Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom är vanlig hos äldre men på senare tid även blivit mer vanlig i yngre åldrar på grund av ohälsosam livsstil. Sjukdomen behandlas med hjälp av livsstilsförändringar samt medicin. Om sjukdomen inte behandlas leder det till komplikationer så som njursvikt, blindhet, hjärt- och kärlsjukdomar. Många komplikationer kan förebyggas med hjälp av en hälsosam livsstil. De flesta patienter med  diabetes  typ  2  ställs  inför  en  utmaning  att  ändra  sin  livsstil,  där livsstilasförändringar upplevs som krävande och komplicerade. Syftet med studien var att ta reda på vad sjukvårdspersonal använder sig av för strategier i mötet med patienten för att patienten ska genomföra sina livsstilsförändringar. Metoden utgörs av en litteraturstudie av  sex kvalitativa och fyra kvantitativa studier.   Resultatet utgjordes av två huvudteman, det första var sjuksköterskans roll att ge patienten förståelse om sin sjukdom med två subteman. Det andra huvudtemat var motiverande samtal med tre subteman. I  resultatet  betonas  att  sjuksköterskan  har  en  viktig  roll  i  att  se  till  att patienten har en god förståelse om sin sjukdom genom att ge patienten adekvat information om behandling och hur patienten kan undvika senkomplikationer. Sjuksköterskan har också en viktig roll i att motivera patienten att genomföra livsstilsförändringar, att finnas där som ett stöd. Motiverande samtal är den bästa strategin sjuksköterskor kan använda sig av vid behandling av diabetes typ 2 patienter. Det är viktigt att försöka få patienter med diabetes typ 2 behandlas utan medicin, dels för att patienten mår bättre i sin sjukdom och risken att drabbas av följdsjukdomar minskar och bidrar till en hållbar utveckling av vården.

Bakgrund: Diabetes mellitus är en kronisk metabol sjukdom och diabetes mellitus typ 2 är den vanligaste formen av diabetes mellitus. Enkla åtgärder i levnadsvanor har visat sig vara effektiva för att förhindra eller fördröja uppkomsten av diabetes typ 2 där sjuksköterskan spelar en betydande roll för patientens förutsättningar att kunna hantera sin sjukdom. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa hur patienter med diabetes typ 2 upplevde stödet från sjuksköterskan i sin egenvård. Metod: En litteraturstudie med sju vetenskapliga artiklar med kvalitativ design utfördes. Graneheim och Lundmans (2004) tolkning av kvalitativ innehållsanalys för kvalitativa studier användes för att analysera resultatet. En manifest innehållsanalys med latenta inslag låg till grund för analysen. Resultat: Resultatet utmynnade i fem huvudkategorier: Information förbättrade patienters levnadsvanor, stöd från sjuksköterskor motiverar patienter att ta hand om sin egenvård, sjuksköterskans tillgänglighet leder till trygghet i vardagen, sjuksköterskans roll är betydande när förändringar i egenvården sker, delaktighet leder till självbestämmande. Huvudkategorin "sjuksköterskans tillgänglighet leder till trygghet i vardagen" fick underkategorin, att sjuksköterskan lägger ner tid leder till bättre förståelse för sin sjukdom. Slutsats: Slutsatsen som kunde dras utifrån föreliggande reslutat var att, stöd från sjuksköterskan är betydande i patienters egenvård. Information, delaktighet och självbestämmande är tre återkommande begrepp som patienterna upplevde som avgörande för att de skulle känna att de hade kontroll över sin egenvård. Patienterna hade olika stort behov av stöd från sjuksköterskan beroende på sjukdomsförloppet, behovet av stöd ökade framförallt vid diagnostisering eller försämring i sjukdomstillståndet. Tillgänglighet och att sjuksköterskan gav sig tid till att lyssna, samt att besvara frågor, var en trygghet för patienterna.

