Uppsatsen har syftat till att undersöka socialsekreterares upplevelser och erfarenheter av att Barnkonventionen från och med 1 januari 2020 blivit lag. Sex socialsekreterare från olika kommuner, som samtliga arbetar med barn, har deltagit i kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Empirin har sedan analyserats utifrån domänteorin samt teorin om transformativt ledarskap. Resultatet påvisar att trots att enskilda socialsekreterare har eget handlingsutrymme att utveckla alternativt förändra arbetssätt, så hamnar det största ansvaret för en lyckad implementering slutligen på chefer och ledning.

Syftet med denna studie är att undersöka om, och i sådana fall hur, socialsekreterare upplever gråzonen mellan frivilliga insatser och tvångsinsatser med stöd av 2§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), samt hur socialsekreterare resonerar kring ett utvidgat mellantvång och dess betydelse för socialsekreterarens handlingsutrymme. Då forskningsfrågan berör och eftersträvar förståelse för upplevelser och resonemang har hermeneutik använts som vetenskapsteoretisk ansats. Tio socialsekreterare med erfarenhet av barnavårdsutredningar intervjuades där fokus för intervjuerna var två vinjetter. I uppsatsen används Lipsky´s (2010) teori om gräsrotsbyråkrater och handlingsutrymme, och materialet har kodats och analyserats med hjälp av tematisk analys. Studiens resultat visar att socialsekreterare upplever gråzonen mellan frivilliga insatser och tvångsinsatser som ofta återkommande och svårnavigerad. För socialsekreterarna innebär gråzonen att de inte kan ge barnet eller familjen stöd, då samtycke inte finns och inte heller grunder för tvångsvård. Detta innebär att ärenden måste avslutas utan insats, trots hög oro. Resultatet visar även att det råder delade meningar kring ett utvidgat mellantvång. Detta utifrån att det mellantvång som finns för 3§ LVU inte används i stor utsträckning. Resultatet belyser även att ett utvidgat mellantvång kan ha en betydelse för handlingsutrymmet. Detta dels utifrån att socialsekreteraren får ökade möjligheter att bevilja insatser trots att samtycke ej finns, men det kan även verka begränsande i och med att alliansen mellan socialsekreterare och klient riskeras.

Den här studien har som utgångspunkt att undersöka hur socionomer som arbetar stödjande och behandlande ser på sin egen kunskap och professionskompetens kring barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Studien fokuserar särskilt på hur socionomerna utvecklat sin kunskap och kompetens i arbetet med målgruppen. I studien genomfördes fyra intervjuer med socionomer som arbetar stödjande och behandlande. Materialet har analyserat utifrån professionsteorin med hjälp av begreppen kunskap och kompetens. Studiens resultat visar att socionomerna upplevde att de hade ganska god kunskap och kompetens kring arbetet med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I första hand har kunskaperna utvecklats genom kollegial handledning och inte från utbildning. I diskussionsdelen diskuteras det att det borde finnas mer möjlighet till kompetensutveckling i form av vidareutbildningar och kunskapsstöd på arbetsplatserna.

When placed in foster care, according to the Swedish social service act, children are entitled to preserve a standing relationship with their birth parents. The aim of this study was to examine which aspects according to social workers are vital in the making of social plans between children in the age of 0-3 placed in foster care and their birth parents. The study also examines how social workers make children between 0-3 participate in the making of their social plans. Nine qualitative semi-structured interviews with social workers have been analyzed based on Laura Lundys model of participation and the model of Maria Eriksson and Elisabet Näsman about social workers focus in working with children. The results show that the planning of social plans is based on what will benefit the child and what will not. The social workers analyze the abilities of the birth parent and to the best of their abilities they take in information about children reaction to make an assessment of what is best for the child. The main conclusion is that the work surrounding social plans is heavily based on the purpose of the placement in foster care. Whether the child has a chance to return to its birth parents or not has a big impact on the making of social plans.

