Inom Reggio Emilia pedagogiken ses miljön på förskolorna som en tredje pedagog och man lägger stor vikt vid hur denna ska utformas. Studiens syfte var att undersöka hur detta omsätts i praktiken genom att analysera hur pedagoger på Reggio Emilia inspirerade förskolor pratar om inomhusmiljöns utformning och användning. Forskningsmetoden rundtur användes för att möjliggöra ett samtal som på ett naturligt sätt kunde fånga pedagogernas berättelser om den miljö de befinner sig i. Arbetet med resultatet utgick från en postmodern grundsyn tillsammans med Foucaults beskrivning av diskurs- och maktbegreppet. Diskursanalys användes som analysmetod och tre dominerande diskurser utlästes. Resultatet av analysen gav beskrivningar av möjligheter och begränsningar kring utformning av inomhusmiljön som pedagogerna upplever i verksamheten. Främst lyftes att det sällan förs ett aktivt samtal kring pedagogernas syfte med inomhusmiljön, med anledningar som brist på tid och brist på tydligt ledarskap. Arbetet avslutas med en diskussion kring resultatet genom ett maktbegrepp, resultatet i relation till tidigare forskning och tankar om framtida forskning.

Examensarbetets syfte är att undersöka hur pedagogisk dokumentation används av sju pedagoger på Reggio Emilia-inspirerade förskolor, samt vilket förhållande de har till detta verktyg. Undersökningen utgår från följande frågeställningar: Vad ser pedagogerna för syfte med den pedagogiska dokumentationen? Hur strukturerar pedagogerna dokumentationsarbetet? Hur väljer pedagogerna ut vad som skall dokumenteras? Hur använder sig pedagogerna av reflektion och återkoppling? Den metod som har använts för att besvara frågeställningarna är kvalitativa intervjuer. Svaren i dessa har sedan tolkats med hjälp av tidigare forskning på området och Vygotskijs teori om en utvecklingsfrämjande pedagogik. Resultatet påvisar att syftet med de pedagogiska dokumentationerna främst är att synliggöra barnens lärande. Hur pedagogerna strukturerar dokumentationsarbetet skiljer sig åt, men det handlar till stor del om att ta vara på småstunder. Vid genomförandet av de pedagogiska dokumentationerna har pedagogerna en likartad bild av hur de skulle vilja gå tillväga, men hur de verkligen verkställs skiljer sig åt på de olika arbetsplatserna. Flera pedagoger upplever att det är svårt att välja ut vad som skall dokumenteras. Deras urvalskriterium gäller främst att utveckling eller lärande skall ha kommit till stånd. Reflektionsarbetet på förskolorna sker såväl pedagoger emellan som mellan barn och pedagog. Det används främst i syfte att utmana barnen i deras lärande och mindre i syfte att utveckla pedagogernas kompetens. Alla pedagoger utom en har reflektionstid under arbetstid, men i varierande utsträckning. Det framkommer att tid till reflektion är en förutsättning för att kunna utveckla den pedagogiska dokumentationen.

Syftet med studien är att beskriva förskollärares syn på sambandet mellan estetiska lärprocesser och yngre barns språkutveckling. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv med en Reggio Emilia filosofi, där utgångspunkten är en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer samt en fenomenografisk analysmodell. Resultatet i studien visar att förskollärares förhållningssätt är en avgörande faktor för hur de estetiska uttrycken integreras i undervisningen tillsammans med andra ämnen. Resultatet visar också att förskollärare i första hand utgår från barnens intressen vid planering av undervisning i förskolan, där förskollärare uttrycker olika sätt att planera och inkludera estetiska uttrycksformer i undervisningen. Det finns också en benägenhet att välja de uttrycksformer som förskollärare känner sig trygga med, och som inte utmanar deras egna perspektiv och kunskap. Sammanfattningsvis lyfter studien vikten av att vara medveten om att barns utforskande och kunskaper kan synliggöras på olika sätt, där framför allt variationen av olika estetiska uttrycksformer ökar varje barns möjlighet att uttrycka och lära sig genom estetiken.