Hur ser användandet av Raoul Wallenbergs minne ut? Hur, var, när och varför är de frågor som ställs gällande användandet av hans minne. I den här studien undersöks hur eftervärlden har använt Raoul Wallenbergs minne. Metoden är av det kvalitativa slaget och bygger på att undersöka relaterad information kring artefakter av Wallenberg för att kunna besvara studiens frågeställningar. Som hjälp för studiens undersökning och analys har Jörn Rüsens, och framför allt Anders Dybelius teoretiska perspektiv används. Det bygger främst på den tematisering av begreppet historiekultur som Rüsen gjort, och som Dybelius satt i ett empiriskt sammanhang. Det visade sig att Wallenbergs personlighet och egenskaper var väldigt centrala för användandet av hans minne. Användandet uppstod främst under tidigt 80-tal i USA och gav Wallenberg en internationell berömmelse. Det var startskottet för användandet av hans minne. Sedan dess har intresset kring honom ökat och idag är han erkänd som en stor hjälte, och kämpe för mänskliga rättigheter.

This essay delves into the intricate dynamics of Berzelii Park, focusing on the interaction between the mesh fence constructed in 2016 and the Raoul Wallenberg monuments. It examines the fence as a nationalist monument, revealing its transformative impact on the communal space and highlighting its role in shaping memories, identity, and ideological conflicts within the urban landscape. Through qualitative text analysis and theoretical frameworks on monumentality, phenomenology, and bordering, the study navigates layers of exclusion, memory, and identity formation within the park. The collision between nationalist symbolism and the narratives of memory becomes a focal point for nuanced discussions about memory and identity formation. The conclusions of the research questions reveal how the fence transcends its functional simplicity and becomes a symbol of nationalist ideology and exclusionary practices. It interprets the mesh fence in Berzelii Park as a nationalist monument by examining its impact on the park's communal space and the narratives it depicts. Furthermore, the study explores the significance of the fence in relation to the Raoul Wallenberg monuments, complicating the dynamics between these elements in the park's location. The essay provides insight into the complexity of urban spaces and the continual redefinitions of collective identities and memories. / Denna uppsats fördjupar sig i den besvärande dynamiken i Berzelii Park, med fokus på samverkan mellan nätstängslet som restes 2016 och Raoul Wallenberg-monumenten. Den studerar stängslet som ett nationalistiskt monument, avslöjar dess transformativa inverkan på det gemensamma rummet och belyser dess roll i att forma minnen, identitet och ideologiska stridigheter i stadslandskapet. Genom kvalitativ textanalys och teoretiska fackverk rörande monumentalitet, fenomenologi, och gränsdragning navigerar studien i lager av utanförskap, minne och identitetsbildning inom parkens gränser. Kollitionen mellan nationalistisk symbolism och minnets narrativ blir en samlingspunkt för nyanserade diskussioner om minnes- och identitetsskapande. Forskningsfrågornas slutsatser avslöjar hur stängslet överskrider sin funktionella enkelhet och blir en symbol för nationalistisk ideologi och exkluderande metoder. Den tolkar nätstängslet i Berzelii Park som ett nationalistiskt monument genom att undersöka dess inverkan på parkens gemensamma utrymme och de berättelser som stängslet skildrar. Vidare utforskar studien stängslets betydelse i förhållande till Raoul Wallenberg-monumenten, vilket komplicerar dynamiken mellan dessa element på platsen i parken. Uppsatsen ger inblick i stadsrummets komplexitet och ständiga omdefinieringar av kollektiva identiteter och minnen.

In this thesis, I explore positions of power in transnational human rights education, using The Raoul Wallenberg Institute as example in a case study. I am interested to know how human rights knowledge is produced and transferred in a global system of human rights education. My research focuses on positions of power in this global system, on challenges   and practical solutions, and on if and how education can contribute to decolonisation processes. I analyse four interviews with employees at RWI, who are working with transnational human rights education. The interviews, and supporting formal documents published by RWI, are analysed through close textual analysis, organised by key topics of transnational human rights education. As a theoretical framework to understand knowledge transfer, I use Stone’s concept of policy translation. For a post-colonial perspective and as tool to understand claims for decolonising transnational human rights education, I use Spivak’s concept of the subaltern as well as her request for ethical reflection of Western privileges.   The conclusion of my thesis shows a firm commitment of RWI to localisation, with methods embedded in their concept of transnational human rights education. There are some, but few attempts by the Institute to reflect on their own position in a global system of power linked to the production and transfer of knowledge, which hinders attempts of decolonising transnational human rights education.

Cellisten Linnea Vikström utforskar relationen mellan dans och musik genom ett videoverk i vilken hon både spelar cello och dansar sin egen koreografi. Musiken hon koreograferat till heter My heart is in the East och är skriven av cellisten Mats Lidström. Linnea har bakgrund som dansare och reflekterar kring likheter och skillnader mellan hur dansare och musiker arbetar med musik. Kan musiker använda dans skapande som ett verktyg för att få en djupare förståelse av en utvald musik? Sammanfattningsvis kommer hon fram till att det går att använda dans som ett verktyg för att fördjupa sin uppfattning av en utvald musik.