Förtätning är idag en vanligt förekommande princip om den rumsliga organiseringen inom den fysiska planeringen, inte minst inom översiktsplaneringen. Det finns dock en debatt om förtätning som inte är särskilt positiv inställd till den principen. Undersökningar av ungas boendepreferenser samt ökningen av småhuspriserna antyder tillsammans att förtätning och den täta staden inte nödvändigtvis är det som medborgarna främst efterfrågar. Gällande denna diskrepans mellan vad för samhällen som planeras och vad som tenderar att efterfrågas, är vidhållandet till förtätning som princip om den rumsliga organiseringen ett uttryck för en förtätningsdoktrin eller ett stigberoende?    Detta arbete syftade till att undersöka hur svenska kommuner förhåller sig till förtätning, medborgarnas boendepreferenser och marknaden i översiktsplaneringen. Undersökningens teori utgjordes av stigberoende och planeringsdoktriner utgjorde undersökningens centrala begrepp. Undersökningen utformades som en fallstudie där Linköping kommun, Malmö stad och Sundsvall kommun utgjorde fallen. Dokumentstudier och semistrukturerade intervjuer var undersökningens datainsamlingsmetoder och kvalitativ innehållsanalys var dess analysmetod. Empirin i undersökningen utgjordes av respektive kommuns aktuella översiktsplan och bostadsförsörjningsprogram samt intervjuer med översiktsplanerare från respektive kommun.    Undersökningen visade att det varken gick att påstå att det finns förtätningsdoktriner eller stigberoende i de tre kommunerna, alla kriterier uppfylldes inte. Det fanns dock tendenser till stigberoende i Linköping kommun och Malmö stad.  Undersökningen visade ytterligare att även om kommunerna hade positiva förhållningssätt till förtätning som princip, uppmärksammade två kommuner utmaningar kring principen. Det fanns även en tveksamhet bland två kommuner gällande huruvida förtätning alltid är den bästa principen. Kommunerna hade ambitioner att möta medborgarnas preferenser men hade av olika skäl svårt att möta dessa. Informanterna från kommunerna hade inlyssnande förhållningssätt till medborgarnas preferenser men de hade samtidigt svårt att beskriva vad medborgarna efterfrågar. Kommunerna förhöll sig inte direkt till marknaden och bostadspriserna. Det fanns dock en medvetenhet om prisläget, även om dess del översiktsplaneringen inte var särskilt framträdande. En bristande koppling mellan bostadsförsörjningsprogrammen och översiktsplaneringen tenderade att finnas,  följande kunde tolkas bidra till de svårigheter kommunerna hade gällande sina ambitioner att möta medborgarnas efterfrågan och behov.

Denna uppsats utgår från att studera hur kommunal fysisk planering förhåller sig till och tillämpar regionala överenskommelser avseende fysisk struktur. I uppsatsen studeras ett fall av soft planning med ett integrerat perspektiv av Callons (1986) beskrivning med etablerandet av nätverk och hur aktörer associerar sig till nätverket. Detta kompletteras med skapandet av självklarheter genom black boxes och planeringsdoktriner. Kontexten som undersöks är Rådslagsprocessen som Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) och dess 13 medlemskommuner ingår i. Tre ingångsvinklar styr uppsatsen: (1) Hur kommunerna förhåller sig till de regionala överenskommelserna och hur de tillämpar dessa. (2) Vilket värde som tillskrivs de regionala överenskommelserna av kommunpolitiker och tjänstemän. (3) Hur lokalt demokratiskt inflytande i den fysiska planeringen påverkas av regionala överenskommelser. I uppsatsen tillämpas två tillvägagångssätt för datainsamlingen: (1) En dokumentstudie där urvalet utgår från att det kan antas finnas ett utmanande mellan kommunernas fysiska planering och överenskommelserna. (2) Semistrukturerade intervjuer med kommunpolitiker och tjänstemän på kommuner. En kvalitativ innehållsanalys utgörs uppsatsens analysmetod. Av empirin kan det märkas att de regionala överenskommelserna ger en huvudinriktning på kommunernas planering. Kommunerna väljer att göra avsteg när de önskar göra det. Det uttrycks ett ansvar gentemot de andra medlemskommunerna att överenskommelserna ska vara en huvudinriktning för deras fysiska planering. Hedersfrågan att hålla överenskommelserna verkar stabilisera kommunernas förhållande och tillämpning av dem. Av de tre överenskommelserna som fattats inom Rådslagsprocessen får den regionala strukturbilden ett särskilt genomslag. Det förefaller som att strukturbildens rumsliga uttryck tillsammans med dess språkliga dimension gör att en identitetsanknytning etableras hos kommunerna. Soft planning får en känslig karaktär då det handlar om hur enskilda individer anknyter sig till det skapade rummet. I detta fall handlar det om hur politiker associerar sig till överenskommelserna, då det uttrycks att överenskommelserna främst är en fråga för den politiska sfären. Förhållningssättet och tillämpningen av överenskommelserna riskerar att utsättas för en destabilisering när nya förtroendevalda ska anknytas