Institutet säkerhetsöverlåtelse är en pantform som bland annat används vid kreditgivning för byggnad på annans mark. Säkerhetsöverlåtelse är inte lagreglerat men  erkänt genom praxis. Högsta domstolen fastställde genom NJA 1952 s. 407 den huvudprincip att borgenären uppnår sakrättsligt skydd redan genom ingående av säkerhetsöverlåtelseavtalet. Rättsläget gällande säkerhetsöverlåtelseborgenärens utmätningsrätt är emellertid oklart. Inte minst vid säkerhetsöverlåtelsegäldenärens dubbelöverlåtelse visar det sig att säkerhetsöverlåtelseborgenärens möjligheter till utmätning är begränsade. Författarna visar i denna uppsats att begränsningen torde kunna lösas genom bland annat tvångsförsäljning tack vare säkerhetsöverlåtelseborgenärens sakrättsliga skydd till byggnad på annans mark. Uppsatsen behandlar kortfattat hur tolkningen av pantavtalet av byggnad på annans mark bör gå till vid säkerhetsöverlåtelseborgenärens konkurs. Det är författarnas åsikt att en teleologisk tolkning borde vara det mest optimala. Uppsatsen behandlar två problem som kan uppstå för säkerhetsöverlåtelseborgenären vid andra borgenärers utmätningsanspråk i byggnaden. Antingen har säkerhetsöverlåtelsen ingåtts före det att andra borgenärer begärt utmätning i byggnaden, eller så har den ingåtts efter. Rättsföljderna i det första fallet har genom NJA 954 A 5 besvarats såtillvida att en säkerhetsöverlåtelse inte utgör något hinder för att utmätning skall kunna ske. Säkerhetsöverlåtelseborgenären har dock genom sitt sakrättsliga skydd rätt att få full betalning för sin fordran före övriga borgenärer. I det andra fallet menar författarna att det sakrättsliga skyddet som fastställts genom 1952 års dom inte kan anses vara tillämpbart. Säkerhetsöverlåtelseborgenären får därmed finna sig i att vara  oprioriterad borgenär, trots säkerhetsöverlåtelseavtalet. Åtskilliga utredningar har lagts fram om instiftande av ett registersystem för panträtt i registrerad nyttjanderätt. Emellertid har ingen lagstiftning kommit till stånd främst på grund av ekonomiska skäl. Författarna visar att stora delar av de utredningar som gjorts främst varit inriktade på att ta hänsyn till kredittagarens ställning vid pantsättning av byggnad på annans mark. Detta beror troligtvis, enligt författarna, på att regeringen velat skydda den svagare parten. Det är författarnas uppfattning att de juridiska spörsmål som framläggs genom denna uppsats inte behandlats i utredningen om panträtt i registrerad nyttjanderätt.

<p>Luftfartyg räknas som lös sak (lösöre). Det sakrättsliga momentet vid försäljning av lösa saker är vanligtvis knutet till traditionsprincipen, d v s köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer när han fått egendomen i sin besittning. Sale and leaseback är en vanlig finansieringsform vid nyanskaffning och refinan- siering av luftfartyg. Vid en sale and leaseback-affär säljer flygföretaget ett luftfartyg till en investerare för att omedelbart hyra tillbaka det. Luftfartyget traderas med andra ord aldrig från säljare till köpare, utan blir hela tiden kvar i säljarens besittning. Köparen får, enligt svensk rätt, på detta sätt aldrig sakrättsligt skydd mot flygföretagets borgenärer. En möjlighet att uppnå sakrättsligt skydd för lösöre som blir kvar i säljarens besittning, är att registrera köpet enligt lösöreköplagen. Det innebär i korthet att sakrättsligt skydd uppnås genom ett registreringsförfarande. Det är dock i dagsläget oklart om lagen är tillämplig på luftfartyg, vilket innebär att det i princip är omöjligt att genomföra en sale and leaseback-affär med svenskregistrerade flygplan. Ett annat alternativ skulle kunna vara att ge inskrivning av äganderätten i luftfartygsregistret sakrättslig verkan, vilket är den lösning som Danmark och Norge valt. Lufträttsutredningens förslag från 1997 förordar denna lösning, men det har ännu ej resulterat i någon ändring av lagstiftningen. Jag behandlar inledningsvis varför sale and leaseback-affärer är intressanta för flygbolag och finansiärer och orsakerna till varför lösöreköplagen inte skulle vara tillämplig. Vidare utreds om förfarandet enligt lagen skulle kunna vara ett lämpligt sätt för att uppnå sakrättsligt skydd samt vilka risker och praktiska konsekvenser som är förknippade med detta.</p>

