Syftet med denna kvalitativa undersökning är att bidra med kunskap om hur scenografiska projekt organiseras, i första hand inom operakonsten. Resultatet är användbart för forskning inom organisation samt användbart för branschen. Huvudfrågan är: hur ser arbetsprocessen ut för konstnärliga projektgrupper verksamma inom operakonst? Delfrågorna är: vilka faktorer påverkar vilka kriterium videoscenografer har för skapande? Vilka faktorer är viktigast för gott styrande av konstnärliga projektgrupper verksamma inom operakonst? Analysprocessen består av sammankopplingar mellan respondenternas svar och Pierre Bourdieus teorier om det kulturproducerande fältet samt jämförelse med tidigare forskning. Intervjuer med tre videoscenografer har legat till grund för analysen om hur vi organiserar oss i konstnärliga projekt på operascenen. Resultatet av den kvalitativa undersökningen är att den verksammes bakgrund, intressen och utbildning har påverkan på de arbetsmässiga val som tas. Ett gott ledarskap av en konstnärlig grupp som skapar videoscenografi innebär att visa på tydlighet och respekt till alla medarbetare. Diskussionen handlar om studiens styrkor, svagheter och förslag till fortsatt forskning. Styrkan i undersökningen är respondenternas karakteristiska svar som med tydlighet kunde förklaras med hjälp av Bourdieus teorier samt tidigare forskning. Svagheten i undersökningen är att den endast byggs på den empiri som samlats in genom intervjuer. Förslag till fortsatt forskning är således att undersöka om samma resultat kan erhållas med en annan metod.

A reflection on the relationship between teachers and students in teaching situations. The work contains its own reflections and thoughts, but also raises other people's views on the subject by means of a survey. The survey was sent to all students and teachers at the Opera University in Stockholm.

”Armarna började domna och sticka, kroppen började skaka och dra ihop sig som i kramper och andningen blev ytlig och snabb ... kroppen blev som ett gummiband spänt till det yttersta, samtidigt som det kändes som att någon suddade ut mina kanter. Armarna blev suddiga och benen likaså. Någon knäppte på gummibandet så att hela kroppen ryckte. Jag befann mig på gränsen och kroppen ville gå över i det okontrollerade, men min hjärna höll emot. Det kändes som att jag ville släppa taget och gå över i okontrollerad hyperventilering tills jag inte behövde känna mer. ...Det är den här känslan jag är rädd för. Och det är den känslan jag måste dyka in i för att neutralisera. Det är det jag behöver hjälp med. Efteråt är jag matt. Och tom. Som att jag sprungit en mil och lyft ett ton. Och så är jag förvånansvärt klar i huvudet. Som att någon dragit åt sidan den gardin som jag satt upp mellan mig och alla minnen och känslor kopplade till det här. Igår såg jag otroligt tydligt att det var detta som hände mig för ett år sen (på audition) i Düsseldorf. Men jag har varken vågat eller kunnat se det för vad det var. En panikattack.” Det här är ett citat från min dagbok, skrivet 2 april 2018. Jag skulle då ha varit mitt uppe i min examensproduktion på Operahögskolan i Stockholm. I juni samma år skulle jag ha tagit min Masterexamen och genom det avslutat sju års utbildning för att bli operasångerska. Istället hade jag, en vecka tidigare, fått höra av mig till skola, familj och läkare med beskedet; Jag klarar inte det här längre. Idag, tre år senare, möjliggör en global pandemi att jag fullföljer min examen. Att det dröjt tre år har inte att göra med att jag varit kvar i det tillstånd av utbrändhet jag var i 2018, tvärt om, jag har inte haft möjlighet eftersom jag arbetat heltid sedan dess. Jag vill inte uttrycka det som att jag tog mig tillbaka för det sätt jag levde mitt liv innan jag sjukskrevs med utmattningsdepression är inte ett tillstånd att sträva efter. Nej, jag anser snarare att jag tagit mig igenom det. Gått framåt, stärkt av mina upplevelser. Tiden som gått, samt den arbetslivserfarenhet jag samlat på mig sedan dess gör att jag nu vill ta tillfället i akt att reflektera kring hur jag hamnade där jag gjorde 2018 samt hur jag tog mig vidare. Jag kommer att utgå ifrån mina egna erfarenheter, men min förhoppning är att de kan ligga till grund för en bredare reflektion kring varför operasångare i slutet av sin utbildning och början av sin karriär tycks så sårbara för stress och prestationsångest. Kanske kan min berättelse väcka tankar hos andra sångare? Och kanske kan organisationen kring dem dra lärdom från den och arbeta för att förhindra att det går så långt som det gjorde för mig.

Syfte: Syftet med detta arbete är att resonera kring medveten instudering och hur man kan förbereda sig på specifika problem som sångare möter i sin praktik, och att sammanställa de insikter jag gjort efter experimenterande med min egen övning under mina tre år på Operahögskolan. Syftet är också att hela tiden försöka koppla dessa funderingar till idéer om hur man kan isolera moment och applicera detta på en medveten gehörsundervisning specifikt inriktad på sceniskt arbetande sångare. Metod: Under tiden jag gått på Operahögskolan har jag fört loggbok över min övning och skrivit ner frågor som kommit upp, idéer jag velat undersöka och de slutsatser jag kommit fram till. Samtal med mina lärare har varit en källa till nya kunskaper och funderingar. Jag har också försökt ta till mig kunskap om hur musikhanteringen i hjärnan fungerar, samt om hur språkinlärning kan effektiviseras.

