Denna uppsats undersöker hur det fotografiska självporträttet används av ungdomar i tonåren och vilken betydelse det har i skapandet av den egna identiteten. Undersökningen besvarar frågeställningarna: På vilket sätt använder tonåringar den fotografiska bilden som redskap i sitt identitetsskapande? Hur kan fotografiet fungera som hjälpmedel för konstruktionen av självbilden? På vilket sätt väljer man att presentera bilden av sig själv? Hur kan man använda det jag sökande fotografiet i ett didaktiskt sammanhang och vad bör man vara uppmärksam på som pedagog? Insamling av empiriskt material till undersökningen har skett genom inhämtning av visuellt bildmaterial från en community på internet, via kvalitativa intervjuer med en grupp informanter samt via en litteraturstudie. Parallellt med det skrivna arbetet har jag genomfört en undersökande gestaltning på communityn bilddagboken.se. I gestaltningen har jag fotograferat mig själv kontinuerligt samt publicerat bilderna för att inta en betraktad-position. Gestaltningen har genomförts för att få en ökad förståelse och insikt för praktiken att publicera självporträtt på en community. Undersökningen visar att det filter och avstånd som en community och fotografiet erbjuder självporträttet gör det mindre laddat att prova olika roller och utsätta sig för den andres blick. Genom val av plats för publicering av självporträttet, komposition och blick, påverkas betraktar-positionens sätt att se på bilden, men även betraktad-positionen påverkas av dessa faktorer. Undersökning visar att det är viktigt för tonåringar att ha förebilder i skapandet av sin identitet. När tonåringarna intar en betraktar-position på det publicerade självporträttet, kan den hjälpa till att synliggöra vilka de är i förhållandet till andra. Via seendet av bilden av sig själva kan tonåringarna också få kunskaper om sig själva, kunskaper som är viktiga i den identitetsskapande processen. Den betraktad-position som jag utsatt mig själv för i gestaltningen har bidragit till ökad förståelse för praktiken. När man arbetar med självporträtt i skolan och ber elever att iscensätta sig själva, medför det att man arbetar nära elevens jag. Det krävs en tydlig struktur av pedagogen för eleverna när man arbetar med självbild i skolan. / BI/Media

Mitt examensarbete behandlar frågeställningen: Hur gestaltar iscensatta och approprierade självporträtt identitet och kön/genus och vad får det för konsekvenser för hur vi betraktar oss själva och andra människor? Jag vill med min undersökning försöka problematisera och vidga sätten att använda självporträtt på som uppgift i skolan. Att visa upp hur samtida konstnärer jobbar med självporträtt, tror jag kan skapa en mer dynamisk bild av vad ett självporträtt är och kan vara för eleverna. Att göra ett självporträtt betyder inte att man måste visa sitt ”riktiga jag”. Det kan handla om att leka och försätta sig själv i olika roller, vilket kan upplevas som väldigt befriande och lustfyllt. I viss mån kan man säga att vi människor alltid spelar en roll, men i konsten kan man dra dessa roller till det extrema. I uppsatsen analyseras tre stycken självporträtt som alla är skapade efter 1980. De har alltså kommit till i vad man inom konsten kallar för postmodernismen. Det är Andy Warhols Self-portrait (in Drag), 1981, Cindy Shermans Untitled #224, 1990 och Charlotte Gyllenhammars Nachsagen – Ich und Meinhof (B 3), 2004. Urvalet är grundat på att konstnärerna i de här verken på ett tydligt sätt arbetar med självporträttet som iscensättning och appropriation vilket är det jag vill titta närmare på och undersöka. De huvudsakliga teoretiska perspektiven som används är semiotiken och psykoanalysen. I analyserna går jag först in på vad man inom semiotiken kallar för den manifesta nivån. Med andra ord en beskrivning av hur bilden är uppbyggd och vad som konkret finns där att se. Efter det går jag över på den latenta nivån, alltså vad dessa synliga tecken kan ha för underliggande betydelser. Resonemangen som uppstår ur detta kopplas sedan till teorier som framför allt kan knytas till psykoanalysen, som bland annat den manliga blicken, kvinnlig maskerad, kön och genus. I min gestaltning har jag arbetat med att göra egna iscensatta och approprierade självporträtt. I en serie fotografier och broderier har jag undersökt identitet och kön/genus på ett visuellt gestaltande plan. Parallellt med mitt skrivande har jag använt min egen kropp för att visa att vi människor är så mycket mer komplexa än de begrepp som vi tillskrivs. Det har varit fascinerande att få upptäcka hur bilden kan fungera som en plattform för ett rollspel som kan fortsätta i all oändlighet. De iscensatta och approprierade självporträtt jag analyserar visar att det inte är lika intressant att framställa sig själv så som vi är vana att traditionella självporträtt ser ut längre. Istället fokuserar konstnärerna på att försöka få oss att förstå att det sätt som vi ser oss själva och våra medmänniskor på är konstruerat av det samhälle vi lever i. En värld som upprättat två olika kön vilka tillskrivits olika egenskaper och attribut. Där kvinnan är objektet och mannen utgör normen för hela samhällskonstruktionen. Han har makten och det är hans begär som styr blicken. Andy Warhol, Cindy Sherman och Charlotte Gyllenhammar bilder bidrar alla till att ifrågasätta denna makt och blick. De är en del i arbetet att skapa medvetna betraktare som förstår att kvinnan inte är ett objekt och att maskuliniteten inte tillhör mannen och feminiteten inte tillhör kvinnan. För att kunna få en universell jämställd blick måste den manliga blicken analyseras och nedmonteras. Blicken kan förändras, men det förutsätter att vi ständigt ifrågasätter den. Att i bildundervisningen arbeta med frågor som rör identitet och kön/genus genom självporträtt tror jag kan bidra till att förändra synen på vad som är ”normalt”. Skolan är en plats där ungdomar dagligen försöker anpassa sig till rådande normer för att passa in och känna att de tillhör en grupp. Vi behöver öppna upp gränserna vi sätter upp för oss själva och andra. Den ”normala människan” existerar inte någon annanstans än i fantasin. / <p>BI/Konst</p>

