<p>Sammanfattning:</p><p>En patient som genomgått ett kirurgiskt ingrepp kan uppleva postoperativ smärta. Oavsett graden av smärta kan det vara svårt för sjuksköterskan att göra en korrekt bedömning.</p><p>Syfte: Syftet med vår systematiska litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan bedömer patientens postoperativa smärta. Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Cinahl, Cochrane, Elin@Kalmar, PubMed och Psychinfo. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskan använde sig av olika tillvägagångssätt i bedömningen av postoperativ smärta hos patienten. Tecken hos patienten såsom verbal kommunikation, icke-verbala-, och vitala tecken samt användning av smärtskattningsinstrument såsom VAS (Visuell Analog Skala) var vanligt förekommande sätt att bedöma patientens postoperativa smärta. Det framkom även att sjuksköterskan hade svårigheter med att bedöma patientens smärtnivå korrekt och tenderade att undervärdera patientens postoperativa smärta. Flera sjuksköterskor ansåg sig kunna göra en adekvat smärtbedömning med hjälp av yrkeserfarenhet vilken hade lärt dem vilken grad av postoperativ smärta som kunde förväntas hos patienten efter en viss operation. Avsaknaden av smärtbedömning lyftes fram i flera studier. En förklaring som angavs var att smärtbedömningen prioriterades lägre än andra arbetsuppgifter. Slutsats: Sjuksköterskan bör vara medveten om att patientens postoperativa smärta ofta tenderar att bli undervärderad. För att kunna göra en adekvat bedömning bör smärtskattningsinstrument användas tillsammans med verbala -, icke-verbala - samt vitala tecken.</p>

Regional anestesi är en uppskattad metod inom operationssjukvård för sina fördelar; patienten är vaken och kan kommunicera, operationsområdet är väl smärtlindrat och förekomst av illamående och kräkningar är minimal. Patienten kan även komma hem samma dag, vilket är både kostnadseffektivt för Hälso- och sjukvården och till fördel för patienten. Dock läggs det ett stort ansvar på patienten och egenvården blir omfattande i samband med dagkirurgiska ingrepp som innebär att patienten lämnar sjukhuset med en pågående nervblockad. Efter att en operationsmottagning i södra Sverige har börjat lägga blockader på patienter inför operation i övre och nedre extremiteter, har det blivit viktigt att utvärdera den nya metoden för postoperativ smärtlindring. Syftet med denna uppsats är att beskriva patienters erfarenheter av att lämna sjukhuset och att vara postoperativt smärtlindrad med regional anestesi. Studien genomfördes i form av ett frågeformulär som utformats av operationsmottagningen. Urvalet utgjordes av patienter (n=30) som opererats för handledsfrakturer, ligament i knäled och operationer i axel/överarm. En sjuksköterska genomförde datainsamlingen via telefonintervjuer. Analysen var kvantitativ och dataprogrammet IBM SPSS Statistic Software (SPSS) tillämpades. Resultatet visar att patienterna var nöjda och påvisar vidare att patienterna inte upplevde några större problem med illamående/kräkning, förband eller information. Emellertid framkom, att smärtlindringen var otillfredsstillande såväl vid hemgång som på första postoperativa dagen. Diskussionen fokuserar därför på bristande smärtlindring och hur smärtlindringen kan förbättras, samt tänkbara orsaker till varför patienterna förefaller acceptera postoperativ smärta. Ett förbättringsarbete i behandlingsstrateginer för postoperativ smärtlindring efter regional anestesi rekommenderas därför i yttersta syfte att stödja patientens egenvård. Urvalet av patienter (n=30) anses inte kunna ge en generaliserbar bild men är statiskt signifikant beträffande postoperativ smärta, vilket understryker vikten av att identifiera förbättringspotentialer.