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en vanlig kronisk sjukdom som ökar över hela världenoch kan ge svåra komplikationer vid brist på egenvård. Med hjälp av goda levnadsvanoroch fysisk aktivitet kan sena komplikationer förebyggas.Syfte: Att beskriva personers upplevelser av att utföra egenvård vid diabetes typ 2.Metod: En beskrivande litteraturstudie som har baserats på 13 stycken vetenskapligaartiklar. Artiklarna hittades i databaserna PubMed och Cinahl och var av kvalitativansats och skulle besvara studiens syfte och frågeställning.Resultat: Kunskap, förståelse, motivation och stöd ansåg som viktiga faktorer vidutförandet av egenvårdsrutiner vid diabetes typ 2, dock ansåg många det vara svårt attupprätthålla dem. Med en större förståelse var det lättare att reglera sinablodsockervärden med hjälp av diet och fysisk aktivitet. Det är av stor betydelse hursjuksköterskan förmedlar sin information till patienten.Slutsats: För att kunna göra en livsstilsförändring gällande egenvårdsrutiner var detviktigt att acceptera sin sjukdom diabetes typ 2. Personer med diabetes typ 2 har behovav stöd och motivation från sjuksköterskan för att upprätthålla utförandet avegenvårdsrutiner. Kunskap var viktigt för att kunna hantera sin sjukdom och förebyggasena komplikationer. Det är viktig som sjuksköterska att vara lyhörd och visa individenrespekt samt låta hen vara självbestämmande.

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en sjukdom som ökar i hela världen. Ohälsosam mat är en stor riskfaktor till att drabbas av diabetes typ 2. Personer som lever med diabetes typ 2 rekommenderas därför att undvika livsmedel innehållandes mycket socker och istället äta frukt, grönsaker, fisk, bönor och fullkornsprodukter. Vid omvårdnaden av patienter med diabetes typ 2 ska sjuksköterskan stötta patienten och ge kostrekommendationer. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelse av att förändra kosten vid diabetes typ 2.  Metod: En induktiv litteraturöversikt genomfördes med en kvalitativ ansats. Två sökningar gjordes i databaserna MEDLINE och CINAHL utifrån relevanta sökord, vilket resulterade i ett antal artiklar som kvalitetsgranskades. Efter kvalitetsgranskningen inkluderades totalt 12 vetenskapliga artiklar som analyserades enligt Fribergs femstegsmodell.    Resultat: Resultatet till litteraturöversikten visade att ett flertal upplevelser påverkade kosten. Brist på kunskap, kulturens betydelse, brist på god kommunikation samt svårigheter i sociala sammanhang var det som tydligt framkom vid granskningen. Dessa upplevelser blev därför arbetets huvudkategorier som formade resultatet.   Slutsats: Förändring av kosten upplevdes som en svårighet för många patienter med diabetes typ 2.

Typ 2-diabetes är ett globalt folkhälsoproblem som ökar. Patienten har en central roll i sin diabetesbehandling och en god egenvård minskar risken för långsiktiga komplikationer. Socialstyrelsen beskriver att grupputbildning för patienter med typ 2-diabetes är en viktig del i diabetesvården och är kostnadseffektivt ur ett hållbart perspektiv. Trots detta så erbjuds få patienter grupputbildning. Utbildning i grupp för patienter med typ 2-diabetes kan användas som ett komplement till individuell diabetesutbildning för att ge patienter grundläggande kunskaper kring typ 2-diabetes. Att undersöka hur patienterna upplever grupputbildningen och om utbildning ger dem ökade förutsättningar för att hantera sin typ 2-diabetes och lättare ta till sig den individuella utbildningen anses vara av intresse. Studiens syfte är att beskriva hur patienter med typ 2-diabetes upplever grupputbildning och hur det påverkat livet efteråt. Studien har genomförts utifrån en kvalitativ ansats med livsvärldsteori som grund. Ett tema, Verktyg för att hantera typ 2-diabetes, och två huvudkategorier framkom (1) Kunskap och (2) Gemenskap skapar motivation. Vidare behandlar studien patienternas upplevelser av den kunskap de fått genom grupputbildningen och hur de kan applicera den i vardagen. Studien bidrar till att visa hur gemenskap genom delande av erfarenheter och kunskaper kan öka motivationen till att ta till sig kunskap för patienter med typ-2 diabetes.

