Bakgrund: Allt fler arbetsgivare inför individbaserad lönesättning för att kunna attrahera, knyta an och utveckla rätt kompetens och därigenom hantera de alltmer komplexa produktionsprocesserna och den växande konkurrenssituationen. Individuell lönesättning antas stimulera medarbetarnas arbetsmotivation vilket i sin tur bidrar till ökad arbetsprestation och förbättrat resultat för företaget. Systemet förutsätter dock att medarbetarna upplever lönesättningen som rättvis för att den individbaserade lönen ska få den avsedda effekten. Motivation och rättvisa är emellertid subjektivt, inrymmer flera element och tenderar ge lönen en relativ betydelse vilket gör utformningen av ett individbaserat lönesystem komplext. Syfte: Syftet med studien är att beskriva och analysera förhållningssätt hos aktörerna: företag, fack och medarbetare gällande individuell lönesättning, rättvisa och motivation. För att därigenom kunna jämföra och koppla samman aktörernas förhållningssätt och peka ut faktorer som kan främja arbetet med att utforma ett lönesättningssystem med inslag av individbaserad lönesättning som ska fungera motiverande, upplevas rättvis och bidra till ökad prestation. Metod: Studien bygger på en kvalitativ metod där empirin har samlats in genom intervjuer, enkäter samt analys av sekundärdata. Studien har ett fallföretag som utgångspunkt där informanter och respondenter har utgjorts av representanter från fack och företag samt anställda inom företaget. Datainsamlingsmetoderna och datainsamlingskällorna hanterades genom triangulering. Slutsatser: Studien visar att alla aktörer har ett positivt förhållningssätt till individbaserad lönesättning samt att det finns ett flertal gemensamma nämnare aktörerna emellan. Bland annat tycker alla aktörer att kompetens ska utgöra den främsta bedömningsgrunden, att högre lön är motiverande samt att ett transparent och tydligt lönesystem med lönekriterier som alla känner till och förstår är en förutsättning för att lönesättningen ska upplevas som rättvis och motiverande. Därtill pekas den lönesättande chefen ut som central för upplevelsen av rättvisa vid lönesättning samt att alla medarbetare ska få inflytande och likvärdiga förutsättningar att kompetensutvecklas och därigenom kunna höja lönen. / Background: More and more employers are introducing performance-based wage-setting in order toattract, connect and develop competence and in addition handle the increasingly complex production processes and the growing competitive situation. Performance-based setting is assumed to stimulate employees´ work motivation, which in turn contributes to increased work performance and improved results for the company. However, the system presupposes that employees perceive wage setting as fair in order for the performance-based salary to have the intended effect. Motivation and justice are subjective, contain several elements and tend to give the salary a relative significance, which makes the design of an performance-based salary system complex. Purpose: The purpose of the study is to describe and analyse the attitudes of the actors: companies, unions and employees regarding performance-based wage setting, justice and motivation. In order to thereby be able to compare and connect the actors' attitudes and point out factors that can promote the work of designing a wage setting system with elements of performance-based wage setting that must function motivatingly, be perceived as fair and contribute to increased performance. Method: The study is based on a qualitative method where the empirical data has been collected through interviews, questionnaires and analysis of secondary data. The study has a case company as a starting point where informants and respondents have consisted of representatives from the union and the company as well as employees within the company. The data collection methods and data collection sources were handled by triangulation. Conclusions: The study shows that all actors have a positive approach to performance-based wage setting and that there are several common denominators between the actors. Among other things, all actors think that competence should be the main basis for assessment, that higher pay is motivating and that a transparent and clear salary system with defined criteria that everyone have knowledge about and understand is a prerequisite for a salary setting to be perceived as fair and motivating. In addition, the payroll manager is pointed out as central to the experience of justice in wage setting and that all employees should have influence and equal opportunities to develop skills and thereby be able to raise salaries.

