Uppsatsen söker utveckla vilka svårigheter som kan uppstå vid ledning av en allvarlig händelse och utforskar dessa djupare för att se varför de uppstår. För att göra detta nyttjas en välanvänd implementeringsteori av Lundquist där tillämparen står i fokus. Teorin utgår från att implementering endast kan ske om tillämparen förstår, kan och vill utföra uppgiften på rätt sätt. För att med ett breddat perspektiv få svar på vilket eller vilka av det tre villkoren som förklarar bristerna vid ledning av en allvarlig händelse har det gjorts intervjuer med ambulanspersonal på ambulansstationen i Umeå och dessa har kompletterats med en genomgång av KAMEDOrapporter. De har sedan kategoriserats och tematiskt analyserats för att nå svar på frågeställningarna. Rapporterna genererade fem kategorier: dokumentering, samverkan mellan olika organisationer, kommunikation, fördelning till sjukhus och tydlig ledning. Intervjuerna lyfter utöver detta framförallt svårigheten att få kontroll över situationen och ha förmågan och möjligheten att ta ett steg tillbaka från det medicinska arbetet och tänka ett steg framåt. Vidare bekräftar intervjupersonerna de fyra kvalitetsindikatorerna som identifierats som bristande i tidigare studie. Anledningarna framstår främst som resursbrist i form av utrustning och personal samt möjlighet till repetition kombinerat med en ovilja att följa konceptet fullt ut i alla situationer. Detta trots att det i tal uttrycks en positiv inställning och en vilja att följa konceptet.

Bakgrund: För ett fungerande skadeplatsarbete krävs det att sjuksköterskor i ledningsfunktion har ett fungerande samarbete internt inom ambulansverksamheten samt i samverkan med övriga räddningsinstanser. Den enskilde sjuksköterskan hamnar sällan i uppdrag där behov finns av ledningsfunktion. För att vara trygg i, samt effektivt kunna utföra, arbetet i ledningsfunktion har forskning visat att utbildning och erfarenhet krävs. Vid bristande ledning har kommunikationsbortfall blivit en konsekvens som lett till att personal inte tilldelats relevanta uppgifter, vilket i förlängningen har äventyrat patientsäkerheten. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av samarbete och samverkan i prehospital sjukvårdsledning. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ intervjustudie med deskriptiv design. Åtta sjuksköterskor deltog. De var utbildade i, och hade erfarenhet av, prehospital sjukvårdslednings-konceptet (PS-konceptet) och intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom fem kategorier; Att följa rutiner och riktlinjer underlättar/främjar skadeplatsarbetet; Att kommunikation är avgörande för ett effektivt skadeplatsarbete; Att personkännedom underlättar skadeplatsarbete; Att brist på tydlighet och känslor av osäkerhet hämmar samarbete och samverkan; Att önskan finns om mer övningar. Genom dessa kategorier formulerades temat; Optimalt omhändertagande kräver samövad personal i ledningsfunktion. Konklusion: Sjuksköterskor är i behov av kontinuerlig praktisk och teoretisk övning inom den egna verksamheten, samt med personal från samverkande verksamheter. Detta för att sjuksköterskor i ledningsfunktion ska kunna leda och organisera arbetet på skadeplats och därmed säkerställa ett optimalt omhändertagande av patienten som är patientsäkert och av hög kvalitet.

No description available.

No description available.

No description available.

Insatstiden vid prehospital sjukvårdsledning mellan 2010–2016 visar på att tid mellan händelsens inträffande och första avtransporterade patient på olycksplats, är för lång i jämförelse med rekommendationer inom traumaforskning. Författaren identifierade flera orsaker. Fokus i aktuell förbättringsansats kom att ligga på den prehospitala sjukvårdsledarens beslutsfattande förmåga. Ett beslutsstöd utvecklades från en kvalitetssäkrad bedömningsmall och provades via intervention i utbildning. Här rapporteras den vetenskapliga utvärderingen av deltagarnas självskattade förmågor före och efter utbildningen. Syftet med förbättringsarbetet var att utveckla och förbättra ett beslutsstöd och utbildningen av det, för snabbare initial insats vid prehospital sjukvårdsledning. Studiens syfte var att belysa om beslutsstödet upplevdes göra någon skillnad mellan deltagarna som använde beslutsstöd och de som ej använde beslutsstöd. Förbättringsarbetet bestod av ett test i befintlig prehospital sjukvårdsledarutbildning. Sjukvårdsledarens användning av beslutsstödet studerades via en mellangruppsdesign i befintlig utbildningsverksamhet genom observationsstudie som analyserades via styrdiagram. Studien innehöll en kvantitativ enkätstudie med egenskattad förmåga där svaren genomgick en statistisk analys via SPSS och MANOVA samt en fokusgruppsintervju som genomgick en kvalitativ analys med deduktiv-induktiv ansats. Prehospitala sjukvårdsledarens tid till beslut noterades bli kortare i flera fall vid användning av beslutsstöd. Positiva upplevelser av beslutsstödet förmedlades av deltagarna. Ingen signifikant skillnad mellan gruppernas egenskattade förmågor konstaterades efter analysen av enkätsvaren. Beslutsstödet kan tidseffektivisera insatsen vid prehospital sjukvårdsledning, vilket leder till att drabbade får ett snabbare omhändertagande. Bättre förutsättningar skapas för drabbade att få inhospital vård inom traumaforskning rekommenderad tid.

Introduktion: Sjuksköterskan inom ambulanssjukvården utsätts många gånger för det okända, de arbetar i utmanande miljöer och utför avancerad vård prehospitalt. Vid särskild händelse tilldelas första ambulans på plats rollen som sjukvårdsledning. Ofta tilldelas rollen utan möjlighet till förberedelser och med knapphändig information och en oro inför denna uppgift finns. Syfte: Att belysa sjuksköterskan i ambulans upplevelse av att vara i ledningsroll vid en särskild händelse. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Tolv sjuksköterskor verksamma i ambulanssjukvården i västra Sverige intervjuades via semistrukturerade intervjuer.  Innehållsanalys med manifest nivå användes som analysmetod. Resultat: Resultatet resulterade i fem teman: Att bli tilldelad utmaningen, Att ta sig an rollen, När känslorna tar över, Att uppnå kontroll och Erfarenhet skapar lugn. Slutsats: För sjuksköterskorna i studien var det en utmaning att ta sig an ledningsrollen vid särskild händelse. Ledningsrollen kunde leda till känslomässiga reaktioner och upplevdes påfrestande. Det fanns en strävan efter kontroll genom struktur, information och överblick.  Deltagarna i studien önskade att få öva mer och använda sin kunskap på de mindre skadehändelserna

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.