Bakgrund: Ländryggssmärta är ett stort folkhälsoproblem med ökande prevalens, troligtvis på grund av en växande population och stigande genomsnittlig ålder. Studier visar att individer med ländryggssmärta ofta har nedsatt motorisk kontroll i ländryggsregionen, vilket kan vara en bidragande faktor till smärtan och behovet av träning för att förbättra kontrollen har ett starkt evidensstöd. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera den subjektivt visuella mätmetoden med hjälp av objektiva mått. Detta för att validera den subjektiva mätmetodens användning vid bedömning av motorisk kontroll i ländryggsregionen. Metod: Studien jämförde objektiv mätning med rörelsesensorer mot subjektiv visuell bedömning under motoriska kontrolltester i ländryggen för att kontrollera validiteten hos den subjektivabedömningen. Resultat: Resultaten visade att det alltid fanns en varierande grad av ländryggsrörelse i utförda övningar hos samtliga deltagare. ”Sittande knäextension” visade sig ha bäst samstämmighet mellan subjektiv och objektiv bedömning. Konklusion: Det skedde alltid någon form av rörelseutslag i ländryggen vid motoriska kontrollövningar, även om det subjektivt bedömdes som att ingen rörelse skedde. Vidare forskning behövs för att undersöka rörelseuttagen hos generell population samt för att fastställa mätkriterier för rörelse i övningarna.

Bakgrund: Fysisk yoga är globalt populärt. Denna yoga har flera fysiologiska effekter, bland annat smärtlindring. Yogans effekt på neuropatisk smärta är inte tydlig. Enstaka studier visar positivt utfall för smärtlindring i yogagruppen i jämförelse med kontroll. Syftet med studien var att undersöka om och i så fall hur yoga ger en effekt på nociceptiv och neuropatisk smärta. Metod: Studien är en litteraturöversikt. Sökningarna utfördes i PubMed, Scopus samt AMED. Bara RCT-studier inkluderades. PICO formatet formade inklusionskriterierna, patienten skulle ha nociceptiv smärta och/eller neuropatisk smärta, interventionen skulle vara yoga, kontrollen skulle vara ingen eller andra behandlingar och utfallsmått skulle vara VAS smärtskattningsskala eller motsvarande. De inkluderade studierna granskades med PEDro-Scale och skulle vara över 6 poäng totalt. Resultat: Sökningen resulterade i 396 träffar, varav 71 var relevanta. Åtta studier inkluderades i den slutgiltiga granskningen. Fem av studierna visade statistisk signifikant smärtlindring i yogagruppen i jämförelse med kontrollgruppen, två av dem studerade exklusivt neuropatisk smärta och en exkluderade neuropatisk smärta. Sex av de totala studierna exkluderade ej radikulopati. Sju av studierna utfördes på patienter med ländryggssmärta. Konklusion: Yoga visade en smärtlindrande effekt vid neuropatisk och nociceptiv smärta i denna studie. I denna studie var yogans smärtlindrande effekt kortsiktigt och upp till ett halvår. Neuropatisk smärta studeras exklusivt med låg frekvens inom området. Därav krävs vidare forskning inom området för att säkerställa vilken effekt yoga har på neuropatisk smärta över lag.

Bakgrund: Menstruationscykelns lutealfas är den fas i menscykeln som på senare tid uppmärksammats mer. I lutealfasen höjs progesteronivåerna och livmodern förbereds för att ta emot ett befruktat ägg, det är även i denna fasen premenstruellt syndrom (PMS) är förekommande. PMS har visats kunna bero på känslighet för de neurosteroider som bildas när progesteronet bryts ner. Det har också visats att symtom på detta som kan förekomma är förändrad koordination, ökat posturalt svaj och försämrad ledstabilitet. Idag finns det fortfarande oklarheter kring hur många idrottande kvinnor som upplever en påverkan på balans/koordination under lutealfasen. Syftet med studien var att identifiera om det är förekommande att kvinnliga idrottare upplever försämring av balans och koordination under lutealfasen i menscykeln. Material och metod: Idrottande kvinnor, med en regelbunden menstruationscykel i åldrarna 15-25 år tillfrågades att besvara en enkät innehållande 13 frågor om lutealfasen och upplevda symtom. Resultat: Det framkommer att det till viss del förekommer balans/koordinationsförändringar under lutealfasen hos dem som upplever PMS. Idrottande kvinnor upplever även förändring av prestation i idrottandet under lutealfasen. Konklusion: Eftersom det visats förekomma förändring av balans/koordination under lutealfasen är det en viktig aspekt för fysioterapeuter, tränare och idrottare att veta om när det gäller träning.