Rätten till självbestämmande är en central del i det svenska välfärdssystemet och det är biståndshandläggarnas ansvar att rätten till självbestämmande inte kränks när de handlägger ärenden om bistånd för personer med demenssjukdom. Utredningsprocessen kan dock vara komplex och ofta bjuds närstående in för att vara stöd och underlätta kommunikationen. Denna studie syftar till att genom en kartläggande litteraturöversikt, undersöka hur nationell forskning, publicerad under perioden år 2001–2021, beskriver förutsättningar för personer med demenssjukdoms att utöva självbestämmande samt hur de och deras närståendes deltar i biståndsprocessen. Vidare avser studien undersöka och analysera eventuella konflikter som kan uppstå under biståndsprocessen.  Resultatet av denna studie antyder att personer med demenssjukdom har olika förutsättningar att utöva självbestämmande och att det till stor del tycks bero på andra deltagares syn och bemötande. Genom aktivt deltagande kan personer med demenssjukdom tillgodose sina lagliga rättigheter, men de kan även bli bemötta utifrån antaganden som begränsar deras delaktighet. Även närståendes deltagande kan både vara ett stöd och utgöra ett hinder. Slutligen framkommer två typer av konflikter i biståndsprocessen. Intressekonflikter som tycks bero på skilda uppfattningar och inre konflikter som utgörs av deltagarnas känslor. Studiens resultat antyder att biståndshandläggare står inför utmaningen att särskilja olika viljor i biståndsprocessen samtidigt som de ska tillgodose rättigheter för personer med demenssjukdom.

Att bli vårdnadshavare till ett barn som har aspergers syndrom är en stor förändring i livet som ställer stora krav på en. Vårdnadshavarna blir ofta utmattade och löper en större risk i att drabbas av psykisk ohälsa, ofta ångest och depression. Därför är dessa vårdnadshavare i ett stort behov av psykosocialt stöd för att få en fungerande vardag och en god livskvalité. Syftet:är att undersöka professionellas erfarenheter av psykosocialt stöd kring vårdnadshavare till barn med aspergers syndrom. Metod: Den metod som har används är en kvalitativ metod bestående av semistrukturerade intervjuer. För att besvara studiens syfte valde vi att intervjua totalt sex stycken professionella inom barn och ungdomspsykiatrin, barn-och ungdomshabiliteringen, vuxenhabiliteringen och behandlingsskola. Efter att ha genomfört intervjuerna så transkriberades samtliga intervjuer för att sedan kodas. Vi valde att använda oss av tematisk analys för att hantera vårt insamlade material. Vi utgick från de teman och kategorier vi fick fram och med det som underlag kunde vi sammanställa resultat och analysdelen. Resultatet: vår studie renderade tre teman, det psykosociala stödet, vikten av gemenskap och skolan, en insats ibehov av utveckling. Vårdnadshavare till barn med aspergers syndrom uppleverenhög nivå av stress och oro, med hjälp av stödinsatser får vårdnadshavare utrymme att uttrycka sin oro och stress över sitt barn. Det framgår tydligt att vårdnadshavare uppskattar de stöd och insatser som ges, man talar ofta om återhämtning som en viktig punkt i vardagen för att orka. Ett återkommande ämne i det empiriska materialet som intervjupersonerna uttryckt sig om är den enorma efterfrågan och den bristande möjligheten att möta den. Problemet är att det är sådana enorma kötider och högt tryck som gör att det kan ta lång tid att få stöd. Vikten av gemenskap var ett annat tema som fick vi fram, vårdnadshavarna blir ofta isolerade och missförstådda av omvärlden därför är det viktigt att få tala ut med andra som går igenom samma erfarenhet för att känna sig mindre ensam. Flera av intervjupersonerna på habiliteringsmottagningen uttrycker att många skolor inte har resurser för att hantera elever med en AST-diagnos och önskar därför att skolan skulle kunna anpassa sig mer och anställa personal med rätt utbildning

Ungdomar som är placerade på Statens Institutionsstyrelse tillhör en av de mest utsatta grupperna i samhället. Det är därför av yttersta vikt att behandlingsarbetet på myndigheten präglas av professionalism och krav på god evidens gällande behandlingsmetoder. Att personalen som arbetar på dessa ungdomshem kontinuerligt får vidareutbildningar inom olika behandlingsmetoder och ges de rätta verktygen för att bemöta dessa ungdomar med svår social problematik, är en förutsättning för att verksamheten ska fungera. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur personalen som arbetar på SIS beskriver att behandlingsarbetet bedrivs, ifall arbetet sker evidensbaserat och personalens uppfattning om vad som krävs för en framgångsrik behandling. Den metodologi som använts för att samla in data är semistrukturerade intervjuer med en intervjudeltagare åt gången. För att analysera materialet använder sig studien av en tematisk analys, där intervjudeltagarnas svar och resonemang delas in koder och kategorier för att kunna identifiera likheter och skillnader. I resultatet framkommer det att ständig påverkan genom bland annat metoder som MI är centrala för behandlingsarbetet. Personlig lämplighet anses också vara viktigare än akademisk bakgrund för att kunna arbete med människor i behandlingen. Ambitionen för behandlingsarbetet är att man ska sträva efter att använda sig av evidensbaserade metoder, men alla inom personalstyrkan inte riktigt är fullt medvetna om det.

