I denna uppsats har en undersökning av boken Myggor och tigrar gjorts där dels vad som är utmärkande för en självbiografi och ett självporträtt jämfört med andra typer av genrer, dels vad metafiktion är, belysts. Myggor och tigrar har drag av självbiografi, men även fiktion – i denna uppsats benämnd som självporträtt. Ytterligare en sak som har undersökts är hur författaren, Maja Lundgren, gång på gång kommenterar Myggor och tigrar, med avseende på genre. De självbiografiska avsnitten i Myggor och tigrar har gått att verifiera, likaså har de självporträtterande aspekterna utforskats. Det senare i form av exempelvis fokalisering som legat utanför författaren tillika berättaren Lundgrens synfält samt att Lundgren säger sig höra röster. Vad gäller de metafiktiva dragen i Myggor och tigrar har Lundgren genom kommentarer i texten gett dubbeltydiga besked om huruvida Myggor och tigrar ska betraktas som självbiografi eller roman. Hon använder även termen ”dokumentärroman” som innebär att Myggor och tigrar är delvis fabulerad och till viss del överensstämmande med verkligheten – en korsning mellan fiktion och fakta, där bägge gör sig gällande.

No description available.

I den här kandidatessän vill jag presentera mina tankar och dra kopplingar mellan fotografiet, översättningen och arketypen inom ramverket: den neo-koloniala blicken, Teman som resulterat i  kandidatutställningen Bortbytingen och ett videoverk med samma namn. Texten är ett sökande efter den anti-neokoloniala blicken, förutom referenser som Cindy Sherman, Pia Arke och Oswald de Andrade ombearbetas Don Mee Chois översättnings koncept om "tvillingen" som ett sätt att kontextualisera och översätta mitt egna konstnärskap. Och hur folktronskaraktärer så som Bortbytingen kan erbjuda ett kärl för sökandet i att finna alternativ för det anti-neokoloniala positionerandet.

Den här uppsatsen utgör en undersökning av konstnärsrollen som den representeras i ett urval av självporträtt av konstnärerna David Klöcker Ehrenstrahl och Ander Zorn. Utifrån Michael Baxandalls teorier om the Period Eye så belyses ett antal kulturella omständigheter och sociala förhållanden som kan ha påverkat de två konstnärernas självporträtt och hur det kan anses relatera till samtida föreställningar om konstnärsrollen. Ur Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv ses självporträtten som en del i ett framträdande där konstnärsrollen iscensätts. Detta innebär ett försök att närma sig ett synsätt som är samtida med konstnärerna och en nyanserad tolkning av konstverken. / : This essay consists of an investigation into the role of the artist as represented in a selection of self-portraits by the artists David Klöcker Ehrenstrahl and Anders Zorn. In accordance with Michael Baxandalls theories regarding the Period Eye, a number of cultural and social circumstances relating to the role of the artist influencing the self-portraits are investigated. From Erving Goffmans dramaturgical perspective the selfportraits are viewed as part of a performance where the role of the artist is acted out. This amounts to an attempt of a nuanced interpretation and a view contemporary to the artists time.

