Sammanfattning Det är vårdens uppgift att se till att människor ej utsätts för en obehandlad grav smärtproblematik som uppkommit efter planerat samt icke planerat kirurgiskt ingrepp. För att uppnå detta är en viktig del inom anestesisjukvården att ge adekvat smärtlindring intraoperativt. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur väl smärtlindrade patienter  var de första timmarna postoperativt samt om upplevelsen av smärta mellan män och kvinnor skiljde sig postoperativt. Metod: Ansatsen på studien är kvantitativ i form av en tvärsnittsstudie och designen är deskriptiv. Urvalet var 20 patienter som genomgick kirurgi för fotledsfraktur eller radiusfraktur. Resultat: Alla patienter fick beräkna sin smärta enligt VAS och 80% av dessa kunde påverka sin smärtbehandling. Vid hemgång efter 1-4 timmar klassade endast 20% VAS >3 och alla var kvinnor. Ingen signifikant skillnad påvisades mellan män och kvinnors upplevelse av smärta. Slutsats: Ingen signifikant skillnad kunde ses mellan män och kvinnor i deras upplevelse av smärta. Smärta som skulle åtgärdas återfanns hos 65% av patienterna när smärtan var som värst jämfört med 20%  en till fyra timmar postoperativt.

Bakgrund: En stor del av vårdskadorna som uppstår i vården beror på brister i kommunikation. Rapportering är en del av det dagliga arbetet som sjuksköterska, där målet är att föra vidare information om en patientens tillstånd för att säkerställa den fortsatta vården och patientsäkerheten. Syfte: att beskriva hur anestesisjuksköterskan och vårdavdelningens sjuksköterska ser på rapportering vid överföring av patient från UVA till vårdavdelning. Metod: Kvalitativ studie. Studien har analyserats med hjälp av innehållsanalys där ett tema, två kategorier och nio subkategorier har framkommit. Fokusgruppsintervjuer med sammanlagt tio sjuksköterskor från vårdavdelningar med erfarenhet av att hämta patienter på UVA samt åtta sjuksköterskor från anestesin. Resultat: För att en rapport skall bli bra krävs att rapporten följer en viss procedur och struktur. Det är viktigt att rapporten följer en röd tråd och att informationen inte blir överflödig. Vårdmiljön vid rapporteringen har också stor betydelse. Det blir svårt att lämna en bra rapport då det är mycket stress runtomkring och då det är svårt att hålla sekretessen. Från både anestesin och vårdavdelningarna finns en vilja att ha förståelse för varandra för att skapa en god miljö vid rapporteringen. I rapporteringen är det viktigt att lagom mycket information om patienten lämnas annars finns risk att personen som tar emot rapporten slutar lyssna. Diskussion: Vårdavdelningarnas sjuksköterskor saknar kunskap om de specifika läkemedel som administreras av anestesisjuksköterskan under narkosen. Detta kan få ödesdigna konsekvenser då det finns en risk att drabbas av återfall av läkemedel med andningshämmande effekt, en så kallad recurarisering. / Background: A great deal of the related care injuries that develops in the hospitals often depends on communications failures. Reporting handovers is a great part of nurse’s daily work, the where report handovers purpose is to transfer information related to the patient between staff so that the patient safety can be ensured. Aim: To describe how the anaesthesia nurse and the ward nurse perception in the report handover of an postoperative patient. Method: Qualitative studies where made. Focus group interviews with total of ten nurses from the wards, nurses with experience from giving and taking reports in handover situations from the postoperative anaesthesia care unit (PACU), and eight nurses from the anaesthetic ward. The result where analysed with help from a content analysis, that resulted in one theme, two categories and nine sub categories. Result: Areport requires that the reporter follow a particular procedure and structure. It’s important that the report makes a common line for the listener, and that the information is not redundant. The environment is also important, it becomes difficult to make a good report when it’s stressful around, that also makes it difficult to maintain confidentiality. From both the anaesthesia and ward it’s a willingness to understand each other when it comes to patient handover, regarding to the stressfulness and the lack of care places at the wards. It’s important that the right amount of information about the patient is given, otherwise there’s a risk that the person receiving the report, stop listening. Discussion: The ward nurses lack the knowledge about the specific drugs during anaesthesia that are administrated by the anaesthesia nurse. That can bring a fatal consequence if the patient gets a residual paralysis of the muscle relaxant drug.