Luftfartyg räknas som lös sak (lösöre). Det sakrättsliga momentet vid försäljning av lösa saker är vanligtvis knutet till traditionsprincipen, d v s köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer när han fått egendomen i sin besittning. Sale and leaseback är en vanlig finansieringsform vid nyanskaffning och refinan- siering av luftfartyg. Vid en sale and leaseback-affär säljer flygföretaget ett luftfartyg till en investerare för att omedelbart hyra tillbaka det. Luftfartyget traderas med andra ord aldrig från säljare till köpare, utan blir hela tiden kvar i säljarens besittning. Köparen får, enligt svensk rätt, på detta sätt aldrig sakrättsligt skydd mot flygföretagets borgenärer. En möjlighet att uppnå sakrättsligt skydd för lösöre som blir kvar i säljarens besittning, är att registrera köpet enligt lösöreköplagen. Det innebär i korthet att sakrättsligt skydd uppnås genom ett registreringsförfarande. Det är dock i dagsläget oklart om lagen är tillämplig på luftfartyg, vilket innebär att det i princip är omöjligt att genomföra en sale and leaseback-affär med svenskregistrerade flygplan. Ett annat alternativ skulle kunna vara att ge inskrivning av äganderätten i luftfartygsregistret sakrättslig verkan, vilket är den lösning som Danmark och Norge valt. Lufträttsutredningens förslag från 1997 förordar denna lösning, men det har ännu ej resulterat i någon ändring av lagstiftningen. Jag behandlar inledningsvis varför sale and leaseback-affärer är intressanta för flygbolag och finansiärer och orsakerna till varför lösöreköplagen inte skulle vara tillämplig. Vidare utreds om förfarandet enligt lagen skulle kunna vara ett lämpligt sätt för att uppnå sakrättsligt skydd samt vilka risker och praktiska konsekvenser som är förknippade med detta.

Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.

Sammanfattning Den som är under arton år är omyndig, vilket innebär att denne inte får råda över sina tillgångar och ingå avtal med bindande verkan enligt FB 9 kap. 1§. Vanligtvis är den omyndiges föräldrar både vårdnadshavare och förmyndare för sitt barn. Det är förmyndares ansvar att förvalta barnets tillgångar. Överstiger värdet på dessa tillgångar åtta gånger prisbasbelopp eller har tillgångar ett särskilt ursprung och karaktär enligt FB 13 kap. 2§, står föräldraförvaltningen under överförmyndarens tillsyn. Det ger ett sakrättsligt skydd för barnets egendom i situationer när föräldrarna har råkat på utmätning eller konkurs. Understiger tillgångar denna gräns eller saknas krav på särskild överförmyndarkontroll står det föräldrarna fritt att bestämma hur de tillgångarna kan användas eller placeras enligt FB 13 kap. 1§. Dock stadgas det i FB 13 kap. 1 och 7§§ att barnets tillgångar skall hållas separat och det som inte används för barnets behov skall göras räntebärande. Föräldrar har underhållsplikt för sina barn enligt FB 7 kap. 1§ efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga samt den omyndiges tillgångar och sociala förmåner. Staten tilldelar varje barn bosatt i Sverige det allmänna barnbidraget. Bidraget är avsett för barnets uppfostran och uppehälle men utbetalas till barnets vårdnadshavare. Hur det allmänna barnbidraget skall användas står föräldrarna fritt så länge barnets behov är tillgodosedd. Storleken på det allmänna barnbidraget täcker endast en del av de kostnader som det innebär att ha ett barn i familjen. Detta är för att föräldrar har det primära försörjningsansvaret, medan statens ansvar är sekundärt. Föräldrar har således dispositionsrätt över det allmänna barnbidraget och kan välja att antingen använda hela beloppet eller att placera det på ett separat bankkonto för att säkra barnets ekonomi i framtiden. På vilket sätt hanteras detta konto avgör om tillgodohavandet kan sakrättsligt skyddas mot föräldrarnas borgenärer vid utmätningsärenden. / Abstract A person under the age of eighteen is underage, which means that he cannot reign over his own assets and cannot conclude legally binding agreements according to FB 9 chapter 1§. Usually it's the parents that have custody and guardianship of their child. It is the guardian's responsibility to manage the child's assets. If the value of the assets exceeds the eight base amount or if the assets have a particular origin (inheritance, legacy or gift) or character according to FB 13 chapter 2§ then parents conduct is the subject of the overguardian’s supervision. It obtains protection for the child's property against parents’ creditors in situations when parents are facing foreclosure or bankruptcy. If the underaged’s assets value is below that limit or if there’s no requirements for overguardian’s supervision, the parents can freely determine how these assets can be used or place money into a bank account according to the FB 13 chapter 1§. However, FB 13 chapter 1 and 7§§ requires that the child's assets shall be separated from parents property and what isn’t used for the child's needs shall bring interests. Parents have a duty of alimony for their children as stated by FB 7 chapter 1§ out of consideration for child’s reasonable needs and parents' overall economic capacity along with the child's own assets and social benefits. The state assigns each child resident in Sweden the universal child allowance which is intended for the child's upbringing and living expenses, but it is paid to the child's guardian. The parents decide freely way the universal child allowance is to be used, as long as the child's needs are satisfied. The amount of the universal child allowance covers only a part of the costs of having a child in the family. This is because the parents have the primary maintenance obligation, while the state's responsibility is secondary. Parents thus have disposition over the universal child allowance and may choose to spend either the whole amount for the child's needs or to place the amount in a separate bank account to secure the child's economy in the future. The way this account is managed determines whether the money can be protected against parental creditors at execution issues.