Bakgrund: Huvudvärk av spänningstyp (HST) är den vanligaste primära huvudvärkstypen globalt. Akupunkturbehandling är ett behandlingsalternativ som förespråkas, trots relativt låg evidens. I en översikt från 2016 framkom det att akupunkturbehandling för HST kan vara effektivt däremot är det önskvärt med fler studier. Syftet med studien var att kartlägga den aktuella vetenskapliga litteraturen för att undersöka effekten av akupunktur avseende smärta för patienter med spänningshuvudvärk i jämförelse med andra interventioner. Metod: En PICO-modell gjordes för att få fram relevanta sökord. Sökningarna utfördes i PubMed samt CINAHL. Inklusionskriterier var randomiserade kontrollerade studier, skrivna på engelska eller svenska, peer reviewed samt publicerade mellan 2013–2023. Akupunktur, dry needling eller elakupunktur skulle vara en av interventionerna och utföras enskilt. De inkluderade studierna granskades med PEDro-Scale. Resultat: Fem studier inkluderades. Alla fem undersökte om intensiteten av smärtan ändrades av akupunktur. Tre av studierna kunde se en signifikant minskad intensitet jämfört med kontrollgruppen efter behandling. Fyra av dem undersökte hur frekvensen påverkades. Två fann att frekvensen av smärtan minskade signifikant jämfört med kontrollgrupp. Två undersökte hur durationen av smärtan påverkades, en av dem fick en signifikant minskning mot kontrollgrupp. En av studierna hade utmärkt kvalité, tre god kvalité och en måttlig kvalité enligt PEDro. Konklusion: Akupunktur hade effekt för minskad smärta vid HST, dock inte alltid signifikant i jämförelse med kontrollgrupp i denna översikt. Studiernas kvalité, deltagarantal samt utförande skiljer sig åt avsevärt. Därav krävs fler studier inom området för att säkerställa vilken effekt akupunktur har vid HST avseende smärta.

Bakgrund: ACL-ruptur (främre korsbandsskada) är en vanligt förekommande skada bland idrottare. Studier har visat att det går att minska risken för en ACL-ruptur genom skadeförebyggande träning som exempelvis plyometrisk träning, styrketräning och träning av bålstyrka. 2019 publicerades en litteratursammanställning gällande prevention av ACL-rupturer, men efter det har fler studier kommit på området. Målet med studien är därför att fylla på med den senaste kunskapen kring prevention för ACL-rupturer. Syftet: Syftet med denna studie är att sammanställa och uppdatera vilka preventiva åtgärder som minskar risken för ACL-rupturer enligt litteraturen som publicerats mellan 2019 och 2023.  Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna Pubmed, Scopus och Cinahl. Sammanlagt gav sökningen 67 träffar som efter en urvalsprocess resulterade i inkluderingen av 7 artiklar. En kvalitetsgranskning gjordes på dessa studier med hjälp av PEDro-scale. Resultat: Studierna studerade effekten av olika träningsmetoder. Fyra studier på kombinerad träning, en studie på plyometrisk träning och två studier på bålstabilitetsträning där kombinerad träning visade sig ha bäst effekt.  Konklusion: Resultatet från denna studie visar att risken att drabbas av en ACL-ruptur minskar när individer genomför ett skadeförebyggande program anpassat för förebyggandet av ACL-rupturer. Faktorer som i isolation tycks vara effektiva att ha med i ett ACL-skadeförebyggande program är plyometrisk träning, styrketräning och bålstabilitet. Studien visar även att stretching och konditionsträning i isolation inte verkar ha någon effekt.

