Vid sjukdom i mag-tarmkanalen eller urinsystemet kan den drabbade patienten erhålla en tarmstomi, vilket kan ses som en räddande behandling. Samtidigt medför stomi påtagliga förändringar i livet. Det kan ge fysiska problem, så som gaser och hudproblem, men också psykiska följder, exempelvis depression och ångest. Lärandet är därför en central del då patienten får kunskap för att kunna fortsätta leva ett tillfredställande liv, trots stomi. Det är sjuksköterskans ansvar att bidra med information och undervisning på ett individanpassat sätt som genererar kunskap hos mottagaren. Syftet är därför att beskriva patienters upplevelse av att få och leva med stomi, med fokus på information och undervisning. En litteraturstudie valdes som metod där tio artiklar, både kvalitativa och kvantitativa, användes och analyserades i syfte att sammanställa forskningsresultat inom det aktuella området. Analysen mynnade ut i två kategorier: Kunskapsbehov och självständighet. Resultatet visar att kunskap hos patienten är nyckeln för att kunna acceptera och självständigt ta hand om stomin. Behovet av information och undervisning kvarstår även efter utskrivning från sjukhuset. Patienten behöver både fysiskt och psykiskt stöd, eftersom stomin påverkar hela människan. För att patienter ska kunna erhålla fullgod information och undervisning bör sjuksköterskan besitta kunskap om stomivård, samt om de problem som är specifika hos patienter med stomi.

Trots att smärta är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker vård, upplevs den ofta behandlas olika av sjuksköterskor beroende på patientens bakgrund. Sjuksköterskor upplevde en kunskapsbrist som fick dem att känna rädsla inför vårdandet av patienter med opioidberoende och smärta. Litteraturstudien belyser faktorer som framhävts under analysen av nio artiklar, både kvalitativa och kvantitativa, som påverkar den vårdande relationen mellan sjuksköterska och patient. Sjuksköterskorna förbisåg och tvivlade på den subjektiva smärtan, framförallt hos patienter med opioidberoende i bakgrunden. Detta tvivel härstammade många gånger från att sjuksköterskor inte kände sig trygga i vårdandet. Utan en god vårdande relation kan inte patientens vård anpassas till den enskilda individens behov. I diskussionen belyses vikten av en arbetsmiljö med god organisatorisk planering som en grund för en individanpassad och trygg vård för patienten. Arbetsplatsen ska även främja hållbar utveckling och sjuksköterskors möjlighet till att växa i sitt lärande.

Hur smärta upplevs beror på fysiska, psykiska, sociala, andliga och existentiella faktorer samt kön, ålder och tidigare erfarenheter, vilket innebär att smärta är en subjektiv upplevelse som dessutom blir komplex. International association for the study of pain, IASP:s beskrivning av smärta innebär att upplevelsen av smärta är verklig för den som uttrycker smärta oavsett från vad som hittas vid en smärtutredning. Sjuksköterskan ska vårda barn enligt hälso- och sjukvårdslagen och ha barnets bästa i åtanke. Sjuksköterskans ansvar är att kunna bedöma och lindra barnets smärta samtidigt som hon skapar en relation till barnet för att kunna ge god vård. Sjuksköterskan ska också stödja föräldrarna och ge dem information. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskans upplevelser och uppfattningar av att möta barns smärta inom slutenvården. Som lämplig metod till det formade syftet valdes en systematisk litteraturstudie för att belysa och sammanställa forskningsresultat som finns inom det berörda området. Studiens resultat baserades på 14 artiklar som analyserats och kategoriserats. Resultatet visar att sjuksköterskan känner sig frustrerad och otillräcklig när barnets smärta inte kan lindras. Både främjande och hindrande omständigheter påverkade sjuksköterskans smärtbedömning och smärtlindring. En relation till barnet och föräldramedverkan underlättade sjuksköterskans bedömning och lindring av smärtan. Sjuksköterskans ålder, erfarenhet och utbildning korrelerade med sjuksköterskans kompetensnivå. Många sjuksköterskor observerade barnets beteende som bedömningsunderlag och litade inte på barnets skattning av sin smärta när barnet inte visade ett smärtbeteende. Sjuksköterskans ansvar är att ge god smärtlindring som kan underlättas genom att skapa en relation med barnet och lyssna på barnet. Sjuksköterskan måste se till alla behov som barnet har, även de psykiska och emotionella. Genom utbildning kan sjuksköterskans kunskap och attityder gentemot barns smärta och smärtlindring öka så att barnets vård optimeras och lidandet minskar.