Mobbning är ett fenomen som förekommit under lång tid inom skolan. Barn som utsätts för mobbning kan komma att få långtgående effekter och leda till svåra men i vuxen ålder. Därför har skolan en skyldighet i att aktivt arbeta förebyggande mot mobbning och kränkningar i skolan samt att utreda händelser där elever blir kränkta. Trots att det finns tydliga direktiv i att förebygga mobbning så visar undersökningar att mobbning i skolan ökar. Hur kan mobbning och kränkningar förhindras i skolan, skolkuratorer är den profession inom skolan vars arbetsuppgifter till störst del ligger i det förebyggande arbetet. För att komma underfund med mobbning i skolan är det viktigt att skolkuratorer har ett liknande tillvägagångsätt i att jobba mot mobbning. Detta arbete undersöker om det finns skillnader och likheter i hur skolkuratorers förebygger mobbning, detta görs genom att ta reda på hur respektive kurator arbetar och sedan jämföra dessa med varandra. För att ta reda på detta gjordes enskilda intervjuer med 4 kuratorer på olika skolor i en mellanstor kommun i Västra Sverige. Resultatet visade att förhållningsätt i hur man förebyggde mobbning utgjorde större skillnader än likheter. De slutsatser som kunde dras utav resultatet var att kuratorerna arbetade med olika insatser i att förebygga mobbning och att de hade olika attityder gentemot det förebyggande arbetet. Men att den gemensamma idén om hur mobbning kan förebyggas var att utgå från ett helhetsperspektiv som framhävde olika aspekter.

Studiens syfte var att studera socialarbetares upplevelser av att jobba med barns delaktighet i utredningar inom individ- och familjeomsorgen. Fyra semistrukturerade intervjuer med socialarbetare genomfördes och empirin har analyserats utifrån teorin KASAM samt Shiers Delaktighetsmodell. Resultatet visar att det är komplext att göra barnet delaktigt i utredningsprocessen. Informanterna upplevde att graden av barns delaktighet beror på i vilken utsträckning socialarbetaren prioriterar den, där stor vikt läggs vid barnets ålder och mognad. Barnkonventionen som lag upplevdes inte ha en direkt betydelse för barns delaktighet i utredningar då barnkonventionen tillämpades redan innan. Däremot bedömdes barnkonventionen som lag kunna ha inverkan på större beslut inom kommunen. Föräldrarna, organisation, tidsbrist och arbetsbörda upplevdes som begränsningar för barnens delaktighet. Struktur inom organisationen, material, samt metoder för att kunna skapa en relation med barnet lyftes fram som möjliggörande för barns delaktighet.

Denna studie utfördes med syfte att undersöka vad som gör att vissa socialsekreterare stannar kvar i sitt yrke. Vad får dem att stanna kvar trots stora personalomsättningar och budgetrestriktioner? Vilka copingstrategier används? Detta besvarades med hjälp av en frågeställning; vad gör att socialsekreterare stannar kvar i yrket? Vår forskningsfråga innefattar både vad som gör att de vill stanna, såväl som vad som gör att de klarar av att stanna samt vilka copingstrategier de använder sig utav för att kunna stanna kvar i yrket. Sex stycken semistrukturerade intervjuer genomfördes i två olika kommuner, som sedan har analyserats och tolkats. Resultaten visar att socialsekreterare stannar kvar i yrket, dels på grund av goda organisatoriska förutsättningar som kollegialt stöd, men även på grund av de guldkorn som de får i kontakten med sina klienter. En slutsats var att socialsekreterarna i större utsträckning bör få hjälp med problemfokuserad coping, snarare än känslofokuserad coping. Studien visar också att lojalitet till organisationen används i högre utsträckning av socialsekreterarna än likvärdiga strategier så som sorti eller protest. / The purpose of this study was to investigate what makes some social secretaries remain in their profession. Despite high employee turnovers and strict budget cuts, the social secretaries appear to remain in their field. In order to find out the underlying reasons for this, we posed the question: what makes social secretaries remain in their profession? Furthermore, this research question involves why they want to stay, what enables them to persist and which coping strategies they use to get through the workday. To answer this, we collected information from different participants in six different semi structured interviews, which were then analyzed and interpreted. Our results show that organizational factors have a great impact in determining whether the social secretary remains or not. Factors like collegial support are important for the social secretary and their ability to stay in their line of work, alongside with factors like loyalty towards the organization.