Patienter med självskada utgör ett större antal än de som skadats av någon annan och frekvent inkommande till akutmottagningen, upplevelsen av att vårda dem är därmed relevant för att främja en ömsesidigt god vård. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter för självskador vid akutmottagningen. Tolv vetenskapliga artiklar analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i fem kategorier: att inte förstå patienter som självskadat väcker frustration, att uppleva ambivalens och olika känslor beroende på omständigheterna, att ifrågasätta om vård på akutmottagningen är rätt för personen som självskadat, att känna empati och kunna göra skillnad och att känna sig skyldig att vårda men sakna utrymme. Deltagare beskrev såväl frustration och att känna sig skyldiga att vårda, som empati och att ha en vilja att hjälpa. Mötet mellan patient och vårdpersonal kunde vara omsorgsfullt men även destruktivt för patienten. Patientens psykiska och fysiska behov separerades ofta, där akutvården prioriterade de fysiska skadorna. Vårdpersonal beskrev sig sakna kunskap om självskadebeteende och därav betraktas utbildning som en viktig del i att förbättra deras upplevelse av att vårda och därigenom också tänkas förbättra patientens upplevelse av den akuta vården.

<p>This study is an attempt to develop the discussion about self-injury with the aid of philosophical discussions about understanding. I will present a reading of the discussion between Michel Foucault and Jacques Derrida about reason and madness, and also an interpretation of the Derrida and Hans-Georg Gadamer encounter. These readings focus on the concept of understanding, on the possibility to understand the other and on the possibility to reach out from reason toward the irrational. The project to formulate an ethical approach to self-injury by Nancy Nyquist Potter is then used to bring the question about understanding to life. I conclude that the project of Potter, formulated as “uptake”, is weakened by the fact that she fails to recognize the underlying philosophical problems in stating the possibility to understand the meaning of something that until today has been considered meaningless.</p>

This study is an attempt to develop the discussion about self-injury with the aid of philosophical discussions about understanding. I will present a reading of the discussion between Michel Foucault and Jacques Derrida about reason and madness, and also an interpretation of the Derrida and Hans-Georg Gadamer encounter. These readings focus on the concept of understanding, on the possibility to understand the other and on the possibility to reach out from reason toward the irrational. The project to formulate an ethical approach to self-injury by Nancy Nyquist Potter is then used to bring the question about understanding to life. I conclude that the project of Potter, formulated as “uptake”, is weakened by the fact that she fails to recognize the underlying philosophical problems in stating the possibility to understand the meaning of something that until today has been considered meaningless.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett samhällsproblem som ökar. Personer med självskadebeteende kan ofta uppleva att de inte bemötts på ett bra sätt av vårdpersonal. Beteendet kan vara svårt att begripa och provocerande för omgivningen. Personer som skadar sig själv gör det i syfte att lindra ångest och smärta. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors upplevelser i bemötandet av personer med självskadebeteende. Metod: En allmän litteraturstudie har gjorts. Sökord som tilltalade syftet identifierades. Litteratursökningen genomfördes i olika databaser. Resultat: Resultatet framkom ur vetenskapliga artiklar (n=11) som granskades. Resultatet presenterades i fyra subteman: upplevelser av förståelse i bemötandet, upplevelser av ansvar i bemötandet, upplevelser av rädsla och frustration i bemötandet och upplevelser av kunskapsbrist och stress i bemötandet. Resultatet visar att sjuksköterskor upplever personer med självskadebeteende som en ansträngande patientgrupp. Faktorer som utbildning, tidspress och stöd från medarbetare upplevdes som betydelsefullt i vården med personer som skadar sig själv. Diskussion: Genom utbildning och handledning skulle sjuksköterskor kunna bli mer professionella i bemötandet med personer som skadar sig själv. Slutsats: Sjuksköterskor behöver mer utbildning, handledning och kunskap för att bemöta personer som skadar sig själv på ett professionellt sätt. / Background: Self-injury is a social problem that is increasing. People with self-injury can often feel that they have not been treated in a good way of nursing staff. People who harm themselves do it in order to relieve anxiety and pain. The behavior can be difficult to comprehend and provocative for the environment. Aim: The aim was to illuminate nurses’ experiences in the treatment of people with self-injury. Method: A literature review search has been made. Keywords that appealed to the purpose identified. The literature search was conducted in different databases. Results: The results emerged from scientific articles (n = 11) that were reviewed. The results were presented in four sub themes: experiences of understanding in the treatment, experiences of responsibility in the treatment, experiences of fear and frustration in the treatment and experiences of lack of understanding and stress in the treatment. Factors as education, time pressure and support from colleagues were seen as important in the care of people who self-injure. Discussion: Through training and mentoring nurses would be more professional when dealing with people who hurt themselves. Conclusion: Nurses need more education, mentoring and knowledge to deal with people who hurt themselves in a professional manner.