Distriktssköterskors arbete på barnavårdscentralen (BVC) har blivit mer komplext. Nu ska hela familjen integreras och varje familj har olika behov som distriktssköterskorna ska försöka tillmötesgå. Samtalet blir svårt när det inte finns några riktlinjer, eller några pedagogiska verktyg som distriktssköterskor kan använda sig av vid svåra samtal. Varje distriktssköterska har sina egna upplevelser av vad som anses vara svårt att samtala om och varför.  Därför  kom  idén  att  beskriva  distriktssköterskors  upplevelser  av  svåra samtal med familjen på BVC. För att kunna besvara syftet användes kvalitativ intervjustudie. Resultatet   visar   att   distriktssköterskorna   upplever   flera   situationer   som   svåra. Exempelvis vid samtal om övervikt, orosanmälan, våld i nära relation och avvikande utveckling. Distriktssköterskorna belyser att det är betydelsefullt att förbereda ett svårt samtal, eftersom det kan uppstå hinder i mötet som påverkar samtalets utveckling negativt. De beskriver även att de blir berörda utav det svåra samtalet och behöver stöttning från kollegor och andra professioner. I resultatdiskussionen diskuteras att samtalsmetodik, kollegial stöttning, ändring av sekretesslagen och att diskussion av laddade ord kan ha betydelse i mötet med familjen.

Barnmorskans  ämnesområde  är  sexuell  och  reproduktiv  hälsa  och  vilar  på  en humanistisk  värdegrund, arbetet  utförs  i  enlighet  med  vetenskap  och  beprövad erfarenhet. Stöd under förlossning är centralt för barnmorskans arbete men också för kvinnans upplevelse av förlossningen. Kontinuerligt stöd under förlossning ger många positiva effekter för den födande kvinnan. Det finns endast få studier som visar barnmorskors erfarenheter av att arbeta med kontinuerligt stöd, därav vårt intresse att fördjupa oss inom ämnet. Studiens syfte är att undersöka barnmorskors upplevelser av kontinuerligt stöd under förlossning. Studien baseras på intervjuer med induktiv ansats och kvalitativ innehållsanalys. Intervjuer med nio barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård, från södra Sverige utfördes, dessa transkriberades och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Tre huvudkategorier framkom i resultatet; Faktorer som påverkar möjligheten till kontinuerligt stöd, Kontinuerligt stöd genererar ett spektrum av känslor och Utvecklande men påfrestande med kontinuerligt stöd. Resultatet visar att barnmorskorna upplever att organisationen och arbetsbelastningen i hög utsträckning påverkar deras möjlighet till kontinuerligt stöd. Barnmorskans egen prioritering och vilja, kollegors inställning och samarbete beskrivs både som en möjlighet och en begränsning till kontinuerligt stöd. Barnmorskorna upplever ett spektrum av känslor i samband med kontinuerligt stöd. Dessa beskrivs som tillfredsställelse, professionalitet, yrkesstolthet men även känslor av otillräcklighet och frustration. Kontinuerligt stöd upplevs även som lärorikt, ansträngande och utmanande. Studiens resultat visar att barnmorskorna hade begränsade möjligheter att ge kontinuerligt stöd åt den födande kvinnan och hennes partner. Barnmorskorna försöker trots detta erbjuda kontinuerligt stöd då de har möjlighet.

