No description available.

Inledning: Den prehospitala bedömningen utgör den första länken i vårdkedjan. I takt med en åldrande befolkning och omorganiseringar inom hälso- och sjukvården ställs ambulansen inför både ett ökat antal uppdrag varje år och även inför omställningar i arbetssätt. Bakgrund: Ett välfungerande samarbete mellan den prehospitala och den primära vården genererar avlastning för akutverksamheter samt optimerar användandet av resurser då patienten erbjuds vård vid rätt vårdnivå. Bland de patienter som bedöms och hänvisas av ambulanspersonal kommer en del att rekommenderas att söka vårdcentral. Syfte: Att eftersöka patientens följsamhet till råd om att söka vårdcentral efter prehospital bedömning från ambulans eller bedömningsenhet. Metod: En kvantitativ retrospektiv tvärsnitts-studie med explorativt syfte. Data erhölls från analysdatabas, totalt granskades 1103 journaler varav 554 inkluderades. Huvudskälet till exklusion var otydlig hänvisning. Resultat: 394 av de 554 patienterna (71%) följde rådet om att söka sin vårdcentral. 160 (29%) valde att inte följa rådet. Av dessa 160 valde 40 (25%) att i stället söka akutmottagning, 15 av dessa (38%) blev inlagda. Av de 394 patienter som följde rådet sökte 68 patienter (17%) sekundärt till akutmottagning, och 31 (8%) blev inlagda på sjukhus. För 46 av 554 patienter (8%) inträffade en allvarlig händelse inom 72 timmar. Män hade en signifikant lägre följsamhet än kvinnor och löpte jämfört med kvinnor en signifikant högre risk att drabbas av allvarlig händelse. Diskussion: Endast 554 av de 23 191 larm (2 %) som inkom till larmcentral under 2021 erhöll en tydlig hänvisning till vårdcentral. Begränsad tillgänglighet till primärvården kan vara en orsak till den låga frekvensen av hänvisningar. Vid hänvisning sågs ett förtroende för ambulanspersonalen där 71 % följde rådet. En återkommande användning av Emergency Signs and Symtoms ESS 53-ospecifika symtom, identifierades. Ospecifika symtom var även den tredje vanligaste ESS-koden hos de patienter vilka blev inlagda på vårdavdelning inom 72 timmar. Det faktum att hela åtta procent krävde inläggning på sjukhus inom 72 timmar väcker misstanke om undertriagering. Konklusion: Möjligheten att hänvisa patienter till primärvård används i låg grad. Ytterligare studier gällande könsspecifika skillnader och faktorer vilka kan tänkas öka eller minska följsamhet till ambulanspersonalens råd är önskvärt. Samtidigt måste patientsäkerheten beaktas.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskans profession omfattar kompetens och kunskap som förvärvats genom studier i ämnet på avancerad nivå. För att synliggöra det förvärv ingår det att sjuksköterskan ser på sig själv och sin profession som självständig. Tidigare studier tyder på att trots att specialistsjuksköterskan har sin utgångspunkt i det egna kunskapsområdet är det inte alltid tydligt i möten med andra professioner. Det finns även ett synsätt som lever kvar beträffande sjuksköterskans profession som ett bihang till läkaren vilket gör utgör ett hinder till att arbeta självständigt. Syfte: Att beskriva specialistsjuksköterskans erfarenhet av att självständigt utöva sin professionella kompetens inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Halvstrukturerade intervjuer genomfördes med sex kvinnliga specialistsjuksköterskor inom sluten psykiatrisk vård på en och samma klinik. Kvalitativ innehållsanalys valdes som metod vid analysen av materialet. Resultat: Specialistsjuksköterskorna upplevde att de hade möjligheter att påverka sin situation och således kunna utföra ett självständigt arbete. De beskrev att samarbetet med de övriga professionerna upplevdes oftast som stärkande och att det främjade patientarbetet. Respondenterna beskrev också specialistutbildningen som en bidragande faktor till ökad självständighet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån det vårdvetenskapliga konsensusbegreppet vårdande som teoretisk referensram samt utifrån relevant vetenskaplig forskning. / Background: Specialist nurse profession includes skills and knowledge acquired through the study of the subject at the advanced level. In order to highlight the acquisition include the nurse looks at herself and her profession as an independent. Previous studies suggest that although the specialist nurse has its starting point in their own field of knowledge, it is not always clear in meetings with other professions. There is also an approach that persists regarding nursing profession as an appendage to the doctor which is an obstacle to work independently. Aim: To describe the specialist nurse experience to independently exercise their professional skills in psychiatric inpatient care. Method: Semi-structured interviews were conducted with six females specialist nurses in inpatient psychiatric care at the same clinic. Qualitative content analysis was chosen as the method in the analysis of the material. Results: Specialist nurses felt that they had the opportunity to influence their situation and thus be able to carry out and independent work. They described the cooperation with the other professions often perceived as strengthening and it promoted the work with patients. Respondents also described the specialized training as a contributing factor to increased independence. Discussions: The results are discussed from the health scientific consensus term care as a theoretical framework and on the basis of relevant scientific research.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskans kompetensområde omfattar att utveckla omvårdnaden kring varje patient samt att leda medarbetare i omvårdnadsarbetet. Inom psykiatrisk vård är dock specialistsjuksköterskans roll otydlig och hens kompetens synliggörs inte i det dagliga arbetet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans upplevelse av nyttan av sin specialistutbildning i den psykiatriska vården. Metod: En intervjustudie med en kvalitativ ansats. Sex specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård med magisterexamen som arbetat inom psykiatrisk vård minst två år i sin nuvarande profession intervjuades i denna studie. Resultat: Informanterna upplevde att utbildningen gav dem ett större helhetsperspektiv på människan och ett ökat vetenskapligt medvetande vilket ansågs nödvändigt för det dagliga patientarbetet och ledarskapet. Informanterna beskrev också en ökad yrkesstolthet. Fler informanter upplevde dock att deras kompetens inte var känd av andra medarbetare och inte bekräftades eller tillvaratogs av organisationen. Diskussion: Studier som beskriver vilka faktorer som hindrar respektive kan främja specialistsjuksköterskans möjligheter att använda sin kompetens inom psykiatrisk vård behövs. / Background: The specialist nurse has knowledge on how to improve and develop the care of every patient and lead staff in the nursing process. It's not always the role of the psychiatric specialist nurse is obvious, the role is usually not visible or confirmed in the daily work. Aim: To describe the nurse's experience of the benefits of the specialist competencies in psychiatric care. Method: An interview study with a qualitative approach. Six specialist nurses in psychiatric nursing with a master's degree who worked in psychiatric care for a minimum of two years in their current profession were interviewed for this study. Results: The informants experienced the education giving them necessary skills for the work, increased professional pride, and a holistic approach in the treatment of patients, increased scientific awareness and significance for the leadership. On the other hand informants experienced that their competences and skills were unknown to other team members and not confirmed and looked after by the organization. Discussions: Studies describing the factors that prevent or promote specialist nurse's ability to use its expertise in psychiatric care is needed.