Bakgrund: Inför en operation där en patient ska sövas är en fri luftväg av största betydelse för att bibehålla alla vitala funktioner. Att etablera en fri luftväg kan göras med hjälp av olika metoder, bland annat svalgtub, nästub, maskventilation, larynxmask eller endotrakeal intubation. För att hantera luftvägarna måste anestesisjuksköterskan kunna behärska olika tekniker för att assistera och helt ta över ventilationen, men även ha kunskap kring vilka komplikationer som kan uppstå i samband med detta. Postoperativa halsbesvär, eller POST, kan uppstå efter operationen vilket innebär att patienten upplever smärta i halsen samt hosta och heshet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka om patienterna upplever postoperativ halssmärta efter säkerställande av fri luftväg med larynxmask eller endotrakealtub. Samt undersöka om det är någon skillnad i upplevd smärta mellan användandet av endotrakeal intubation och larynxmask. Metod: Studiedesignen är en kvantitativ enkätstudie. Enkäten består av sammanlagt 13 frågor, varav nio hämtades från patienternas journal. Frågorna som patienterna fick svara på är utformade med ja- eller nejsvar samt med NRS-skalan. Resultat: Nästan en fjärdedel av deltagarna uppgav smärta både 1–2 timmar och 6–8 timmar postoperativt. Vid det första frågetillfället var det signifikant skillnad mellan könen då fler kvinnor upplevde smärta men vid 6–8 timmar fanns det ingen signifikans. I användandet av endotrakealtub eller larynxmask hittades ingen statistisk skillnad i upplevelsen av smärtan. Diskussion: Tidigare forskning har gett stora variationer i antalet patienter som upplever smärta i halsen och inte heller gett någon slutsats huruvida det gör mer eller mindre ont med endotrakealtub eller larynxmask då det finns begränsad forskning kring ämnet. Skillnaden i upplevelsen av smärtan hos könen skulle kunna förklaras av anatomiska skillnader. Anestesisjuksköterskan bör arbeta aktivt för att förebygga vårdskador för att minimera risken för psykosocialt och fysiskt lidande för patienten som kan uppkomma av smärta. Detta är av stort värde för patienten då upplevelsen av smärta leder till försämrad sårläkning och att behandla smärta leder till kortare vårdtider.

ABSTRACT Background: Pressure ulcer is caused by pressure on the same skin area for a certain period of time, which causes a reduced blood circulation in the affected area and causes the tissue to die. Pressure ulcer is a major strain on healthcare, society and a big suffering for the patient. It contributes with high costs, extended care and pain. Aim: The aim was to describe the relationship between postoperative care and the appearance of pressure ulcer. Method: A literature study with 10 quantitative studies was used. Results: The intensive care department has an influence on the onset of pressure ulcers, and most of the pressure ulcers occur postoperatively in patients. The operating time is of no significance, but prolonged surgery may be a risk factor for pressure ulcer postoperatively. The majority of patients developing pressure ulcers in the postoperative process have underlying diseases such as diabetes, heart failure and renal failure. Other risk factors are patients who are older, underweight and have low Bradenpoints. Preventive measures such as air-changing mattresses are of great importance to counteract the onset of pressure ulcers, as well as saving large sums of money. Conclusion: Pressure ulcers are a contributing factor to patients having extended periods of suffering, which at the same time contribute to major costs for society and hospitals. In the postoperative stage, patients are more vulnerable due to reduced mobility and underlying diseases. Preventive measures such as mattresses help reduce the appearance of pressure ulcers and save big sums of money in the end. / SAMMANFATTNING Bakgrund: Trycksår uppkommer av att det blir tryck på samma hudområde under en viss tid, vilket leder till att det blir en nedsatt blodcirkulation i det drabbade området och att vävnaden tillslut dör. Trycksår är en stor belastning för sjukvård, samhälle och skapar ett stort lidande för patienten. Tryckskador bidrar med stora kostnader, förlängda vårdtider, smärta samt ett lidande för patienten. Syfte: Syftet var att beskriva sambandet mellan den postoperativa vården och uppkomsten av trycksår.Metod: En litteraturstudie med 10 kvantitativa artiklar. Resultat: Intensivvårdsavdelningen har en påverkan på uppkomsten av trycksår, och större delen av trycksåren uppkommer postoperativt hos patienter som är inneliggande på intensiven. Operationstiden har ingen signifikant betydelse, men en förlängd operation kan vara en riskfaktor för att trycksår uppkommer postoperativt. Majoriteten av patienterna som utvecklar trycksår i det postoperativa förloppet har bakomliggande sjukdomar som diabetes, hjärtsvikt och njursvikt. Andra riskfaktorer är patienter som är äldre, underviktiga och har låga Bradenpoäng. Förebyggande åtgärder som luftväxlande madrass har en stor betydelse för att motverka uppkomsten av trycksår, samt sparar in stora summor pengar. Slutsats: Trycksår är en bidragande faktor till att patienter får förlängda vårdtider med mycket lidande som samtidigt bidrar med stora kostnader för samhälle och sjukhus. I det postoperativa skedet är patienter extra utsatta på grund av nedsatt rörlighet och bakomliggande sjukdomar. Förebyggande åtgärder som madrasser bidrar till minskad uppkomst av trycksår och sparar stora summor pengar i slutändan