After the Republic of Kosovo's declaration of independence in 2008, new municipal structures were created with the charge of monitoring the delivery of health care services; yet, no mechanism for monitoring performance was ever implemented. With the public value theory as the foundation, the purpose of this multiple case study of 3 Kosovo municipalities was to understand issues surrounding the capacity of local government health department to monitor their performance related to the delivery of services. Relevant data were collected through focus-group discussions with 10 nurses, 9 directors of family medicine centers, and 12 municipal program managers. Purposeful semistructured interviews were conducted with 3 elected officials, 3 leaders of health care services, 3 policy leaders of relevant central-level ministries, and 9 participants from the national coalition of civil society organizations. All data were transcribed and coded per thematic analysis procedures. Results indicated that integrating the threefold value system of business value, social value, and governance value into municipal work plans and policy considerations will likely create a more solution-oriented service delivery at the municipal level. Furthermore, service delivery in the 3 municipalities appears to have improved over the past 5 years because of the pressure from active citizens, increased community engagement, and the institutionalization of home visits. Positive social change implications stemming from this study include the recommendation to central and local policy makers to fully integrate performance-based reporting systems into local legislation and policies. Such efforts can result in sustainable, equitable, and inclusive development, leading to stability and prosperity in Kosovo.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Allt fler arbetsgivare inför individbaserad lönesättning för att kunna attrahera, knyta an och utveckla rätt kompetens och därigenom hantera de alltmer komplexa produktionsprocesserna och den växande konkurrenssituationen. Individuell lönesättning antas stimulera medarbetarnas arbetsmotivation vilket i sin tur bidrar till ökad arbetsprestation och förbättrat resultat för företaget. Systemet förutsätter dock att medarbetarna upplever lönesättningen som rättvis för att den individbaserade lönen ska få den avsedda effekten. Motivation och rättvisa är emellertid subjektivt, inrymmer flera element och tenderar ge lönen en relativ betydelse vilket gör utformningen av ett individbaserat lönesystem komplext. Syfte: Syftet med studien är att beskriva och analysera förhållningssätt hos aktörerna: företag, fack och medarbetare gällande individuell lönesättning, rättvisa och motivation. För att därigenom kunna jämföra och koppla samman aktörernas förhållningssätt och peka ut faktorer som kan främja arbetet med att utforma ett lönesättningssystem med inslag av individbaserad lönesättning som ska fungera motiverande, upplevas rättvis och bidra till ökad prestation. Metod: Studien bygger på en kvalitativ metod där empirin har samlats in genom intervjuer, enkäter samt analys av sekundärdata. Studien har ett fallföretag som utgångspunkt där informanter och respondenter har utgjorts av representanter från fack och företag samt anställda inom företaget. Datainsamlingsmetoderna och datainsamlingskällorna hanterades genom triangulering. Slutsatser: Studien visar att alla aktörer har ett positivt förhållningssätt till individbaserad lönesättning samt att det finns ett flertal gemensamma nämnare aktörerna emellan. Bland annat tycker alla aktörer att kompetens ska utgöra den främsta bedömningsgrunden, att högre lön är motiverande samt att ett transparent och tydligt lönesystem med lönekriterier som alla känner till och förstår är en förutsättning för att lönesättningen ska upplevas som rättvis och motiverande. Därtill pekas den lönesättande chefen ut som central för upplevelsen av rättvisa vid lönesättning samt att alla medarbetare ska få inflytande och likvärdiga förutsättningar att kompetensutvecklas och därigenom kunna höja lönen. / Background: More and more employers are introducing performance-based wage-setting in order to attract, connect and develop competence and in addition handle the increasingly complex production processes and the growing competitive situation. Performance-based setting is assumed to stimulate employees´ work motivation, which in turn contributes to increased work performance and improved results for the company. However, the system presupposes that employees perceive wage setting as fair in order for the performance-based salary to have the intended effect. Motivation and justice are subjective, contain several elements and tend to give the salary a relative significance, which makes the design of an performance-based salary system complex. Purpose: The purpose of the study is to describe and analyse the attitudes of the actors: companies, unions and employees regarding performance-based wage setting, justice and motivation. In order to thereby be able to compare and connect the actors' attitudes and point out factors that can promote the work of designing a wage setting system with elements of performance-based wage setting that must function motivatingly, be perceived as fair and contribute to increased performance. Method: The study is based on a qualitative method where the empirical data has been collected through interviews, questionnaires and analysis of secondary data. The study has a case company as a starting point where informants and respondents have consisted of representatives