Specialistsjuksköterskor som arbetar på barnavårdscentralen har en stor roll med att hjälpa barn med övervikt genom att samtala med föräldrarna så barnet får ett hälsosamt liv under uppväxten. Föräldrarna har ett stort ansvar och är en förebild för sina barn. Sjuksköterskan arbete med små barn är en god grund för att så tidigt som möjligt kunna upptäcka övervikt hos barnet och tillsammans med föräldrarna främja för att hälsosamt arbeta preventivt. Forskning beskriver sjuksköterskans samtal med föräldrarna som svåra angående övervikt och att kunskapen om samtalet är bristfälligt. Studiens syfte är att beskriva specialistsjuksköterskans upplevelse av samtal med föräldrar till barn med övervikt. Sex sjuksköterskor intervjuades med semistrukturerade intervjuer som analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Efter analys av intervjuerna skapades tre huvudkategorier med tillhörande subkategorier. Kategorierna är ”Föräldrars kunskap är avgörande”, “Leda föräldrar i att hitta motivation” och ”Stödinsatser som hjälper”. Resultatdiskussionen visar att sjuksköterskans samtal med föräldrarna till överviktiga barn inte upplevs så svåregentligen. Föräldrarnas kunskap om matvanor är bristande trots god kunskap om övervikt. Föräldrarna är mer mottagliga för förbättringsåtgärder när alla upplever ett gemensamt mål. Tid för eftertanke mellan besöken med föräldrarna gav oftast bättre resultat och vid planerat återbesök fanns det oftast ett samförstånd mellan sjuksköterskan och föräldrarna. Mötet får ta tid och återkoppling behövs. BMI-kurvan är ett viktigt verktyg och även att ta hjälp av andra kompetenser som specialistbarnavårdscentral och dietist för att skapa ett hälsofrämjande arbete.