Bakgrund: Höga ljudnivåer på postoperativa avdelningar har visat sig öka utsöndring av stresshormoner hos patienter. Med insikt om hur musik som omvårdnadsåtgärd påverkar patienten postoperativt, kan omvårdnadspersonalen försöka göra den postoperativa vården så angenäm som möjligt. Syfte: Att belysa musikens inverkan på postoperativa avdelningar – ur ett patientperspektiv. Metod: Litteraturstudie baserat på åtta vetenskapliga artiklar som analyserats systematiskt. Resultat: Det framkom att musik kan användas som omvårdnadsåtgärd för att minska stress, oro och smärtupplevelse postoperativt. Patienterna upplevde att musik kan bidra till ett ökat välbefinnande och reducera upplevelsen av störande ljud. Konklusion: Omvårdnadspersonalen bör få ökad kunskap om musikens betydelse postoperativt ur ett holistiskt synsätt, då musik är en enkel och kostnadseffektiv omvårdnadsåtgärd. Nyckelord: Postoperativ, musik, omvårdnad, litteraturstudie / Background: High noise levels in postoperative departments has shown to increase secretion of stress hormones in patients. With an awareness of how music as a nursing intervention affects the patient postoperatively, the nursing staff can try to make the post-operative care as pleasant as possible. Aim: To illuminate the effect of music on post-operative departments – from a patient´s perspective. Method: Literature study based on eight scientific articles that was systematic analyzed. Results: It was found that music can be used as a nursing intervention to reduce stress, anxiety and pain perception postoperatively. The patients showed that music can contribute to increased well-being and reduce the perception of noise. Conclusion: Nursing staff should enhance the understanding of the importance of music postoperatively from a holistic approach, where music is a simple and cost effective nursing intervention. Keyword: Postoperative, music, nursing, literature

Sjuksköterskan spelar en huvudsaklig roll vid smärtbedömning och lindring i den postoperativa kontexten. Bristfällig smärtlindring hos dessa patienter kvarstår som ett problem trots att mycket forskning gjorts på ämnet de senaste decennierna.  Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans smärtbedömning och lindring i postoperativ vård hos vuxna.  Denna litteraturstudie har en beskrivande design och är baserad på tio vetenskapliga artiklar, som är kvalitetsgranskade.  Studiens resultat visar att postoperativ smärtbedömning oftast sker på ett osystematiskt sätt och med olämpliga verktyg. En adekvat smärtbedömning innebär en flytande kommunikation (bland vårdpersonal och med patienten), att använda lämpliga verktyg för smärtbedömning, och att förstå smärta från en multidimensionell synpunkt, för att på så sätt behandla patienten ur en holistisk synvinkel. Resultatet visar också olika farmakologiska och icke farmakologiska åtgärder som sjuksköterskor använder sig av vid smärtlindring av postoperativ smärta, samt de orsaker som kan leda till en bristfällig smärtlindring hos postoperativa patienter.  Diverse åtgärder i vårdkedjan borde implementeras för att uppnå optimal smärtlindring hos postoperativa patienter. Dels krävs det en systematisk postoperativ smärtbedömning som utgångspunkt, dels bör sjuksköterskans kunskaper om smärtbedömning och lindring utökas. Kommunikationen mellan patienter och vårdpersonal bör förbättras och sjuksköterskornas arbetsöverbelastning bör minskas.  Nyckeln till en förbättrad omvårdnadsprocess i postoperativ smärtbedömning och lindring ligger i en kontinuerlig uppdatering inom evidensbaserad omvårdnadspraxis och därmed i att maximera sjuksköterskans antagande av evidensbaserad omvårdnad.