Syfte: Syftet var att sammanställa evidens och bedöma evidensstyrka för effekter av muskelstärkande träning på smärta hos individer med osteoporos och kotkompressioner.  Metod: En systematisk sökning genomfördes i de valda databaserna Cohrane Liberly, CINAHL, PubMed, Pedro och Scopus. Nio studier uppfyllde samtliga inklusions- och exklusionskriterier. Studiernas kvalitet bedömdes med granskningsmall av Fowkes & Fulton (1991) med tillägg av två områden ifrån SBU:s metodbok, och bedömningen av den sammanställda evidensen utfördes med stöd av GRADE.  Resultat: Smärta undersöktes i de två dimensionerna kroppsfunktion (smärtintensitet) och aktivitet-/delaktighetsnivå. Resultatför kroppsfunktion visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i två av fyra studier. Resultat för aktivitet/delaktighet visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i fyra av åtta studier. Den sammanställda metodologiska kvalitet och evidensstyrkan bedöms däremot ha för låg tillförlitlighet gällande resultaten för effekten av muskelstärkande träning på smärta i båda dimensionerna hos individer med osteoporos och kotkompression.         Konklusion: Denna systematiska kritiska litteraturöversikt visade låg evidensstyrka för att muskelstärkande träning påverkar smärta hos individer med osteoporos och kotkompression, trots att några studier enskilt presenterar en signifikant skillnad mellan interventionsgrupp och kontrollgrupp rörande minskning av skattad smärta.

Bakgrund: Osteoartrit (OA), även kallat artros, är en av de vanligaste ledsjukdomarna i världen. Sjukdomen innebär för individen inskränkt rörlighet, smärta och stelhet till följd av en förlust och degeneration av lednära strukturer. Artrosskolan tillhandahåller grundbehandling för sjukdomen vilket innebär patientutbildning och träning med stark evidens gällande effekter på smärta och funktion. Egenvård är den hantering av sjukdomsförloppet som sker dag till dag av individen, detta är en viktig del för patientgruppen då sjukdomen är kronisk och livslång. Svenska artrosregistret för statistik på patienterna från artrosskolan och jämför de med Socialstyrelsens kliniska riktlinjer och de personcentrerade och sammanhållna vårdförloppens uppsatta mål för patientgruppen. Utöver enkätformulär från artrosskolan finns det ingen studie i Sverige som ger en nyanserad bild av patienters erfarenheter av egenvård flera månader efter deltagande i artrosskolan. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelser och erfarenheter av egenvård hos patienter med osteoartrit 9 månader efter deltagande i artrosskola. Metod: Åtta patienter med OA rekryterades från en rehabenhet i region Östergötland där de tidigare genomgått artrosskolan. Informanterna intervjuades individuellt med en semistrukturerad intervjuguide och innehållsanalys med induktiv ansats användes som analysmetod. Resultat: Informanternas svar delades in 16 subkategorier och följande 5 huvudkategorier: erfarenheter som främjar egenvård, föreställningar om effekter av egenvård, negativa upplevelser av egenvård, egna strategier för egenvård i vardagen samt tankar och upplevelser av artrosskolan. Konklusion: En ökad förståelse för sjukdom och behandling, en personlig och social motivation, samt egna strategier i vardagen men även negativa upplevelser som hindrande faktorer eller dålig behandlingseffekt var erfarenheter av egenvård vid OA som informanterna beskrev.