Sjukvården i Sverige är hårt belastad och det finns en utbredd brist på kompetent personal såsom specialistsjuksköterskor. Den svenska regeringen beställde därför en utredning, gällande en översyn av utbildningssystemet. Utredningen, SOU 2018:77, presenterades hösten 2018. Ett av förslagen till förändringar var att Sverige ska införa en ny kompetensnivå för sjuksköterskor; Avancerad klinisk specialistsjuksköterska (AKS). Denna kompetensnivå existerar redan internationellt och kallas då nurse practitioner/advanced nurse practitioner. Syfte: Att beskriva perspektiv på utvecklingen av AKS hos specialistsjuksköterskor verksamma inom Barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Metod: Studien genomfördes med semistrukturerade intervjuer med sju  pecialistsjuksköterskor. Intervjuerna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna var positiva till utvecklingen och välkomnade möjligheter att utvecklas i sin yrkesroll. De såg också att patienterna skulle kunna påverkas positivt av att vårdas av sjuksköterskor med hög kompetens. Det fanns dock farhågor kring hur införande av AKS skulle kunna påverka befintliga hierarkier och kring att AKS skulle kunna utnyttjas för att ersätta läkare. Det framkom också att deras egen yrkesroll som specialistsjuksköterskor behöver förtydligas och att deras kompetens kunde utnyttjas mer än vad som görs idag.Konklusion: Mer forskning behövs framgent kring yrkesrollen AKS och vad implementeringen kan innebära för svensk sjukvård och redan befintliga yrkeskategorier.

Bakgrund: Typ 2 diabetes är en folkhälsosjukdom i Sverige, ca 500 000 personer har diagnosen. Forskning visar att patienterna är i behov av personcentrerat stöd för att kunna klara sin egenvård och för att bibehålla motivationen till livsstilsförändringar. Specialistsjuksköterskan utgör en viktig roll i diabetesvården och personcentrerad vård möjliggör det individuella stödet till patienterna.Syfte: Syftet med studien var att beskriva specialistsjuksköterskans erfarenheter av att arbeta med personcentrerat stöd till livsstilsförändringar vid typ 2 diabetes.Metod: Metoden består av en kvalitativ intervjustudie med induktiv design. Sju specialistsjuksköterskor som arbetade med typ 2 diabetes intervjuades. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.Resultat: I resultatet framkom att det personcentrerade stödet utgår från och anpassas efter patienterna. Specialistsjuksköterskan skapar motivation och tillsammans utformas mål. Med tiden skapas en relation. Patienterna anammar livsstilsförändringarna i olika utsträckning. När svårigheter möts används olika strategier. Resultatet presenteras i ett övergripande tema, tre huvudkategorier och sju underkategorier.Konklusion: Specialistsjuksköterskan lyssnar in patienternas berättelser och lär känna patienterna. Detta utgör två av de hörnstenar som ingår personcentrerad vård. Att arbeta personcentrerat kräver tid och kunskap. Specialistsjuksköterskan arbetar personcentrerat men arbetssättet kan förbättras genom kunskap om att det ska vara konsekvent och systematiskt.

Bakgrund: Kommunal hemsjukvård innebär att enskilda personer får hjälp med hälso- ochsjukvård i hemmet av legitimerad personal eller genom delegering. Specialistsjuksköterskanmöter patienter genom sjukdomsförebyggande, sjukvårdande eller hälsofrämjande åtgärder.Våren 2020 drabbade Covid-19 pandemin världen och restriktioner med begränsning avfysiska och sociala kontakter infördes för att minska smittspridning. För att öka kunskap omhur specialistsjuksköterskor kan stödja hemsjukvårdspatienter är det av vikt att inhämtaerfarenheter från hemsjukvård i samband med Covid-19 pandemin.Syfte: Att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter från hemsjukvård i samband medCovid-19 pandemin.Metod: Studien utgår från en kvalitativ explorativ design med induktiv ansats. Åttainformanter har intervjuats enskilt. Data har analyserats genom kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Initialt saknades kunskap om smitta och sjukdom, oro och osäkerhet fanns över attbli smittad eller smitta varandra. Restriktioner om att hålla avstånd till varandra och stannahemma vid förkylningssymtom medförde omställning av verksamhet. Anpassningar avpatientvård krävdes inte bara för att det saknades behandlingsriktlinjer utan även för attminimera risk för smitta. Många patienter saknade social kontakt med anhöriga och deupplevdes mer nedstämda. Framgångsfaktorer för hantering av pandemin härleds till ökadsamverkan mellan vårdgivare, ökad kontinuitet av specialistsjuksköterskor hos patienter medbehov av specialistkompetens samt följsamhet till hygienrutiner.Slutsats: Specialistsjuksköterskors erfarenheter under Covid-19 pandemin kan bidra till ökadkunskap och ökad medvetenhet om vikten av beredskap för framtida utmaningar. Utvecklingav nya arbetssätt är betydelsefullt för att bibehålla ett personcentrerat förhållningssätt, främjahälsa och minska psykisk ohälsa inom hemsjukvård.