from the union and the company as well as employees within the company. The data collection methods and data collection sources were handled by triangulation. Conclusions: The study shows that all actors have a positive approach to performance-based wage setting and that there are several common denominators between the actors. Among other things, all actors think that competence should be the main basis for assessment, that higher pay is motivating and that a transparent and clear salary system with defined criteria that everyone have knowledge about and understand is a prerequisite for a salary setting to be perceived as fair and motivating. In addition, the payroll manager is pointed out as central to the experience of justice in wage setting and that all employees should have influence and equal opportunities to develop skills and thereby be able to raise salaries. / <p>Examensarbete och metod i företagsekonomi: Management G2E 22,5 hp FÖ541G</p>

Bridge networks are expensive and complex infrastructures and are essential components of today's transportation systems. Despite the advancement in computer aided modeling and increasing the computational power which is increasing the accessibility for developing the fragility curves of bridges, the complexity of the problem and uncertainties involved in fragility analysis of the bridge structures in addition to difficulties in validating the results obtained from the analysis requires precaution in utilization of the results as a decision making tool. The main focus of this research is to address, study and treatment of uncertainties incorporated in various steps of performance based assessments (PBA) of the bridge structures. In this research the uncertainties is divided into three main categories. First, the uncertainties that come from ground motions time and frequency content alteration because of scarcity of the recorded ground motions in the database. Second, uncertainties associated in the modeling and simulation procedure of PBA, and third uncertainties originated from simplistic approach and methods utilized in the conventional procedure of PBA of the structures. Legitimacy of the scaling of ground motions is studied using the response of several simple nonlinear systems to amplitude scaled ground motions suites. Bias in the response obtained compared to unscaled records for both as recorded and synthetic ground motions. Results from this section of the research show the amount of the bias is considerable and can significantly affect the outcome of PBA. The origin of the bias is investigated and consequently a new metric is proposed to predict the bias induced by ground motion scaling without nonlinear analysis. Results demonstrate that utilizing the predictor as a scaling parameter can significantly reduce the bias for various nonlinear structures. Therefore utilizing the new metric as the intensity measuring parameter of the ground motions is recommended in PBA. To address the uncertainties associated in the modeling and simulation, MSSS concrete girder bridge class were selected due to the frequency of the construction in USCS region and lack of seismic detailing. A large scale parameters screening study is performed using Placket-Burman experimental design that considers a more complete group of parameters to decrease the computational expense of probabilistic study of the structure's seismic response. Fragility analysis for MSSS bridge is performed and the effect of removing the lesser important parameters the probabilistic demand model was investigated. This study reveals parameters reduction based on screening study techniques can be utilized to increase efficiency in fragility analysis procedure without compromising the accuracy of the outcome. The results from this study also provides more direct information on parameter reduction for PBA as well as provide insight into where future investments into higher fidelity finite element and constitutive models should be targeted. Conventional simplistic PBA approach does not account for the fundamental correlation between demand and capacity models. A more comprehensive PBA approach is presented and fragility analysis is performed with implementation of a new formulation in the component fragility analysis for MSSS bridge class and the outcome is compared with the one from conventional procedure. The results shows the correlation between demand and capacity affects the outcome of PBA and the fragility functions variation is not negligible. Therefore using the presented approach is necessary when accuracy is needed.

No description available.

No description available.

In reregulated and restructured electricity markets the production and retail of electricity is conducted on competitive markets, the transmission and distribution on the other hand can be considered as natural monopolies. The financial regulation of Distribution System Operators (DSOs) has in many countries, partly as a consequence of the restructuring in ownership, gone through a major switch in regulatory policy. From applying regulatory regimes were the DSOs were allowed to charge their customers according to their actual cost plus some profit, i.e. cost-based regulation, to regulatory models in which the DSOs performance are valued in order to set the allowable revenue, i.e. Performance-Based Regulation (PBR). In regulatory regimes that value performance, the direct link between cost and income is weakened or sometimes removed. This give the regulated DSOs strong cost cutting incentives and there is consequently a risk of system