Bakgrund: Akillessenan är kroppens största och starkaste sena och måste stå emot stora krafter vid många vanliga aktiviteter vilket föranleder en ökad risk för att senan drabbas av skador. Skadorna kan vara problematiska att fullständigt återhämta sig ifrån och rehabiliteringen kan bli otillfredsställande. Blodrestriktionsterapi (BFRT) är en träningsform som på senare år uppmärksammats och som visat goda effekter i att öka muskulär storlek och styrka. Träningsmetodens effekt på senor och framförallt akillessenan är i dagsläget däremot relativt outforskat. Syfte: Syftet med denna studie var att skapa en litteraturöversikt över vilka effekter BFRT har på akillessenans fysiska funktion och vävnadsförändringar. Metod: Systematiska litteratursökningar genomfördes i PubMed, Web of Science och Scopus. Sökträffarna analyserades utefter hur titel, abstrakt och full text relaterade till denna studies syfte och inklusionskriterier. Resultat som behandlade fysisk funktion och vävnadsförändringar på akillessenan extraherades. Resultat: Åtta studier inkluderades i studien. Statistisk signifikant minskning av senans tvärsnittsarea sågs 24 timmar efter BFRT i två studier. Två studier visade statistisk signifikant ökning av akillessenans tvärsnittsarea efter 14 veckor med BFRT. Statistisk signifikant ökning av senstyvhet sågs i en studie. Fem studier fann statistisk signifikant ökning i plantarflexionsstyrka. Inget signifikant resultat kunde ses i hudtemperatur efter BFRT. Konklusion: Denna litteraturöversikt visar på att effekterna av BFRT är jämförbara med högbelastande motståndsträning och kan vara en användbar träningsmetod för att öka plantarflexionsstyrka och ge fördelaktiga vävnadsförändringar på friska akillessenor. Mer studier behöver genomföras på patologiska akillessenor för att med stöd kunna utvärdera BFRT ́s användbarhet i rehabiliterande syfte.

Introduktion: WHO rekommenderar 150 till 300 minuters måttlig fysisk aktivitet i veckan. Vår population blir i allt större utsträckning otillräckligt fysiskt aktiva och spenderar sin tid mer stillasittandes. Detta globala hälsoproblem omfattar även studenter i stor utsträckning. Man har i studier kunnat påvisa ett samband mellan fysisk inaktivitet och ländryggssmärta. Livstidsprevalensen av ländryggssmärta är idag så hög som 84 % och påverkar individen i stor utsträckning. Syfte: Syftet med studien var att undersöka fysisk aktivitet samt prevalensen av ländryggssmärta hos studenter inom institutionen för hälsa, lärande och teknik vid Luleå Tekniska Universitet. Metod: En tvärsnittsstudie utfördes med hjälp av en enkät, där frågorna utgick från International Physical Activity Questionnaire samt riktlinjer för frågor om ländryggssmärta. Resultat: Av totalt 567 utskickade enkäter svarade totalt 79 studenter inom sektionen för hälsa, lärande och teknik. Deltagare i studien utgjordes av fysioterapeutstudenter och arbetsterapeutstudenter, totalt sett spenderade fysioterapeutstudenterna mest tid på hälsofrämjande fysisk aktivitet. 36 stycken deltagare hade upplevt ländryggssmärta under de senaste 4 veckorna. En skillnad kunde ses i den totala hälsofrämjande fysiska aktiviteten mellan de som hade upplevt ländryggssmärta och de som inte gjorde det. Konklusion: Studien påvisade att majoriteten av deltagarna uppfyllde WHO rekommendationer för fysisk aktivitet i minuter. Prevalensen av ländryggssmärta var 50 % bland deltagarna, där majoriteten var arbetsterapeutstudenter. En direkt koppling mellan mängd fysisk aktivitet och ländryggssmärta kunde inte påvisas. Mer forskning behövs gällande studenter inom medicin och deras aktivitetsnivå och prevalens av ländryggssmärta.

Bakgrund: Löpare drabbas ofta av olika överbelastningsskador, varför diskussionen om vilken löpstil en ska välja uppstått med ett ökande intresse hos allmänheten. Tidigare studier har visat att löpning på hälen genererar högre muskelaktivitet i Tibialis anterior och löpning på framfoten aktiverar Gastrocnemius i högre grad. Enligt vissa studier tycks biomekaniska skillnader kunna förutsäga vilka individer som riskerar att drabbas av olika skador. Syftet var att jämföra inomindividuella skillnader gällande muskelaktivitet och ledvinklar i nedre extremitet mellan löpning med hälisättning och löpning på framfoten. Metod: Två män, 28 och 29 år gamla med liknande träningsbakgrund sprang varsin gång med bägge löpstilarna, varpå den generella muskelaktiviteten och ett medelvärde av maxvärdena för ledvinklarna beräknades. Datainsamlingen gjordes med elektromyografi för muskelaktivitet och tröghetssensorer för 3D-rörelseanalys. Musklerna som testades var Gluteus medius, Biceps femoris, mediala Gastrocnemius och Tibialis anterior. Ledvinklarna som undersöktes var höftens flexion-extension, abduktion-adduktion och in- och utåtrotation, knäets flexion-extension, samt fotens plantarflexion-dorsalextension och inversion-eversion. Resultat: Muskelaktiviteten i Gluteus medius, Biceps femoris och Gastrocnemius var högre vid framfotsisättning, medan Tibialis anterior hade högst aktivitet vid hälisättning, hos bägge testpersonerna. Plantarflexionen var större hos den ena personen vid framfotsisättning, medan dorsalextensionen var som störst vid hälisättning. Konklusion: Enligt vår kännedom finns inga tidigare studier som undersökt maximala ledvinklar och generell muskelaktivitet, där testpersonerna haft liknande erfarenhet av de bägge löpstilarna. Undersökningen bidrar till ökad kunskap om individuella skillnader i ledvinklar mellan löpstilarna hos testpersonerna. Studier med ett större antal deltagare som byter från en löpstil till en annan behövs för att kunna fastställa hur muskelaktivitet och ledvinklar påverkas.