Sammanfattning: En patient som genomgått ett kirurgiskt ingrepp kan uppleva postoperativ smärta. Oavsett graden av smärta kan det vara svårt för sjuksköterskan att göra en korrekt bedömning. Syfte: Syftet med vår systematiska litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan bedömer patientens postoperativa smärta. Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Cinahl, Cochrane, Elin@Kalmar, PubMed och Psychinfo. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskan använde sig av olika tillvägagångssätt i bedömningen av postoperativ smärta hos patienten. Tecken hos patienten såsom verbal kommunikation, icke-verbala-, och vitala tecken samt användning av smärtskattningsinstrument såsom VAS (Visuell Analog Skala) var vanligt förekommande sätt att bedöma patientens postoperativa smärta. Det framkom även att sjuksköterskan hade svårigheter med att bedöma patientens smärtnivå korrekt och tenderade att undervärdera patientens postoperativa smärta. Flera sjuksköterskor ansåg sig kunna göra en adekvat smärtbedömning med hjälp av yrkeserfarenhet vilken hade lärt dem vilken grad av postoperativ smärta som kunde förväntas hos patienten efter en viss operation. Avsaknaden av smärtbedömning lyftes fram i flera studier. En förklaring som angavs var att smärtbedömningen prioriterades lägre än andra arbetsuppgifter. Slutsats: Sjuksköterskan bör vara medveten om att patientens postoperativa smärta ofta tenderar att bli undervärderad. För att kunna göra en adekvat bedömning bör smärtskattningsinstrument användas tillsammans med verbala -, icke-verbala - samt vitala tecken.

Sjuksköterskan har en viktig roll, vad gäller den postoperativa smärtbehandlingen och ansvarar för att smärtbehandlingen överensstämmer med patientens önskemål och behov. Kirurgiska ingrepp kan leda till långvarig postoperativ smärta som orsakar patienten förlängd vårdtid och begränsar individen i vardagen. Syftet med litteratur-studien var att belysa faktorer av betydelse vid smärtbedömning och dokumentation i samband med postoperativ smärtbehandling. Analys av 14 vetenskapliga artiklar sammanställdes. I resultatet framkom två kategorier: utbildning och erfarenhet, smärtskattning och dokumentation. Sjuksköterskors och patienters kunskap samt utbildning främjade optimal smärtbehandling i kombination med att evidensbaserade metoder för smärtskattning genomfördes, förutsatt att kommunikation och dialog fördes mellan sjuksköterskor och patienter. Sammanfattningsvis var det otillräcklig utbildning, bristande kommunikation och dokumentation samt inadekvat smärtskattning som påverkade smärtbehandlingen av patienters postoperativa smärta. Mer forskning inom området behövs då det visade sig att dokumentationens betydelse vid smärtbedömning för patienter med postoperativ smärta är begränsat beskriven. / The nurse has an important role in post-operative analgesica and is responsible for pain treatment consistent with the patient's wishes and needs. Surgical procedures can lead to prolonged postoperative pain that causes the patient extended care and limits the individual in everyday life. The aim of this study was to elucidate factors of importance in pain assessment and documentation associated with postoperative pain management. Analysis of 14 scientific articles were compiled. The results revealed two categories: education and experience, pain assessment and documentation. Hospital nurses ' and patients' knowledge and education promoted optimum pain treatment in combination with evidence-based methods for pain assessment was carried out, provided that communication and dialogue took place between nurses and patients. In summery it was inadequate education, lack of communication and documentation and inadequate pain assessment were factors that influenced pain treatment of patients' post-operative pain. More research in this area is needed when it was apparent that the importance of the documentation of pain assessment for patients with postoperative pain is limited as described.