Background: Acute postoperative pain goes undertreated to a large extent. Previous studies have shown that women experience more postoperative pain than men, although it’s unclear whether women receive the equivalent amount of pain relief to that of men. Multimodal pain management is recommended to optimize postoperative pain relief. This needs to be studied further, to clarify whether pain management is gender equal in outpatient surgery. Aim: To study postoperative pain from a gender equality perspective at an outpatient surgery center, and to examine whether there is any difference in pain intensity and pain management between men and women. Method: The study was a descriptive cross-sectional study with a quantitative approach, including data collection from medical records and patient data management system. The study was conducted at an outpatient surgery center in central Sweden, and included 69 patients, 37 women and 32 men, ASA 1-3. Pain was measured with NRS verbally, &lt;1 h, 2 h and 24 h postoperative. Pain management data was collected from a patient data management system. Results: Women experience statistically significant more pain within the first postoperative hour and received statistically significant less opioids than men. Women had a tendency to receive less NSAID and multimodal pain management than men. Conclusion: Postoperative pain management after outpatient surgery is not gender equal. Women should receive more opioids and NSAID when possible to optimize postoperative pain relief. / Bakgrund: Akut postoperativ smärta underbehandlas i stor utsträckning. Studier har visat att kvinnor har mer ont postoperativt än män. Dock är det oklart om kvinnor får lika mycket smärtbehandling som män. Multimodal smärtbehandling rekommenderas för att optimera smärtlindringen postoperativt. Detta bör studeras närmare för att avgöra om den dagkirurgiska vården är jämställd eller ej ur smärtbehandlingssynpunkt. Syfte: Att studera smärta postoperativt i samband med dagkirurgi ur ett jämställdshetsperspektiv samt undersöka om det föreligger någon skillnad i smärtskattning och administrerad smärtbehandling mellan män och kvinnor. Metod: En deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats, inklusive datainsamling från patientjournal och patientdatasystem. Studien genomfördes på en dagkirurgisk enhet i Mellansverige, och inkluderade 69 patienter, 37 kvinnor och 32 män, ASA-klass 1-3. Patienterna smärtskattades muntligen inom 1 h, 2 h och 24 h postoperativt enligt NRS. Data kring analgetikum samlades in från ett patientdatasystem. Resultat: Kvinnor hade statistiskt signifikant mer ont inom första timmen postoperativt samt fick statistiskt signifikant mindre mängd opioider jämfört med männen. Kvinnorna tenderade att få mindre NSAID samt mindre multimodal smärtbehandling än männen. Slutsats: Den postoperativa smärtbehandlingen efter dagkirurgi är ej jämställd. Kvinnor bör erhålla mer opioider samt NSAID när det är möjligt för att optimera smärtlindringen postoperativt.

No description available.