Bakgrund: Sjuksköterskor utsätts dagligen för risken att smittas av infektionssjukdomar genom skär- och stickskador. Årligen sker två miljoner skär- och stickskador hos vårdpersonal runt omkring i världen. God arbetsteknik och basala hygienrutiner kan reducera risken för skär- och stickskador. Dock känner sjuksköterskor vanligtvis ängslan att bli smittade av hepatit-B, hepatit-C samt HIV och studier visar att det förekommer otrygghet samt ovisshet hos vårdpersonal till patienter med blodsmitta. Studier visar också att patienter med blodsmitta upplever att de blir nonchalerade samt särbehandlade då vårdpersonal känner sig osäkra samt otrygga vid omvårdnad av patienter med blodsmitta. Syfte: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors upplevelser vid omvårdnad av patienter med blodsmitta. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ design grundades på åtta vetenskapliga studier. Sökningarna genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Willman, Bahtsevani, Nilsson och Sandströms mall för kvalitetsgranskning tillämpades. Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera resultatet. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: Ovilja att ge omvårdnad, Ont om tid, Bristande tillämpning av skyddsredskap, Risk för smitta samt Brist på enhetlig omvårdnad. Sjuksköterskorna upplevde ovilja att ge omvårdnad till blodsmittade patienter, bland annat på grund av deras sexuella läggning. På grund av många krav i arbetet, som exempelvis ökat ansvar, upplevde sjuksköterskorna belastning och stress. Av denna anledning ansåg sjuksköterskorna att patienterna erhöll bristfällig omvårdnad. Sjuksköterskorna upplevde att säkerhetsrutiner inte tillämpades vilket medförde att omvårdnaden inte genomfördes på adekvat vis. Sjuksköterskorna upplevde även ängslan att bli smittade av patienterna. Dock menade sjuksköterskorna att patienter ska få lika omvårdnad och bemötande, oavsett diagnos. Slutsats: Med utgångspunkt i ovilja att ge omvårdnad och brist på enhetlig omvårdnad finns det stor risk att sjuksköterskor bemöter patienter med blodsmitta annorlunda. Det är av stor vikt att sjuksköterskor erhåller mer stöd och utbildning om blodsmitta, detta för att patienter inte ska få bristfällig omvårdnad eller ta med sig dåliga erfarenheter från den omvårdnad de fått. Genom att erhålla stöd och utbildning kan sjuksköterskor troligen få ett nytt perspektiv på omvårdnad vid blodsmitta.

Bakgrund: En av de vanligaste behandlingarna mot bröstcancer är cytostatika. Denna behandling upplevs som påfrestande då det ger biverkningar i form av illamående, trötthet, smärta och håravfall. Yngre kvinnor som ej genomgått menopaus och insjuknar i bröstcancer är i en annan period i livet jämfört med de i genomsnittsåldern (60+). Det är därför viktigt att sjuksköterskan arbetar personcentrerat för att kunna bemöta dessa kvinnor under deras behandling med cytostatika och hur det kan påverka deras dagliga liv. Personcentrerad omvårdnad utgår ifrån deras livssituation och bidrar förhoppningsvis till ett minskat lidande. Syfte: Syftet med studien var att belysa yngre kvinnors upplevelser av cytostatikabehandling vid bröstcancer. Metod: Kvalitativ litteraturstudie baserad på tre patografier. Resultatet har analyserat med inspiration av Graneheim och Lundmans sammanställning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysförfarandet resulterade i tre kategorier: Kroppsliga förändringar, Emotionella reaktioner och Längtan till ett vanligt liv. Kroppsliga förändringar har underkategorin: Att förlora sitt hår. Resultatet indikerar på att cytostatikans effekter påverkade kvinnorna negativt. Håravfallet gav en förändrad självbild och framkallade en känslostorm där ångest och rädsla var mest framträdande. Trots cytostatikabehandlingens effekter kände kvinnorna hopp och en längtan att få återgå till sitt vanliga liv. Slutsats: Det var när cytostatikabehandlingen påbörjades som kvinnorna i studien upplevde att de blev sjuka. Cytostatikabehandlingen medförde en insikt av allvaret i situationen när effekten av cytostatikan främst gav kvinnorna kroppslig påverkan. En fördjupad förståelse för dessa kvinnors situation ger sjuksköterskan större möjlighet att skapa ett bättre möte och ge personcentrerad omvårdnad utifrån deras individuella förutsättningar. Vidare forskning krävs för att sjuksköterskan ska få en djupare förståelse för hur cytostatikabehandling kan påverka yngre kvinnors livssituation.