”… Det regnar blötsnö. Jag står högst upp på taket. Jag är bararmad. Pälsmössan skyddar mig. Jag dansar med en svala som flyger förbi. Jag känner mig helt fri i kroppen. Jag kan se långt över taknockarna. Jag känner snöregnet mot mina armar. Kylan mot kroppen. Skyddet från gummistövlarna och mormors pälsmössa. Jag känner mammas scarf mot min hals. Jag låter kroppen röra sig som den vill. Tar in platsen jag står på, allt jag hör och känner. Efter ett tag testar jag att släppa all skam. Släppa den från kroppen. Axlarna sjunker ned.” (Kroppsminne från vårterminen 2019)   I den här essän beskriver jag min resa genom magisterprogrammet svarta speglar. Jag har under det här året arbetat med att läka och hitta tillbaka in i min kropp. Jag har letat efter dansen i kroppen, min dansröst och strävat efter att hitta den autentiska dansrörelsen i min kropp. Hitta in till kärnan.   Jag har sett den här utbildningen som en hjärt- och lungräddning på danshanna. Jag upplevde att danshanna höll på att försvinna från mig. Om danshanna dör, dör Hanna. Jag behöver danshanna. Så jag behövde rädda livet på henne. Eller väcka henne. Jag har alltid förknippat dansen starkt med lusten att leva. Livslusten. Viljan till liv. Livsgnistan. Dansen är som mitt syre. Den elektriska pricken. Den gudomliga energin. Det magiska. En total närvaro i kroppen. En levande närvaro, danskänslan.   Jag har genom utbildningen fått syn på vad jag vill sträva mot, vad jag vill kämpa för och vad jag vill släppa taget om. Jag har fått med mig ett annat mod. Jag har börjat minnas att jag en gång varit modig. Att jag en gång kände mig stark och slogs för det jag trodde på och för det jag brann för. Jag har fått syn på vad jag gör och vad jag inte gör som konstnär och människa. Jag har blivit speglad. I andra och i mig själv.   Det har varit ett fantastiskt år. Jag har älskat allt. Det var en känsla av att komma hem till någonting. Till min kropp. Med hjälp av gruppen och övningarna hittade jag hem till min kropp och i den fann jag dansen.   Hanna / Svarta speglar - konstnärlig praktisk självreflektion

In this project, I speculate about a parallel world where a parliament chair for more-than-humans to ‘speak up’ exists within a human fabricated democratic construct. Along the narrative, we are to notice the grammar of other beings and to relearn the ethic of respect and interdependency by ‘deep listening’ to our often ‘quiet’ neighbors on this planet. The intention is to take a closer look at the actant nature of other-than-human beings, at the political of them through exploring the tension between power and empathy. The project adopts voting cards as a probing tool for humans’ involvement in the scenario. It explores the balance between chairs’ power connotation and the materiality of paper as well as the emotional character of sounds. It is an invitation of entering an alternative reality where imagination and affection towards a more inclusive and attentive relation with other-than-humans could be envisioned and questioned.

The research investigates the transposition of circus performance to the aural and sonic realm asking the question:  How and can circus exist in and through sound?

This project is based on collaborations between the clarinettist Maria Victoria Fernández and the composer Manuel Marí. The process of collaborating is described and two new pieces are composed as result. The first of the pieces is called “Cycles” andit is a solo piece for clarinet, while the second piece is called “Shadows” and is a piece for clarinet and live electronics. The concept of perception is explored and new techniques have been addressed to make this new music accessible both to new audiences and performers interested in this field.

The essay Let us be the second body is a written pensive and companion in the process of creating a performance with the same title performed in January 2021 at SKH in Stockholm. It describes the main task of the project which was about realizing interdependencies, in a search for political movement towards a non-violent way of relating with and within the world. In the essay, it is described how this can be imagined like crawling through a compost pile. What you find digesting in the pile are conversations and encounters with strangers on the street such as Blurry-Believes/ Pretend-Poems/ Slippery-Statements, and composed fragments of thoughts from thinkers like Maria Lugones, Judith Butler, Ta-Nehsi Coates, and Michael Ende. Composing those fragments within this essay is forming the sentence: “I cannot be out of violence until the system that I am living in is, even though I am not the target of that violence. The essay is longing to get into the muddy work of investigating the concepts of ‘transformation’ and ‘change’. A work that is meant to be, as the structure of the text, mirrored, messed up and ambiguous.  (And through being honest in that ambiguity the essay regains a response-ability.) Concretely, the essay reflects on how I use this ambiguity as a tool for creating the performance Let us be the second body, in which textile art, scenography, sound design and dancing linger in interdependence with the realm of transformation. I will and I will not change the world with this essay. So, I guess you will and you will not be changed by this essay. / <p>This master work includes both a performing and a written part.</p>

Dear reader,  My aim here, in this essay, is to wonder around and embrace the unknown in the literary genre of letter writing. One of the main questions that the essay circles around is: how embracing the unknown can be a celebration, and a way to get lost, instead of it being something we fear of, like darkness? In the essay I draw bridges between the unknown, the erotic, vulnerability, the use of senses and perception, as well as pondering about the question of whether an experience can be larger than knowledge. The essay is structured in three parts: an introduction, middle part and a final part. In the introduction, the first letter, I open up the purpose of this essay and present my references. In the middle part, I dedicate five letters to the writers and researchers of my references, Rebecca Solnit, Audre Lorde, Brené Brown, Susan Sontag and Deborah Hay. The final part, the last letter, opens up the process of the performance, and how the readings for the essay have affected the doing in the performance. Described in the essay is the journey of methods that were used in the project such as reading, walking around and getting lost. Further the essay describes how dancing later on in the process appeared as a method of getting lost, embracing the unknown through bodily perception and movement. Through this essay and my performance DARK BLISS, I come to a conclusion that being with the unknown is a never-ending process, an endless journey of learning that I will continue to wonder and wander around. / <p>This work includes both a performing and a written part.</p>