I denna undersökning tittar jag närmre på arbetet med självporträtt i skolan, en återkommandeuppgift i alla åldrar, som upprepas efter givna mönster. Det kan uppstå känsliga situationer i arbetetmed självporträtt och i uppvisandet av dem under redovisningar. Kanske för att utövandet avsjälvporträtt innehåller ett specifikt moment då man måste förhålla sig till sig själv som objekt ochsubjekt/konstnär och modell - på en och samma gång. Självporträtts-uppgifter i skolan är ofta starktkopplade till identitet då porträttet förväntas berätta något om en själv. Jag förhåller mig i dettaarbete till subjektet och till lärandet som någonting rörligt och utgår från Gert Biestas teorier omsubjektifiering. På så vis förskjuter jag diskursen kring identitet till diskursen kring subjektetstillblivelse. Min frågeställning har varit: Vilka dolda kunskaper kan uppstå i tecknandet avsjälvporträtt och varför uppstår de?, samt; Vad händer i tecknande-processen då den somtecknar är både subjekt och objekt? Hur påverkar det subjektets tillblivelse?För att söka svar på min frågeställning gör jag fältstudier hos en sjundeklass på en skola iStockholm under deras arbete med en självporträttsuppgift som heter Insida-utsida. Min empiribestår i transkriberat material från en intervju med elevernas lärare, fältanteckningar från deltagandeobservation i klassrummet och material från en workshop som jag själv höll med några av eleverna.Som avstamp till min undersökning har jag utgått från en auto-etnografisk studie, i vilken jag underfyra veckors tid tecknade ett självporträtt om dagen och simultant antecknade tankar som for genommitt huvud. Detta för att få förståelse för vad eleven kan uppleva i sin process.På Konstfacks utställning, som detta år är digital på grund av Covid- 19, gör jag en slutliggestaltning i form av ett filmat performance inspirerat av citat från eleverna som uppkom underderas arbete med självporträtt. Även delar av min auto-etnografiska undersökning och elevexempelfrån workshopen visas. Jag använder mig av ett a/r/togrfiskt förhållningssätt och skiftar självsubjektposition mellan konstnär, forskare och lärare för att se vad som uppkommer i mellanrummenmellan dessa positioner. Genom att undersöka självporträtt i skolan ur ovan nämnda teorier ochperspektiv ämnar jag bidra med nya sätt att se på uppgiften.

Ett grafiskt designprojekt, en booklet med fokus på PMS och PMDS. Innehållet i bookleten är objektivt och subjektivt i form av information samt visualiseringar. Personer med PMS eller PMDS har kommit till uttryck genom sina berättelser och självporträtt. / A graphic design project, a booklet that focuses on PMS and PMDD. The content of the booklet is objective and subjective with information and visualizations. Persons with PMS or PMDD has manifested through their stories and self-portraits.

I denna kandidatuppsats har jag analyserat målningar av konstnärerna Elizabeth Vigée Le Brun och Adélaïde Labille-Guiard i form av självporträtt skapade i 1780-talets Frankrike.Uppsatsens syfte har varit att tolka de två kvinnornas kommunikation och skapandet av identitet genom sina konstverk och utröna hur denna kommunikation stod sig gentemotsamtidens syn på kvinnor. Genom analysering av konstverken med användning av Panofskysmetod för ikonologisk bildanalys, samt litteratur som berör centrala ämnen för uppsatsens syfte, har jag nått slutsatsen att dessa målningar var väsentliga verktyg för deras egetskapande av identitet. Jag observerade att flera aspekter av olika storlek i varje konstverk bröt med konventionen och bidrog till att vidga uppfattningen kring kvinnorna som individer, som konstnärer - och på en större skala, kvinnor i allmänhet. / In this bachelor’s thesis I have analysed paintings by the artists Elizabeth Vigée Le Brun and Adélaïde Labille-Guiard in the form of self-portraits created in 1780’s France. The purpose of the thesis has been to interpret the communication and creation of identity through the artwork of these two women and discern how this communication stood against the contemporary view of women. Through analysing the artworks using Panofsky’s method for Iconological image analysis, as well as literature concerning topics central to the purpose of the thesis, I have reached the conclusion that these paintings were instrumental tools for their own creation of identity. I observed that several aspects of varying size in each artwork broke with convention and contributed to widening perception around the women as individuals, as artists - and on a wider scale, women in general.