till överenskommelserna. Det verkar alltså finnas ett samband med att arbete genom soft planning i framtiden kräver ännu mer arbete inom upprättat soft space, för att individerna ska anknyta sig till det skapade rummet. Soft planning verkar därför präglas av ett inneboende bäst före datum. Genom att överenskommelserna är strikt politiskt tillägnade är tillträdet för invånare begränsat. Informanterna uttrycker att det lokala demokratiska inflytandet sker genom att medborgare väljer ut politiker i kommunvalen, som sedan tillsätts i kommunalförbundet. Överenskommelserna har därför definierat huvudinriktningen på kommunernas fysiska planering innan invånare får möjlighet till att delta. Det ställer frågor om hur ansvarsutkrävandet från väljarna gentemot politikerna säkerställs, vilket hamnar i en komplex situation. Politikerna uttrycks vara ansvariga gentemot sina väljare. I samma stund är de ansvariga gentemot de andra folkvalda politikerna från medlemskommunerna att de ingågna överenskommelserna ska hållas. En möjlig konflikt kan uppstå i ansvarsutkrävandet när politiker behöver tillgodose en lojalitet gentemot sina väljare och en annan till politiker från medlemskommunerna. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar riskerar därför att bli begränsat.

This dissertation analyses how district heating systems in the Stockholm region have evolved and developed during the period 1978-2012. The thesis comprises four papers analyzing how district heating has been handled in municipal and regional planning. The examination explores how actors have worked together to create regional, interconnected district heating systems with economic, technological and environmental benefits. An investigation is undertaken on the effects of liberalization (and the subsequent commercialization of the district heating market) on the planning and cooperation of these systems. The impact on the present and future district heating market is also discussed. The dissertation shows that energy companies cooperated on a regional level to create interconnected regional systems. Through openness, the capacity to make high-level decisions and municipal legitimacy, the regional strategies could be implemented at the municipal level. This can be considered a form of regional planning from below that developed through the initiative of the municipalities. The regional energy planning authority Stoseb could therefore succeed where other regional planning authorities in the Stockholm region have previous failed, to gather and unite the municipalities into a regional force. This cooperation changed around the time of the liberalization of the energy market in 1996, which led to sales of several municipal energy companies and a subsequent concentration of ownership in the region. The organizational distance between energy companies and municipalities has increased and affected the communication between them. Regional cooperation could not be maintained and this has meant that opportunities and tools to implement energy strategies today are weaker than earlier. This is a case of ‘regional splintering’. The liberalization of the energy market thus had a major impact on the district heating sector. / Denna sammanläggningsavhandling analyserar hur fjärrvärmesystemen iStockholmsregionen vuxit och förändrats, mellan 1978 och 2012. Avhandlingen består av fyra artiklar som analyserar hur fjärrvärme hanterats i kommunal och regional planering, hur aktörer samarbetat för att skapa regionala, sammankopplade fjärrvärmesystem med ekonomiska, tekniska och miljömässiga vinster som följd, hur elavregleringen, och den påföljande kommersialiseringen av fjärrvärmemarknaden, påverkade planering och samverkan kring dessa system, samt fjärrvärmemarknadens nuläge och framtid. Avhandlingen visar att energibolagen samarbetat på regional nivå för att skapa sammanhängande regionala system, genom öppet samarbete och att man tack vare hög beslutskompetens kunnat implementera de regionala strategierna på kommunal nivå. Det var en form av regional planering underifrån, då initiativet kom från kommunerna och samarbetsorganet lyckades med vad regionala planorgan haft svårt att genomföra under flertalet decennier i Stockholmsregion, nämligen att samla och ena kommunerna kring strategier som implementerats. Detta samarbete förändrades vid tiden runt liberaliseringen av energimarknaden, som genomfördes 1996, vilket ledde till försäljning av flertalet kommunala energibolag och en efterföljande koncentration av ägandeskapet i regionen. Det organisatoriska avståndet mellan energibolag och kommun har därmed blivit längre och påverkat kommunikationen dem emellan. Det regionala samarbetet kunde därmed inte fortsätta som tidigare och detta gör att möjligheterna och verktyg att implementera regionala energistrategier idag är svaga. Detta var ett fall av ”regional splintering”. Liberaliseringen av energimarknaden hade således stor påverkan påfjärrvärmesektorn.