Offentlig upphandling har identifierats som ett nyckelområde i omställningen till ett mer miljömässigt hållbart samhälle. För svensk del står offentliga upphandlingar för cirka en fjärdedel av den totala klimatpåverkan. Ett effektivt miljöarbete i upphandlingar har därmed möjligheten att göra stor skillnad för det svenska miljöarbetet. Sverige har i linje med detta upprättat flera miljömål med koppling till offentlig upphandling.  I uppsatsen har upphandlande myndigheters möjligheter att ställa miljökrav i upphandlingar identifierats som mycket goda. De upphandlande myndigheterna har stor frihet i hur de väljer att utforma krav på upphandlingsföremålet med koppling till miljön. Trots upphandlande myndigheters goda möjligheter att genomföra miljöanpassade upphandlingar ställs miljökrav inte i tillräcklig omfattning för att uppnå Sveriges miljömål för offentlig upphandling. Som en konsekvens av bristen på miljökrav framläggs i uppsatsen ett förslag att införa en skyldighet för upphandlande myndigheter att beakta miljön i offentliga upphandlingar. För att en sådan skyldighet ska bli effektiv görs först en undersökning av vilka skillnader som finns mellan de upphandlande myndigheter som idag ställer miljökrav i offentliga upphandlingar och de myndigheter som inte gör det. Tydliga skillnader är att de upphandlande myndigheter som ställer miljökrav i offentliga upphandlingar har miljöpolicys, personer ansvariga för miljöarbete och rätt kompetens, vilket de myndigheter som inte genomför miljöanpassade offentliga upphandlingar saknar. En skyldighet för upphandlande myndigheter att införa miljöpolicys och utse ansvariga personer för miljöarbetet föreslås därför. Vidare diskuteras en skyldighet för upphandlande myndigheter att ställa miljökrav i samtliga offentliga upphandlingar. En sådan skyldighet avråds från eftersom tidigare liknande lösningar inte uppnått det förväntade resultatet och eftersom miljövinsten inte kan väntas bli proportionell till de ökade resurser som skulle krävas för att genomföra en sådan skyldighet.

Det finns en allmänt vedertagen uppfattning om att medborgare bör vara trogna sitt land och att i krissituation skydda det samhälle som annars möjliggör för dennes fria liv. Det finns också en uppfattning som menar på att statens tvingande makt är alltför extensiv och att värnplikt inskränker mänskliga fri- och rättigheter. Uppsatsens syfte är att genom en teoretisk diskussion finna premisser och kriterier för när värnplikt kan anses legitimt i en demokratisk stat. För att sedan kunna göra en idékritisk analys av ett empiriskt fall – den svenska värnplikten. Den teoretiska diskussionen tar avstamp från Hobbes teorier om samhällskontraktet, medborgarens skyldighet att strida för staten och dess kontrast till den starka självbevarelsedriften, för att sedan mötas av andra teorier och perspektiv om rättvisa och hur statliga förpliktelser kan rättfärdigas i modern tid. Resultatet av den teoretiska diskussionen och uppsatsens delslutsats finner att värnplikt kan anses legitimt ifall fallet uppfyller bland annat premisserna om att det råder hot mot nationell säkerhet och att det därför krävs ett gemensamt försvar, samt att plikten har en demokratisk förankring och att kriterier, såsom att alla är lika inför lagen och att bestraffning inte får överskrida värdet av plikten, även de uppfylls. Resultatet av den idékritiska analysen av fallet visar att den svenska värnplikten som den nu är utformad uppfyller helt eller delvis de uppsatta premisserna och kriterierna. / There is a generally accepted view that citizens should be loyal to their country and, in a crisis situation, protect the society that otherwise enables their free life. Meanwhile, there is another perception that the state's coercive power is too extensive and that military conscription restricts human freedoms and rights. The purpose of this essay is to find premises and criteria through a theoretical discussion for when military conscription can be considered legitimate in a democratic state. In order to, carry on an idea-critical analysis of an empirical case - the Swedish military conscription. The theoretical discussion is based on Hobbes' theories of the social contract, the civic duty to fight for the state and its contrast to the strong drive for self-preservation, and is later on questioned or added to by other theories and perspectives, regarding justice and how state-enforced obligations can be justified in modern times. The result of the theoretical discussion and the partial conclusion of the thesis finds that conscription can be considered legitimate if the case meets the premises that there is a threat to national security and that a common defence is required, and that the duty has a democratic basis. Additionally, some criterions should also be fulfilled, such as, everyone is equal before the law and that punishment must not exceed the value of the duty.  The result of the idea-critical analysis of the case shows that the Swedish military conscription as it is now designed fully or partially meets the set premises and criteria’s for legitimacy.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.