Bakgrund: Antalet ärenden för ambulanssjukvården som rör psykisk ohälsahar ökat under de senaste åren till följd av att psykiska ohälsan ökat i samhället. Ambulanssjuksköterskan arbetar i en komplex miljö med blandat patientklientel, vilket medför behov av bred kompetens inom flertalet områden. Tidigare forskning påvisar svårigheter kring omhändertagandet avpsykiatriska patienter i den prehospitala vårdmiljön, dock finns begränsad forskning inom området. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter med psykisk ohälsa. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio ambulanssjuksköterskor från fyra ambulansstationer i Region Västerbotten, Region Norrbotten respektive Region Västernorrland genomfördes. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta psykisk ohälsa prehospitalt resulterade i två kategorier, Förutsättningar som stärker vårdmötet och Hinder för ett lyckat möte. Kategorierna omfattar följande underkategorier att känna stöd i vårdmötet, att skapa en stödjande relation, att anpassa bemötandet, att det brister i vårdkedjan, att sakna verktyg, att kännafrustration, att patientgruppen är negligerad. Slutsats:Ambulanssjuksköterskor upplever tillfredsställelse när de skapar en stödjanderelation till patienten och därmed lyckas med sitt patientbemötande.Patientgruppen upplevs dock som komplex att bemöta och omhänderta. Dettatill följd av bristande kompetens i form av avsaknad av utbildning,negligerande uppfattningar, samt bristande organisatoriska förutsättningar.Resultatet av denna studie leder till synliggöranden av upplevda hinder iomhändertagandet. Ytterligare forskning behövs för att utforma tydligariktlinjer för handläggning, vilka är nödvändiga för att främjapatientbemötandet.

Bakgrunden visar att den prehospitala sjukvården kan vara hektisk med många olika faktorer som sjuksöterskan måste hantera. Att omhänderta barn i ambulansen kan vara utmanande, då antalet uppdrag med akut sjuka barn är få och det kan fortlöpa lång tid mellan dessa jobb. Statistiken visar att endast cirka 10 procent av uppdragen i ambulansen är med barn och ännu färre är akut sjuka barn. För att underlätta omhändertagandet av denna patientegruppen är det därför viktigt att undersöka vilka barriärer och möjligheter som finns. Syftet var att belysa barriärer och möjligheter i det prehospitala omhändertagandet av akut sjuka barn. Som metod användes litterarturöversikt med systematisk metod där totalt 17 artiklar av kvalitativa, kvantitativa och mixed-method design ingick. Resultatet delades in i två teman; Upplevelser hos ambulanspersonalen samt Organsiatoriska förutsättningar, med tillhörande subteman. Slutsatsen var att omhändertagnadet av akut sjuka barn är komplext och måste ske mångfacetterat. Det finns en rad barriärer som kan påverka ett patientsäkert omhändertagande men även en mängd möjligheter till förbättring. Även om ambulanspersonalen har utbildning och erfarenhet kan kombinationen av stress och utmaningarna i omhändertagandet leda till en ökad risk i patientsäkerheten, eftersom stressen kan hindra dem från att agera snabbt och korrekt. Genom att organisationer och arbetsgivare vidareutbildar ambulanspersonalen i pediatriskt omhändertagande kan omhändretagandet av akut sjuka barn optimeras. Eftersom uppdraget med akut sjuka barn skapar stress behövs det även strategier för att ambulanspersonalen ska kunna hantera det efteråt. Detta för att få en hållbar personalhälsa och långvariga anställningar. / Prehospital care can be hectic, with many factors that the nurse needs to consider. Caring for children in the ambulance can be challenging, mostly because these types of calls are few and far between. Statistics show that about 10 percent of all calls are with children, and fewer are calls with acutely ill children. It is therefore necessary to understand what barriers and enablers that exist to better take care of these patients. The aim of this study was to highlight barriers and enablers in the prehospital care of acutely ill children. The method chosen was an integrated literature review; 17 articles were included in the result; they were of qualitative, quantitative, and mixed-method design. The results were divided into two themes: Experiences of ambulance staff and Organizational prerequisites, with associated subthemes. The conclusion was that the care of the acutely ill child is complex and has to be conducted multifaceted. There are several barriers that can affect patient-safety but also a number of enablers to improve the care. The combination of stress and the challenges the ambulance staff face when caring for the acute ill child could lead to a risk of the patient-safety even if they had education and work experience. Stress could be a hindrance in swift and accurate care. The organization and employer of the ambulance staff could help optimize the care of these patients by giving the ambulance staff further education in the care of the acutely ill child. There also needs to be strategies in place for the ambulance staff on how to handle the sometimes traumatizing events that these types of jobs can lead to. This to ensure that the staff remain healthy, and a good sustainability can be achieved within the personal group.