Bakgrund: Urinretention och överfylld blåsa är vanliga komplikationer i samband med operation och anestesi. Överfylld blåsa kan orsaka permanenta skador på blåsmuskeln och stort lidande hos den drabbade. Syfte: Att undersöka förekomsten av peroperativt överfylld urinblåsa och eventuella samband mellan den peroperativa urinmängden och patientens ålder respektive anestesins längd samt eventuell skillnad i peroperativ blåsvolym mellan kvinnor och män. Metodbeskrivning: Femtiotvå patienter planerade för öron-, näsa-, hals- och plastikkirurgi rekryterades konsekutivt under en tvåveckorsperiod. Vid ankomst till den postoperativa avdelningen mättes blåsvolymen med portabelt ultraljud. Resultatet antecknades i ett protokoll utformat för studiens syfte. Datamaterialet analyserades i statistikprogrammet SPSS statistics 24. Spearmans rangkorrelationskoefficient användes för att analysera samband. MannWhitneys test användes för att analysera skillnader. Resultat: Studiens resultat visade att mängden urin i blåsan vid ankomst till den postoperativa avdelningen varierade mellan 11 ml och 693 ml. En blåsvolym ≥400 ml uppmättes hos 14% av patienterna. Inget samband kunde ses mellan blåsvolymen vid ankomst och patientens ålder. Ett svagt positivt samband kunde påvisas mellan anestesitiden och blåsvolymen. Ingen statistiskt signifikant skillnad mellan män och kvinnor i fråga om blåsvolymen kunde påvisas. Slutsats: Studiens resultat visade på stora skillnader i patienternas blåsvolym vid slutet av anestesin. Skillnaderna var oberoende av kön och ålder. Ett svagt samband kunde ses mellan blåsvolymen och anestesins längd. Variationen var dock stor mellan individer med liknande anestesitid. Resultatet tyder på att det är rimligt att blåsövervaka alla patienter peroperativt, oavsett ålder, kön och anestesitid. / Background: Urinary retention and bladder distention are common complications associated with surgery and anaesthesia. Bladder distention can cause permanent damage to the detrusor muscle and cause great suffering for the patient. Purpose: To study the incidence of perioperative bladder distention and the correlation between the perioperative urine volume and the age of the patient and the correlation between bladder volume and the length of anaesthesia. Differences in the perioperative bladder volume between men and women was also studied. Method: Fifty-two patients planned for ear-, nose-, throat- and plastic surgery were recruited consecutively over a two-week period. The patient’s bladder volume was measured on the arrival at the postoperative care unit with an ultrasound bladder scanner. The data was analysed with the statistics programme SPSS statistics 24. Results: The study showed that the bladder volume upon the arrival at the postoperative care unit ranged between 11 ml and 693 ml. A bladder volume of ≥400 ml was measured in 14% of the patients. There was no correlation between the bladder volume and the age of the patient. A weak positive correlation could be seen between the length of anaesthesia and the bladder volume. No statistically significant difference between men and women related to bladder volume could be detected. Conclusion: The study showed a wide difference between the patient’s bladder volume independent of age and gender. The result indicates that it is suitable to monitor all patient’s bladder volume perioperatively, regardless of age, gender and length of anaesthesia.

Bakgrund: Oro inför kirurgi och postoperativ smärta är två vanligt förekommande tillstånd som finns beskrivet i litteraturen. Dock är sambandet inte tydligt fastställt och inte heller vilka faktorer som i så fall påverkar sambandet. Både oro och smärta i samband med kirurgi kan vara svårbedömt och båda tillstånden kan komma att innebära ett onödigt lidande för patienten. Om ett samband kan fastställas mellan preoperativ oro och postoperativ smärta innebär det att anestesisjuksköterskan preoperativt kan skapa förutsättningar för att ge patienten god omvårdnad, minska postoperativ smärta och minska onödigt lidande. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att undersöka sambandet mellan preoperativ oro och postoperativ smärta och belysa vilka faktorer som påverkade sambandet. Metod: Litteraturöversikt med narrativ syntes som analysmetod. Resultat: Resultatet baserades på tjugo studier med kvantitativ ansats och visade ett samband mellan preoperativ oro och postoperativ smärta. Preoperativ oro var något som framförallt kunde härledas till att vara en av de starkaste komponenterna till högre grad av postoperativ smärta. Faktorer som sågs påverka sambandet mellan preoperativ oro och postoperativ smärta var psykologiska faktorer, kön, ålder och läkemedelsaspekter. Slutsats: Ett samband mellan preoperativ oro och postoperativ smärta kunde ses. De faktorer som sågs ha påverkan på sambandet var psykisk ohälsa, ålder, kön och läkemedelsaspekter. Det är viktigt att uppmärksamma och behandla patienters preoperativ oro också eftersom det skulle kunna innebära bättre möjligheter att förebygga patienters postoperativa smärta.