reliability deterioration due to postponed maintenance and investments in order to save costs. To balance this risk the PBR-framework is normally complemented with some kind of quality regulation (QR). How both the PBR and QR frameworks are constructed determines the incentive that the DSO will act on and will therefore influence the system reliability development. This thesis links the areas of distribution system reliability and performancebased regulation. First, the key incentive features within PBR, that includes the quality of supply, are identified using qualitative measures that involve analyses of applied regulatory regimes, and general regulatory policies. This results in a qualitative comparison of applied PBR models. Further, the qualitative results are quantified and analysed further using time sequential Monte Carlo simulations (MCS). The MCS enables detailed analysis of regulatory features, parameter settings and financial risk assessments. In addition, the applied PBRframeworks can be quantitatively compared. Finally, some focus have been put on the Swedish regulation and the tool developed for DSO regulation, the Network Performance Assessment Model (NPAM), what obstacles there might be and what consequences it might bring when in affect. / QC 20101221

This thesis investigates performance-based regulation in Sweden and its consequences for architectural design. In the last 50 years, there has been a transition from prescriptive to performance-based regulation, propelled by the drive to further innovation, productivity and competitiveness by expressing the functions expected of the buildings as performances. This thesis examines the promise of freedom in design and solution that this regulatory construction offers, considering two specific performance aspects of the Swedish building code: the requirements regarding energy performance in relation to user-comfort, and the requirement in terms of daylight in relation to health and hygiene. Each case investigates the implications of the performance-based system of regulation for the synesthetic and multidisciplinary process of design, focussing on how it affects the work of architects.This thesis also addresses the disciplinary knowledge necessary for assessing performance requirements, which in turn connects to the entry into building regulation of abstract natural science models quantifying societal goals in legislation, and to the disciplinary histories of the engineering and architectural professions.Speculating on ways forward that address the concerns that emerge from this analysis, the thesis turns to a historical example that dealt with a similar problem to evaluate its potential for developing current architectural practice. The dual nature of design, reaching into both expressional and technical concerns, has been the subject of research and eloquent discussion within the architectural concept of tectonics. The concluding section of this thesis raises questions about the architectural discourse in relation to tectonics. It suggests that there is work to be done to reconcile the division between architectural design and technical characteristics connected to building physics that permeates systems of building regulation in Sweden and more generally. The thesis suggests that if performance-based regulation is to offer freedom in architectural design, the architecture community needs to be much more involved in both the research and critique of performance requirements and of their formulation and assessment methods when addressing this. / Licentiatavhandlingen undersöker hur funktionsbaserade byggregler påverkar arkitekturförutsättningar i Sverige. Ett av målen med funktionskrav i byggregler är att uppmuntra till innovation och frihet i valet av byggnadsutformning (design), lösningar och metoder (Foliente 2000; Sigge 2017, 181-187; prop. 1985, 100). De tvådelade syftet med avhandlingen är dels att undersöka om gällande svenska byggregler är formulerade så att det frihetsutrymme som funktionsregler är avsedda att skapa i praktiken även omfattar arkitekturutformning med hänsyn till byggnadsvolym, form, program (planlösningar), fasader och andra arkitekturaspekter, dels att undersöka av vilka professioner och hur funktionskrav utvärderas under designprocessen. De funktionskrav som undersöks har en bas i byggnadsfysiska förklaringsmodeller. Analysen sker utifrån perspektivet att frihet i arkitekturlösningar ska möjliggöras. Undersökningen görs genom två fallstudier i två artiklar och efterföljande diskussioner i avhandlingens kappa. I den första artikeln analyseras funktionskravet på energiprestanda i Boverkets byggregler (BBR) utifrån hur kravformuleringen påverkar arkitektur och energianvändning. Energiprestandakravet i BBR är en nationell tolkning av EU-direktivet om energiprestanda (EU 2010; 2018). Den andra artikeln studerar hur  funktionskrav kan utvärderas disciplinärt. Den har jag skrivit tillsammans med Malin Alenius, min doktorand- och Whitekollega.      Avhandlingen består av två artiklar och en kappa. Kappan är indelad i fem huvudsakliga delar, där den inledande delen redogör för syfte, forskningsfrågor och metod. Den innehåller även en forskningsöversikt som behandlar internationell forskning om funktionsbaserade byggregler, forskning om relationen mellan energi och arkitektur samt arkitekturforskning om byggnadsfysik och arkitektur. Därefter följer de båda artiklarna med tillhörande diskussioner. I den fjärde och avslutande diskussionsdelen i kappan, ”Juxtaposition”, sammanförs de teman som tagits upp i artiklarna i en övergripande diskussion.  