Bakgrund: Postoperativa sårinfektioner [PSI] är en allvarlig komplikation och ett hälsoproblem som orsakar lidande för patienten. Såsom vid alla operativa ingrepp förekommer en risk att få PSI i operationssåret/-såren efter Coronary Artery Bypass Graft [CABG], men det finns redan en rad kända riskfaktorer som ökar risken för PSI. Syfte och metod: Syftet med rapporten var att undersöka om kombinationen av ett antal sedan tidigare kända riskfaktorer ökade risken för PSI efter CABG på ett mellansvenskt sjukhus åren 2009-2012. En retrospektiv journalgranskningsstudie med totalt 228 patienter genomfördes. Resultat: Av 228 undersökta hade totalt 50 patienter rapporterat sårinfektion och 73 patienter hade ≥ 3 riskfaktorer. Bland de som hade ≥ 3 riskfaktorer rapporterade 32,9% PSI och bland de som hade < 3 riskfaktorer rapporterade 16,8% PSI. Risken att få PSI efter CABG-kirurgi är nästan dubbelt så stor (RR=1,960) hos patienter med ≥ 3 riskfaktorer jämfört med patienter med < 3 riskfaktorer (X2=7,516 df=1 p=0,006). Slutsats: Det finns en signifikant högre risk för PSI efter CABG vid förekomst av tre eller fler än tre patientrelaterade riskfaktorer jämfört med färre än tre riskfaktorer. Fler, större studier av detta slag efterfrågas då denna rapport kan ge en fingervisning om hur situationen föreligger på ett mellansvenskt sjukhus. / Objective: Postoperative surgery site infections [SSI] is not only a severe complication but a health problem which often cause suffering and prolonged hospitalization among afflicted patients. As with all surgical procedures, a coronary artery bypass graft [CABG] always implicates a risk for SSI and a number of risk factors have to be taken into account when dealing with it. The objective of this report is to investigate if a combination of several patient-related risk factors implicates greater risk of getting SSI after CABG. Method: A quantitative retrospective journal review of 228 patients who completed a CABG between 2009-2012 was performed on a university hospital in central Sweden. Result: Among 228 patients a total of 50 reported SSI and 73 patients had ≥ 3 patient-related risk factors. Among those who had ≥ 3 risk factors 32.9% reported SSI and among those who had < 3 risk factors 16.8% reported SSI. The risk of getting SSI after CABG is almost twice as high (RR = 1.960) in patients with ≥ 3 risk factors compared to patients with < 3 risk factors (X2 = 7.516 df = 1 p = 0.006). Conclusion: There is a significantly higher risk of getting SSI after CABG in the presence of three or more than three patient-related risk factors, compared with fewer than three risk factors. More, larger studies of this kind are in demand since this report provides an indication of how the situation may prevail on a central Swedish university hospital.

I den akutte postoperative fase er obstipation et forsømt problem. International forskning er sparsom, selvom det er vist, at obstipation kan forringe livskvaliteten for patienterne. Symptomerne er mavesmerter, oppustethed, kvalme, anstrengelse ved defækation, alment ubehag for patienterne. Obstipation øger risikoen for postoperative komplikationer, kan forlænge hospitalsindlæggelsen, øge de økonomiske udgifter samt antallet af plejetimer per patient.Formål: At beskrive proportionen af patienter der påvirkes af postoperativ obstipation under indlæggelsen og de første 30 dage postoperativt. At beskrive hvornår obstipation udvikles. At beskrive patientens gener ved postoperativ obstipation og om de påvirker patienternes dagligliv.Metode: En prospektiv forløbsundersøgelse blev valgt. Hvor patienter indlagt til thoraxkirurgi, indgår konsekutivt. Ved indlæggelse, udskrivelse og en måned efter operation blev defækationsmønster, afføringsform og konsistens vurderet ved hjælp af Bristol Stool Scale og et selvudviklet interviewskema. Data er indsamlet af forfatteren som led i MPH - uddannelsen.Resultater: 139 patienter med en gennemsnitsalder på 60 år (+/-14) deltog. 69 % var mænd. 18 % var obstiperede ved indlæggelsen. Efter operationen var 67,2 % obstiperede, og 31,5 % angav, tendens til obstipation en måned postoperativt. Normalt defækationsmønster blev reetableret 11 dage postoperativt med en spredning fra 2 – 30 dage. 22,5 % angav, ifølge Bristol Stool Skalaen at deres fæces ikke havde normaliseret sig en måned efter operationen. Ingen signifikant forskel i angivelse af postoperativ obstipation mellem mænd og kvinder. Patienterne rapporterede mange symptomer på grund af obstipation.Konklusion: Resultaterne af dette studie viser, at postoperativ obstipation påvirker op mod 70 % af patienterne og komplicerer den postoperative fase for patienterne. Resultaterne viser at obstipation påføres patienten under indlæggelsen og at de også har problemer efter udskrivelsen. Litteraturens beskrivelse af, at kvinder har to gange højere risiko for obstipation end mænd, er i kontrast til dette studies resultater. Mere forskning må afgøre om litteraturens resultater kan overføres til patienter, der gennemgår kirurgi. Resultaterne