Sammanfattning: Introduktion: Otillräcklig fysisk aktivitet är ett av de främsta hälsoproblemen hos kvinnor postpartum, där risken för minskad fysisk aktivitet är hög. Kvinnor som tränat regelbundet under graviditeten är mer benägna att fortsätta vara fysiskt aktiva postpartum. Besvär som uppkommer till följd av en graviditet kan vara hindrande faktorer som gör det svårare för kvinnor att vara fysiskt aktiva.   Syfte:  Studera hur fysiskt aktiva kvinnor är postpartum och vilka hindrande faktorer de upplevt för att kunna vara fysiskt aktiva.  Metod: Undersökningen utfördes bland 35 kvinnor (22–39 år) som fött barn för 3–12 månader sedan. Enkäter lämnades ut till BVC-personal på fyra hälsocentraler och skickades även ut till mammor i en facebookgrupp samt några personliga kontakter. Deskriptiv analys och Chi2-test användes för att analysera och jämföra data. Resultat: 65,7% av kvinnorna upplevde att de inte var så fysiskt aktiva som de ville postpartum. Tidsbrist, trötthet och sömnbrist var de vanligaste rapporterade hindren för att kunna vara fysiskt aktiv. Totalt uppgav 45,7% att de fått förlossningsrelaterade besvär. Förlossningsskada var inget hinder för att kunna vara fysiskt aktiv. Flera kvinnor minskade sin fysiska träning men ökade sin vardagsmotion postpartum.   Konklusion: Resultatet visar att majoriteten av kvinnorna inte är så fysiskt aktiva som de vill efter förlossning. Fysioterapeuter kan ha en viktig roll för att öka kvinnors fysiska aktivitetsnivå genom att ge råd, behandling och verktyg. Även bättre stöd och information behövs för att kvinnorna ska kunna kringgå de upplevda hinder som finns för att kunna vara mer fysiskt aktiva postpartum.

Bakgrund: Balans är en viktig del i all rörelse för oss människor och det krävs en väl fungerande samordning mellan flera mekanismer för att bibehålla balansen. En del av balansen är postural kontroll som innebär förmågan att kontrollera kroppen i förhållande till sig själv och omgivningen. Ett vanligt råd inom vården för att förbättra den posturala kontrollen är att borsta tänderna på ett ben, däremot saknas det evidens för denna typ av träning. Syfte: Syftet var att med hjälp av posturografi undersöka huruvida enbensstående tandborstning förbättrar den posturala kontrollen hos friska unga vuxna kvinnor. Metod: Ett bekvämlighetsurval användes. Fem deltagare rekryterades i åldrarna 21-33. Deltagarna borstade tänderna i enbensstående under två minuter, två gånger/dag under fyra veckor. Det posturala svajet mättes genom posturografi med kraftplatta innan och efter interventionen. Resultat: Resultaten visar en stor variation. På individnivå förbättrades medelhastigheten och maximala svajet anteroposteriort mer än maximala svajet mediolateralt. Höger ben och bipedalt förbättrades med än vänster ben. På gruppnivå förbättrades medelhastigheten bipedalt och monopedalt samt maximala svajet anteroposteriort bipedalt och höger ben. Däremot går det inte att se någon förbättring av det maximala svajet mediolateralt. Konklusion: Enbensstående tandborstning är säker att utföra då inga skador uppkom, tidseffektivt då träningen utförs under tandborstningen som redan ska utföras varje dag och lättillgängligt då det endast krävs en tandborste. Resultaten visar att delar av den posturala kontrollen kan förbättras vid denna träning. Framtida studier borde undersöka om svårare och progredierande träning under tandborstning ger större och ihållande förbättring av den posturala kontrollen.