Bakgrund: I takt med att psykisk ohälsa ökar, ökar även antal personer med självskadebeteende. Självskadebeteendet ses som ett negativt fenomen i samhället och därför upplever personer med självskadebeteende att de blir illa behandlade inom vården. Sjukvården upplever patienter med självskadebeteende som den besvärligaste patientgruppen. Sjuksköterskor önskar att föräldrar är delaktiga i barnets vård. Det kan bli en tvist när barnet själv inte vill att föräldrarna är delaktiga, vilket sjuksköterskorna upplever som svårt. Syfte: Syftet var att belysa föräldrars upplevelse att leva med ett barn med självskadandebeteende. Metod: Uppsatsen är en litteraturöversikt som involverar tio vetenskapliga artiklar. Nio kvalitativa och en av kvantitativ studie. Artiklarna är inhämtade från databaserna CINAHL, SOCINDEX och PsycInfo Resultat: Analysen av artiklarna skapade fyra huvudteman och fem underteman; Familjesituation innefattar underrubrikerna En utmaning för familjen, Känslan av utanförskap samt Föräldraskap. Delaktighet innefattar Att bli förd bakom ljuset och Att bli tagen på allvar. Behov av stöd och sedan Kunskap. Föräldrarna upplevde känslor av hjälplöshet, maktlöshet, sorg och frustration över att inte få vara delaktig samt att inte få information för att kunna hantera den svåra situationen. Föräldrarna kände att de inte fick tillräckligt med stöd från vården. Diskussion: Begriplighet innefattar brist på information. Vården måste bli bättre på att ge relevant information till föräldrar som har ett barn med självskadebeteende. Vårdpersonalen har verktyg som kan hjälpa föräldrarna att handskas med situationen. De bör bjuda in föräldrarna och samarbeta för att uppnå välbefinnande hos föräldrarna. Med hjälp av begriplighet och hanterbarhet kan föräldrarna finna hopp i den svåra situationen.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett stort problem världen över och under 2019 i Sverige vårdades 6800 personer inneliggande på sjukhus efter att ha utfört en självdestruktiv handling. Vårdpersonalen kommer i kontakt med personer som skadar sig själva och vårdpersonalens attityder och föreställningar kan inverka på deras bemötande och vård. Behandling av ett självskadebeteende tar lång tid och bemötandet från vårdpersonal skall ske med värdighet, respekt och medkänsla. Syfte: Att beskriva vårdpersonalens erfarenheter av att vårda personer med självskadebeteende. Metod: En litteraturstudie baserad på åtta kvalitativa studier. Databassökning genomfördes i Cinahl, PubMed, Scopus och APA PsycInfo. Analysen genomfördes med stöd av Fribergs femstegsmodell. Resultat: Analysen genererade fem huvudkategorier och tretton subkategorier. Huvudkategorierna var: Känslomässiga svårigheter, Att anpassa eller inte anpassa vården efter individen, Vikten av ett fungerade teamarbete, Att möta bristande arbetsmiljö och Behov av utbildning och erfarenhet.  Konklusion: Litteraturstudien belyser att oavsett om vårdpersonal arbetar inom psykiatri eller somatisk vård framkallas olika känslor, såsom exempelvis frustration och rädsla. Vårdpersonalen beskriver avsaknad av utbildning och brist på tydliga riktlinjer. En tydlighet och förbättring inom ämnet behövs för att vårdpersonalen ska kunna ge en god omvårdnad som sker på ett värdigt och respektfullt sätt, men att även arbetsmiljön för vårdpersonalen blir tillgodosedd. / Background: Self-harming behavior is a major problem worldwide and in 2019 in Sweden 6,800 people were hospitalized after performing a self-destructive action. The healthcare professionals are in contact with people who self-harm and the health care professionals’ attitudes and perceptions can have impact on their treatment and care. Treatment of patients with self-harm behavior takes a long time and should be conducted with dignity, respect and compassion by healthcare professionals. Aim: To describe Health care professionals’ experiences in their care of patients with self-harm behavior.  Methods: A literature study based on eight qualitative studies. Database search was performed in Cinahl, PubMed, Scopus and APA PsycInfo. The analysis was carried out with the support of Friberg's five-step model. Results: The analysis generated five categories and thirteen subcategories. The main categories were: Emotional difficulties, Adapt or not adapt the healthcare after the individual, The importance of well working teamwork, To face an insufficient working environment and Need for education and experience. Conclusion: This literature review highlights that regardless of whether the healthcare professionals are working in psychiatric or somatic care different feelings are evoked, these are for instance frustration or fear. Healthcare professionals described lacking education on the subject and an absence of clear guidelines. Clarification as well as a general improvement is indeed needed in order for healthcare professionals to provide good quality care that is dignified, as well as respectful, towards this patient group, but also that their working environment is being catered for.

