I mitt examensarbete har jag valt att analysera andra satsen ur Schumanns cellokonsert i a-moll. För att förstå sambandet av hela konserten så nämner jag även betydande element från första och tredje satsen.  Vidare utforskar jag sambandet mellan teknik och musikalisk tanke; hur formar man tonsättarens tanke genom att använda sig av tekniska och musikaliska aspekter?

Dualism inom skolväsendet finns delvis kvar och man skiljer på teoretiska och praktiska kurser där teoretiska kunskaper värderas högre än praktiska kunskaper. Dualism kan leda till att eleverna får svårt att se kopplingen mellan teori och praktik. För att skapa kunskap om danslärarnas syn på kunskap och lärande i dans används ett sociokulturellt perspektiv där metoden är semi-strukturerade intervjuer med danslärare på gymnasiet som undervisar i Dansteori och/eller Dansteknik. Resultatet visar att Dansteori och Dansteknik skiljs åt i sättet att se på kunskap och lärande. Främst lyfts det centrala innehållet i kurserna och att det styr vilket lärande som ska ske. Danslärarna talar om visuellt lärande och att det används olika i kurserna. I dialog synliggörs och överförs teoretiska kunskaper som sedan kan praktiseras. Bekräftelse på lärande och förståelse skiljer sig åt: I Dansteori visas det främst muntligt medan i Dansteknik visas det praktiskt. Även användning av tänkandeprocesser varierar i kurserna.  Slutsatsen är att det finns en uppdelning av teoretiska och praktiska kunskaper. Även om majoriteten av danslärarna blandar teoretiska och praktiska uppgifter i kurserna så kopplas inte alltid kurserna ihop. I stället ses de som skilda kurser vilket kan resultera i att eleverna inte förstår sambandet mellan dem.

Både människor och djur har i alla tider och alla kulturer sett vissa individer i sin omgivning som ledare. De har känt sig manade att lyssna på dem, följa dem och tro på dem. Jag har intresserat mig för vad det är som föranleder detta beteende, eftersom det är min fasta övertygelse att det styr vårt samspel med andra individer än idag, överallt och ständigt. I sökandet efter en biologisk förklaring, där vissa egenskaper och kroppsliga attribut sannolikt spelar betydligt större roll än andra, har jag utgått ifrån begreppet hög social status (äv. högstatus). Jag visar i denna uppsats att detta begrepp innefattar en rad mekanismer som sitter djupt rotade i oss, när det handlar om vem vi väljer att se upp till och följa. En spontan tanke är att kunskapen om detta i högsta grad borde vara relevant vid muntliga framställningar av olika slag. Syftet med min undersökning är därför att undersöka i vilken utsträckning konceptet hög social status är förankrat bland personer som jobbar med utbildning inom presentationsteknik. I uppsatsens inledning konstaterar jag att gängse strategier kring kroppsspråk inom presentationsteknik bygger på mekanismerna kring hög social status, men att begreppet i sig överhuvudtaget inte förekommer i litteraturen på området. När det gäller samma litteratur så noterar jag dessutom att imitation som metod att träna egenskaper hos sig själv, med ett undantag, antingen fördöms eller ignoreras. I min undersökning har jag valt att intervjua tre personer som utbildar inom presentationsteknik, för att ta del av vilken nytta de tycker att man har av att känna till mekanismerna kring högstatus när man talar inför andra, samt om de själva använder begreppet. De får också redogöra för hur de ser på imitation som metod att träna egenskaper som har med presentationsteknik att göra. Resultatunderlaget kommer från tre kvalitativa telefonintervjuer. Undersökningen tyder på att begreppet hög social status har en mycket svag förankring bland personer som utbildar inom presentationsteknik. Anledningen till detta skiljer sig åt mellan de tillfrågade, men tycks ha att göra med att man antingen redan använder ett motsvarande begrepp, tycker att begreppets funktion är irrelevant, eller också först nyligen har börjat se dess relevans. I intervjuerna framkommer att man bedriver sin utbildningsverksamhet på vitt skilda grunder, och de som renodlat en viss teori kring kommunikation tenderar att tycka att företrädare för andra hållningssätt missar det väsentliga. Samtliga tillfrågade anser att imitation kan spela en positiv roll när det handlar om inlärande. De två respondenter som arbetar med kroppsspråk i sin undervisning talar dock hellre om inspiration än om imitation, medan den respondent som inte alls arbetar med kroppsspråk lättare accepterar begreppet. Min tolkning av detta är att kroppsspråk, enligt respondenterna, snarare bör inspireras fram än imiteras, medan mer abstrakta handlingar, som att ställa öppna frågor, kan kopieras rakt av. / <p>Examensarbete 15 hp; Lärarexamen</p>