Bakgrund: Postoperativ smärta är en oundviklig följd av ett kirurgiskt ingrepp och samtidigt orsaken till lidande hos patienter. Anestesisjuksköterskan ansvarar för den perioperativa omvårdnaden kring patienten där smärtlindring och förebyggande av postoperativ smärta har en central roll. Författarna till denna studie har observerat en variation i tillämpningen av de perioperativa omvårdnadsåtgärderna som lindrar den postoperativa smärtan hos patienten.   Syfte: Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskans uppfattningar om perioperativa omvårdnadsåtgärder för att förebygga smärta efter ett kirurgiskt ingrepp. Metod: I studien användes fenomenografisk metod. Individuella intervjuer med anestesisjuksköterskor genomfördes och analyserades med induktiv ansats. Resultat: Genom analys av datamaterialet från enskilda intervjuer kartlagges det fyra beskrivningskategorier om anestesisjuksköterskornas uppfattningar gällande omvårdnadsåtgärder som lindrar den postoperativa smärtan. Beskrivningskategorierna som bildades var att ge tydlig information och upprätthålla en bra kommunikation, att lindra oro och stress, omvårdnadsåtgärder som bidrar till fysiskt välbefinnande och planera och genomföra medicinering i rätt tid. Det har framkommit att ge tydlig information och upprätthålla en bra kommunikation har en övergripande position gentemot övriga kategorier och präglar den perioperativa omvårdnaden som syftar på att lindra den postoperativa smärtan hos patienten. Slutsats: Postoperativ smärta är ett vanligt förekommande problem till följd av ett kirurgiskt ingrepp. För att förebygga problemet och minska lidande bör anestesisjuksköterskan tillämpa både farmakologiska och icke farmakologiska omvårdnadsåtgärder. Individanpassning av smärtlindrande omvårdnadsåtgärder under det perioperativa förloppet är av stor vikt.

Background: Tonsillectomy is the most common surgery on children in Sweden. Research shows that children are suffering of postoperative complications such as pain and dehydration after this surgery.  Aim: The aim of this literature review is to examine how children experience postoperative pain after tonsillectomy, what affects the pain experience and how the pain can be relieved at home. A second aim is to examine if children get adequate pain relief after tonsillectomy. Method: A literature review based on 12 original articles. Result: The majority of the children experienced moderate to severe pain the first two days after tonsillectomy, the pain was worse than they expected and could last for up to 14 days. The children felt, among other things, afraid, worried and tired. Older children as well as children who were temperamental, easily distracted, depressed or anxious reported higher pain intensity. The children’s sleep, as well as food and fluid intake was affected negatively by the pain. Preoperative education in pain and pain management after tonsillectomy positively affected the pain experience of the children. The children used their own methods, such as distraction, sleep and cold to relieve the pain. Even specially developed methods such as "imagery" and speech therapy relieved children's pain. Children generally received too little analgetics at the hospital and at home even though they had significant pain after tonsillectomy. Conclusion: The study shows that children experience postoperative pain after tonsillectomy very different and that the pain is under treated. This imposes a requirement of personalised nursing, the nurse needs sufficient knowledge of children's experiences, pain relief methods and measures to relieve pain after tonsillectomy. The authors finally want to emphasise that in order to get better knowledge about the duration of the pain and pain patterns after a minor surgery, such as tonsillectomy, studies longer than two to three days are needed. Keywords: postoperative pain, child, tonsillectomy, experience, management