Därefter följer konklusion på engelska och denna svenska sammanfattning.      De båda artiklarna relaterar till den övergång som under de senaste femtio åren i Sverige har skett från byggregler som föreskriver på vilket sätt samhällets krav i planering- och byggande ska uppfyllas till byggregler som föreskriver den funktion som den slutliga byggnaden ska uppvisa. Drivkrafterna i denna transformation har sedan sent 1960-tal varit att rationalisera byggandet, ekonomisera fastighetsutveckling och att stödja en snabbare teknisk utveckling (Sigge 2017, 71; SOU 1974, 202-203). I propositionen till plan- och bygglagen 1987 uttryckte regeringen att de föreskrifter som styr byggande så långt som möjligt bör formuleras som funktionskrav (prop. 1985, 100). Friheten att utforma lösningar nämns ofta som en grundläggande egenskap i funktionskravsbyggregler (Foliente 2000; Meacham et al 2005). I den första artikeln är syftet att undersöka huruvida de funktionskrav i Boverkets byggregler (BBR) som är utformade efter byggnadsfysiska förklaringsmodeller styr eller inte styr arkitekturlösningar. Detta görs i den första artikeln genom analysen av energiprestandakravet i BBR. Artikeln utgår ifrån tre frågeställningar av vilka den första tar sin utgångspunkt i att Boverket 2004 definierade funktionskrav som krav på en egenskap hos byggnad eller del därav och som ska uttryckas i termer som inte begränsar valet av utformning, material och metoder (Boverket 2004, 42). Den andra två frågeställningarna handlar dels om hur den svenska tolkningen styr energianvändning och dels om hur BBR skulle skrivas för att uppfylla direktivet utan att begränsa valet av utformning eller påverka arkitekturkvalitet och inomhusmiljö negativt. I artikeln konstateras att formuleringen av systemgränserna för energiprestanda i BBR, som beskriver vad som ska beräknas och mätas, omfattar byggnadens energianvändning, inklusive fastighetsel och driftsbelysning (med driftsbelysning avses här belysning till trapphus och driftsutrymmen), men inte verksamhetens el- och belysningsbehov. Den svenska tolkningen styr byggnadsutformning och energianvändning på ett sätt som jag menar skiljer sig från energiprestandadirektivets inriktning (EU 2010).  Diskussionen som följer på artikeln i avhandlingen visar att energiprestandadirektivet efter dess uppdatering 2018 lägger en ännu tyngre emfas på dagsljus i lokaler än i det tidigare direktivet från 2010 (EU 2010; 2018), varför den kritik som riktades i artikel I med avseende på att energiprestandakravet i BBR inte omfattar dagsljus och belysning för verksamheten är fortsatt aktuell. Artikeln illustrerar hur delikat uppgiften är att formulera funktionskrav utifrån ambitionen att funktionskrav ska ge frihet att utforma lösningar (Boverket 2004, 42). Artikeln och den efterföljande diskussionen visar även att formuleringarna av funktionskraven för energi respektive dagsljus i BBR skapar motstridiga grundförutsättningar för att uppnå kraven, vilket innebär att kraven konkurrerar med varandra. Risken med sådana konkurrerande funktionskrav i BBR är att de skapar hinder i projekt att uppnå de samhällskrav som plan- och bygglag och plan- och byggförordning anger. Artikel I och efterföljande diskussion visar på behovet av analyser av funktionskrav inför regelskrivning utifrån dess formkonsekvenser med avseende på utformning av volymer, fasader, planer, sektioner om inte friheten att utforma arkitekturlösningar ska begränsas eller leda till att konkurrerande funktionskrav.      Utifrån frågeställningen om frihet i avseende på arkitekturlösningar i funktionskravsbaserade byggregler analyseras därtill i diskussionen som följer på artikel I formuleringarna av energikraven i BBR med motsvarande avsnitt i komparation med danska och tyska byggregler så som de såg ut 2016. I jämförelsen mellan tre länders olika tolkningar av energiprestandakravet framgår att de styr utformning olika. Med grund i den jämförelsens analys diskuterar jag att tidigare forskningsrön, om att abstrakt funktionskrav ger större lösningsfrihet (Foliente 2000), inte nödvändigtvis gäller i avseende på frihet för arkitekturlösningar. I avhandlingens forskningsöversikt och diskussionen som följer på artikel I framgår att funktionskravs konsekvenser för arkitekturutformning är ett underutforskat område.      Den övergång från mer lösningsföreskrivande till funktionskravsbaserade byggregler som skett i Sverige under det senaste halvseklet har även skett i ett många andra länder internationellt (Meacham 2016, 477). I EU introducerades 1989 ett EU-direktiv om byggprodukter och deras fria rörlighet, där ett antal av byggnaders väsentliga egenskaper som byggprodukter ska uppfylla definierades (EU 1989), vilket är i linje med funktionskrav. Dessa definitioner har sedan införlivats i svensk lagstiftning (Sveriges riksdag 1994; 2010).      