Abstrakt Patienter som lider av EIPS/Borderline (Emotionellt personlighetssyndrom) har ofta erfarenhet av långa vårdtider vilket ibland inte varit till fördel för dessa patienter. På 1980-talet startade forskare i Nederländerna en intervention med självvald inläggning för patienter med komplexa behov. I Sverige benämns denna intervention som brukarstyrd inläggning (BI). Syftet med denna studie var att beskriva erfarenheter av brukarstyrd inläggning hos patienter med EIPS/borderline och/eller självskadebeteende. Metoden var en integrerad litteraturöversikt, enligt Whittemore och Knafl (2005). Sammanlagt tio artiklar är inkluderade i resultat och dessa resulterade i fyra områden: Att få möjlighet till en timeout, Att bemötandet är avgörande, Att få stöd med struktur och Att finna sin egen återhämtning. Resultatet visade både positiva och negativa erfarenheter av BI. Det framkom att patienterna i studierna uppskattade en timeout från vardagen och de ansåg att bemötandet från personal är av en avgörande betydelse för om och när personen söker BI, patienterna får en strukturerad tillvaro under BI vilket kunde vara avgörande för hur väl fungerande och effektiv behandlingen var och att det även gav en snabbare återhämtning vilket är målet med BI. Studierna visade tydligt att en negativ attityd bland personalen var den främsta orsaken för patienten att avbryta BI och att inte söka BI igen. Slutsats är att patienterna i studierna och deras upplevelser visade sig över lag positiva. Det förekom dock negativa erfarenheter som framför allt handlade om negativ attityd hos personal, brist på mellanmänskligt beteende och förutfattade meningar om patienter. Om dessa attityder och förhållningssätt går att hantera så kan interventionen BI kan vara till gagn för patientgruppen.

I Sverige finns idag en vårdform där patienter som begått brott under grav psykisk störning samvårdas med personer som har ett allvarligt självskadebeteende. Dessa inrättningar måste då förhålla sig till två olika vårdsätt. Vi vill därför undersöka om personalen beskriver och upplever eventuella skillnader i interaktionen med patienter vilka vårdas med stöd av olika tvångsvårdslagar på en rättspsykiatrisk avdelning. Vi har använt oss av en kvalitativt ansats där vi har intervjuat sex yrkesverksamma inom rättspsykiatrin. Med hjälp av symbolisk interaktionism samt vårdkulturteori har vi analyserat den empiri som framkommit från intervjuerna. Resultaten visar att personalen vill se patienterna såsom en homogen grupp men brottet/handlingen påverkar patientsynen. Resultaten visar även att interaktionen villkoras av personalens attityder och värderingar samt att den individuella vården försvåras ytterligare av samvården. Slutsatsen blev att personalen skildrade en diskrepans där de å ena sidan beskrev att interaktionen var likadan oberoende av vilken patientgrupp det var. Samtidigt framkom att de upplevde och gjorde skillnader mellan LRV- och LPT-patienter.