Bakgrund: I litteraturen har effekterna av evidensbaserad vård undersökts och där framkommer tendenser till förbättringar för såväl patienter, personal och organisation även om det konstaterades att det behövs mer forskning för att utvärdera. Trots detta är det endast en liten del av alla sjuksköterskor som arbetar i enlighet med evidensbaserad omvårdnad och många hinder har uppdagats i litteraturen. Hindren är komplexa och består av individuella, organisatoriska och kontextuella faktorer.  Syfte: Att beskriva hur specialistsjuksköterskors med inriktning psykiatrisk vård upplever evidensbaserad omvårdnad i sitt kliniska arbete. Metod: Fyra specialistsjuksköterskor med inriktning psykiatri intervjuades, enligt kvalitativ semistrukturerad metod. Intervjuerna analyserades med innehållsanalys. Resultat: Specialistsjuksköterskornas upplevelser resulterade i fem teman: att vara eller inte vara expert, att utöka sin kompetens, hinder för evidensbaserad omvårdnad, underlättande faktorer för arbetet med evidensbaserad omvårdnad, och kompetens från utbildningen. Temana består av sammanlagt 19 kategorier som beskriver personliga och organisatoriska möjligheter samt olika svårigheter med att arbeta med evidensbaserad omvårdnad.  Slutsats: Organisatoriskt stöd framstår som en viktig förutsättning för att få till arbetet med evidensbaserad psykiatrisk omvårdnad i det kliniska arbetet. Tid, kontinuerlig utbildning/föreläsningar, tillgång till sökvägar, och forum för diskussioner är organisatoriska lösningar som framkommer ur intervjuerna. Uppdragsbeskrivning och stöd från specialistsjuksköterskekollegor tycks vara en viktig aspekt när det gäller att få till evidensbaserad omvårdnad på verksamheterna och detta föreslås som forskningsområden att studera närmare.

Både i Sverige och internationellt endoskoperar specialistsjuksköterskor mer och mer på grund av den ökade efterfrågan av nedre intestinala endoskopier. Trots stora volymer av undersökningar är kunskap om patienternas upplevelser och tillfredsställelse bristfälligt beskrivet. Syftet med studien var att beskriva aspekter som påverkade patienternas upplevelse av en nedre intestinal endoskopi utförd av en endoskoperande specialistsjuksköterska. Metoden som valdes var en litteraturstudie. Först gjordes en fritextsökning på Google Scholar, sedan gjordes sökningar på PubMed och Cinahl med riktade sökord. De sökord som användes var: Nurse Endoscopist, Patient satifaction, Patient experience, Nurse, Colonoscopy, Sigmoidscopy och Endoscopy. Artiklarna lästes igenom, granskades och analyserades gällande innehåll och vetenskaplig kvalitet. Sammanlagt valdes 19 artiklar att ingå i litteraturöversikten. Patienterna såg den nedre intestinala endoskopin som en process, där processen kan delas in i före, under och efter undersökningen. I resultatet framkom att tydlig och förståelig information under hela undersökningsprocessen är viktigt för patienten. Välinformerade patienter upplevde en högre tolerans samt har mindre oro inför undersökningen. Undersökningen upplevdes som intim och förknippad med smärta, obehag och oro. Att bli undersökt av en skicklig endoskopist av samma kön var viktigt. En endoskoperande specialistsjuksköterska utför undersökningar på ett högkvalitativt sätt ur ett medicinskt perspektiv, med helhetssyn på patientens situation och med hög patientnöjdhet. Slutsatsen var att undersökningen kan vara påfrestande för patienterna men trots det var majoriteten av patienterna nöjda med att bli undersökta av en specialistsjuksköterska som genomför undersökningen med hög kvalitet både medicinsk och omvårdnadsmässigt. Det var viktigt att göra patienten delaktig samt att skapa ett samspel mellan endoskopist och patient för att öka tryggheten hos patienten.