Bakgrund: Inom sjukvården förekommer ”utebliven omvårdnad”, vilket inkluderar all omvårdnad som uteblir. Detta påverkar patientens vårdupplevelse negativt och leder till ett vårdlidande för patienten. Mest förekommande är utebliven information och kommunikation med- och till patienterna, och skälet grundas i ett komplext samband av olika faktorer. Aktuell forskning inom området baseras framförallt på intrahospital vård och kunskapen om utebliven omvårdnad prehospitalt är begränsad. Syfte: Syftet med studien var att identifiera i vilka situationer utebliven omvårdnad sker vid vård av patienter som är kritiskt sjuka inom prehospital vård samt vilken omvårdnad som uteblir och varför. Metod: Studien har en kvalitativ design och bygger på data inhämtad från ambulanssjuksköterskor, genom semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats som analyserats med Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Resultat: Omvårdnad uteblir vid vård av kritiskt sjuka patienter prehospitalt. Främsta orsaken till att det sker var både en omedveten- och medveten prioritering av ambulanssjuksköterskan där direkt livräddande åtgärder prioriteras före omvårdnad ofta i kombination med tidsbrist och ett behov av att arbeta eller komma iväg till sjukhus snabbt. Den omvårdnad som uteblev var främst kommunikation och information till patienter och anhöriga, respekt för patientens autonomi och integritet samt hänsyn till patientens basala behov.  Slutsats: Omvårdnad uteblir vid kritiska patienter till följd av en prioritering av ambulanssjuksköterskan vilket skapar ett vårdlidande för patienten. Olika situationer och prehospitala förhållanden medförde att ytterligare faktorer behövde beaktas och omvårdnad uteslöts. Exempelvis uteslöts information och kommunikation till patienten. Ytterligare forskning från patient- eller anhörigperspektiv vore av intresse för att ytterligare belysa fenomenet. / Background: Missed nursing care is a problem in healthcare. Missed nursing care is all the care that is missed given to patients. This will negatively affect the patients’ health-care experience and lead to suffering. Most occurring missed nursing care is information and communication to the patient, the reason is a complex issue of various factors. Previous research on this subject lacks insight regarding missed nursing care in prehospital environment. Aim: Aim of the study was to identify in which situations missed nursing care occur within prehospital care of critically ill patients, and which care actions are left out and why. Method: This study has a qualitative design with an inductive approach. Data is collected from Swedish ambulance nurses through semi-structured interviews and analysed with content analysis in accordance with Graneheim and Lundman (2004).  Result: The cause for missed nursing care is an active prioritization by the ambulance nurse where lifesaving actions were prioritized before nursing care. This happened when caring for critically ill patients with simultaneous need for quick action and transport. There were also un subconscious prioritization as a reason for missed nursing care. The missed care was information for the patient and relatives, respect for integrity and autonomy and patient hygiene. Conclusion: Active and subconscious prioritization was the reason for missed nursing care. Suffering from given care is a result of missed nursing care. Example of missed nursing care was information and communication. Research from patient and relatives perspective would be of interest for further illuminate the phenomena.