I avhandlingen analyseras och diskuteras hur den historiska övergången till funktionskravsbaserade byggregler har påverkats inte endast av politiska beslut, utan även av utvecklingen inom ingenjörs- och arkitekturprofessionerna. Tidigare byggregler bestod vanligtvis av geometriska regler eller beskrivna lösningar, som i sin tur byggde på den samlade kunskapen från många discipliner inom projektering och byggande, medan funktionskraven innebar en övergång från rumsliga till abstrakta naturvetenskapliga, ofta matematiska och byggnadsfysiska, modeller som preciserade samhällskraven. I diskussionen till artikel I fördjupas den historiska beskrivningen av hur principerna för regelutformning av funktionskrav har utvecklats från 1967 till 2018 och hur denna utveckling i allt högre grad lett till att arkitekturteknik allt mer delats in i arkitektur respektive teknik. I de första metodbeskrivningarna 1970 i Sverige av hur funktionskravsbaserade byggregler kan formuleras, angav forskaren Jens Knocke som utvecklade principer för en funktionsanalytisk byggnorm, att dessa endast gällde för den ”tekniska” funktionsanalysen. Därmed avsågs krav som styrde materialval och konstruktiv utformning medan så kallade icke tekniska frågor som arkitektur, som konstnärliga och programaspekter, inte behandlades (Knocke 1970, 15, sammanfattning). I den proposition som föregick lagen 1994 (där de väsentliga egenskaperna för byggnadsverk införlivades från EU-direktivet om byggprodukter) skilde regeringen mellan generella krav, som går att kontrollera objektivt och placerades i lagen om tekniska egenskapskrav, och krav som behöver värderas och bedömas lokalt med hänsyn till omgivningen och lokala politiska krav (prop. 1993). Diskussionen utifrån artikel I påvisar att funktionskravsbyggregler kan och har av regeringen uppfattats som objektiva, utan behov av tolkning i de fall dessa kan beräknas och är uttryckta kvantitativt. Artikeln och diskussionen visar samtidigt att bestämningen av ramarna för funktionskraven, exempelvis systemgränser för energiberäkningen och formuleringar av respektive funktionskrav, innehåller avvägningar som i sig omfattar och påverkar utformningsbeslut och det lösningsutrymme som följer. I artikeln visas att formuleringarna av funktionskravet för energiprestanda leder till negativa konsekvenser för friheten i utformning av arkitekturlösningar. Jag argumenterar för att konsekvensanalyser behöver genomföras vid regelgivning av funktionskrav i BBR av flera skäl, bland annat för att undvika att onödiga restriktioner i utformning skapas och för att enskilda funktionskrav inte ska krocka i BBR eller leda till konflikter mellan olika krav i de olika regelhierarkierna BBR och PBL. Detta gäller särskilt mellan funktionskrav i BBR och krav där i PBL där hänsyn i arkitekturutformningen krävs till plats och omgivning (2 kap. 6 § 1 och 8 kap. 1 § 2). Jag argumenterar även för att Boverkets egen definition från 2004, om att funktionskrav ska formuleras så att de inte begränsar valet av utformning, material och metoder, är relevant för byggregelverket och för att nå formuleringar av funktionskrav som uppfyller denna behövs formanalyser av funktionskrav tillämpas inför Boverkets regelgivning.       I artikel II och dess efterföljande diskussion behandlas hur kvantitativa funktionskrav utvärderas och utvärderingsformens relation till de professioner som är involverade i designprocessen. Artikeln, som är skriven tillsammans med Malin Alenius som är doktorand vid KTH och kollega vid White, är genomförd i form av aktionsforskning där ett utställningsrum om dagsljus och en konferensartikel om dagsljus analyseras och diskuteras ur ett kunskapsperspektiv med fokus på arkitekturdisciplinen och arkitekturprofessionen. Artikeln innehåller dels en analys av en tidigare genomförd utställning, som Alenius och jag ansvarade för och som vi genomförde tillsammans med kollegor vid White, dels en jämförande analys av valda representationstekniker och av dagsljusfaktorresultaten i utställningen med en större numerisk studie av funktionskravet för dagsljus. Den numeriska studien har genomförts av forskaren och docenten Marie-Claude Dubois och doktoranden Iason Bournas vid institutionen för arkitektur och byggd miljö vid Lunds Universitet. Resultaten har publicerats i en gemensam konferensartikel som återfinns i Appendix I (Bournas et al 2017). Metoden för urvalet av byggnader utvecklades av mig och Alenius.      Både utställningen och den numeriska studien undersökte hur hur hög grad dagens funktionskrav, som i ett allmänt råd till föreskriften anger en dagsljusfaktornivå, uppnås i flerfamiljshus byggda under 1900-talet.      I utställningen undersöktes fem byggnader uppförda mellan 1917 till 2016 i relation till såväl dagsljuskravet som solljuskravet (Boverket 2018 c). Dagsljuskravet beräknades och solljusförutsättningarna har undersökts genom skuggstudier. Dagsljus och solljus har även studerats utifrån ett upplevelseperspektiv i en film med sekvenser för varje vardagsrum om 6 sekunder per timma över ett dygn. De fem byggnadernas utformning har även beskrivits i relation till den vid uppförandet rådande lagstiftningen om dagsljus.      Till den numeriska studien gjordes ett större urval relaterat till tidsepok och byggnadstakt för respektive tidsepok och i den numeriska studien genomfördes avancerade dagsljusberäkningar av Bournas (2017, 2019) som även undersökte olika former av dagsljusindikatorer (Bournas och Dubois 2018). Även om utställningen och den numeriska studien har olika fokus och olika publiker är de intressanta att jämföra ur ett disciplinärt perspektiv med avseende på hur kvantitativa funktionskrav kan utvärderas och i relation till hur utvärderingsformen samverkar med designprocessen i dess olika skeden. Tyngdpunkten i artikel II ligger på hur arkitekters förståelse för funktionskravets kvantitativa precisering i allmänt råd (dagsljusfaktorn) inverkar på arkitekturutformningen. Den övergripande forskningsfrågan som behandlas i artikel II och den tillhörande diskussionen är: Vilken kunskap behövs för att utvärdera funktionskrav formulerade efter byggnadsfysiska modeller, så att de bidrar till snarare än begränsar arkitekturutformning, byggnadernas program, uttryck och kreativitet och innovation? I relation till denna fråga illustrerar artikeln vikten av arkitektens