viser at der er behov for systematiske sygeplejeinterventioner i den første postoperative fase og efter udskrivelsen. / In the acute postoperative phase constipation is a neglected problem. International research is sparse, eventhough constipation is shown to reduce quality of life for patients. Symptoms are abdominal pain, bloating,nausea, straining to defecate and a general discomfort for the patients. Constipation increases the risk forpostoperative complications, can prolong hospital stay, increase financial cost, and staff nursing care time.Purposes: To describe the proportion of patients experiencing postoperative constipation during hospital stayand first 30 days after surgery. To describe when constipation develops. To describe the inconvenience patientsfeel with postoperative constipation and if it effects patients daily life.Method: A prospective follow up survey was chosen. Were patients consecutive admitted for cardiothoracicsurgery was included. At admission, discharge and 30 days after surgery defecation pattern, stool form andconsistency were assessed using Bristol Stool scale and a self-developed questionnaire. The data was collectedby the writer as a MPH-education.Results: 139 patients mean age 60(+/-14) participated. 69 % were men. 18 % reported to be constipated whenadmitted. The first period after surgery 67,2 % reported they were constipated and 31,5 % reported tendency toconstipation one month after surgery. Normal pattern of defecation was established at 11 days postoperative(range 2–30 days) and 22,5 % indicated that there stools, had not normalized 30 days after surgery according toBristol Stool Scale. No significant difference in report of postoperative constipation between men and women.The patients reported a number of complaints due to constipation.Conclusion: This survey shows that postoperative constipation affected up to 70% of the patients andcomplicates the postoperative phase for the patients. Results show that constipation is induced the patients atadmission and that they also have problems after discharge. The literatures description of women having 2times higher risk of constipation than men, are in contrast with this survey’s results. More resurge must decideif literatures results can be applied to patients who undergo surgery. Therefore there is a need for systematicnursing intervention in the acute postoperative phase after cardiothoracic surgery and after discharge. / <p>ISBN 978-91-85721-44-3</p>

Bibliographische Beschreibung: Sontowski, Thomas Analyse der intra- und postoperativen Schmerztherapie bei Kindern mit leichten bis mittelstarken postoperativen Schmerzen an der Universität Leipzig im Zeitraum von 2005 bis 2007 Universität Leipzig, Dissertation 106 Seiten, 120 Literaturangaben, 10 Abb., 41 Tab., 9 Anlagen Kurzreferat: In der vorliegenden Arbeit erfolgte die Analyse der intra- und postoperativen Schmerztherapie sowie die nachfolgende Schmerzsituation im Aufwachraum des Fachbereichs Kinderanästhesiologie der Klinik und Poliklinik für Anästhesiologie und Intensivtherapie an der Universität Leipzig bei Operationen mit leichten bis mittelstarken postoperativ zu erwartenden Schmerzen. Ziel war es, einen Beitrag zur Weiterentwicklung des internen Qualitätsmanagements in der Kinderschmerztherapie zu erarbeiten, da externe Studien zeigten, dass dies oftmals erhebliche Mängel aufweist, und nicht die Standard- und Qualitätskriterien erfüllt, wie sie bei Erwachsenen vorhanden sind. Insgesamt wurden 420 kinderchirurgische Patienten im Zeitraum von Juni 2005 bis Juli 2007 ausgewertet, wobei sich die Untersuchung in einen prospektiven und in einen retrospektiven Teil untergliederte. Es zeigte sich, dass intraoperativ ein Großteil der Kinder (89,3%) ein Opioid erhielt (am häufigsten Alfentanil) und ebenso ein hoher Anteil der Kinder intraoperativ ein Nichtopioid erhielt (am häufigsten Metamizol (94%)). Techniken der Regionalanästhesie fanden innerhalb des Untersuchungszeitraumes selten Anwendung (2,9%). Die intraoperative Standardschmerztherapie, welche die Kombination eines Opioids mit einem Nichtopioid im Sinne einer multimodalen Analgesie vorsah, wurde in 66,4% der Fälle durchgeführt. Postoperativ erhielt ein Großteil der kinderchirurgischen Patienten (75,0%) eine medikamentöse Schmerztherapie. 