I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

SAMMANFATTNING Den prehospitala vården börjar när samtalet inkommer till SOS och avslutas när patienten avlämnas på mottagande enhet. Den prehospitala vården innefattar undersökning, övervakning och behandling av skadade och sjuka. Kompetensen det senaste årtiondet har förändrats från att ha varit enbart en transportorganisation till att utföra avancerade medicinska bedömningar och åtgärder. I Sverige drabbas ca 4000 personer varje år av skador i hals-, bröst- och ländrygg. Dessa frakturer orsakas ofta av hög energi och uppkommer samtidigt med andra svåra skador. Ryggradsskador innebär stort lidande för patienten och även höga kostnader för samhället. När den prehospitala personalen kommer fram till en patient med misstänkt skada på kotpelaren så är spinal immobilisering den åtgärd som utförs. Spinal immobilisering innebär att patienten påförs en hård nackkrage och sedan läggs och spänns fast på en spineboard. Detta i syftet att minimera rörelse i kotpelaren under transport in till mottaganade enhet. Syftet med studien var att belysa påverkan av att vara spinalt immobiliserad. Den metod som användes var litteraturstudie. Tjugo vetenskapliga artiklar valdes ut och sammanställdes efter sökning i olika databaser. Artiklarnas kvalitet har bedömts utifrån ett protokoll för att värdera dess kvalitet. Resultatet presenteras under fyra kategorier. Det främsta resultatet som framkom var att spinal immobilisering är obekväm och framkallar smärta. Detta på grund av att metoden framkallar kraftigt ökat tryck på vissa utsatta områden av kroppen så som bakhuvudet, skuldror och rumpa. Spinal immobilisering ger även en negativ påverkan på andningen och minskar cirkulationen till hjärnan och den hud och vävnad som utsätts för tryck. Slutsatsen var att många negativa effekter finns av att spinalt immobilisera patienterna på spineboard. Få studier eller inga studier visar att det faktiskt är en åtgärd som har någon positiv effekt eller ens den effekt som eftersträvas med spinal immobilisering.

Att omhänderta patienter med akuta smärtor kan vara en utmaning för sjuksköterskor då detta ställer krav på god kunskap och förståelse över det individuella behovet av smärtlindring. För att säkerställa en god smärtlindring behöver sjuksköterskor ta hänsyn till patientens subjektiva upplevelse av smärta jämsides med vitalparametrar och allmänt hälsotillstånd. Syftet var att beskriva patienters upplevelse av smärtlindring vid akuta smärtor inom prehospital akutsjukvård. Metoden som användes följer en litteraturöversikt med systematisk ansats. Litteraturöversikten innehåller både kvalitativa och kvantitativa artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Totalt har 9 vetenskapliga artiklar inkluderats och analyserats utifrån en integrerad innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier utifrån fyra underkategorier. De två huvudkategorierna benämndes; att bli sedd som patient och att få smärtlindring. Underkategorierna var; vikten av kommunikation, känsla av delaktighet, rädsla för läkemedelsbiverkan och svårigheter att förstå smärtbedömning. Patienterna uttryckte att delaktighet i form av att bli sedd och bekräftad samt involverad i sin vård och behandling främjade upplevelsen av smärtlindring. När sjuksköterskan såg till hela patienten, inte enbart behandlade de fysiska symtomen utan även tog hänsyn till den känslomässiga delen upplevde patienterna trygghet och tillit. Icke farmakologiska åtgärder såsom trygghet, positionering och såromläggningar kunde användas som alternativ till smärtlindring. Slutsatsen var att patienterna uttryckte att en lyckad smärtlindring bland annat innefattade delaktighet och ömsesidig kommunikation mellan patient och sjuksköterska. Genom att ta hänsyn till patienters upplevelse av akuta smärtor samt de känslomässiga aspekterna vid akuta smärtor kunde hälsa och välbefinnande främjas. / Caring for patients with acute pain can be a challenge for nurses as this requires good knowledge and understanding of the individual need for pain relief. To perform good pain relief, nurses need to take into consideration the patients' subjective experience of pain alongside vital parameters and general health. The aim was to describe patients' experience of pain relief for acute pain in prehospital emergency care. The method used follows a literature review with systematic approaches. The literature review contains both qualitative and quantitative articles from the databases PubMed and CINAHL. A total of 9 scientific articles have been included and analyzed based on an integrated content analysis. The results revealed two main categories of which four subcategories. The two main categories were: to be seen as a patient and to receive pain relief. The subcategories were: the importance of communication, sense of participation, fear of medication side effects and difficulty understanding pain assessment. The patients expressed that participation in the form of being seen and confirmed and involved in their own care and treatment promoted the experience of pain relief. When the nurse looked at the whole patient, not only treating the physical symptoms but also took into consideration the emotional part, the patients experienced safety and trust. Non-pharmacological measures such as safety, positioning and wound dressings could be used as alternatives to pain relief. The conclusion was that the patients expressed that successful pain relief includes, among other things, participation and mutual communication between patient and nurse. By taking into consideration the patients' experience of acute pain and the emotional aspects of acute pain, health and well-being could be promoted.