Mitt examensarbete är en studie i vardagsfotografiet som behandlar behovet och funktionen av denna fotografiska genre samt hur den behandlats i samtidskonsten. Jag undersöker samtida nordiska konstnärers metoder i bearbetningen av vardagsfotografiet samt min egen metod utifrån den konstnärliga gestaltningen. Metoderna analyseras utifrån deras relation till minnen, dess effekter och synliggörandet av fotografiska konventioner. Metoderna återkopplas i den didaktiska diskussionen där jag behandlar hur man kan arbeta med vardagsfotografiet i bildundervisningen i skolan. Ett ämne som är viktigt för det bildpedagogiska fältet då det behandlar en vardaglig praktik och ett medium som ungdomar dagligen använder. I den gestaltande delen undersöks vardagsfotografier ur mina föräldrars och farföräldrars fotoalbum genom att rekonstruera befintliga bilder i form av iscensättning. Tillvägagångssättet bestod av att återuppbygga scenen i fotografiet på den plats där bilden tagits. I samtliga bilder har jag fungerat som både motiv och fotograf med hjälp av kamerans självutlösare och stativ. Den konstnärliga gestaltningen undersöker synen på fotografiet som en upptagning av verkligheten eller som en konstruktion, en fråga som förekommer i uppsatsen eftersom vi idagfotograferar när och var som helst men ändå håller oss inom vissa fotografiska konventioner för vad och hur vi fotograferar. / BI / Konst

Syftet med denna studie är att undersöka vilka konstruktioner av maskulinitet som uttrycks av några tonårstjejer genom deras omförhandlingar av begreppet. Jag vill undersöka vilka subjektspositioner som prövas i förhållande till rådande normer och ideal i en didaktisk situation. Studiens teoretiska perspektiv är socialkonstruktionistisk med genusperspektiv och inspirerad av etnografiska verktyg. I analysarbetet har bildsemiotiska, diskursteoretiska, maskulinitetsteoretiska begrepp och verktyg använts. Undersökningen gjordes på ett Estetprogram på ett gymnasium i Stockholms län, där jag utgick från några elevers arbete med fotografiska självporträtt. Jag vill också belysa vilka subjektspositioner som kan sättas i spel genom iscensättning i fotografisk bild. Uppsatsen syftar även till att bidra med ökad förståelse för hur bildpedagogik kan spela en roll i arbete med genusfrågor i skolan. Resultatet visar på en feminin maskulinitetsdiskurs där klädstilar har en viktig roll för tjejernas konstruktioner och att strukturer mer i det dolda vidmakthåller en cisnormativ uppdelning mellan könen i skolan. Denna studie bidrar till att visa vikten av att inom maskulinitetsforskning rikta fokus på tjejers och kvinnors konstruktioner av maskulinitet och beskriva dessa diskursiva praktiker. Genom detta kan även olika genuskonstruktioner medvetandegöras inom pedagogiska miljöer.

Content: The study are about a donation from Hjalmar Gabrielson´s self-portrait-collection to Gothenburgs Museum of Art. The work of art are from 1920-1940 period and foremost from Sweden. It is the history of self-portrait which are discussed and therafter a few short biographic about three artists who belong to the collection. The artworks of the three artists has been analyzied with Peirce´s semiotic theory.and also a collection of letters from the artist to the collector has been studied in short. Beyond this has the collection in the area of the museum been discussed synoptically.