Syfte: Att utvärdera effekten på gripstyrkan hos äldre vuxna personer med demens som har genomgått ett träningsprogram och jämföra med en kontrollgrupp som har gjort en sittande gruppaktivitet. Delsyften varatt jämföra om det finns skillnader i effekten mellan olika demenstyper och om mängden deltagande har betydelse för effekten på gripstyrkanDeltagare: Personer över 65 år med demens som bor på äldreboende och har behov av hjälp med aktiviteter i dagliga livet (ADL). Det var 93 st i träningsprogrammet och 93 st i kontrollgruppen.Intervention: Fyra månaders High-Intensity Functional Exercise (HIFE) program, med fokus på nedre extremitet, balans och rörelse. Kontrollgruppen bestod av ett sittande socialt program med sång,konversation, bildspel, musik och högläsning.Metod: Data har analyserats med programmet Jamovi. Ett icke-parametriskt one-way ANOVA (KruskalWallis) test användes för att fastställa om resultatet av skillnaden i förändring i gripstyrkan över tidmellan sociala och träningsgruppen var statistiskt signifikant eller inte. Resultat: Det fanns ingenstatistiskt skillnad mellan grupperna i förändring i gripstyrka när alla deltagare inkluderades, varkendirekt efter interventionen (p=0,214) eller 3 månader efter interventionens slut (p=0,397). Med en deltagningsprocent på 75 % ökade gripstyrkan med 1 kg i median direkt efter interventionen för träningsgruppen och sjönk för sociala gruppen med 1 kg, vilket var ett statistiskt signifikant fynd(p=0,036). För icke-Alzheimers gruppen med 75% närvaro ökade gripstyrkan med 1 kg i median för träningsgruppen och sjönk med 1 kg för sociala gruppen direkt efter interventionen vilket var ett statistiskt signifikant fynd (p=0,015). Övriga jämförelser gav ingen statistisk signifikans.Slutsats: Med tillräckligt mängd deltagande kan ett träningsprogram öka gripstyrkan för personer med demens. Effekten förefaller större för personer med icke-Alzheimer typ av demens än för dem medAlzheimer typ av demens.

<p>Sammanfattning: Alltfler människor blir alltmer fysiskt inaktiva och riskerar därmed att drabbas av vällevnadssjukdomar. Personer med reumatoid artrit (RA) är</p><p>mer fysiskt inaktiva än befolkningen i stort. Trots den medicinska utvecklingen får personer med RA nedsatt ledrörlighet, muskelfunktion och balans. Att öka deras fysiska aktivitetsnivå skulle kunna förbättra dessa parametrar samt minska deras risk att drabbas av</p><p>vällevnadssjukdomar i framtiden.</p><p>Syfte: Syftet var dels att kartlägga nivån av självskattad fysisk aktivitet, hälsa och tilltro till egen förmåga</p><p>hos personer med nydebuterad RA dels att undersöka samband fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga.</p><p>Metod: I en tvärsnittsstudie skickades enkäter ut till 88 personer med nydebuterad RA. Samtliga hade insjuknat mellan 2003 och 2005 och deltog i tidig artrit mottagningen på Reumatologiska kliniken på Universitetssjukhuset</p><p>i Örebro. Resultat: 61 personer (69 %) svarade på enkäten.</p><p>50 % riskerar försämrad hälsa och risk att drabbas av vällevnadssjukdomar på grund av låg nivå av fysisk aktivitet. Låga, men i några fall signifikanta samband hittades mellan fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Ju mer fysiskt aktiv man skattade att man var desto bättre hälsa upplevde man inom områdena rollfunktion – fysiska orsaker, smärta, allmän hälsa, social funktion och den psykiska dimensionen (r=0.27-0.37). Ju högre man hade graderat sin fysiska aktivitetsnivå desto högre tilltro hade man till att kunna hantera andra</p><p>symptom som till exempel trötthet, nedstämdhet och besvikelse (r=0.28-0.39).</p><p>Sökord: Reumatoid artrit, fysisk aktivitet, hälsa, egen förmåga</p>