Inom ambulanssjukvården möter, bedömer och vårdar ambulanssjuksköterskor personer i olika åldrar, allt ifrån en nyfödd bebis till en äldre människa. Det krävs att ambulanssjuksköterskor besitter en hög kompetens för att kunna ge livräddande vård åt både barn och vuxna. Eftersom akut sjuka barn inte är lika vanligt förekommande i ambulanssjukvården som akut sjuka vuxna upplever ambulanssjuksköterskor att det finns svårigheter med att få till en god rutin och erfarenhet av att vårda akut sjuka barn. Syftet med examensarbetet var därmed att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn inom ambulanssjukvården. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Åtta deltagare deltog. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård och ha minst tre års erfarenhet från kliniskt arbete inom ambulanssjukvård samt att vårda barn mellan noll och sex år. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor upplevde en inre stress och oro när larm inkom om akut sjuka barn i åldern noll till sex år. Ambulanssjuksköterskor kunde även uppleva känslor av nervositet och oro vid vårdandet av akut sjuka barn. Genom att ha möjlighet till god förberedelse redan på vägen ut till det akut sjuka barnet så skapades en känsla av kontroll. Bra kollegialt samarbete och god kommunikation till både barnet och barnets närstående ansågs också som betydelsefullt i det fortsatta vårdandet av det akut sjuka barnet. / Within the ambulance service, ambulance nurses meet, assess and care for people of different ages, everything from a newborn baby to an elderly person. It is required that ambulance nurses possess a high level of competence to be able to provide life-saving care to both children and adults. Because acutely ill children are not as common in ambulance healthcare as acutely ill adults, ambulance nurses experience that there are difficulties in getting a good routine and experience in caring for acutely ill children. The aim of the essay was thus to describe ambulance nurses' experiences of caring for acutely ill children within ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted. Eight participants participated. Inclusion criteria were that the participants had to be nurse specialist in ambulance care and have at least three years of experience from clinical work in ambulance healthcare as well as caring for children between zero and six years of age. The results showed that ambulance nurses experienced an inner stress and worry when alarms are received about acutely ill children aged zero to six years. Ambulance nurses could also experience feelings of nervousness and worry when caring for acutely ill children. By having the opportunity for good preparation already on the way out to the acutely ill child, a feeling of control was created. Good collegial cooperation and good communication with both the child and the child's relatives were also considered important in the continued care of the acutely ill child.