Bakgrund: Bröstcancer är en av de vanligaste dödsorsakerna hos kvinnor. Fysisk aktivitet (FA) kan minska mortaliteten och lindra flera av behandlingsmetodernas biverkningar. En stor del av patienterna når inte upp till de rekommenderade nivåerna av FA, varför motivationsfaktorer och hinder är relevanta att undersöka. Syfte: Syftet var att genom en litteraturstudie beskriva faktorer som påverkar upplevelsen av motivation till FA relaterat till behandling av bröstcancer. Metod: Studien utfördes med kvalitativ ansats. Efter kvalitetsgranskningen inkluderades nio artiklar som analyserades induktivt och systematiskt. Resultat: Fyra huvudkategorier utformades; fysiska faktorer, såsom biverkningar och samsjuklighet; psykologiska faktorer, exempelvis rädsla och uppfattningar; samt sociala faktorer som familj och vänner och professionell hjälp; och typ av fysisk aktivitet, alltså vad som föredrogs av patienterna. Konklusion: Faktorerna som påverkar bröstcancerpatienternas motivation till fysisk aktivitet är många, men några av de viktigaste är korrekt information och individanpassning. Detta är något som fysioterapeuten med sin unika kompetens kan bidra med.

Bakgrund: Prolaps är ett tillstånd som drabbar en av tre kvinnor efter vaginal förlossning. Tillståndet kan leda till fysiska och psykiska nedsättningar som smärta, inkontinens, sexuella dysfunktioner och minskad livskvalitet. Syfte: Syftet med litteratursammanställningen var att undersöka effekten av pelvic floor muscle training och pelvic floor physical therapy vid pelvic organ prolaps efter graviditet, i jämförelse med utan aktiv intervention. Material och metod: En litteraturöversikt genomfördes för att sammanställa den aktuella kunskapen och forskningsläget. Sökningarna genomfördes mellan 31 januari 2023 och 13 mars 2023 i databaserna Pubmed, Svemed+ och Cochrane Library. Resultat: PFMT/PFPT hade en signifikant effekt på symtom av prolaps, muskelmassan och arean av M. levator ani. Signifikant färre kvinnor hade sökt vidare behandling efter att ha genomgått PFMT/PFPT. Kombinationen av PFMT och livsstilsråd resulterade i att deltagarna upplevde en ökad livskvalitet efter interventionens slut. Det fanns ingen signifikant skillnad i graden av prolaps eller grad av inkontinens efter interventionen. Konklusion: Det fanns en viss förbättring för de som utförde någon form av PFMT vid prolaps. PFMT/PFPT hade en viss effekt på pelvic organ prolaps, framförallt på känsla av symtom och muskelmassa. Det behövs ännu mer forskning för att i dagsläget kunna dra en vidare slutsats.

Bakgrund: Det finns omfattande kunskap om fysisk aktivitet och dess nytta, samt att mycket stillasittande bör undvikas, trots detta ser vi att stillasittandet är högt framförallt bland åldrarna 16-29 år. Vad är det som driver oss? Begreppet motivation är ett komplext begrepp som möjligtvis kan bidra med en förklaring till varför stillasittandet är högt och varför Folkhälsomyndighetens rekommendationer inte uppnås. Fysioterapeuter arbetar med fysisk aktivitet och hjälper människor att identifiera och utnyttja sina egna resurser för att främja hälsa. Syftet: utforska och beskriva drivkrafter till att träna hos personer i åldern 18-29 år som tränar regelbundet på ett träningscenter. Metod: för att identifiera fenomenet drivkraft till att träna valdes en kvalitativ kunskapsansats med en semistrukturerad intervjuguide. Bekvämlighetsurval användes för att hitta deltagare. Deltagarna var universitetsstudenter i 23-28 års åldern som tränade regelbundet. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: träning är viktigt för välbefinnande, det sociala har betydelse för träningen, betydelsen av kroppsliga känslor man får av träning, för att träna behövs rätt förutsättningar, tränar för att prestera. Konklusion: De största drivkrafterna till att träna hos deltagarna är att känna välbefinnande, det sociala, kroppsliga känslor och prestera på olika sätt. Rätt förutsättningar för att träna är också viktigt för deltagarna. Gemensamma drivkrafter ses hos deltagarna samtidigt som drivkrafterna har olika betydelser hos dem.