Undersökningsgruppen består av fem patienter som behandlas för bipolära tillstånd. Syftet med studien är att kartlägga konceptualiseringens betydelse för att förhindra återfall i depressiva och maniska episoder utifrån följande begrepp: tidiga symtom, olika sårbarhets- och stressfaktorer, tanke- och beteendemönster samt copingstrategier. Undersökningen har skett vid två tillfällen med två till tre veckors mellanrum. Som stöd vid den första intervjun användes semistrukturerat frågebatteri med avsikt att kartlägga patientens livshistoria, symtombild, stressfyllda livshändelser och om det finns särskilda sådana som har haft en direkt betydelse för försämring, antingen åt det depressiva eller maniska hållet, och om återkommande händelser inverkar negativt på patientens sätt att hantera sin sjukdom. Vid den andra intervjun har individuella frågor ställts för att be om förtydliganden och kompletterande uppgifter.   Av resultatet framgår att avsaknad av konceptualisering ökar risken för återfall vid bipolär sjukdom. Det finns ett positivt samband mellan en individualiserad kartläggning av symtom, utlösande händelser inklusive stress och övertygelser och möjligheten att som patient själv kunna kontrollera och hantera sin sjukdom. Det finns också ett positivt samband mellan god insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med de tanke- och beteendemönster som patienten har utvecklat och användande av bra strategier i syfte att lindra, hämma eller skjuta upp depressiva och maniska perioder. Ett negativt samband redovisas mellan begränsad insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med tanke- och beteendemönster som hon utvecklat och användande av dåliga strategier.   Vidare framgår att patienterna genom erfarenhet har lärt sig att identifiera tidiga tecken på depression och mani. De har också god insikt om hur negativa livshändelser och inte sällan samtidigt förekommande stress på arbetet och privat är utlösande faktorer vid episoderna. Däremot saknas en motsvarande insikt om hur även positiva händelser med eller utan avbrott i den dagliga rytmen och personliga ageranden också kan vara den utlösande orsaken till insjuknanden. Av den modell för konceptualisering som redovisas i denna studie framkommer att för att kunna förebygga återfall bör den innefatta en förklaring av vilken form av stress som patienten är särskild sårbar för genom att klargöra sambandet mellan a) tidiga symtom särskiljt från senare depressiva och maniska symtom, b) livshändelser och olika former av stress som är utlösande orsaker till de affektiva episoderna, c) dysfunktionella tanke- och beteendemönster vars teman är ständigt närvarande i de stressfyllda livshändelserna och vid olika former av stress samt d) strategier med vilka man kan förebygga återfall.   Nyckelbegrepp: bipolära tillstånd, depressiva och maniska perioder, kognitiv konceptualisering, tidiga symtom, sårbarhets- och stressfaktorer, dysfunktionella tanke- och beteendemönster samt copingstrategier.

Fallstudien är en undersökning om hur gymnasieelever på det estetiska programmet, med inriktning bild och form, upplever att det är prata om sina bildarbeten. I och med Gy11 är ett av kunskapskraven att eleverna muntligt ska kunna tolka, analysera och bedöma sina egna och andras verk. Genom intervjuer med eleverna vill studien visa hur bildsamtalen upplevs ur två perspektiv. Dels hur eleverna upplever att det är att prata om sina egna och andras bildarbeten, i förhållande till sitt eget skapande och läroprocess, och dels hur eleven upplever bildsamtalen ur ett bedömningsperspektiv. Forskningsmetoden är kvalitativ med vikten på orden för att få en förståelse kring hur eleverna uppfattar bildsamtalen. Av studien framgår att eleverna ofta upplever bildsamtalet positivt och utvecklande men även svårt och jobbigt. Svårigheterna låg bland annat på att sätta ord på sina tankar och rädsla för att feltolka. Kunskapskraven upplevdes både som förståeliga och som svårtolkade.