Typ 2-diabetes är en snabbväxande sjukdom, som ofta är livsstilsrelaterad. Kostomläggning utgör basen för diabetesbehandling. Målsättningen med kostbehandling är att främja hälsa och minska risken för komplikationer. Att drabbas av typ 2-diabetes kan innebära att patienter behöver lära sig om hälsosamma kostvanor. Sjuksköterskans roll är att undervisa och bistå patienter med aktuell kunskap avseende kostförändringar. Personens unika livsvärld utgör utgångspunkten i patientundervisning som syftar till patientens lärande. På senare år har medelhavskost kommit i fokus, som ett eventuellt alternativ bland diabeteskoster. Denna kosthållning tycks ha gynnsam påverkan på en rad riskfaktorer såsom kroppsvikt, blodsocker, blodfetter och blodtryck. Syftet med studien var att kartlägga effekter av medelhavskost vid diabetes mellitus typ 2 för att kunna ge kunskap och stöd till diabetespatienter. Metoden som användes var en litteraturstudie. Nio vetenskapliga artiklar med kvantitativ ansats valdes. Materialet analyserades med hjälp av Fribergs (2017, ss. 148-149) analysmodell. Resultatet påvisade att konsumtion av medelhavskost leder till viktminskning, signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos, minskning av totalkolesterol, LDL-kolesterol, triglycerider samt reducering av systoliskt och diastoliskt blodtryck. I resultatet framkom både förbättring och försämring av HDL-kolesterol. Kunskap om medelhavskostens hälsofördelar skapar bättre förutsättningar när det gäller kostrådgivning och kan inkluderas i patientundervisning vid typ 2-diabetes. Sjuksköterskans uppgift är att stödja patienters lärande genom att överföra aktuell kunskap om medelhavskostens positiva effekter på samtliga riskfaktorer som har ett samband med diabeteskomplikationer.

Sammanfattning: Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 är en kronisk autoimmun sjukdom som växer i dagens samhälle. Sjukdomen orsakar individen lidande och är en resurskrävande sjukdom. Egenvård är en central del i behandlingen av DMT2 (Diabetes mellitus typ 2) som kräver engagemang från individen. Syfte: var att belysa vilka faktorer som är av betydelse för egenvårdsförmågan hos personer med diabetes typ 2 och vilken betydelse egenvård har för deras hälsa. Metod: En deskriptiv design har tillämpats i denna litteraturstudie. Sökning skedde i databaserna CINAHL och PubMed, som genererade totalt 14 artiklar (10 kvantitativa, 3 kvalitativa och 1 mix-method). Huvudresultat: Faktorer som var av betydelse för egenvårdsförmågan var utbildning, stöd, empowerment, attityder och hur lång tid individen haft DMT2. Resultatet visar att patienterna uppskattar att få information om diabetes av sjuksköterskor, läkare eller dietister och deltar helst i grupp då det ger möjlighet till att diskutera erfarenheter, bli motiverad av andra deltagare och möjlighet till social anknytning. De individer som etablerat goda vanor gällande kost, träning och blodsockermätning fick sänkta nivåer av HbA1c, LDL och höjning av HDL. Dessa individer fick färre diabetes relaterade komplikationer. Slutsats: Det framkommer att diabetes utbildning är en av flera faktorer som har betydelse för individens förmåga till egenvård. Empowerment och attityder till utbildningen har också betydelse för att utveckla egenvårdsförmågan gällande kost, träning och blodsockermätning. Dessa 3 faktorer har i sin tur en betydelse för den fysiska hälsan, genom att risken för komplikationer sjunker samt att HbA1c sjunker. Vidare forskning om hur empowermentbaserade utbildningsprogram kan standardiseras är av intresse. Nyckelord: Diabetes mellitus typ 2, egenvård, fysisk hälsa, utbildningsprogram

