No description available.

På olika sätt försöker den sociala hållbarhetsdimensionen att konkretiseras och konceptualiseras i samhällsplaneringen för att skapa plats och tyngd åt det som kan anses vara sociala värden. Det finns många utmaningar i detta eftersom de sociala värdena är komplexa och skiljer sig mellan individer, grupper och samhällen. Genom verktyget social konsekvensanalys analyseras den fysiska miljön med fokus på vilka sociala värdena som finns och hur dem skulle komma att påverkas vid eventuell planläggning. Fokus ligger i att kunna förutse positiva eller negativa konsekvenser för dessa värden och att planera för dessa konsekvenser med stor hänsyn till de sociala värdena. I den här uppsatsen är syftet att granska planeringsverktyget social konsekvensanalys i relation till översiktlig planering samt vilket stöd verktyget utgör för att kunna hantera positiva och negativa konsekvenser vid planläggning. Uppsatsens empiri samlas in genom forskningsdesignen fallstudie på två kommuner med forskningsmetoderna semistrukturerade intervjuer och kvalitativ textanalys. De teoretiska utgångspunkterna som angett ramen för empirins insamling utgörs av begrepp som mynnat ut från forskningsöversikten. Dessa är utgångspunkter är teknokratiskt och konstruktivistiskt perspektiv och dem används som glasögon för att titta på viktiga steg och teman i arbetet med social konsekvensanalys vilka har identifierats till process och tillvägagångssätt, expert och medborgare, deltagande samt kontext. Resultatet visar att beroende på hur teknokratiskt eller konstruktivistiskt förhållningssätt de ansvariga för verktyget har antagit ges olika sanningar om hur planerare och andra inom yrkesfältet kan förhålla sig till sociala värden i översiktlig planering. Slutsatsen visar att social konsekvensanalys möjligtvis inte är ett verktyg anpassat för översiktlig planering men att det inte utesluter dess möjligheter att på olika sätt integrera sociala värden i översiktsplanen. Hur yrkesfältet och politiken ser på kontext och civilsamhällets deltagande är avgörande faktorer för hur arbetet med social konsekvensanalys inom översiktlig planering kommer fortlöpa i framtiden.

The social dimension of sustainability has for a long time been relatively unexplored within traffic planning. Instead, there has been an emphasis on aspects such as reduced climate change impact and increased economic growth. However, it is possible to identify an increased interest in the social dimension of sustainability within traffic planning. SIA (Social Impact Assessment) is a tool that can be used to handle the social aspects of planning in a systematic way. The purpose of this study is to outline how SIA is used today in traffic planning in Sweden, and to see what potentials exists in its use as a social sustainability tool. To achieve this purpose, a content analysis of four SIA reports and 12 semi structured interviews have been conducted. The study shows that a general opinion is that social sustainability is difficult to handle because of its abstract and complex nature. SIA could be a way of making it more manageable through exemplifying what social sustainability could mean in specific projects and in a traffic context. SIA can also contribute to an increased focus on humans in the planning process. The study shows that there are a wide range of approaches to SIA in Swedish traffic planning, with several different locally customized tools and SIA processes which vary in time and scope. This variation creates an uncertainty. A mutual approach to SIA would be desirable in many ways, one of which is to lift the status of the tool. If a common framework for SIA were to be developed, it is important that the framework is flexible, and could be adjusted to local conditions and goals. One conclusion that can be drawn from the study is that more experience of working with SIA is needed before the identified development proposals are to be relevant. / Den sociala dimensionen av hållbarhet har länge varit relativt outforskad inom trafikplaneringen. Istället har fokus legat på aspekter som minskad klimatpåverkan och ökad ekonomisk tillväxt. Det är dock möjligt att se ett ökat intresse för social hållbarhet inom trafikplaneringen. SKB (social konsekvensbedömning) är ett exempel på ett verktyg som kan användas för att hantera de sociala aspekterna inom planeringen på ett metodiskt sätt. Syftet med denna studie är att ge en ökad klarhet i hur SKB används idag inom trafikplanering i Sverige, samt att undersöka vilken potential som finns för SKB som verktyg. För att uppnå detta syfte har en innehållsanalys på fyra SKB-dokument samt 12 semistrukturerade intervjuer med personer med särskild insikt i verktyget utförts. Studien visar att en allmän uppfattning är att social hållbarhet är svårhanterligt i och med att det är ett abstrakt och komplext begrepp. SKB tycks kunna göra det mer hanterbart genom att vara ett sätt att konkretisera social hållbarhet och exemplifiera vad det betyder ur ett trafikperspektiv och för specifika projekt. SKB kan även bidra till att sätta människan i fokus i planeringen. Studien visar också på att det finns en stor bredd i angreppssätt för SKB inom svensk trafikplanering, med flera olika lokalt anpassade verktyg och SKB-processer som varierar i tid och omfång. Denna variation leder till en osäkerhet och otydlighet kring vad verktyget innebär. Ett enhetlighet angreppssätt för SKB skulle på många sätt vara önskvärt, bland annat för att ge verktyget en statushöjning. Om ett gemensamt ramverk för SKB skulle utvecklas är det viktigt att det är flexibelt för anpassning till lokala förutsättningar och mål, samt att det utvecklas i samverkan med olika aktörer. En slutsats som går att dra av studien är att det behövs en ökad mognad och vana att arbeta med SKB innan de utvecklingsåtgärder som har identifierats är aktuella.

Hållbarhetsaspekten och framför allt den sociala dimensionen har börjat uppmärksammas mer i planeringen. Analysverktyg och modeller såsom social konsekvensanalys (SKA) har under senare tid blivit vanligare för att hantera de sociala värdena i planarbetet. Det finns ingen nationell standard för hur ett sådant verktyg ska se ut eller användas, vilket har resulterat i flera olika analysmodeller som skiljer sig åt. En gemensam nämnare i modellerna är att de till hög grad innebär en viss mätbarhet för att jämföra och bedöma konsekvenser av planförslaget. Det finns viss problematik i att använda ett verktyg, som SKA, i och med att de sociala frågor är kontextberoende och svåra att sätta mått på, därför undersöks i uppsatsen hur sociala värden ter sig i en planering där mätbarhet blivit norm.  Uppsatsen studerar fenomenet genom fyra fallstudier som består av två detaljplaner respektive två planprogram, för att undersöka SKA utifrån olika skalnivåer. Även två modeller av SKA studeras, en mer kvantitativ i sin karaktär och en mer kvalitativ. Vad för mått används för att mäta de sociala värdena och vilken effekt får SKA på planeringsunderlaget? Går det att urskilja ifall användandet av nya modeller och verktyg för den sociala dimensionen i stadsplanering kan påvisa ett paradigmskifte i stort?  Utifrån undersökningen dras slutsatsen att ett skifte kan urskiljas i hur de sociala frågorna hanteras i planeringen, men ett större skifte i planeringsprocessen går inte att se. Den sociala dimensionen får större utrymme i diskussionen men tvingas in i de ramar och modeller som planeringen redan utgör.