Bakgrund: Sjuksköterskan som arbetar i ambulansen har en varierad patientgrupp, däribland barn. Detta kan i sig vara komplexa och sjuksköterskan kan ibland känna sig osäker och stressad. Därför är det viktigt att sjuksköterskan känner sig trygg och innehar kunskap om vårdandet av barn med andningsbesvär. Barn är känsliga för syrebrist vilket är en vanlig orsak till hjärtstopp. Barn har inte lika lätt att uttrycka sig som vuxna och bedöms inte heller på samma sätt. Barnets föräldrar är oftast närvarande i situationen vilket kan påverka mötet. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes med en fenomenografisk ansats. Sex semistrukturerade intervjuer genomfördes på sjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Örebro län samt Värmlands län. Materialet analyserades i sju steg enligt en fenomenografisk analys. Syfte: att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att vårda barn med akuta andningsbesvär prehospitalt. Resultat: I resultatet framkom tre beskrivningskategorier som handlade om sjuksköterskans erfarenhet av att vårda barn med akuta andningsbesvär. Föräldrars påverkan, sjuksköterskans förberedelse, att kunna kommunicera. Konklusion: Vårdandet av barn är komplext i sin karaktär inte minst då föräldrars närvaro påverkar situationen, både positivt och negativt. Resultatet visade på kunskapsbrist och oerfarenhet som leder till stress hos sjuksköterskan. Det finns behov av vidare forskning och utbildning inom detta fenomen. Detta för att öka kunskap och erfarenhet hos sjuksköterskan som i sin tur bidrar till en ökad patientsäkerhet. Det kommer även leda till minskad stress och oro hos sjuksköterskan. / Background: The nurse who works in the ambulance has a diverse group of patients, including children. This can be complex and the nurse can sometimes feel insecure and stressed. Therefore, it is important that the nurse feels safe and has knowledge about the care of children with respiratory problems. Children are sensitive to lack of oxygen, which is a common cause of cardiac arrest. Children do not find it as easy to express themselves as adults, nor are they examined in the same way. The child's parents are usually present in the situation, which can affect the meeting. Method: A qualitative interview study was used with a phenomenographic approach. Six semi-structured interviews were conducted on nurses at three different ambulance stations in Örebro County and Värmland County. The material was analyzed in seven steps according to a phenomenographic analysis. Aim: To illustrate the nurse experience of prehospital care of children with acute respiratory problems. Results: The result revealed three categories of descriptions that describes the nurse's experience of caring for children with acute respiratory problems. The influence of parents, the nurse´s preparation, being able to communicate. Conclusion: The care of children is complex in nature, not least because the presence of parents affects the situation, both positively and negatively. The results showed a insufficient of knowledge and inexperience that leads to stress among the nurses. There is a need for further research and education in this phenomenon. This is to increase the knowledge and experience among healthcare professionals but also to increase patient safety. It will also lead to reduced stress and anxiety for the nurse.

Bakgrund: Det är långa avstånd i Västerbottens inland och 11 av 14 ambulansstationer har genomsnittliga transportsträckor som överstiger 90 km per uppdrag. De avstånd som förekommer i glesbygd och tätortsnära landsbygd innebär långa framkörningstider till patienten och längre tid innan ankomst till närmsta vårdenhet eller sjukhus, än i tätort eller storstäder. Tidigare studier har visat att det var bättre med “ scoop and run” än “stay and play” om transporttiderna till närmsta akutsjukhus var korta. När det däremot var långa transporttider eller om det prehospitala arbetet utspelade sig i glesbygd och i tätortsnära landsbygd, fanns det behov av mer avancerad teknik i ambulansen och att de medicinska behandlingarna påbörjades. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta inom ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd. Metod: Studien bygger på semistrukturerade intervjuer, med 7 ambulanssjuksköterskor som hade erfarenhet av ambulanssjukvård i minst 2 år i Västerbotten, södra Lappland, som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i 2 huvudkategorier; Ett stort ansvar och Resurser –en tillgång. Att arbeta i glesbygd och tätortsnära landsbygd var ett utmanande och kravfyllt arbete. Hjälp från övriga resurser som andra ambulanser och ambulanshelikopter fanns att tillgå, men många gånger var dessa resurser bristfälliga på grund av de långa avstånden och väderförhållanden. Slutsats: Sammanfattningsvis förefaller ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd som ett kravfyllt jobb med ett utökat ansvar. Emellanåt krävdes mycket planering kring patienten vad gällde logistik och samordning. Trots detta upplevdes arbetssituationen som tillfredställande och utvecklande. Med denna studie ses dock att det kan finnas anledning att forska vidare för att belysa eventuella skillnader att arbeta i storstad och glesbygd. En utveckling av den tekniska utrustningen vad gäller visuell teknik inom ambulanssjukvården kan också ses som behövligt. Ett förbättrat samarbete och fördjupning i ambulanssjukvård i glesbygd och tätortsnära landsbygd, tillsammans med glesbygdsmedicinskt centrum som finns i primärvården i Västerbotten och mellan jourläkare och läkare med högre medicinsk kompetens, skulle kunna leda till ytterligare kvalificerade bedömningar och adekvata åtgärder på ett ännu tidigare stadium. / Background: Västerbottens interior and 11 of the 14 ambulance stations have average distances exceeding 90 km per mission. The distance that exists in rural areas and in near-urban rural areas means long run-up times for the patients and even longer time before arrival to the nearest health care unit or hospital. There are long distances, especially in the Earlier studies has shown that it`s better with the "scoop and run" than "stay and play" when the journey time to the nearest emergency hospital was short. However, when it was long transport times or if the prehospital work took place in rural areas and in near-urban rural areas, there was a need for more advanced technology in the ambulance and that the medical treatment will be started. Purpose: The aim of this study was to describe ambulance nurses experiences of working in the ambulance service in rural and near-urban rural areas. Method: Seven registered nurses with experience of having worked in the ambulance for at least 2 years in Västerbotten in south Lapland were interviewed by qualitative research. The transcript was analyzed by using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in 2 categories; A great responsibility and Resources- an asset. Working in rural and near-urban rural areas was a challenging job with a lot of solitary work. Help from other resources as other ambulances and ambulance helicopters were available, but many times were these resources inadequate because of the long distances and weather conditions. Conclusion: In conclusion, it seems that the ambulance service in rural and near-urban rural areas was a requirement filled job with great responsibility and occasionally a lot of planning around patient, concerning the logistics and coordination. Despite this perceived was working at a satisfactory level and fulfilling. However, the result of this study shows that there might be reason to dig deeper to develop investigate further in order to highlight any differences to work in big cities and rural areas. A development of the technical equipment in terms of visual technology for the ambulance service can also may need to be procured. Improved cooperation and specialization in emergency medical services in rural and near-urban rural areas, together with the rural medical center, in the primary care, Västerbotten, and between emergency physicians and physicians with higher medical expertise, could lead to more qualified assessments and appropriate action at an even earlier stage

Introdução: Manaus dispõe de um Serviço de Atendimento Móvel de Urgência (SAMU) fluvial que atende a população que reside em comunidades ribeirinhas dos rios Negro e Amazonas. Tem-se observado várias iniciativas de atendimento pré-hospitalar (APH) com uso desse tipo de transporte; no entanto, não foram encontradas na literatura informações sobre esses serviços, perfil dos usuários e fatores associados a desfechos indesejáveis do atendimento. Objetivo: Caracterizar o perfil dos usuários, aspectos do atendimento do SAMU fluvial de Manaus e identificar fatores relacionados ao agravamento no APH fluvial. Método: Estudo descritivo correlacional realizado em duas etapas. Na primeira etapa, a coleta de informações foi retrospectiva e teve como fonte os registros dos atendimentos realizados pelo SAMU fluvial de Manaus de 2009 a 2015. Na segunda etapa, a coleta de dados foi prospectiva; indivíduos com 15 anos ou mais, atendidos pelo SAMU fluvial no período de seis meses (janeiro a junho de 2016), tiveram informações coletadas desde a chamada na Central de Regulação até a chegada à base fluvial. Pacientes encaminhados para hospitais tiveram a coleta de informações estendida até a saída hospitalar. Testes de associação foram aplicados considerando as características do atendimento e usuário perante o agravamento do paciente, identificado por meio das mudanças do Rapid Emergency Medicine Score (REMS) entre o atendimento inicial e final do SAMU fluvial. Resultados: Entre 2009 e 2015, o SAMU