71,0% der Kinder bekamen nach der Operation ein Opioid verabreicht. Der klinikeigene postoperative Schmerztherapiestandard, der eine zeitnahe gewichtsadaptierte intravenöse Gabe von Piritramid im Sinne einer präventiven Analgesie vorsah, wurde bei 66,9% der behandelten Kinder angewandt. Weiterhin wurden verschiedene Gruppenvergleiche vorgenommen (ambulant vs. stationär, leichte vs. mittelstark zu erwartende postoperative Schmerzen und pro- vs. retrospektiv). So bekamen stationär aufgenommene Kinder im Vergleich zu ambulanten Patienten intraoperativ signifikant häufiger Opioide und größere Mengen an Alfentanil appliziert. Im Aufwachraum erhielten die stationären Patienten signifikant häufiger eine Schmerztherapie, die Standardschmerztherapie sowie höhere Dosen an Piritramid. Bei Operationen mit mittelstarken zu erwartenden Schmerzen im Vergleich zu Eingriffen mit leichter Schmerzintensität erfolgte intraoperativ signifikant häufiger die Verabreichung von Opioiden und postoperativ eine signifikant häufigere Applikation der Standardschmerztherapie sowie höhere Dosen von Piritramid. Die prospektive Gruppe erhielt während der Operation signifikant häufiger die Standardschmerztherapie im Vergleich zur retrospektiven Patientengruppe. Analog erfolgte postoperativ signifikant häufiger die Applikation der Standardschmerztherapie sowie höhere Dosen an Piritramid. Erstmalig wurde im prospektiven Teil dieser Studie die Schmerzsituation im Aufwachraum mittels eines speziell entwickelten Schmerzerfassungsbogen untersucht. Die Schmerzerfassung erfolgte hierbei mithilfe der Kindlichen Unbehagen- und Schmerzskala (KUSS) nach Büttner, der Smiley-Analog-Skala sowie der Schulnotenskala, wobei die Beurteilung präoperativ, direkt bei Ankunft im Aufwachraum sowie nach ein und zwei Stunden postoperativ stattfand. Ein zentrales Untersuchungsergebnis dieser Studie zeigt, dass für durchschnittlich 84,8% der Kinder die Schmerzsituation während des Aufenthaltes im Aufwachraum ausreichend gut war. Ein Vergleich zwischen Patienten mit ausreichender und noch verbesserungswürdiger Schmerztherapie - vorgenommen innerhalb der prospektiven Studiengruppe - zeigte, dass die intraoperative Verabreichung von Opioid- und Nichtopioidanalgetika den Zufriedenheitsgrad in der Schmerzsituation tendentiell optimierte bzw. bei der Durchführung der intraoperativen Standardschmerztherapie das Schmerzoutcome signifikant verbesserte. Weiterhin war die Schmerzsituation bei Patienten im Aufwachraum, denen Piritramid nach postoperativem Schmerztherapiestandard verabreicht wurde, signifikant besser. Anhand dieser Arbeit wird die Bedeutung der Anwendung einer multimodalen Analgesie und präventiven Schmerztherapie sowie der hohe Stellenwert der Einführung bzw. Realisierung von Therapie- und Überwachungsstandards, Schmerzerfassung und -dokumentation für eine qualitativ ausreichende, gute intra- und postoperative Schmerztherapie bei Kindern deutlich.

Postoperativa infektioner är ett utbrett problem inte bara i Sverige utan även runt om i världen och skapar lidande för patienten och stora kostnader för landets landsting och kommuner. Idag klassas postoperativa infektioner i Sverige som den tredje största gruppen av vårdrelaterade infektioner. Hälso- och sjukvårdspersonalens insatser är av stor vikt när vi idag har fått en ökad medvetenhet om att postoperativa sårinfektioner kan förebyggas och på så sätt uppnå kraven på en god vård. Syftet med denna studie var att identifiera vilka riskfaktorer som finns vid postoperativa sårinfektioner. Examensarbetet är en litteraturstudie och genom analysering och kvalitetsgranskning av 23 vetenskapliga artiklar framkom i resultatet fyra huvudområden och nio underområden. De fyra huvudområdena beskriver riskfaktorer vid pre- per- och postoperativ vård samt bristen på följsamhet till riktlinjer som riskfaktor. De nio underområdena som framkom var preoperativ dusch och lokal hudförberedelse, nutritionsstatus, personalens händer, hypotermi, operationstid, operationsmiljö, sårvårdsmetod, förband och följsamhet till riktlinjer. Ett resultat var att patienten med hjälp av information och instruktioner från vårdpersonalen i den preoperativa fasen kan bidra till att minimera risken för att utveckla postoperativ sårinfektion. Det är viktigt att vårdpersonalen följer de riktlinjer som finns för att minska risken för postoperativa sårinfektioner. För att följsamheten till riktlinjerna ska öka krävs att vårdpersonalen är medveten om vilka riskfaktorerna är och hur de kan påverka uppkomsten av postoperativa infektioner. Denna studie kan användas som ett hjälpmedel vid planering av hälso- och sjukvårdspersonalens arbetsrutiner och utformande av preoperativ, peroperativ och postoperativ vård i betydelsen av ett