egna metoder i utvärderingen av byggnadsfysiskt beskrivna funktionskrav. Genom den geometriska redovisningen i utställningen av de fem byggnaderna tydliggörs att grunderna för dagsljusfaktorn ligger i geometri och att arkitektens vanliga ritmetoder med fördel kan samverka med geometriska analyser av dagsljus, som no-skyline och avskärmningsvinklar, särskilt i tidiga skeden av planprocessen. Även tidigare forskning har pekat på vikten av att arkitekter ges möjlighet att utvärdera dagsljuset i relation till arkitekturutformningen utan att i varje läge behöver beräkna densamma (Lewis 2017, 1172). I jämförelsen mellan utställningsmaterialet och redovisningen av den numeriska studien framgår att för dagsljustillgången är avskärmningsfaktorn den avgörande faktorn, redovisade genom en tvådimensionell avskärmningsfaktor i utställningen och en tredimensionell avskärmningsfaktor i konferensartikeln. I jämförelsen av utfallet i dagsljusfaktor mellan olika decennier är resultatet samstämmigt, vilket illustreras i den numeriska studien genom större urval och i utställningen genom det partikulära i de presenterade fem fallen. I den efterföljande diskussionen till artikel II i kappan diskuteras relationen mellan generell kunskap, utifrån teori och instrumentella fallstudier, och partikulär kunskap, kopplad till specifika fall och kontextbeskrivningar (Johansson 2000; 2003; Flyvbjerg 2006; Kirkeby 2009). Utställningen syftade i sig till att sammanföra två olika disciplinära metoder, nämligen arkitekturmetoder och ingenjörs- och byggnadsfysiska metoder, för att beskriva dagsljus. Övergången från byggregler som uttryckte på vilket sätt samhällskraven skulle uppnås till funktionsbaserade byggregler har inneburit att regler (som i fallet med dagsljus) tidigare formulerade som geometriska och rumsliga förhållanden kom att formuleras i numerära storheter, vilka för plan- och arkitektkompetensen framstår som abstrakta, för att inte säga osynliga. I den tidigare lagstiftningen uttrycktes krav för dagsljus genom bestämda geometriska sektioner (1874 till 1930) eller krav på en parametrisk relation där hushöjden skulle motsvara avståndet till närliggande byggnader (1930-1960). I och med de funktionsbaserade byggreglerna introducerades istället dagsljusfaktorn som anger en procentsats av utvändigt ljus som når en mätpunkt i bostadsrummet, vilken kräver beräkning. Sättet att utvärdera om kravet är uppfyllt har med andra ord gått från en ritningsbaserad kontroll till en matematisk beräkning, som idag ofta utförs av personer med specialistkompetens. Det innebär att förutsättningarna för att uppnå kravet på dagsljus inte alltid är transparenta för planeraren eller arkitekten. I diskussionen lyfts att det finns en risk med att lägga ut delar av utvärderingen på andra professioner utan kunskapsåterföring då det i kan bidra till en minskad helhetssyn i designprocessen.      Alenius och jag menar att fallstudier, som i likhet med de fem fall som undersöktes i utställningen, där det partikulära tillsammans med en undersökande fråga är en produktiv väg för att utveckla kunskap som är relevant för arkitekturpraktiken. Fallstudier, där byggnader analyseras individuellt kan sägas vara typisk för arkitekturkompetensen (Johansson 2000; 2003). Detta särskilt för att stödja kunskapsuppbyggnaden hos arkitekter genom många fall. Begreppet repertoar har beskrivits som när en mängd empiriska fallstudier samlas i praktikerns minne och aktiveras under designprocessens lösningssökande faser (Jansson 1995, 52-53). Vi menar att ett mer systematiskt användande av fallstudier behövs för att bygga en repertoar som belyser ämnen som påverkar arkitektens vardag, som exempelvis dagsljus, hållbarhet och byggregler.  Sammanfattningsvis argumenterar Alenius och jag för att i diskutioner av funktionskrav bör inte arkitekturmetoder, som fallstudier och repertoar, hamna i bakgrunden till förmån för en mer generell kunskapsuppbyggnad som har sin grund i naturvetenskapliga modeller som exempelvis de byggnadsfysiska förklaringsmodellerna. Funktionskravens frihetsramar tolkas i hög grad idag genom generell teori och instrumentella fallstudier. Här finns en risk att den underliggand frågeställningen för den generella teorin är för begränsande utifrån ett gestaltningsperspektiv. Det är av vikt att arkitekter medverkar i utvecklingen av frågeställningarna och ramarna för de teorier som utvecklas, så att ett tillräckligt antal typologier, rumstyper, program och fasadutformningar undersöks om resulaten ska generalisera förutsättningarna för desamma. Samtidigt finns en begränsning i vad som kan undersökas på detta sätt. I kappan utvecklas diskussionen kring varför båda dessa former av kunskapsinhämtning har sin plats i designprocessen och att det är av största vikt, särskilt i relation till funktionsbaserade byggregler, att inte låta den generella kunskapen dominera utan att hitta en balans mellan generell och partikulär kunskap från specifika fall.      Det finns ven förutsättningar för att arkitektens verktyg i högre grad kan användas för att både utvärdera de kvantitativa krav som ställs i BBR och för att skapa en större förståelse för dem. En ökad integration av utvärdering av byggnadsfysiska funktionskrav genom arkitektens traditionella verktyg skapar även större möjligheter för en designprocess som behandlar funktionskrav och samtidigt tar in de aspekter av utformning som inte kan kvantifieras.      