This essay investigates how Philip Guston and Henry Taylor explore the subject of African American oppression in their art and how they have been received by critics and art institutions. Using semiotics based on Hans Haydens article “Den omplacerade koden: Om Edgar Degas Interiör”, this essay explores how meaning is created in signs existing within the respective artists’ works. Readings of the artists´ own words has also assisted in the search for meaning and understanding of the paintings. Postcolonial perspectives were also applied for the means of interpreting the artworks in question, and the signs they contain. For this section Ania Loombas book Colonialism/postcolonialism as well as Åsa Bharathi Larsons doctorate thesis Colonizing Fever have been utilized.        After the visual analysis the essay investigates how the artists have been received by critics and art institutions. In the case of Guston, a time difference is also accounted for, analyzing how his work was received when he first presented his paintings in the 70’s compared to today. Upon analyzing Guston’s work multiple signs were identified and interpreted. Most notably the hooded Klan member, whose representative purpose is multifaceted, communicative of subjects such as racism, guilt, and the concept of being evil. Visual codes regarding self-portraiture also pointed at one of the paintings as being a self-portrait. This theory is also supported by Guston’s own claim of the Klan paintings being pictures of himself.        In Taylors work, signs present and discuss oppression of black people in America from a historical as well as a contemporary perspective, often referencing people and places personal to Taylor.        In the 1970’s Philip Guston’s Klan paintings were heavily critiqued for their visual qualities and stylistic expression, while no notable comments were made of the content/subject matter. Today the situation is different, with the main critique of his works being directed to his use of Klan imagery. Many artists and writers today are in support of Gustons work though.         Henry Taylor’s paintings are generally well received by critics and have seen a rise in popularity concurrent with the Black Lives Matter movement. Taylor has also recently been the subject of a retrospective exhibition at the Modern Museum of Contemporary art in LA.

This thesis is about the geopolitics of feminist knowledge and the role of the visual arts in conceiving and reconfiguring postsocialist feminist imaginaries. Its central concern is to contest the fantasy, prevalent within Western feminist theorizing, of a “lag” between Western and former Eastern Europe. The thesis explores these imaginaries on a micro scale, zooming in on the deeply personal and political artwork of a contemporary feminist and lesbian-identified Estonian artist, Anna-Stina Treumund. This partial and limited focus on Treumund’s photographic self-portraiture enables us to look into the intensities and specificities of individual experience in postsocialist space. Throughout, the thesis evokes a whirling subject as a feminist figuration. This is simultaneously a reference to the embodied and the relational structure of knowledge-systems and world-making. Drawing on postsocialist, postcolonial, queer and feminist visual culture studies, the author argues that Treumund’s art is always already embedded in the local context, as it builds on and problematizes the existing discussions of feminist generations, theorizing, activism and art practices. Combining close readings of Treumund’s artworks with contemporary theoretical debates in feminist studies, encounters with the artist and autobiographical narratives, this thesis asserts: there is no “lag”. More importantly, it is of utmost ethical and political importance to pay closer attention to geopolitical locatedness as an axis of difference that matters in contemporary feminist theorizing. / Den här doktorsavhandlingen handlar om geopolitik i feministisk kunskap och bildkonstens roll i förståelse och omskapande av postsocialistiska feministiska föreställningar. Dess huvudsakliga fokus handlar om att bestrida den i västerländsk feministisk teori ofta förekommande fantasin om att före detta Östeuropa på olika sätt ”släpar efter” i relation till väst. Doktorsavhandlingen utforskar dessa föreställningar på mikronivå då den zoomar in på det djupt personliga och politiska bildkonstarbete utfört av den samtida feministiska och självidentifierat lesbiska estniska konstnärinnan Anna-Stina Treumund. Avhandlingens partiella fokus på Treumunds fotografier i form av självporträtt möjliggör för oss att få inblick i de intensiteter och specifika förhållanden som utgör en individuell erfarenhet av att befinna sig i det postsocialistiska rummet. Genomgående i doktorsavhandlingen används det virvlande subjektet som feministisk figuration. Figurationen innebär simultant en referens till den förkroppsligade och den relationella aspekten av kunskapssystem och skapande av världen. Med utgångspunkt i postsocialistiska, postkoloniala, queera och feministiska studier av visuell kultur argumenterar författaren att Treumunds bildkonst alltid redan är inbäddad i en lokal kontext, detta sedan den växer fram ur och problematiserar de diskussioner som pågår mellan feministiska generationer, i teori, aktivism och bland konstutövare. Genom att kombinera närläsning av Treumunds konstnärliga arbete med samtida teoretisk debatt inom feministiska studier, med möten med konstnärinnan, och med självbiografiska berättelser, försäkrar denna avhandling: det finns ingen “eftersläpning”. Än mer väsentligt är att betona att det är av yttersta etisk och politisk vikt att ägna mer uppmärksamhet åt geopolitiska lokaliseringar som skillnadsskapande faktor i samtida feministisk teoribildning.