"Två" behandlar ett försök till att förstå det egna konstnärsskapet som språk, i ett sorts sökande av språkens gränser och delar, en lek med delarna och gränserna i ett försök till ett nytt språk där språket inte står för något - där delarna är sig själva i det nya språket.  ”Det är lätt att förlora sig bland orden, men mycket svårare blir det om ni slår följe. Det finns vissa ord som tror att de vet skälet till sin förändring, men som i själva verket inte ens vet sitt eget namn. Jag tror inte något ord vet riktigt vad det vill, ska eller kan.”

Syftet med denna essä är att undersöka facilitatorers handlande när ett skifte i en grupp äger rum. Med skifte avses en ny förståelse av ett innehåll som bearbetas. Facilitator är den som underlättar en grupps process att arbeta med någon typ av material eller fråga. Essäns frågeställning är vilka aspekter av praktisk kunskap utövar facilitatorn när hon erfar att en grupp skiftar sin förståelse. Studien är fenomenologisk och etnografisk då facilitatorers egna erfarenheter är i fokus. I essän ställs egen erfarenhet, intervjuer och samtal med fem facilitatorer i dialog med improvisationsteater och filosofer som skrivit om praktisk kunskap. Ur dessa samtal träder ett antal aspekter av praktisk kunskap fram. En aspekt är intuition som blir till i det relationella, kroppsliga och erkännande mötet med andra. När tanken inte förmår vägleda kan intuition infinna sig baserat på känslan som kommer ur intention och tidigare erfarenheter. Erfarenheter är en aspekt av praktisk kunskap och bildar mönster med andra erfarenheter. Intuition utgår från dessa erfarenheters mönsterbildning och vägleder vidare handling. En annan aspekt är samspelet mellan känsla, emotion, tanke och handling, både som kronologiskt och överlappande skeende. En ytterligare aspekt är kunnande-i-handling liksom reflektion-i-handling som akt av konstnärlighet och hantverkskunnande vilket leder vidare till betydelsen av att kunna improvisera. En facilitator har att vara i det skeende som pågår utan att ta över skeendet. Det är i unika skeenden som aspekter av den praktiska kunskapen yttrar sig som en helhet bestående av flertal samverkande aspekter. Det handlar om ett förhållningssätt att vara varande som facilitator. / The purpose of this essay is to investigate the actions of facilitators when a shift in a group takes place. Shift refers to a new understanding of a content being processed. Facilitator is the one who facilitates a group's process of working with any type of material or issue. The essays question is which aspects of practical knowledge the facilitator exercises when she experiences that a group is shifting its understanding. The study is phenomenological and ethnographic as the facilitators' own experiences are in focus. In the essay the own experience, interviews and conversations with five facilitators are put in dialogue with improvisation theatre and philosophers who have written about practical knowledge. From these conversations, a number of aspects of practical knowledge appear. One aspect is intuition formed in relational, bodily and recognition meetings with others. When the thought is not able to guide, intuition can emerge based on the feeling that comes from intention and previous experience. Experiences are an aspect of practical knowledge and form patterns with other experiences. Intuition is based on the pattern formation of these experiences and guides further action. Another aspect is the interaction between feeling, emotion, thought and action, both as a chronological and overlapping course of events. Further aspect is knowledge-in-action as well as reflection-in-action as the act of artistry and craftsmanship, which further leads to the importance of being able to improvise. A facilitator has to be in the course of events that goes on without taking over the event. It is in unique course of events that aspects of practical knowledge manifest themselves as a whole consisting of several interacting aspects. It is about an approach to be as a facilitator.