I uppsatsen undersöks och analyseras fotografiska självframställningar, detta genom semiotisk bildanalys med syfte att visa på olika strategier, att i fotografiska självporträtt använda sig själv som motiv. Uppsatsen fokuserar därmed på tre bildserier skapade av tre till uttryck skilda konstnärer; Cindy Sherman med serien Untitled Film Stills, Hannah Wilke med bildserien Intra-Venus och Jan Saudek med bildserien Pornographer. Uppsatsens teoretiska grund bygger på identitet och identitetsproblematik, samt poststrukturalism och queerteori med vikt på att se en persons identitet som en sammanblandning av sociala och kulturella företeelser kring denne, samt genus som en konstruktion.

Tidningens personporträtt är en journalistisk genre som skiljer sig från konventionell nyhetsjournalistik genom en artig och hyllande, snarare än kritisk och granskande karaktär. I den här uppsatsen har jag för avsikt att undersöka hur personporträtt i två svenska tidningars söndagsbilagor, Dagens Nyheters ”DN söndag” och Aftonbladets ”Söndag” konstrueras. I uppsatsen studeras 8 personporträtt utifrån frågeställningen: vad i de valda personporträttens livsbeskrivningar väljer journalisten att se och hur beskrivs det?  Syftet är att placera frågeställningen i en sociologiteoretisk kontext av moderniteten som tillstånd och media som viktig social kunskapskälla och förmedlare av erfarenhet. Metoden som används är Norman Faircloughs kritiska diskursanalys. Analysens resultat visar att det är inre processer och inre utveckling som lyfts fram och problematiseras. Beundran för huvudpersonen konstrueras utifrån hur huvudpersonen övervunnit psykologiska svårigheter. En diskurs där den porträtterade beskrivs i en ödmjuk jantediskurs kombineras med journalistens beundrande röst i texten, en hyllningsdiskurs. I kombinationen av dessa konstrueras en bild av den porträtterade som framgångsrik och beundransvärd. Samhället och omgivningen som eventuellt hinder eller möjlighet i livet utelämnas till förmån för porträttet som beskrivning av ett ”själsliv” snarare än ett ”liv”.   Slutligen argumenterar jag för att den funna problematiseringen av inre processer tar fokus från yttre processer och individen i en samhällellig kontext. Då porträtten konstituerar inre kamp som mer central än strävan efter att förändra yttre faktorer som kan tänkas utlösa ångestkänslor eller nedstämdhet lägger detta stort ansvar på individen att själv lyckas hantera en samhällskontext vars struktur framstår som naturgiven.

Blogpics – young girls views on photography online Young people create new forms of social interaction on the internet, and in Sweden, especially young girls, have become very active bloggers. Girls write, publish pictures and build networks with, mostly, other girls.  This new phenonomen has been described in Swedish media partly as a problem, where adults are worried that the information the young girls publish about themselves is too personal, and can be used for the wrong purposes. It has also been suggested that the content of young girls blogs has little value, beeing mostly narcissitic, superficial and obsessed with fashion and shopping. The purpose of this paper has been to investigate how young girls reflect upon their photographic communication on the internet.  The idea has been to ask the girls themselves about their own experiences, to get a more complete picture of them as internet users, to investigate their communication strategies and solutions when it comes to net integrity  and to talk about how they create gender and identity online.

This essay examines Finnish artist Iiu Susiraja’s self-portraits in relation to Western traditions and tropes of the genre from the 20th century until today. I use an iconological/iconographic model to describe and to further interpret the images. The purpose is to find out which norms and conventions, within the art sphere and society as a whole, that Susiraja’s images reproduce or revolt against. Thoughts and concepts from the theory of performativity show that the artist, who also appears in the photos, both imitates and breaks free from different stereotypes concerning gender. Through a never ending masquerade, Susiraja highlights how "femininity" and "masculinity" are constructed acts or performances with no original. The analysis discusses how these self-portraits have potential to subvert prevailing norms concerning sex, gender and the body in our society.

Jag vill inte undersöka något. Jag vet redan hur det ligger till för mig. Jag vill skriva en text om hur huvudet, hjärnan och tanken är det som är viktigt för mig i mitt arbete med material och då i huvudsak materialet lera. Det är mitt huvud, min hjärna och mitt medvetande som gör mina skulpturer, inte mina händer eller min kropp. Jag behöver min kropp för att kunna lyfta, klämma fast eller ta bort material men i övrigt är det mitt huvud som gör allt. Händerna sitter fast i huvudet, de kan inget av sig själva. I mitt sätt att arbeta finns inte handens kunskap. Jag vill ställa mig utanför diskussionen om handens tysta kunskap och lyfta fram mitt sätt att arbeta i ett klassiskt konsthantverksmaterial.