<p>Syftet med denna studie var att beskriva hur fysiskt aktiva personer som fått diagnosen TIA var. Frågeställningarna rörde vilka aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig åt, hur de upplevde sin hälsa, begränsande faktorer, eventuell förändring av aktivitetsvanor, samt om deltagarna fått råd om fysisk aktivitet. Som metod valdes enkätundersökning och 195 enkäter skickades till personer som sökt Universitetssjukhuset Örebro 2007 och fått diagnosen TIA. Resultat: Svarsfrekvensen, efter externt och internt bortfall, blev 74 %. Mer än hälften av de 144 studiedeltagarna var fysiskt aktiva mindre än 30 minuter/dag. Den vanligaste aktiviteten var promenader, vilket 72 % ägnade sig åt. Yngre personer ägnade sig oftare åt tre eller fler aktiviteter jämfört med äldre personer. De deltagare som var regelbundet fysiskt aktiva skattade sin hälsa som god till utmärkt, medan de med stillasittande fritid skattade sin hälsa som någorlunda eller dålig. De mest begränsande faktorerna var sjukdom och smärta. Av studiedeltagarna uppgav 98 personer att de inte fått råd om fysisk aktivitet och hälften av deltagarna hade inte förändrat sina aktivitetsvanor. Slutsats: Studien visar att många personer som fått diagnosen TIA är fysiskt inaktiva. Begränsande faktorer, som, sjukdom, smärta och hög ålder, medför att råd om fysisk aktivitet bör vara individanpassade. Att ge råd om fysisk aktivitet på lämplig nivå, utifrån den enskilde personens förutsättningar är ett centralt kunskapsområde för sjukgymnaster. Därför bör dessa patienter ges möjlighet att träffa sjukgymnast.</p>

Sammanfattning: Alltfler människor blir alltmer fysiskt inaktiva och riskerar därmed att drabbas av vällevnadssjukdomar. Personer med reumatoid artrit (RA) är mer fysiskt inaktiva än befolkningen i stort. Trots den medicinska utvecklingen får personer med RA nedsatt ledrörlighet, muskelfunktion och balans. Att öka deras fysiska aktivitetsnivå skulle kunna förbättra dessa parametrar samt minska deras risk att drabbas av vällevnadssjukdomar i framtiden. Syfte: Syftet var dels att kartlägga nivån av självskattad fysisk aktivitet, hälsa och tilltro till egen förmåga hos personer med nydebuterad RA dels att undersöka samband fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Metod: I en tvärsnittsstudie skickades enkäter ut till 88 personer med nydebuterad RA. Samtliga hade insjuknat mellan 2003 och 2005 och deltog i tidig artrit mottagningen på Reumatologiska kliniken på Universitetssjukhuset i Örebro. Resultat: 61 personer (69 %) svarade på enkäten. 50 % riskerar försämrad hälsa och risk att drabbas av vällevnadssjukdomar på grund av låg nivå av fysisk aktivitet. Låga, men i några fall signifikanta samband hittades mellan fysisk aktivitetsnivå och hälsa respektive tilltro till egen förmåga. Ju mer fysiskt aktiv man skattade att man var desto bättre hälsa upplevde man inom områdena rollfunktion – fysiska orsaker, smärta, allmän hälsa, social funktion och den psykiska dimensionen (r=0.27-0.37). Ju högre man hade graderat sin fysiska aktivitetsnivå desto högre tilltro hade man till att kunna hantera andra symptom som till exempel trötthet, nedstämdhet och besvikelse (r=0.28-0.39). Sökord: Reumatoid artrit, fysisk aktivitet, hälsa, egen förmåga