fluvial de Manaus realizou 2.002 atendimentos, a maior parte em comunidades do Rio Negro e próximas da base fluvial. A grande maioria dos atendidos pelo SAMU fluvial foi removida para Manaus (92%), variando o tipo de embarcação mais frequentemente utilizada no transporte ao longo dos anos e com ajustes na tripulação da modalidade Unidade de Suporte Avançado (USA) após 2015. Foi baixa a frequência de procedimentos nos atendimentos (média 1,5 procedimento), porém o acesso venoso foi realizado em quase todos os usuários (97,8%). Houve grande variabilidade dos tempos de APH. As médias do tempo de resposta (84 minutos) e total de APH fluvial (172 minutos) foram bastante elevadas. A maioria dos pacientes removidos foi encaminhada para hospital (44,9%) ou serviço de pronto atendimento (37,1%). A frequência de homens e mulheres atendidos foi semelhante e os usuários com menos de 35 anos predominaram. As causas mais frequentes dos atendimentos foram as relacionadas a sintomas, sinais e achados anormais e causas externas de morbidade e mortalidade. Os parâmetros fisiológicos e o valor médio do REMS inicial, 2,7 (dp = 3,6), indicaram baixo risco de morte dos pacientes. No entanto, a mortalidade hospitalar dos internados foi de 8,7%. Dos pacientes transportados pelo SAMU fluvial, 68,5% mantiveram o quadro clínico, 18,0% pioraram e 13,5% melhoraram durante o atendimento. Houve associação entre piora e local de destino dos usuários (p=0,037), também com as ocorrências relacionadas a contato com serpentes venenosas (p= 0,039) e dor aguda (p= 0,005). Conclusão: No geral, os resultados mostraram peculiaridades do SAMU fluvial de Manaus em relação a serviços terrestres que necessitam ser consideradas no planejamento, implementação e avaliação do APH fluvial. / Introduction: Manaus has a fluvial Mobile Emergency Care Service (SAMU) that serves the population who lives in riverside communities of Negro and Amazon rivers. Several prehospital care initiatives (APH) have been observed regarding this type of transportation. However, information on these services, users\' profiles and factors associated with undesirable outcomes were not found in the literature. Objective: To characterize the profile of the users and aspects of Manaus fluvial SAMU and to identify factors related to the worsening in fluvial APH. Method: Descriptive, correlational study carried out in two stages. In the first stage, the information collection was retrospective and was based on the records of the services performed by Manaus fluvial SAMU from 2009 to 2015. In the second stage, data collection was prospective. Individuals aged 15 years and older attended by fluvial SAMU in the six-month period (January to June 2016) had information collected from the call to the Regulation Center until arrival at the fluvial base. Patients referred to hospitals had information collection extended until hospital discharge. Association tests were applied considering the characteristics of care and user before the patient\'s worsening, identified through the changes of the Rapid Emergency Medicine Score (REMS) from the initial care until the final care by fluvial SAMU. Results: From 2009 to 2015, Manaus fluvial SAMU carried out 2,002 visits, mostly in communities of Rio Negro and near the fluvial base. The vast majority of people served by the fluvial SAMU were removed to Manaus (92%). The type of boat most frequently used has changed over the years. Additionally, there were adjustments to the Advanced Support Unit (USA) crew after 2015. The frequency of procedures occurred during management was low (mean 1.5 procedure), but venous access was performed in almost all patients (97.8%). There was great variability of APH times. The mean response time (84 minutes) and total fluvial APH (172 minutes) were quite high. The majority of patients removed were referred to hospital (44.9%) or emergency care (37.1%). The frequency of men and women attended was similar and users less than 35 years old predominated. The most frequent causes of the visits were related to \"symptoms, signs and abnormal findings\" and \"external causes of morbidity and mortality\". The physiological parameters and the mean value of the initial REMS, 2.7 (SD = 3.6), indicated a low risk of death related to the patients. However, in- hospital mortality was 8.7%. Considering the patients transported by fluvial SAMU, 68.5% maintained the clinical presentation, 18.0% worsened and 13.5% improved during the care. There was an association between worsening and destination of the users (p = 0.037), as well as occurrences related to contact with venomous snakes (p = 0.039) and acute pain (p = 0.005). Conclusion: In general, the results showed peculiarities of Manaus fluvial SAMU related to terrestrial services that need to be considered in the planning, implementation and evaluation of fluvial APH.