Sammanfattningsvis visar artikel II att ett noggrant urval av fallstudier som presenteras i sin ursprungliga kontext och komplexitet kan ge arkitekten kunskap om byggnadsfysiska arkitekturförutsättningar som komplement till den vägledning som generell teori kan ge. På grund av kvantifiering och avancerade beräkningsverktyg har dagsljuskraven i svenska byggregler på senare år kommit att bli en vardag för arkitekter. Dagsljuskraven i sig, och dess utvärderingar, ger dock inte nödvändigtvis ny kunskap till arkitekten om inte en erfarenhetsåterföring i relation till dessa systematiseras och relateras till skissprocessen, särskilt med avseende på tidiga skeden. Ett sådant exempel finns redovisat i appendix II där  generell teori från forskning gav en kunskapsgrund i form av tumregler för ett tävlingsarbete. Även om erfarenhetsåterföring ökar kring beräkningar återstår ett behov för arkitekturpraktiken att utveckla kunskap som placerar de individuella funktionskraven i designuppgiften och designkunnandet som helhet, vilket kopplar till tidigare argument för behov avkunnande som ackumuleras genom en repertoar baserad på det partikulära och som är grundad i arkitektens egna verktyg och då särskilt fallstudien. I fallet med dagsljus behöver den kvantitativa utvärderingen sättas i relation till kvalitativa aspekter av dagsljus som traditionellt har utvecklats som ett kunnande hos arkitekten genom betraktande av byggnader och rum under verkliga dagsljusförhållanden.      Till de två artiklarna och dess diskussioner läggs ytterligare ett perspektiv genom den avslutande diskussionen (”Juxtaposition”) om en möjlig väg till en forskningsdiskurs om byggnadsfysik ur ett arkitekturperspektiv. Inledningsvis diskuteras förutsättningarna för ett samtal mellan designprofessioner utifrån tre konceptioner av kunskap (Downton 2003, 62-63).  Den kunskap som erövras genom att praktisera (”knowing-how”), den teoretiska kunskapen om principerna (”knowing-that”) och den orienterande kunskapen  (”knowing-of”) (Downton 2003, 62-63). Arkitekter är ofta tränade i grunderna och principerna för konstruktion (”knowing-that” och ”knowing-of”) men sällan, särskilt i Sverige, tränade i att utföra konstruktionsberäkningar (”knowing-how”). Att arkitekter är tränade i ”knowing-that” och ”knowing-of” om konstruktion hävdar jag skapar bättre förutsättningar för samverkan mellan arkitekter och konstruktörer än om så inte varit fallet. Det skiljer sig från hur det förhåller sig med energi, dagsljus och andra funktionskrav som har utvecklats ur byggnadsfysiska förklaringsmodeller och relationen mellan arkitekter och energi- och installationsingenjörer. Här saknar arkitekterna, inte minst de svenska, ofta kunskap om principerna (”knowing-that” och ”knowing-of”). Jag argumenterar för att en sådan kunskap skulle skapa bättre förutsättningar för arkitekten i sin verksamhetsutövning och samverkan med andra discipliner. I Sverige utbildas arkitekter i konstruktion men inte i byggnadsfysik. Samtidigt har arkitekturforskning, även den internationella, under lång tid visat ett intresse för arkitekturteknik utifrån konstruktion men i mycket lägre grad för byggnadsfysik. En fråga för den avslutande diskussionen är varifrån kan en forskningsdiskurs utvecklas som utifrån ett arkitekturperspektiv stödjer en diskussion om energi, byggnadsfysik och arkitektur? Inte minst idag när samhället står inför den stora utmaningen att hantera och minimera växthuseffekten, vilket byggregler adresserar och inskärper i kraftfulla krav, är designkunskap om byggnadsfysik viktig för arkitekter. Jag argumenterar för att det behövs en diskussion om arkitekturteknik som sammanför kunskaper om arkitektur och teknik och som motverkar den förenklade uppdelning som finns i dagens byggregler (PBL 8 kap. 1§ och 4§) och påverkar dagens praktiska utövning. En produktiv jämförelse menar jag finns i den situation som arkitekturpraktiken och arkitekturforskningens befann sig i vid mitten av 1800-talet då nya material krävde nya förhållningssätt till arkitekturteknik och arkitekturuttryck. Under 1800-talet utvecklades en diskurs om tektonik för att diskutera relationen mellan material, konstruktion och arkitekturuttryck (Schwarzer 1993; Wolf 1996; Wallenstein 2004, 17-33; Mallgrave 2009). Ett svar på nyss nämnda fråga som jag ger i den avslutande diskussionen är att utveckla en arkitekturdiskussion inom arkitekturpraktik och arkitekturforskning om begreppet tektonik kring byggnadsfysik och uttryck i likhet med den riktning som idag är dominerande inom tektonik kring konstruktion och uttryck.      Sammanfattningsvis visar avhandlingens två delar och avslutande diskussion på ett behov av en arkitekturdiskussion om tektonik och en ökad forskningsinsats i relation till byggnadsfysik och de förklaringsmodeller och indikatorer som används i funktionskrav i byggregler. Detta för att synliggöra den relation mellan arkitektur och byggnadsfysik och andra naturvetenskapliga aspekter (exempelvis byggnadsinstallationer och ventilation som ligger utanför denna avhandling) som idag verkar vara bortglömd, såväl i formuleringarna och utvärderingarna av byggregler som hos arkitektpraktik och forskning. Jag hävdar att det är nödvändigt att utifrån arkitekturprofessionens egna verktyg, såsom fallstudier av det partikulära, skapa en relation mellan teori och arkitekturutformningsmöjligheter, det vill säga skapa en kunskapsutveckling kring byggnadsfysik för att ta vara på den innovationsfrihet som funktionskravsregelverk utlovar. Arkitekter behöver även engagera sig i hur byggregler formuleras och i relation till Boverket så att formaspekter inte styrs oavsiktligt och i konflikt med plan- och bygglagens intentioner om volym, form, färg och materialverkan (PBL 2 kap. 6§ och 8 kap. 1§2). / <p>QC 20190913</p>