<p>I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism.</p><p>Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället.</p><p>Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen.</p><p>De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart.</p><p>Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?</p>

<p>Syftet med denna uppsats är att kartlägga vilka föreställningar som finns hos människor om vad som händer då vi dör. För att uppfylla detta har dels en enkätundersökning och dels fyra intervjuer genomförts. I analysen av enkätundersökningen, som ligger till grund för intervjuerna, har fem kategorier av föreställningar om vad som händer då vi dör kommit fram:</p><p>* Himmel- eller helvetestanken</p><p>* Reinkarnationstanken</p><p>* Ateistisk / naturvetenskaplig tanke</p><p>* En föreställning om att något högre men svårförståeligt händer</p><p>* Ingen föreställning om livet efter detta.</p><p>Analysen av intervjuerna behandlar följande kategorier inom ämnesområdet ”livet efter detta – vad händer då vi dör?”:</p><p>* Intervjupersonernas föreställning om livet efter detta och hur de fått den</p><p>* Föreställningens konsekvenser i livet</p><p>* Förhållandet mellan vetenskap, religion och den egna föreställningen</p><p>* Oförklarliga upplevelser och skyddsänglar</p><p>* Meningen med livet</p><p>Diskussion och slutsatser kring dessa kategorier återges under varje kategori.</p>

Syftet med denna uppsats är att kartlägga vilka föreställningar som finns hos människor om vad som händer då vi dör. För att uppfylla detta har dels en enkätundersökning och dels fyra intervjuer genomförts. I analysen av enkätundersökningen, som ligger till grund för intervjuerna, har fem kategorier av föreställningar om vad som händer då vi dör kommit fram: * Himmel- eller helvetestanken * Reinkarnationstanken * Ateistisk / naturvetenskaplig tanke * En föreställning om att något högre men svårförståeligt händer * Ingen föreställning om livet efter detta. Analysen av intervjuerna behandlar följande kategorier inom ämnesområdet ”livet efter detta – vad händer då vi dör?”: * Intervjupersonernas föreställning om livet efter detta och hur de fått den * Föreställningens konsekvenser i livet * Förhållandet mellan vetenskap, religion och den egna föreställningen * Oförklarliga upplevelser och skyddsänglar * Meningen med livet Diskussion och slutsatser kring dessa kategorier återges under varje kategori.

Mitt uttalade syfte var att studera ämnet meningen i livet utifrån Frankl, Fromm och Kübler-Ross. Min frågeställning var först vilka skillnader och likheter som föreligger mellan dem i ämnen som har betydelse för huvudsyftet: mening i livet. Därefter undrade jag över möjligheten att genom ett nutida levnadsöde bedöma tankegångarna. Gällande första frågeställningen anser jag mig funnit både skillnader och likheter. Jag valde, efter studiet av litteraturen, att inrikta mig på ämnena kärlek, tid, människosyn, död och meningen i livet. Krasst har jag enbart funnit två områden där trion är överens och det är vikten av att ha kärlek till sig själv och nödvändigheten av att uppleva och ta hand om tiden här och nu. Själva anledningarna till denna likhet kan variera men vikten vid dem överensstämmer. Skillnaderna är otaliga, men av stegrande natur. Fromm beskriver sin teori av meningen i livet genom varandets livsform logiskt. Han avböjer från känslomässiga yttringar, är återhållsam i sitt leverne och förkastar ägande som något som hindrar människan att hitta mening i varandet. Kübler-Ross befinner sig långt från Fromm när hon för fram intuitionen som ledsättet för att leva fullt och växa i nuet. Hennes mening består av att växa genom kärlek och lärande av läxor från den obegränsade världen. För det krävs att lita på sin intuition i situationer där det enligt Fromm krävs koncentration och kritiskt tänkande. Frankl befinner sig mellan de två. Han har inte samma öppenhet för förutbestämdhet och fortsatt liv som Kübler-Ross. Samtidigt står han i motsättning till Fromm då han anser att döden har betydelse för meningen i livet. Frankls mening är unik för varje människa och för varje ögonblick. Fromm anser att vi själva styr, Frankl verkar ha ett övre skeende vilket människan kan påverka via anden och Kübler-Ross menar att det finns en färdig plan vilken människan styrs mot. I samtliga frågor anar jag en eskalering från Fromms återhållsamhet via Frankls förlåtande och möjliggörande till Kübler-Ross svävande harmoni. Vad gäller dagens levnadsöde finner jag länkar till samtliga i trion. Dock anser jag att Frankls teorier är de som är mest framträdande. Att skapa olika värden, med attitydvärdet som det tyngsta och mest givande samt ta ställning lyser igenom som avgörande i Lindqvists berättelse. Att leva idag, men samtidigt hitta kraft i det förflutna som finns som en del av individen. Tryggheten i att veta att människan är älskad för sin ande, det som finns kvar oavsett den egna existensens varande. Slutligen, det bästa: att varje sekund är ett liv!

Denna uppsats har haft fokus på att intervjua människor om deras tankar om begravningar och fånga upp attityden kring begravningar. Frågorna jag utgått från är om begravningar inom Svenska Kyrkan ökar eller minskar, hur tendensen ser ut gällande borgerliga begravningar? Vilka symboler är viktiga eller mindre betydelsefulla? Är det viktigt att man bevarar traditionerna som finns kring en begravning eller kan man hitta på nya former? Finns det nya symboler man vill ha med? Den metod jag använt mig av är kvalitativ och jag har tolkat materialet enligt ett hermeneutiskt förhållningssätt. Jag har läst litteratur som varit relevant för uppsatsen. Resultatet utifrån de möten jag haft har gett bilden av att många vill ha kvar formen på en begravning som den sett ut under lång tid då detta ger en trygghet. Det är något man känner igen och det skapar en stabilitet när man är i sorg.

