Das schreibende Ich prägt formal wie thematisch die literarische Entwicklung der letzten Jahre. Seit der Jahrtausendwende hat die Produktion autobiographischer und autofiktionaler Literatur insbesondere auf dem skandinavischen Buchmarkt erheblich zugenommen. Obwohl (noch) kein kritischer Konsens besteht, was der Begriff Autofiktion genau bezeichnet, ist das Changieren zwischen Fakt und Fiktion im autobiographischen Schreiben zu einer der beliebtesten literarischen Strategien im zeitgenössischen Erzählen avanciert. Die literaturwissenschaftliche Forschung zur Autofiktion ist im Zuge dessen auf diesen Trend aufgesprungen und insbesondere nach der Veröffentlichung von Karl Ove Knausgårds Romanprojekt Min kamp (2009–2011) sind die literaturwissenschaftlichen Diskussionen zu Autofiktion und literarischer Selbstdarstellung in Skandinavien deutlich angestiegen. Die literaturwissenschaftlichen Beiträge kreisen im weiteren Sinne um die dichotomischen Beziehungen von Fakt vs. Fiktion, Roman vs. Autobiographie sowie um die Inszenierung der Autor*innen in der literarischen Öffentlichkeit. Dabei ist autofiktionales Schreiben als konkrete erzählerische Praxis betrachtet in den Hintergrund gerückt, weshalb in dieser Arbeit der Versuch gemacht wird, die Fragen nach den literarischen Verfahren innerhalb dieser Texte in den Vordergrund zu stellen. Mit Ausgangspunkt in Texten von August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard und Björn Rasmussen wird in dieser Arbeit Spezifika einer autofiktionalen Erzählpraxis herausgearbeitet, in welcher die Autorin oder der Autor in erster Linie einen narrativen Autoritätsanspruch über ihren bzw. seinen autobiographischen Text erhebt und hierdurch in der Bestrebung, die autobiographische Wirklichkeit zu schreiben, die Grenze zwischen Wirklichkeit und Literatur und somit zwischen Leben und Text transzendiert / Since the turn of the Millennium there has been a remarkable increase in the production of autobiographical and autofictional literature in Scandinavia. While there is (still) no critical consensus to what the term autofiction precisely designates, the oscillation between fact and fiction in autobiographical writings has emerged as one of the most favoured literary strategies when it comes to negotiating, (re)-constructing, and staging identity and individuality. The academic discussions about autofiction and autofictional writing in Scandinavia are mostly concerned with the opposed relations of fact/fiction, true/false, and novel/autobiography or with the mediatised performativity of the author in the public sphere. In this respect, the specific narrative practices of autofictional writing have taken a back seat in the academic exploration of autofiction. In this thesis it is examined how autofictional writing in selected novels by August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard and Björn Rasmussen is being set forth within the narration of the text, a thus far unexplored research field. The analysis of the position of the author in his or her text enables us to see that the interplay of fact and fiction in the autobiographical text is predominantly conveyed by narrative strategies. The narrative presence of the author in the text entails specific self-reflexive practices, which can be identified through an increased use of narrative transgressions of the extradiegetic and diegetic discourses that allow the actual author of the text to slip into his narration. The narrative roaming between the reality of the author and the narration that he is producing is used as a means of taking over the authority of the individual life story and to write autobiographical on own subjective and aesthetic terms.

Studien undersöker, kartlägger och synliggör hur erfarenheter av psykisk sjukdom gestaltas och kommuniceras litterärt i tre samtida, nordiska verk: En dåre fri (2010) av Beate Grimsrud, Nonsensprinsessans dagbok: en sjukskriving (2018) av Isabella Nilsson och Jag är gråvit (2018) av Bjørn Rasmussen. Syftet är att synliggöra och fördjupa förståelsen för hur erfarenheter som tycks ifrågasätta språkets gränser kan formuleras och gestaltas litterärt. Med hjälp och mot bakgrund av Michel Foucaults begrepp gränserfarenhet diskuteras relationen mellan språk, gränser och sjukdom. Begreppet, som Foucault definierade som en intensiv erfarenhet som för individen till den yttersta gränsen av både liv och språk, lyfter flera perspektiv som är relevanta för uppsatsen. Utöver användandet av gränserfarenheten i uppsatsen aktualiseras flera teorier som sträcker sig utanför det litteraturvetenskapliga fältet och är anknutna till medicin, språk och sjukvård.   Studien har identifierat ett antal litterära tekniker som visat både sjukdomens konsekvenser och begränsningar – samtidigt som de också blivit en metod att skriva sig ur och bort ifrån dessa. Teknikerna har också visat sig omförhandla flera gränser och därmed upplöst motsättningar mellan exempelvis det friska och sjuka, allvar och komik, styrka och skörhet samt verklighet och fiktion. Studien har visat hur exempelvis användandet av motsatspar, kroppslig metaforik, färgkodssystem, ironi och komik, genrebrott och omskrivningar av existerande uttryck utgör litterära strategier för att framställa och omförhandla tillståndet av psykisk sjukdom. Användandet av den medicinska journalen i en skönlitterär kontext har konstaterats fungera som en litterär teknik för att framställa tystnad och förnekande något som flera teoretiker inom området betonar vara avgörande i framställningen av vansinne. Även skönlitterärt och fiktivt skrivande, oavsett självupplevt eller inte, har visat sig vara ett viktigt tillvägagångssätt för att närma sig en formulering av gränserfarenheten. Begreppet gränserfarenhet har fungerat som ett vitalt begrepp för att närma sig dessa texter. Samtidigt har flera av de litterära tekniker som identifierats tillfört insikt till gränserfarenheten som begrepp då det präglas av paradoxala och mångsidiga aspekter. I synnerhet har det bidragit med att uppmärksamma hur ett ”både-och” tillåts samexistera i såväl litterär gestaltning som i sjukdomserfarenhet vilket i sin tur nyanserat bilden av sjukdomen som formulerbar och formbar.