Abstract Background: Plantar fasciitis is the most common heel injury and is a long-term pain syndrom in the attachment of the plantar fascia to the calcaneus bone. The condition is treated mainly in primary care, but there is currently no treatment guideline for the treatment of plantar fasciitis in Sweden. The purpose of this study was to investigate which treatment that occurred in primary care in Dalarna, Gävleborg and Västmanland counties, which treatments that were most common alone and in combination with each other. The aim was also to investigate if the four most commonly used treatment methods as physical therapists said they had used were supported in the literature, and if there was any difference between county employees and private physical therapists in the choice of treatment method. Method: 100 physiotherapists in primary care in Dalarna, Gävleborg and Västmanland counties, received a questionnaire by mail. 80 of the 100 physiotherapists were county employees and 20 were private employees. They were asked about what treatment methods they used for plantar fasciitis, both individual treatments and combination treatments. A comparison was made between county employees and private employees' choice of treatments and the four individual most frequently used treatments were examined on the basis of recent research. Results: 65 physiotherapists answered the survey, of which 61 of them treated patients with plantar fasciitis. The four most frequently used treatments were taping, stretch of the plantar fascia, advice about start using insoles and advice about changing of shoes. The first three treatments named above were also those most commonly used in combination with each other. This was true for physiotherapists in county as well as in private employment. There is some evidence that these three treatments relieve pain particularly in short term. Conclusion: The four most frequently used treatments were taping, stretch of the plantar fascia, advice about start using insoles and advice about changing of shoes. The conclusion drawn from the evidence currently available to taping, stretch of the plantar fascia and insoles is that it should be a part of the treatment plan for patients with plantar fasciitis. Further research is needed where larger studies and follow-up studies over a longer time is made. Studies of the most common combination treatments should be made, to mimic how they are used in everyday clinical practice. / Sammanfattning Bakgrund: Plantar fasciit är den vanligaste hälskadan och är ett långvarigt smärttillstånd i plantaraponeurosens infästning i calcaneus. Tillståndet behandlas framförallt inom primärvården där det idag saknas en behandlingsriktlinje för behandling av plantar fasciit. Syftet med studien var att undersöka vilka behandlingsmetoder som förekom inom primärvården i Dalarnas-, Gävleborgs- och Västmanlands län, vilka behandlingar som var vanligast och vilka som förekom i kombination med varandra. Syftet var även att undersöka om de fyra vanligast använda behandlingsmetoderna som sjukgymnasterna uppgav sig använda hade stöd i litteraturen samt om det var någon skillnad mellan landstingsanställda och privata sjukgymnasters val av behandlingsmetod. Metod: 100 sjukgymnaster inom primärvåden i Dalarnas-, Gävleborgs- och Västmanlands län, 80 landstingsanställda och 20 privatanställda, fick en enkät per e-post. Där frågades de om vilka behandlingsmetoder som användes vid plantar fasciit, både enskilda behandlingar och kombinationsbehandlingar. En jämförelse gjordes mellan landstingsanställdas och privatanställdas val av behandlingsmetoder och de fyra enskilt mest frekvent använda behandlingarna granskades utifrån senaste forskningen. Resultat: 65 sjukgymnaster svarade på enkäten varav 61 av dem behandlade patienter med plantar fasciit. De fyra mest frekvent använda behandlingarna var tejpning, stretch av plantarfascian, råd om inlägg samt råd om byte av skor. De tre förstnämnda behandlingsmetoderna var även de som var vanligast i kombination med varandra och vanligast för både landstingsanställda och privatanställda sjukgymnaster. Det finns visst stöd i litteraturen för dessa tre behandlingsmetoder som smärtlindrande, framförallt på kort sikt. Konklusion: De fyra mest frekvent använda behandlingarna var tejpning, stretch av plantarfascian, råd om inlägg samt råd om byte av skor. Slutsatsen dras utifrån den evidens som för närvarande finns att tejpning, stretch av plantarfascian samt råd om inlägg i dagsläget rekommenderas ingå i behandlingen av plantar fasciit. Ytterligare forskning behövs dock där större studier samt uppföljningsstudier under längre tid görs. Även studier av de vanliga kombinationsbehandlingarna bör göras, för att efterlikna hur de används i den kliniska vardagen.