Syftet med uppsatsen har varit att genom intervjuer undersöka vad människor som varit utbrända menar att orsakerna till att de inte kunde hantera sin livssituation var. Resultatet visar att de menar att krav och förväntningar som deras omgivning och som de själva har ställt är anledningen till att de har blivit utbrända. Krav som varierar från att vara en duktig medarbetare, en duktig förälder, att alltid vara tillgänglig, till att göra rätt val. Krav som till slut har blivit för mycket, eftersom de inte har kunnat balansera dem på ett rimligt sätt. Kraven har fungerat som stressorer och de har i sin tur utlöst fysiska reaktioner som till slut har blivit övermäktiga. Det är viktigt att vi ändrar vår syn på sjukdomar som innebär att det finns ett direkt samband mellan orsak och verkan och istället börjar se människan som en helhet, eftersom det finns mentala tillstånd som beror på flera faktorer och som kan orsaka fysiologiska förändringar. Resultatet visar också att när människor får möjlighet till eftertanke och reflektion kan de förändra sitt liv så att de åter känner att de kan hantera sin livssituation och att de åter hittar meningen i livet.

I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism. Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället. Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen. De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart. Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?

Forskning har visat att ungdomarnas livssituation och framtidsfrågor har stor betydelse i ungdomarnas värld. Jag vill med min uppsats beskriva hur ungdomarna tänker om livsåskådning, livsfrågor och vad som är viktigt för dem i livet. Jag har satt mig in i ämnet dels genom litteraturstudier och genomfört intervjuer med skolpersonal samt elever på den högstadieskola där jag gör min praktik, som blivande lärare. Intervjuerna har gett en större förståelse för hur dagens ungdomar tänker i dessa frågor. Resultatet visar en påfallande samstämmighet mellan litteraturstudier och de intervjuer som jag har gjort, hur dagens ungdomar ser på sin livsåskådning, sina livsfrågor och vad som är viktigt för dem i livet.

<p>Är Gud är död? Det påstod i alla fall Nietzsche vid förra sekelskiftet. Nu, när vi stigit in ett nytt sekel, och Nietzsche sedan länge är död, kan vi konstatera att för många på jorden är Gud i högsta grad levande. Här i Europa är det ändå tydligt att Gud, är på väg att tyna bort, särskilt i Sverige betyder Gud, religion och traditionella värderingar väldigt lite. Internationella undersökningar visar att vi svenskar är det mest sekulariserade folket i världen. Jung menade, för mer än femtio år sedan, att vi västerlänningar har tappat vår kapacitet för religiösa erfarenheter genom att vi har förlorat kunskap om vad religion ”egentligen” är, ett mänskligt grundbehov. Han menade att när människor är i livskriser kommer de närmare sin egen erfarenhetsgrund, då får de yttre historiskt och kulturellt burna symbolerna och myterna existentiell mening och bärkraft. De korresponderar med något inom människan, något givet.</p><p>Måste man hamna i en livskris för att ta sina egna livsfrågor och andliga längtan på djupt allvar? Ja kanske, många som söker sin andlighet har drabbats av någon större kris i sitt liv. Syftet med denna uppsats är att försöka finna hur den ”vanliga” människan, som har hamnat i en livskris i Gävle, ser på andlighet och hur de har funnit andlighet. Jag använde en kvalitativ metod och jämförde med tre experter på området. Den slutsats jag har kommit fram till genom detta arbete är att andlighet är en underutnyttjad resurs, som kan mätta vår vardag, att den som vet ”varför man lever”, uthärdar nästan varje ”hur man lever”, alltså funnit livets mening.</p>

Är Gud är död? Det påstod i alla fall Nietzsche vid förra sekelskiftet. Nu, när vi stigit in ett nytt sekel, och Nietzsche sedan länge är död, kan vi konstatera att för många på jorden är Gud i högsta grad levande. Här i Europa är det ändå tydligt att Gud, är på väg att tyna bort, särskilt i Sverige betyder Gud, religion och traditionella värderingar väldigt lite. Internationella undersökningar visar att vi svenskar är det mest sekulariserade folket i världen. Jung menade, för mer än femtio år sedan, att vi västerlänningar har tappat vår kapacitet för religiösa erfarenheter genom att vi har förlorat kunskap om vad religion ”egentligen” är, ett mänskligt grundbehov. Han menade att när människor är i livskriser kommer de närmare sin egen erfarenhetsgrund, då får de yttre historiskt och kulturellt burna symbolerna och myterna existentiell mening och bärkraft. De korresponderar med något inom människan, något givet. Måste man hamna i en livskris för att ta sina egna livsfrågor och andliga längtan på djupt allvar? Ja kanske, många som söker sin andlighet har drabbats av någon större kris i sitt liv. Syftet med denna uppsats är att försöka finna hur den ”vanliga” människan, som har hamnat i en livskris i Gävle, ser på andlighet och hur de har funnit andlighet. Jag använde en kvalitativ metod och jämförde med tre experter på området. Den slutsats jag har kommit fram till genom detta arbete är att andlighet är en underutnyttjad resurs, som kan mätta vår vardag, att den som vet ”varför man lever”, uthärdar nästan varje ”hur man lever”, alltså funnit livets mening.