaså har de självporträtterande aspekterna utforskats. Det senare i form av exempelvis fokalisering som legat utanför författaren tillika berättaren Lundgrens synfält samt att Lundgren säger sig höra röster. Vad gäller de metafiktiva dragen i Myggor och tigrar har Lundgren genom kommentarer i texten gett dubbeltydiga besked om huruvida Myggor och tigrar ska betraktas som självbiografi eller roman. Hon använder även termen ”dokumentärroman” som innebär att Myggor och tigrar är delvis fabulerad och till viss del överensstämmande med verkligheten – en korsning mellan fiktion och fakta, där bägge gör sig gällande.

Denna studie rör debatten som kulminerade efter publicerandet av romanen Myggor och tigrar, av Maja Lundgren. Studiens fokus ligger i att finna debattens essens, utifrån tidningsartiklar och artikelförfattares positionering gentemot romanen och debattens huvudfrågor, detta är vidare undersökningens huvudsakliga syfte. Huruvida genus har betydelse för debattens utgång och om artikelförfattarnas förhållningssätt påverkas är en central fråga.

<p>Denna studie rör debatten som kulminerade efter publicerandet av romanen Myggor och tigrar, av Maja Lundgren. Studiens fokus ligger i att finna debattens essens, utifrån tidningsartiklar och artikelförfattares positionering gentemot romanen och debattens huvudfrågor, detta är vidare undersökningens huvudsakliga syfte. Huruvida genus har betydelse för debattens utgång och om artikelförfattarnas förhållningssätt påverkas är en central fråga.</p>

Das schreibende Ich prägt formal wie thematisch die literarische Entwicklung der letzten Jahre. Seit der Jahrtausendwende hat die Produktion autobiographischer und autofiktionaler Literatur insbesondere auf dem skandinavischen Buchmarkt erheblich zugenommen. Obwohl (noch) kein kritischer Konsens besteht, was der Begriff Autofiktion genau bezeichnet, ist das Changieren zwischen Fakt und Fiktion im autobiographischen Schreiben zu einer der beliebtesten literarischen Strategien im zeitgenössischen Erzählen avanciert. Die literaturwissenschaftliche Forschung zur Autofiktion ist im Zuge dessen auf diesen Trend aufgesprungen und insbesondere nach der Veröffentlichung von Karl Ove Knausgårds Romanprojekt Min kamp (2009–2011) sind die literaturwissenschaftlichen Diskussionen zu Autofiktion und literarischer Selbstdarstellung in Skandinavien deutlich angestiegen. Die literaturwissenschaftlichen Beiträge kreisen im weiteren Sinne um die dichotomischen Beziehungen von Fakt vs. Fiktion, Roman vs. Autobiographie sowie um die Inszenierung der Autor*innen in der literarischen Öffentlichkeit. Dabei ist autofiktionales Schreiben als konkrete erzählerische Praxis betrachtet in den Hintergrund gerückt, weshalb in dieser Arbeit der Versuch gemacht wird, die Fragen nach den literarischen Verfahren innerhalb dieser Texte in den Vordergrund zu stellen. Mit Ausgangspunkt in Texten von August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard und Björn Rasmussen wird in dieser Arbeit Spezifika einer autofiktionalen Erzählpraxis herausgearbeitet, in welcher die Autorin oder der Autor in erster Linie einen narrativen Autoritätsanspruch über ihren bzw. seinen autobiographischen Text erhebt und hierdurch in der Bestrebung, die autobiographische Wirklichkeit zu schreiben, die Grenze zwischen Wirklichkeit und Literatur und somit zwischen Leben und Text transzendiert / Since the turn of the Millennium there has been a remarkable increase in the production of autobiographical and autofictional literature in Scandinavia. While there is (still) no critical consensus to what the term autofiction precisely designates, the oscillation between fact and fiction in autobiographical writings has emerged as one of the most favoured literary strategies when it comes to negotiating, (re)-constructing, and staging identity and individuality. The academic discussions about autofiction and autofictional writing in Scandinavia are mostly concerned with the opposed relations of fact/fiction, true/false, and novel/autobiography or with the mediatised performativity of the author in the public sphere. In this respect, the specific narrative practices of autofictional writing have taken a back seat in the academic exploration of autofiction. In this thesis it is examined how autofictional writing in selected novels by August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard and Björn Rasmussen is being set forth within the narration of the text, a thus far unexplored research field. The analysis of the position of the author in his or her text enables us to see that the interplay of fact and fiction in the autobiographical text is predominantly conveyed by narrative strategies. The narrative presence of the author in the text entails specific self-reflexive practices, which can be identified through an increased use of narrative transgressions of the extradiegetic and diegetic discourses that allow the actual author of the text to slip into his narration. The narrative roaming between the reality of the author and the narration that he is producing is used as a means of taking over the authority of the individual life story and to write autobiographical on own subjective and aesthetic terms.