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en sjukdom som blivit allt vanligare, det beräknas vara fyra procent av hela befolkningen som har den. Främst på grund av en förändrad livsstil. Det har tidigare varit en åldersrelaterad sjukdom, men som har sjunkit i åldrarna. Det viktigaste med egenvård är en delaktighet från individerna, för att uppnå en effektiv behandling. Egenvård är frivilligt. Orems egenvårdsteori har använts som teoretisk referensram. Syfte: Syftet var att belysa erfarenheter av egenvård hos individer med diabetes typ 2. Metod: Den valda designen var en litteraturstudie. Till detta examensarbete har tio artiklar använts till resultatet från två olika databaser, PsycINFO och CINAHL. De valda artiklarna har analyserats via integrerad analys. Resultat: I analysen identifierades fyra kategorier, sambandet mellan stödet från omgivningen och det egna ansvaret, att hålla sig motiverad, osäkerhet leder till brister i egenvården och effekter på livsstilen. Slutsats: Individer med diabetes typ 2 har olika erfarenhet kring egenvård. Sjuksköterskans roll är viktig för individernas egenvård och för att ett omvårdnadssystem ska kunna uppstå.

Hintergrund: Ein bidirektionaler Zusammenhang zwischen Diabetes mellitus und Parodontitis wird durch zahlreiche wissenschaftliche Arbeiten bestätigt. Bislang weitgehend unerforscht bleibt jedoch die Frage, ob die beiden pathophysiologisch verschiedenen Krankheitsbilder des Typ-1- und des Typ-2-Diabetes bezüglich Häufigkeit und Ausmaß parodontaler Erkrankungen Divergenzen aufzeigen. Zielstellung: Ziel der vorliegenden Untersuchung war es die parodontale Gesundheit eines Patientenkollektivs alterskorrelierter Diabetiker mit inadäquat eingestelltem Blutzucker in Abhängigkeit vom vorliegenden Diabetestyp (Typ-1 bzw. Typ-2) zu evaluieren. Material und Methoden: 101 insulinpflichtige Diabetiker (Typ-1: n=47, Typ-2: n=54.), welche in der Klinik Saale im Rahmen einer stationären Reha-Maßnahme behandelt wurden, nahmen an der Studie teil. Dabei mussten sie folgende Einschlusskriterien erfüllen: Alter 35-60J., HbA1c≥7%, Insulintherapie, Nichtraucher, ≥10 natürliche Zähne, keine parodontale Therapie oder syste¬mische Antibiose in den letzten 6 Monaten. Erfasst wurden die Zahl der natürlichen Zähne sowie an den Zähnen 16,21,24,36,41,44 (Ramfjord-Zähne) die Parameter Taschentiefe, Attachmentniveau, Gingiva-Index (GI) nach Löe&Silness und Plaque-Index (PI) nach Quigley&Hein. Basierend auf Attachmentniveau und Sondie-rungstiefen wurden die Patienten zudem gemäß den Kriterien der CDC/AAP-Arbeitsgruppe zur Klassifizierung parodontaler Erkrankungen einer von drei parodontalen Erkrankungskategorien (gesund-mild/moderat/schwer) zugeordnet. Des Weiteren wurden den ärztlichen Entlassungsbriefen der Klinik Saale zahlreiche charakteristische Daten entnommen, wie Patientenalter, Krankheitsdauer, HbA1c, Ausmaß von Folge- und Begleiterkrankungen sowie insbesondere auch BMI und CRP. Ergebnisse: Trotz erheblich kürzerer Krankheitsdauer (11,7 vs. 20,3 Jahre) und bei vergleichbarer Altersstruktur (51,3 vs. 48,3 Jahre) zeigten Typ-2-Diabetiker gegenüber Typ-1-Diabetikern eine signifikant geringere Zahnzahl (24,5 vs. 26,2 Zähne; p<0,05), einen signifikant erhöhten GI-Score (4,8 vs. 2,9; p<0,001), einen signifikant erhöhten PI-Score (8,8 vs. 6,4), einen signifikant höheren Anteil schwerer Parodontalerkankungen gemäß CDC/AAP-Kriterien (40,7% vs. 23,4%; p<0,05), signifikant höhere CRP-Werte (0,66 vs.0,31 mg/dl; p<0,001) und einen signifikant höheren BMI (37,08 vs. 27,05 kg/m²; p<0,001). Die HbA1c-Werte beider Gruppen waren nicht statistisch signifikant unterschiedlich (8,88 vs. 8,39%). Schlussfolgerung: Im Vergleich von Typ-1- und insulinpflichtigen Typ-2-Diabetikern mit annähernd vergleichbarer Altersstruktur und Diabeteseinstellung zeigen Typ-2-Diabetiker, trotz deutlich kürzerer Diabetesdauer, signifikant häufiger Symptome einer schweren Parodontitis. Dies deutet darauf hin, dass neben Hyperglykämien weitere für Typ-2-Diabetes typische ätiologische Faktoren, insbesondere subklinische Inflammationen im Rahmen des Metabolischen Syndroms, für die erhöhte Prävalenz parodontaler Erkrankungen unter Diabetikern von Bedeutung sind. Für detaillierte Aussagen sind weitere gezielte klinische Studien notwendig. / Objectives: To compare periodontal health in type 1- and insulin dependent type-2 diabetics with insufficently controlled diabetic conditions. Methods: 101 insulin dependent diabetics (type-1: n=47, mean age: 48.34 yrs; type-2: n=54; mean age: 51.30 yrs) of equivalent social background , hospitalized for their diabetic conditions were evaluated regarding Gingival Index (GI), Quigley Hein Plaque Index (QHI), number of remaining natural teeth, HbA1c score, serum CRP level and Body Mass Index (BMI). Inclusion criteria: HbA1c >7%, non-smoker, ≥ 10 natural teeth, no sytematic periodontal treatment, no antibiotic therapy ≤ 6 months . GI and QHI scores were recorded from teeth 16, 21, 24, 36, 41, 44 (Ramfjord teeth). Results: Compared to type-1 diabetics insulin dependent type-2 diabetics displayed significantly higher cumulative GI-scores (mean: 4.8 vs. 2.9; p<0.001), significantly higher cumulative QHI-scores (mean: 8.8 vs. 6.4; p<0.01), significantly lower numbers of remaining natural teeth (24.5 vs. 26.2; p<0.05), significantly higher CRP serum levels (mean: 3.1 vs. 0.66; p<0.001) and significantly higher BMI scores (mean: 37.08 vs. 27.05; p<0.001). Differences in observed HbA1c scores (mean: 8.88% vs. 8.39%) could not be verified statistically. Conclusion: The results suggest that beyond hyperglycemia proinflammatory components of the metabolic syndrome typical for type-2 diabetes may additionally contribute to the elevated prevalence of periodontal disease among diabetics.