Bakgrund: Cancer är en sjukdom som drabbar barn i hela världen. Det finns olika former av behandlingsmetoder som anpassas till individens behov. När ett barn diagnostiseras med cancer drabbas hela familjen, inte bara barnet. Relationen mellan syskon är en av de längsta relationerna en människa har under sin livstid. Händelser som till exempel cancer kan påverka relationen markant och kan komma att ha stor inverkan på det friska syskonets liv. Syfte: Att belysa upplevelsen av att vara syskon till ett barn med cancer. Metod: Litteraturstudie av 11 studier, som sammanställdes och analyserades med inspiration från Fribergs trestegsmodell. Resultat: Resultatet visar att det sker stora förändringar inom familjen när ett barn diagnostiseras med cancer. Syskon känner att cancern tar systern/brodern ifrån dem samt beskriver olika former av copingstrategier som de använder för att hantera upplevelsen. Slutsats: Litteraturstudien visar att syskon ofta känner sig bortglömda, övergivna och har ett behov av uppmärksamhet samt att få vara delaktiga. Nyckelord: Syskon, barncancer, upplevelse / Background: Cancer is a disease that affects children throughout the world. There are various forms of treatment methods that are adapted to the needs of the individual. When a child is diagnosed with cancer it affects the whole family, not just the child. The relationship between siblings is one of the longest relationships a human has during a lifetime. Events such as cancer and death can affect the relationship significantly, and can have a major impact on the healthy sibling's life. Aim: To illustrate the experience of being a sibling to a child with cancer Method: A review containing 11 studies which were analysed and put together with inspiration from Friberg's three-step-model Results: The results that emerged show that there are many changes within the family. Siblings feel that the cancer takes the child away from them and describe the various forms of coping strategies they use to cope with the experience. Conclusion: The review shows that siblings often feel forgotten, abandoned and have a need for attention and involvement. Keywords: Siblings, Childhood cancer, experience

Det finns två olika former av isolering. Smittskyddsisolering används för att förhindra smittspridning när en patient blivit smittad av en allmänfarlig infektion och skyddsisolering för att förhindra att en patient som är extra infektionskänslig, exempelvis vid immunsupprimerande behandling, blir smittad. Att vara isolerad innebär begränsad rörelsefrihet och att vara i stort behov av vårdpersonalen vilket kan upplevas som psykiskt påfrestande. Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av isoleringsvård inom den somatiska slutenvården. Metoden som användes var en litteraturstudie där sju kvalitativa och en kvantitativ artikel användes. I resultatet identifierades fem teman: att vara ensam, förståelsen av att vara isolerad, behovet av information och undervisning, ett rum med utsikt och att känna sig förorenad. I studien framkom att patienterna ofta upplever känslor som ensamhet, ångest, depression och skam i samband med att vara isolerade. Information och undervisning är av stor betydelse för att öka förståelsen till varför isoleringen är nödvändig. Ett rum med utsikt över natur leder till ökat välbefinnande och att ha tillgång till en telefon och tv på rummet var viktigt för att hålla sig uppdaterad med världen utanför. Många upplevde att få ett eget rum som positivt men det bar även med sig en stor ensamhet. En god relation till vårdpersonalen, ständiga besök från närstående och rikligt med information kring isoleringens betydelse var viktiga aspekter som resulterade i en god upplevelse av vårdtiden.

Kroniskt sjuka ungdomar överlever i större utsträckning barndomen vilket har lett till att övergången mellan barnsjukvård till vuxensjukvård har blivit vanligare. Övergången är i nuläget bristfällig och kontrasterna mellan vårdklinikerna är stora vilket skapar en känsla av otrygghet hos ungdomarna. Syftet med studien var att beskriva hur ungdomar med kroniska sjukdomar upplever övergången från barnsjukvård till vuxensjukvård. För att beskriva dessa upplevelser görs en litteraturstudie. Sju artiklar analyserades och fem teman urskildes. Ungdomarna beskrev att relationen till föräldrar och vårdpersonal ändrades drastiskt samtidigt som de mötte stora skillnader i vårdmiljön. Alla ungdomar upplevde informationen som bristande vilket ledde till otillräcklig förberedelse. Majoriteten av ungdomarna hade önskat att övergången skulle ske med hänsyn till deras mognad och inte enbart deras ålder. Övergången var en stor händelse i ungdomarnas liv och upplevdes av vissa som övermäktig då de tvingas att ta större ansvar och bli mer självständiga. Författarna lyfte fram ungdomarnas synpunkter på vad som skulle kunna förbättras för att underlätta övergången. Det är viktigt att vårdpersonal uppmärksammar ungdomarnas känslor och upplevelser för att kunna ha ett gott bemötande och en god omvårdnad i samband med övergången.