The aim of this study was to investigate how adults 25 years old and over describe the functions of their non-suicidal self-injury (NSSI) and to explore whether they report any changes in their experience with NSSI as they become older. Qualitative e-mail interviews were used in order to capture the participants’ experiences. The results of the study were analysed based on coping theory and previous research. The results indicate that, consistent with previous literature, adults self-injure for mostly the same reasons as adolescents – however, as the previous research shows adolescents are more likely to hurt themselves in order to communicate with others. The adults in the present sample report using problem-solving coping strategies to the same extent as emotion-focused strategies; a slight deviation from previous research which has suggested that people who self-injure are more likely to employ emotion-focused strategies. The participants of the study generally experience a feeling of increased control and deliberation of their self-injury as they have gotten older; hurting themselves has become a purposeful coping strategy. The results of this study might have implications for treatment of self-injury in adults; focusing the treatment on strengthening the adults’ autonomy and encouraging further problem-solving coping strategies might be beneficial.

<p>Syftet med arbetet var att belysa omvårdnadspersonalens upplevelser av patienter med självskadande beteende samt vården av dem. Arbetet hade en beskrivande design, 21 sjuksköterskor och skötare/undersköterskor från somatisk och psykiatrisk akutmottagning deltog i arbetet. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i form av tre kategorier som bildades utifrån följande koder. Kategorin ”emotionella problem” bildades utifrån koderna frustration, irritation, sympati, manipulation, vanmakt över onåbara patienter, maktlöshet, oro och beskriver omvårdnadspersonalens upplevelser av patienter med självskadande beteende. Patienter med självskadande beteende väcker mycket emotioner, både positiva och negativa. I arbetet framkom mest negativa emotioner omkring den här patientkategorin. Kategorin ”omvårdnadsproblem” framkom ur koderna hjälplöshet angående vården, tidsbrist, resursbrist, patienten vill inte ha hjälp, kroniskt beteende och beskriver upplevelsen av vården av patienter med självskadande beteende. Vården av en självskadande patient beskrivs av omvårdnadspersonalen som krävande och otillräcklig. Kategorin ”kompetensbrist” har växt fram ur koderna behov av riktlinjer och strikta ramar, förståelse för patienten, otillräcklig kunskap, negativa attityder, splittring inom arbetsgruppen och beskriver också vården av patienter med självskadande beteende. Omvårdnadspersonalen berättade att de saknar tillräcklig kunskap för att ge en optimal vård. På grund av kunskapsbrist uppstår många problem och oförståelse för patientens beteende som även påverkar vården av dem.</p> / <p>The aim of this study was to describe the experiences of psychiatric healthcare workers in regards to their meeting and treatment of patients with self-destructive behavior. This study had a descriptive design and 21 registered nurses and practical nurses participated, from both somatic and psychiatric emergency wards. Data was collected via semi-structured interviews and analyzed from a qualitative content analysis. The results are presented from the categories that were formed by fallowing codes. The category “emotional difficulties” come from the codes: frustration, irritation, sympathy, manipulation, powerlessness over uncommunicative patients, powerlessness, anxiety, and describes the healthcare workers’ experiences of these selfdestructive patients. Self-destructive patients elicit very strong emotions amongst others, both positive and negative. The predominant feeling shown in this study concerning this category of patient was negative. The category “nursing difficulties” was drawn from the codes: helplessness in regards to the care, lack of time, lack of resources, the patient not wanting help, chronic behavior, and describes the experiences of caring for self-destructive patients. Caring for self-destructive patients is described by healthcare personnel as demanding and inadequate. The category “lack of skills” has emerged from the codes: the need for guidelines and strict rules, understanding the patient, inadequate knowledge, negative attitudes, divisions in the workgroup, and describes the care of self-destructive patients. Healthcare personnel said that they lacked the necessary training needed to give optimal care. Many problems and misunderstandings of self-destructive patients’ behavior arise on account of this lack of education/information and this affects the quality of care that they receive.</p>