Diese Arbeit soll mit Hilfe einer prospektiven, multizentrischen Doppelblind-Studie zeigen, dass durch den Einsatz von Pioglitazon bei Patienten mit Diabetes mellitus Typ II und dialysepflichtiger Niereninsuffizienz, die tägliche Insulindosis signifikant reduziert werden kann. Durch das orale Antidiabetikum soll gezeigt werden, dass die Patienten sich deutlich weniger Insulin injizieren müssen, eine bessere Einstellung der diabetischen Stoffwechsellage erreicht wird und somit die Komplikationsrate sowie die Wahrscheinlichkeit einer Nebenwirkung durch die Insulintherapie sinkt. Des Weiteren sollte überprüft werden, ob bekannte pleiotrope Effekte von Pioglitazon ebenfalls beobachtet werden können. Viele unterschiedliche antidiabetisch wirkende Parameter im Blut wurden mittels laborchemischer Untersuchung über einen Zeitraum von einem halben Jahr miteinander verglichen, um die Wirkung von Pioglitazon auf den Diabetes mellitus zu bestätigen. Zusätzlich wurde mit Hilfe von bestimmten Laborparametern versucht ein möglichst genaues kardiovaskuläres Profil der einzelnen Probanden unter Therapie zu ermitteln, um mögliche pleiotrope Effekte des Medikaments nachzuweisen. / The aim of this study was to point that pioglitazone allows patients with type 2 diabetes meliitus with renal failure requiring hemodialysis to reduce the daily insulin requirements and the overall metabolic status. The therapy enables a significant improvement of HbA1c and reduces the risk of intricacies as e.g. lipid metabolism and the cardiovascular risk profile. Furthermore the study indicates that pioglitazone has a positive impact on the longterm disease prognosis in late stage diabetes.